Bokmalans läsdagbok 2011

JANUARI-FEBRUARI
Fire - Kristin Cashore
Little (Grrl) Lost - Charles DeLint
Claire de Lune - Christine Johnson (Btj)
Här ligger jag och blöder - Jenny Jägerfeld
Doggie - Sofia Karlström
Arizonas bok - Eden Maguire (Btj)
Perdido Street Station - China Miéville
Tales of Beedle the Bard - J.K. Rowling + omläsning av hela Harry Potter-serien
Vem är Arvid Pekon? - Karin Tidbeck
Å alla kära systrar! - Ebba Witt-Brattström


MARS
Makers - Cory Doctorow
The Books of Magic - Neil Gaiman, John Bolton, Scott Hampton, Charles Vess, Paul Johnson
Marvel 1602 - Neil Gaiman, Andy Kubert, Richard Isanove, Scott McKowen

APRIL
Igelkottens elegans - Muriel Barbery
Den vita katten - Holly Black (Btj)
The World According to Groucho Marx - David Brown
A Study in Scarlet, The Sign of the Four - Sir Arthur Conan Doyle
Beastly, ett odjur - Alex Flinn (Btj)
Kimberlie: Främlingar, Kim M. Kimselius (Btj)
Kraken - China Miéville
Det händer nu - Sofia Nordin
TimeRiders - Alex Scarrow (Btj)
Elsewhere - Gabrielle Zevin

MAJ
Häxmästaren (Legenden om Morwhayle; 1) - Peter Bergting (Btj)
Ödets söner - Darren Shan (del 12)
A Game of Thrones - George R.R. Martin (A Song of Ice and Fire; 1)
Tidsresenärens hustru - Audrey Niffenegger
Night Book Mobile - Audrey Niffenegger
Love Story - Erich Segal
Augusta Prima - Karin Tidbeck (novell, Wierd Tales)
Överenskommelser - Simona Ahrnstedt

JUNI
Gud på en Harley Davidson - Joan Brady (omläsning)
The Adventures of Sherlock Holmes - Sir Arthur Conan Doyle
Den röda grevinnan - Yvonne Hirdman
En oväntad semester - Marian Keyes
När Lucy Sullivan skulle gifta sig - Marian Keyes
Sushi för nybörjare - Marian Keyes
Å andra sidan - Marian Keyes
Är det någon där? - Marian Keyes
Naiv. Super - Erland Loe
Den hemliga trädgården - Kate Morton
Själens osaliga längtan - Audrey Niffenegger
Kapitulera omedelbart eller dö - Sanna Näsling
Spelar roll - Hans Olsson
Cirkeln - Mats Strandberg & Sara Bergmark Elfgren

JULI
Den förspillda vakan - Nadeem Aslam
Awakened - P.C. & Kristin Cast (House of Night; 8)
Once Were Warriors - Alan Duff
Dead in the Family - Charlaine Harris (Sookie Stackhouse; 10)
The Whale Rider - Witi Ihimaera
All My Friends Are Superheroes - Andrew Kaufman
The Tiny Wife - Andrew Kaufman
En förtjusande man - Marian Keyes
Oväntat besök på Star Street - Marian Keyes
Sista chansen - Marian Keyes
Yttersta offret - Richelle Mead (Vampire Academy; 6) (Btj)
De vassa tändernas skog - Carrie Ryan

AUGUSTI
Mio, min Mio - Astid Lindgren (Btj, omläsning)
Phoenix bok (Beautiful Dead; 4) - Eden Maguire
Rosornas arv - Leila Meacham
Owl - Joanna Orwin

SEPTEMBER
Son of Avonar - Carol Berg (The Bridge of D'Arnath; 1)
Julia - Anne Fortier
Säg ifrån! - Stéphane Hessel
Sherlock Holmes 1: The Trial of Sherlock Holmes - Leah Moore, John Reppion and Aaron Campbell
En vampyr föds - Darren Shan (Legenden om Larten Crepsley; 1) Btj
Dear John - Nicholas Sparks
Om Om - Staffan Stenudd (Btj)

OKTOBER
Flyga högt - Katarina von Bredow
Sommar i New York - Candace Bushnell
Mycket mer än så - Sarah Dessen
Älskar - hatar - Jenny Downham
Transmetropolitan vol 1: Back on the Street - Warren Ellis & Darrick Robertson
Söta pojkar är bara på låtsas - Moa Eriksson Sandberg
Divine Misdemeanors - Laurell K. Hamilton (Meredith Gentry; 8)
Hungerhuset - Loka Kanarp & C/M Edenborg
En bit av mig fattas - David Levithan
Naomi & Elys kyssförbudslista - Rachel Cohn & David Levithan
Välkommen hem - Johanna Lindbäck
Om du var jag - Jessica Schiefauer
Pojkarna - Jessica Schiefauer
Robothjärta - Natalie Standiford
Den dansande djävulen - Martin Widmark (Tyko Flores; 1)
Med andra ögon - Li Österberg

NOVEMBER
Om någon ropar i skogen - Malin Biller
Transmetropolitan vol 2: Lust for Life - Warren Ellis & Darrick Robertson
Transmetropolitan vol 3: Year of the Bastard - Warren Ellis & Darrick Robertson
Transmetropolitan vol 4: The New Scum - Warren Ellis & Darrick Robertson
Transmetropolitan vol 5: Lonely City - Warren Ellis & Darrick Robertson
Fragile Things - Neil Gaiman
Vår rättmätiga plats - Barbro HedvallAtt tro på mister Pip - Lloyd Jones
Embrace - Jessica Shirvington (The Violet Eden Chapters; 1)
Ankomsten - Shaun Tan
Fyrtornet i Son-Li - Martin Widmark (Tyko Flores; 2)
Den unga F:s bekännelser - Maria Margareta Österholm

DECEMBER

The Devil You Know - Mike Carey (Felix Castor; 1)
Siri - Lena Einhorn
Transmetropolitan vol 6: Gouge Away - Warren Ellis & Darrick Robertson
Spelreglerna - Jonas Karlsson
Oskuldens tecken - Patti Smith
Ja till Liv! - Liv Strömquist


Knappen kan en köpa hos thecarboncrusader hos Etsy.

The Road goes ever on and on ...

"It's a dangerous business, Frodo, going out your door. You step onto the road, and if you don't keep your feet, there's no knowing where you might be swept off to ..."

Idag påbörjar Bokmalan sin långa färd mot Nya Zeeland! Väl mött på andra sidan jorden, kära läsare.

Höstens grafiska buffé

Om någon ropar i skogen - Malin Biller
Urhundenvinnare 2011! En självbiografisk uppväxtskildring, tecknad i Billers egna stil, som innehåller stor sorg och också igenkänning. Om att känna sig fel hela tiden, om skilsmässa och föräldrar som inte tar ett vuxenansvar. Om övergrepp. Om sociala hierarkier och att försöka finna sig själv och sin plats. Stark och sorglig med ett uns av hopp, så småningom.


Mats kamp - Mats Jonsson
Jonsson fortsätter att nedteckna sitt liv i denna senaste grafiska självbiografi. Mats och Viktoria försöker skapa sig ett liv i Stockholm och går från liten lägenhet centralt och vuxenliv till småbarnsföräldraskap och livskriser. Svart, sorgligt och hoppfullt om Livet.


Hungerhuset - Loka Kanarp & C/M Edenborg
Som en spansk skräckfilm berättas här om två systrar vantrivs hos sina fosterföräldrar. De ger sig ut i den djupa skogen och finner där ett förfallet ödehus, som lockar dem men vill dem illa. Suggestiv grafisk skräckberättelse tecknad av Kanarp, som tidigare imponerat med Pärlor & patroner – 60 historiska kvinnoporträtt.


Ja till Liv! - Liv Strömquist
Från A till Ö bjuder Strömquist på ett argt, politiskt ABC och diskuterar ämnen som svensk politik, nazism, feminism, queer och kulturkändisar. Färgsprakande, oförsonligt och vansinnigt roligt.
Politisk satir av en av de skarpaste serietecknarna i landet.

Med andra ögon - Li Österberg
Små serienovellspärlor om (framförallt) olika flickor och kvinnor som tangerar varandra över gränser som tid, rum och verklighet. Realism med en liten, liten twist.

Vår rättmätiga plats

Översiktligt och ändå detaljerat skildrar journalisten Barbro Hedvall kvinnornas kamp för rösträtt i Sverige i den snyggt formgivna volymen Vår rättmätiga plats.

Här ges inblickar i samtida svensk politik och utblickar mot resten andra delar av kvinnorörelser runt om i västvärlden. Flera av de tongivande rösträttskämparna i olika generationer och presenteras.

Några saker som jag fann extra intressanta:

- Att det inte fanns allmän rösträtt i Sverige för män förrän 1909. Det visste faktiskt inte jag ...

- Förslaget som kom 1902 (tror jag det var) om att gifta män borde få TVÅ röster. Så de kunde rösta för sina små frugor också. (Gaaah!)

- Att Sverige var sist i Norden med att erkänna kvinnans rösträtt. Segt!

- Vilket enormt upplysningsarbete rösträttskvinnorna gjorde. Hur de reste verkligen land och rike runt för att hålla föreläsningar och debatter, hur de nätverkade, samlade namnskrifter och skrev i pressen. Imponerande.

- Hur laglydig den svenska rösträttsrörelsen var jämfört med ex. de engelska suffragetterna. Jag blir nyfiken på om det fanns någon kontakt mellan dessa länders kvinnokämpar, eller om de valda metoderna skilde sig för mycket åt?


Med inbjudande layout och ett väldigt rikt bildmaterial, tycker Bokmalan att detta ett måste för bokhyllan. Ett väl sammanfattat stycke kvinnohistoria; ett verk att gå tillbaka till, läsa om och bläddra i. Känna historiens vingslag ...

Gryning över Twilight

Den uppmärksamma läsaren har kanske märkt att Bokmalan inte har skrivit någonting om den senaste filmen i Twilight-sviten.

Jag har förvisso sett Breaking Dawn (på premiärkvällen med väninnan M, som traditionen bjuder!).

Men det kändes föga lustfyllt att skriva om den då. Ska dock försöka mig på detta nu ...

Om ni - om det nu ens är möjligt längre - har missat allt Twilight-relaterat, men längtar efter att upptäcka Stephenie Meyers värld, så läs icke vidare.

Ett sådant här inlägg kan endast stavas S-P-O-I-L-E-R-S.

Så, Breaking Dawn, alltså. Det startar med bröllop. Ett riktigt storslaget, vitt marängbröllop. Det fortsätter vidare med smekmånaden på paradisön Isle Esme och fortsätter, som ni säkert vet, med en skräckfylld graviditet som också påverkare balansen inte bara mellan the Cullens och the Quileutes utan också splittrar vargflocken i tu.

Okej, det som verkligen, verkligen stör mig i filmen.

Att Bella får blåmärken när hon och Edward har sex för första gången. Hur han är sluten och skuldfylld och hur hon tvingas trösta honom och avfärda skadorna. Och hur Bella fortsättningsvis måste tigga och be om att få sex, medan Edward håller sig sval.

Det är otroligt genusmärkligt. Så uppenbart så att vidare förklaringar knappast behövs ...


Hur vargflocken skildras. När Bellas graviditet blir känd delas flocken i två, där majoriteten anser att det okända fostret måste dödas på en gång, och alltså också Bella med. Jake, förstås, motsätter sig detta och resultatet blir två vargflockar med varsin alfahanne.



I denna scen i filmversionen framstår vargarna som Gmork-liknande monstervarelser som talar med morrande, högljudda domedagsstämmor som snarast liknar amerikanska speaker-röster till en jäkligt dålig amerikansk actionfilm.

Om publiken generat börjar skratta under en sådan egentligen allvarstyngd scen, då har filmmakarna inte riktigt lyckats ...

Min bild av Quileute-vargarna är just att det är någonting naturligt. De är inga varulvar i ordets klassiska bemärkelse. De är hamnskiftare, de är i balans med sig själva och naturen och det är någonting som har gått i arv i släkterna under en lång tid. Denna skildring går verkligen i clinch med det etablerade mythoset.


Konceptet imprint. Det är (precis som exemplet med Edwards blåmärkning av Bella) mycket problematiskt redan i text. I visuell form blir det oerhört svårsmält.

Imprint handlar om ett slags själsfrändeskap, där varulvarna i flocken kan finna just den partnern som är bäst anpassad för dem. När det bandet upptäcks kan ingenting hindra det, i princip. (Därav kärlekstriangeln Sam-Leah-Emily.)

Men det handlar inte nödvändigtvis om en vuxen, fysisk kärlek, utan en kan "imprinta" också på barn. Det förklaras med att varulvspojken då helt enkelt är det som flickan behöver att han ska vara, exempelvis som en snäll och vårdande farbror och lekkamrat.

Ja vet, det låter helt perverterat. Och det framstår inte bättre i filmen heller. I scenen där Renesmee föds och Jacob blir medveten om hennes existens har de försökt minska känslan av konstighet genom att göra "flash forwards" till när Renesmee är en vacker tonårsflicka, någongång i framtiden. Men reaktionen triggas ändå av en bebis vid en förlossning. Det är helt enkelt ... för märkligt.


När jag ser filmen inser jag hur lite jag tycker om denna seriens sista bok, jämfört med de andra delarna. Första och tredje delen är mina absoluta favoriter. I Twilight, som jag läste helt utan förväntningar för länge sedan, blev jag indragen i mitt prepubertala flickrum igen, förförd av en övernaturlig romans i en vardaglig miljö.

New Moon kändes lite som en transportsträcka, medan Eclipse blev kulmen för mig.

Jag blev flickaktigt förälskad i Jacob, som jag tyckte på alla sätt skulle var en mer jämställd och hälsosam partner för Bella. Hans sorg blev min. Triangeldraman är svårat att så oberörd inför.

Men i Breaking Dawn ska det perfekta amerikanska lyckliga slutet till varje pris pressas in. Lyckligt slut = marängbröllop och barn, naturligtvis.

(Plus larviga mängder pengar, som kläms in lite i förbifarten. Exklusiva bilar, avancerad teknologi, drivor med sedlar som en kan snubbla på i den Cullenska residensen, en privat semesterö döpt efter frun i huset ... Oh, well.)

Och till varje pris, i detta fall, innebär framförallt lidande för Jacob, denna hårt beprövade vän, och en total splittring i hans krets, vargflocken.

Plus en total fysisk nedbrytning av Bella. När ryggraden knäcks itu dör jag lite. Men det är förstås värt det - hon får ju en bebis! Hon är som en martyr, snarast, febrig, ivrande och ser sitt eget liv som totalt oviktigt.

Jag är skeptiskt.


Nu undrar kanske ni, fanns det ingenting med filmen som tilltalade denna uppenbart svårflörtade Bokmala? Jo, så klart. Min väninna M och jag har följt Twilight-filmerna tillsammans, sett dem på bio (flera gånger), helt förlorat oss i magin och noggrant diskuterat de olika versionernas för- och nackdelar. Detta har varit den största glädjen för mig med alltihopa.

Det gör vi nu också. Men hindren var stora denna vända.

Okej, det som jag gillar.

Musiken! Äntligen är den begåvade kompositören Carter Burwell tillbaka från den första filmen. Filmmusiken var en av de saker jag föll hårdast för från början och av de saker som verkligen saknades i New Moon.


Att det är så påkostat och generellt välgjort. Med duktiga skådisar. (Michael Sheen är exempelvis fantastisk, även om the Volturi inte har sådan stor roll just i denna delfilm.) Det är lyxigt med välgjorda "flickfilmer", som tar materialet på allvar. Det har jag påpekat tidigare och det är fortfarande sant.

I detta fall är det snarast själva materialet som är problematiskt.


Läs mina tidigare inlägg! Om Twilight allmänt, filmerna New Moon och Eclipse.

Spelreglerna och andra skeva historier

Jag gillade Jonas Karlssons första novellsamling, Det andra målet - den var vardagsklurig och lite skev på ett sätt som tilltalade mig. Denna skevhet tycker jag att han verkligen lyckades utveckla ytterligare i Den perfekte vännen. En väldigt läsvärd och bitvis riktigt obehaglig samling texter (särskilt Rummet!).

Den senaste samlingen, Spelreglerna, lämnar mig däremot lite sval. Första novellen gillar jag, den där skådespelaren efter att ha stått på scen och insett att han inte kan varken pjäsen eller sin roll, finner sig halvnaken i en svindlande spiraltrappa, inklämd i en arg folkhop ... Klassisk mardröm!

Höjdartexten är dock Skulden, om den ganska vanliga 30-någonting mannen med deltidsjobb på en videoaffär som får hem en faktura som startar på beloppet 5.700.000 kr.

Han dras sedan in i en kafkaesque byråkratisk process som involverar en tidigare helt okänd myndighet och en skyldighet att ge ekonomisk ersättning för sådana saker som solsken, lycka, kärleksrelationer och där summan på fakturan lavinartat ökar för varje samtal.

"Du känner en känsla, va?", fortsatte hon i luren. Du känner känslor, har fantasier, vänner och bekanta. Och du drömmer, antar jag?
Hon brydde sig inte om att vänta på svaren längre.
"Vad menar du?", sa jag.
"Drömmer du på natten?", fortsatte hon.
"Det händer."
"Mm. Tror du att allt det där är gratis?"
Jag var tyst ett tag.
Nja, jag trodde väl ... " (s. 37)

Smart, humoristiskt och surrealistisk! Den novellen kan jag verkligen rekommendera.

Dikter, dikter, dikter

I andan av att vilja läsa någonting annat gav jag mig på två diktsamlingar, någonting som är ovanligt för mig. Jag är en vältränad romanslukare, en medelbegåvad novelläsare, men dikter? Ovant.

Patti Smiths Oskuldens tecken var den ena jag valde, eftersom hon är en rock'n'roll-legend och cooling. Men jag vet inte ...

Jag tappade koncentrationen hela tiden. Tyckte varken det ena eller andra om de valda orden. Ser referenser och uttryck som får mig att tänka på andra Chelsea-rockpoeter, som Bob Dylan eller Leonard Cohen. Men fick ingen känsla.

Den andra diktsamlingen jag valde är skriven av en gammal skrivarkurskamrat till mig - Den unga F:s Bekännelser enligt Maria Margareta Österholm.

Maria Margareta har för övrigt under flera år varit en av eldsjälarna bakom förlaget Rosenlarv, som ger ut kvinnliga klassiska författare som behöver lyftas upp till en välförtjänt position.

Som en fiktiv självbiografi/dagbok berättas historien (historier) om fröken F i ett halsbrytande tempo med ett språk där varje strof känns genomtänkt och noga placerat.

Här blandas klassiska litterära tilltal ("Vari vi möter ...", "Kära dagbok", "Kära systrar"), bibliska klanger, omstrukturerade ordstäv och talesätt, ordlekar, barnramsor, sånger och litterära allusioner.

Frasen "det finns inget så vackert som en död skönhet" (s. 34) får mig att tänka på både Laura Palmer i tv-serien Twin Peaks, detta mytomspunna mordoffer som så mycket av serien koncentrerar på, och på Ofelia - "sjön är en viloplats för ihjälslagna älsklingar" (s. 14)

Här vänder och vrider författaren (tolkar jag det som) på flickheten, att vara flicka i detta samhälle. Den unga F är en och hon är alla vi. Meningen "jag hade ett skrik men lärde mig tala" (s. 18) känns symbolisk: vi får inte ta plats. Skriker vi ska vi spärras in på vinden och hållas där.

Många traditionella kvinnoattribut används lekfullt och hotfullt, som den återkommande handväskan eller hur F bakar "storhetsvansinne" (s. 77) och en "katedral" (s. 46).

En text som spretar och skaver. Ofta förstår jag inte, men jag dras med i språkets konstruktion och tolkar själv allt eftersom jag läser.

Det är en saga med ofta högtidligt tilltal, men verkligheten lurar oförsonligt bakom orden.

Radbrytningar och olika fontstorlekar ger en känsla av att texten är levande, att den böljar med ordens mening(ar).

Övernaturliga romanser

Jag blev jätteglad när jag upptäckte att Laurell K. Hamilton hade fortsatt att skriva om privatdetektiven/ faerieprinsessan/ fertilitetsgudinnan Merry Gentry - Divine Misdemeanors, del 8.

När jag väl började läsa kände jag mig ... mätt.

De senaste åren har jag läst så många delar av dessa supernatural romance-serierna att jag insåg att jag till sist fått nog.

Därför var det lite synd om denna recensionsbok som dök upp strax därefter:

Embrace - Jessica Shirvington (The Violet Eden Chapters; 1). Ni ser ju redan på omslaget vart denna bok är på väg ...

Violet Eden växer upp moderslös med en frånvarande far. Hennes enda tröst i tonårslivet är träningskompisen Lincoln - som visar sig vara gregori, halvängel.

Och det visar sig att Violet också är halvängel ... och Lincoln har vetat allt och inte berättat NÅGOT för henne .... och det betyder också att de inte får bli kära i varandra, eftersom de är gregori-partners.

Här någonstans dyker det upp en vacker, mystisk främling vid namn Phoenix, som har korpsvart hår med guldslingor i, ett okänt förflutet och en magisk förmåga att kunna kontrollera människors känslor och tankar.

Ja, ni förstår säkert hur detta triangeldrama byggs upp och hur tröttsamt naiv en viss huvudperson upplevs ...

Jag är helt enkelt sugen på att läsa helt andra saker!

Ömtåliga berättelser

Fragile Things av mästerliga Neil Gaiman har, av någon outgrundlig anledning, stått oläst i min bokhylla i flera år.

Jag blev lite snopen när jag insåg att jag redan stött på flera av novellerna i andra samlingar ... bland annat Smoke & Mirrors och M is for Magic.

Lite ojämn kvalitet, men några slog an en ton i mig. Den första novellen, A Study in Emerald, som bjuder på 1800-tals pastisch i ett alternativt viktoriansk England, är superb. Lovecraftiansk Sherlock, ja visst!

(Måste nog skaffa mig hela den antologin som den texten är skriven till - Shadows over Baker Street.)

Forbidden Brides of the Faceless Slaves in the Secret House of the Night of Dread Desire är charmigt humoristiskt. Jag gillar verkligen tanken: tänk om det finns en existens när realism betyder gotiska slott och osaliga andar och där det fantastiska blir att skriva om uttråkade hemmafruar i förorten ...

I The Monarch of the Glen, den sista texten i samlingen, möter vi åter Shadow, från American Gods. Någonstans på bystan i Skottland får han ett dörrvaktarjobb som verkar tämligen mystiskt.

Ett kärt återseende! Mytologiskt, humoristiskt, mystiskt, kargt och lite hårdkokt. Jag tycker om 'et.

Siri - ett kvinnoöde

Siri av Lena Einhorn är en romanversion av Siri von Essens liv. Känns som en blandning av biografi och berättelse - ibland följer vi Siris perspektiv nära, delar hennes upplevelse.

Ibland citeras autentiska brev. Ibland zoomar berättaren ut, sammanfattar och förklarar. Ibland blir glappet mellan dessa olika partier lite för stort.

Jag som just sett SVT:s dramaserie August, skriven av Peter Birro, känner igen några scener i detalj. Så blir det, antar jag, när en bygger sitt material på verkliga människor och verkliga källor.

Denna berättelse tar dock vid där tv-serien slutar. Vad som händer efter separationen mellan Siri von Essen och hennes make Carl Gustav Wrangel. Livet tillsammans, teatern, Grez, Marie David.

Ilska och frustration är i varje fall känslorna jag får under läsningen. Över att detta potentiellt jämställda kamratäktenskap mellan konstnärssjälar mynnar ut i bittra fejder och destruktiva maktspel.

Och för Siri (självklart!) en förlorad karriär och möjlighet till självförsörjning och självbestämmande.

Det är dock uppfriskande att få följa Siris liv, istället för denna så vansinnigt omtalade, omdiskuterade, omskrivna August.

Här blir han mer som ett kaotiskt och lynnigt inslag i närvaron som en måste anpassa sig till och förhålla sig till. Det är Siris känslor och tankar som står i fokus.

Jag blir lite konfys av romanformen, bara. Hur ska jag förhålla mig? Fiktion, fakta? Men engagerande läsning. Ett litet stycke kvinnohistoria, om än skönlitterärt förpackat.

Att tro på mister Pip

Jag har precis läst ut Att tro på Mister Pip av Lloyd Jones. Åh. Bara åh. Den var gripande och ovanlig. Magiskt realistiskt.

På en ö i Stilla havet i ett litet samhälle lever människor i sina enkla hus på det som havet och regnskogen ger dem. Tidigare, förstår en i texten, var ön ett gruvsamhälle uppbyggt av vita män från Australien som utvann koppar där.

Känslan av tid och rum känns svävande under läsningen, även fast jag när som helst kan slå upp exakt var och när boken utspelar sig.

I berättelsens nu är ön i kläm mellan två olika grupper av gerillagäng, som jag tolkar det, varav en gruppering från början verkar vara öns egna söner (kallade ”rambosarna”) medan den andra gruppen kommer utifrån och omnämns ”rödskinnen”.

Detta hot växer fram successivt i texten. Från början får jag mer känslan av att samhället är bortglömt av omvärlden, helt isolerad från kontakt med andra:

Vi slutade gå i skolan när våra lärare hade farit med sista båten till Rabaul. Sista båten. Det var ett ord som fick huvudena att hänga på oss. Nu skulle vi bli tvungna att gå på vatten för att ta oss ifrån ön. (s. 14)

Det finns spår av kolonimaktens intrång – någon enstaka konservburk, elartiklar som inte längre kan användas, ett parasoll. Och förstås den gåtfulle Mr Watts. Öns enda viting, gift med en kvinna från ön – Grace.

Om Matilda, en flicka i tidiga tonåren, är historiens huvudperson och berättare så är Mr Watts (Glosöga ofta kallad) dess fokus, dess katalysator och symbol för många olika saker.

Mr Watts ikläder sig rollen som byns lärare, när ingen annan finns. Han bjuder också in barnens släktingar att berätta om sådant de vet, som exempelvis Bibeln, olika slags växter och fiskar eller färgen blått.

Själv har Mr Watts stora glapp i sina kunskaper, men en sak verkar han kunna mycket om: Mr Dickens från England. Han läser Lysande utsikter (i princip den enda boken som existerar på ön) för barnen, flera gånger på rad. När boken förstörs försöker de tillsammans återskapa romanen, mening för mening. Och magi uppstår.

Matilda främst, men också flera andra av barnen, blir helt uppslukade av Pips öden och äventyr i det viktorianska England. Trots avstånd i tid och rum, så känns Pip mer närvarande och verklig än exempelvis Matildas egna anmödrar.

Det Mr Watts undervisar i klassrummet är svårgripbart. Mr Dickens, ja visst. Hur litteraturen kan ge oss erfarenheter och väcka känslor. Hur vi kan diskutera och engagera oss i en bok och därför också möta varandra.

Men också någonting annat. Skildringen där Mr Watts berättar om det som ingen annan människan kan ta ifrån oss ger mig rysningar: ”våra tankar och vår fantasi” samt vår egen inre röst:

Ljudet av mitt namn tog mig till en plats djupt inne i mitt huvud. Jag visste sedan tidigare att ord kan ta en till nya världar men jag hade inte vetat att jag bara med kraften av ett ord uttalat enbart för mina egna öron skulle hamna i ett rum som ingen annan kände till. (s. 113-114)

Relationen till Matildas mor - rakryggad, religiös och snartstucken - skildras också i nära detalj; nästan klaustrofobiskt så. Moderns rivalitet med Mr Watts blir snarast en symbol för en konflikt mellan livet på ön och den hotfulla vita världen. Matilda, som känner en stark lojalitet mot båda parter, dras mellan polerna.

Språket känns både litterärt och muntligt, om ni förstår vad jag menar. Något av Salman Rushdies muntliga känsla finns med i Lloyds berättarkonst, fast i mycket enklare form.

På grund av ett enkelt missförstånd förvandlas Mr Watts till Mr Dickens i en konfrontation med en av gerillagrupperna, och Mr Pip växer från en litterär karaktär till någon som byns invånare skyddar och gömmer – ett potentiellt hot för båda gerillagrupperna.

Skildringar av byns lugna liv bryts av mot de korta, intensiva episoder där något utav gängen tar kontroll över byn. Bränner, skövlar och värre ändå. Mycket värre.

Samtidigt som författaren ständigt skildrar alla som människor: de unga pojkarna som redan spenderat år i djungeln, ensamma med sina vapen. Det malariasjuka befälet, utan räddning, då mediciner inte längre existerar på ön.

Oundvikligt rör sig berättelsen mot sin kulmen …

Läs den, om ni inte redan har gjort det! (Den kom ut 2006 och anledningen till att just jag läste den just nu är för att författaren kommer från Nya Zeeland.) Den är väl läsvärd.

Vi kan för övrigt också se fram emot filmen snart, med Hugh Laurie i rollen som Mr Watts.

Pojkarna

Augustvinnaren Pojkarna är riktigt, riktigt läsvärd.

Bella, Momo och Kim är tre flickor, på gränsen till pubertet och tonårsliv. De blir nästan klaustrofobiskt instängda av de sociala hierarkierna i skolan, av skräcken för ”pojkklungan”, av ”kriggstrategier och sammandrabbningar” (s. 22-23)

Med tafsningar, könsord, komplimanger och porrfilmsreferenser om vartannat hålls flickorna i schack, balanserande mellan sina längtan efter att slå tillbaka, förväntningarna på hur flickor skall reagera samt också det egna potentiella begäret.

Kim, vår ciceron i denna historia, skaver i sin flickkropp:

Min kropp satt på mig som något främmande, en gummidräkt som klibbade och kliade. Men hur jag än rev och skrapade med naglarna satt den där den satt. Om nätterna kunde jag drömma att min kropp föll av mig. Det var så enkelt, plötsligt hittade jag en dragkedja i huden. [---] Jag öppnade den, kunde känna luften sila in mot min riktiga hud därunder, som ett vakuum när det släpper. (s. 19-20).

Detta är en av de många saker jag tycker om med denna roman: kroppsligheten. Den är nästan poetiskt och väldigt symboliskt omskriven, berättelsen igenom, men också så tydlig. Så kroppslig och konkret.

Jag känner verkligen olustkänslorna inför att växa in i ett okänt kvinnoskap, en kvinnlighet, att fastna i någon av ”de förutbestämda Kvinnomallarna. Vi knep ihop munnarna och slöt ögonen, vägrade att acceptera det oundvikliga.” (s. 21)

De tre vännerna tar sin tillflykt till sin flickgemenskap i Bellas växthus: en frizon från tonårens lockelser och en eventuell vuxenhet. I Bellas odling och i deras lekar, som de fantastiska skimrande maskeraderna de ordnar, gömmer de sig och finner styrka i sin gemenskap, utanför.

Maskeradscenerna, då flickorna förvandlas till fantasivarelser som Shere Khan, en silverrygg, Fågelhärskaren och Pierrot, är magiska. De bjuder på ett sådant lekfullt allvar och en sådan stark flickgemenskap att jag automatiskt tänker på Inger Edelfeldt - flickgemenskapernas okrönta drottning.

Att utklädnaderna här lutar åt tydligt maskulina karaktärer visar på genusaspekterna i texten – att kvinnorollerna skaver, eller kanske handlar det om ett maktåtertagande.

När flickorna, av en slump, upptäcker vad Bellas senast funna växt har förmågan att göra, blir de först äventyrslystna och extatiska. Första kvällen de drar runt på orten iklädda sina pojkkroppar, märker de redan skillnaden:

Det var underligt. Inga hala glidande blickar, inget begär, inga flinande munnar, ingenting som smet in under huden och bet sig fast. Bara en glasartad, fjärrskådande blick som varken såg eller såg bort. (s. 54)

Bella skildras som den som är tryggast i sin existerande identitet: hon har en fyllig kropp (med konnotationer till en traditionell kvinnokropp?) som hon mestadels verkar känna sig hemma i. Van att ta ansvar för andra, ägnar hon framförallt sin tid åt sitt växthus.

Det kreativa konstnärsbarnet Momo ser pojklekarna just som lekar; som tidsfördriv och experiment. Som en del av gemenskapen. Till en början. Tills det förvandlas till sådant allvar för Kim.

Snart blir dock konflikten för skarp för att ignorera. Kim känner sig mer hemma i sin pojkkropp än någonsin i sin flickdito och hon dras via hårdningen Tony snabbt allt djupare in i ett småkriminell och tuff maskulin gemenskap.

Tony, som sitter som en ”rövarhövding” i en gammal länsstol i en skum källarlokal och får Kim att tänka på ”pirater, rövarkulor, skattkartor och dolda gångar, män som klättrade uppför fasader med kniven mellan tänderna.” (s. 81)

Deras relation växer fram som ett kumpanskap, balanserande på gränsen mellan hat och åtrå, mellan våldsamhet och gemenskap, och den blir för Kim som en drog.

Jag skulle kunna skriva så mycket mer om denna förunderliga text. Men jag tycker hellre att du ska läsa den själv.

Schiefauers prosa är glasklar, rak men poetisk. Hennes språkhantverk griper mig.

Handlingen är ovanlig men trovärdig i sin fantastiskhet; både magisk och realistisk.

Genusöverskridandet (både fysiskt, emotionellt och strukturellt) är genomgående i texten. Det är intressant och aktuellt.

Jag känner så för Kim, för hens maktlösa känsla som flicka, för hens strävan efter makt och egenvärde, för hens gränslösa längtan efter den kärlek och gemenskap som någon som Tony aldrig kan ge hen och för den skavande känslan av att vara en främling i sin egen kropp.

Jag är helt där.

Kyssförbudslistor & bitar som fattas

En av höstens godbitar blev Naomi & Elys kyssförbudslista av Rachel Cohn och David Levithan.

Det är en fartig, New York-romantisk skröna med många berättarperspektiv och vardagsabsurda situationer. Naomi och Ely har varit symbiotiska vänner sedan barnsben; nästan syskon på vissa sätt och nästan tvillingsjälar på andra.

Deras familjer har varit intrasslade i varandra på komplicerade sätt (som framkommer successivt).

Kyssförbudslistan kommer till som något slags verktyg för att behålla illusionen av att det är Ely & Naomi, Naomi & Ely, och att så alltid kommer att vara. De namn som hamnar på listan får ingen av dem kyssa.

Ely är en självsäker ung man, uppfostrad av två mammor. Naomi bor numer ensam med sin deprimerade mor och har ett stort problem. Hon kan egentligen bara föreställa sig en framtid gift med Ely. Ely, däremot, vill bara vara tillsammans med killar.

Men frågan är om någon annan ens får plats i konstellationen Ely & Naomi, Naomi & Ely.

I varje kapital skiftar berättarperspektivet och inte bara de uppenbara huvudpersonerna får ta plats. Där finns också vännerna Robin (♀) och Robin (♂), som kanske ska få ihop det med varandra. Naomis ex-pojkvän, Bruce I, och nuvarande (?) pojkvän, Bruce II. Smågalna grannar i huset. Ja, ni förstår.

Språket är välkomponerat, tonen en blandning av dödligt allvar och absurd humor. I vissa av Naomis partier ersätts många ord med symboler, vilket blir ett ovanligt och spännande sätt att läsa.

Jag är såld. Läs den!


En bit av mig fattas är Levithans senaste ungdomsroman på svenska; också den klart läsvärd. Vi får följa tre ungdomar i New York samma dag som flygplanen kraschade in i World Trade Center, vid några tillfällen under året och sedan på årsdagen.

Peter, Claire och Jasper. Tre ungdomar som möts på grund av omständigheter. Jasper och Claire går i samma klass; Peter och Jasper möttes på en fest och skulle gå på dejt tillsammans den 11:e september. Innan det datumet förvandlades till något annat.

Sömnlöshet, avstängdhet, sorg, gemenskap. Allt detta visas i de korta nedslag som görs i huvudpersonernas liv. Hur de dras till varandra och knyts samman.

Lite fragmentariskt, gripande och vardagligt. Jag gillar Levithans stil och kommer absolut läsa vidare.

Peter Pan vs Edward Cullen

Tankar kring orginalitet och intertextualitet blir tydliga i detta personliga brev från legendariska Peter Pan till nykomligen Edward Cullen. Tsss, kom med något nytt!



P.S. Ikväll hittar ni förstås Bokmalan i en biosalong, då Breaking Dawn äntligen har premiär!

Nananananananananananananananana ...

Självförklarande bild! Lite uppiggande så här i novembermörkret ...

Hjärta, hat och mer än så

Några fler av höstens lästa ungdomsromaner ... kommer här!


I Mycket mer än så följer vi Auden, en intelligent, studiemotiverad och inåtvänd ung kvinna, barn till två intellektuella engelskprofessorer.

Moderns, en sval akademikerdrottning, och faderns, en narcissistisk författardiva, skilsmässa får Aud att vackla. Hon flyr sin mor och spenderar sommaren hos pappan och den nya flickvännen. Och deras nyfödda bebis.

I det lilla samhället vid havet blir Auden mer involverad i livet (utanför studielitteraturen) än vad hon tidigare varit. Eller velat.

Pappans dysfunktionella relation med unga, företagssamma Heidi, som dras ner i en depression då allt ansvar med barnet genusklassiskt nog hamnar på henne.

Ungdomarna i trakten - Maggi, som tycks vara en tuggummituggande, rosaklädd sötsak men har så många fler facetter. Eli, bruten av sorg, sluten, men som får oväntad kontakt med Auden.

Möten mellan människor. Sömnlösa människor som söker sig till nattöppna, sunkiga diners, för att komma bort. Och finner varandra där. Jag tycker om det! Lågmält, långsamt, inte så dramatiskt. Och ändå dramatiskt, för att det är Livet.


Mer dramatiskt blir det i Älskar - hatar av Jenny Downham. Mike och hans syster bor med sin alkoholiserade mamma i den sunkiga hyresdelen av den staden. Ellie bor med sin stabila kärnfamilj i en tjusig villa.

När Mikes syster anklagar Ellies bror för våldtäkt, rasar allt. Klasskillnader är, som ni förstår, temat i denna historia, liksom samhällets rådande genusordning. Att vara kvinna + underklass = automatiskt inte våldtäktsbar.

När Mike och Ellie inte bara möts, utan också blir kära i varandra, spenderar tid tillsammans och börjar förstå varandras världar, riskerar allting att falla samman. Familjelojalitet, hämndplaner, den stundande rättegången ...

Historien berättas ur både Mikes och Ellies perspektiv. Jag är helt där. Välskrivet, engergirikt, engagerande.


Den är lite udda, denna bok: Robothjärta av Natalie Standiford. En ung tjej, Bea, flyttar ännu en gång med sin familj och byter skola.

Nu har hon bestämt sig för att vara en robot, för att slippa känslor och annat omak. Men det håller inte riktigt, när hon träffar Ghost Boy (Jonah), som också försöker stänga av världen. Smeknamnet är passande: han position i skolan är inte bara ett utanförskap, utan nästan någonting overkligt.

Men Robot Girl och Ghost Boy når fram till varandra, delvis genom ett ovanligt radioprogram som sänds på småtimmarna och lockar till sig udda fåglar. Vänskap, kärlek eller något eget – inte helt självklart och sannerligen inte okomplicerat.

Bitvis spinner författaren upp Jonahs historia om familjehemligheter och sorg, samtidigt som Beas familj allt mer krackelerar.

Språkligt sätt är boken tyvärr medelmåttig och varken handling eller karaktärers beteenden känns alltid helgjutna. Men berättelsen får ändå plus för de lite ovanliga personporträttten och för det faktum att det inte utvecklas till en traditionell kärlekshistoria.

Tillgång till tusentals böcker & filmer!

Bibliotekskortet behöver du aldrig ladda eller ladda ner appar till. Det fungerar, precis som det är!

Att flyga högt och vara välkommen hem

Hösten har, som så höstar sig bör, bjudit på en kavalkad av nyutgivna ungdomsromaner. Här kommer några av de som Bokmalan har läst på sistone!


I Flyga högt stormar Silja in en vanlig högstadieklass i en svensk småstad. Hon är svartklädd, högljudd och bryr sig föga om den orättvisa men ändock trygga sociala hierarki som klassen har vårdat i många år.

Silja blir vän med Sven, den ouppnåeliga snyggingen, och sätter sig alltid brevid Line, hon som alltid är utanför. Och hon börjar också komma mellan Vendela och hennes lugna, trygga bästis Tove. Hela klassens gränser börjar rämma.

Katarina von Bredow skriver generellt alltid fina ungdomsböcker, enligt min mening. Hennes språk flyter fint, vi följer huvudpersonen nära, nära.

Hon kombinerar vardag och dramatik på ett naturligt sätt. Ofta skildrar hon någonting normbrytande - exempelvis förbjuden kärlek eller testandet av olika lojaliteter och sociala gränser.

Denna historia är precis också rätt balans av exceptionella händelser (Vendelas och hennes familjs sorg, hämndförsöken som görs av klassens "tuffa tjejer") och vardagsliv (gå på H&M, café, lära känna varandra).

Kärlek och passion är en självklar ingrediens i Bredows böcker, liksom i denna. Som så ofta ligger dock större fokus på relationerna mellan flickor, än egentligen kärlek mellan flicka-pojke. Vilket jag gillar.


I Söta pojkar är bara på låtsas har författarens - Moa Eriksson Sandberg - egna dagboksanteckningar förvandlats till romanform, vilket kan förklara varför det dels känns väldigt trovärdigt formulerat och dels blir inte känns helt litterärt.

Ella är en kulturell sextonåring med teaterambitioner, musikintresse (detta är 90-tal, Broder Daniel-tider och indiepop) och av att skaffa sig erfarenheter. Hon skildras precis så där självupptagen, osäker och gränslöst anpassningsbar som många faktiskt är och känner sig under de skälvande tonårsåren.

Hon trasslar in sig med söta pojkar, som alla tycks så överlägsna, svårtillgängliga och (ibland) rent svinaktiga.

Det är dock någonting som gör att det inte räcker till för mig. Den ständigt förfördelade tonen som hålls. Bristen på ärlig gemenskap, att stå upp för sig själv.

Troligen är denna bok mer en autentisk skildring av en tonårstid än många andra ungdomsromaner, egentligen. (Precis som Linda Skugges dagböcker från 90-talet, som hon publicerade.) Men jag blir aldrig riktigt engagerad.


Johanna Lindbäck är en av mina personliga favoriter när det gäller ungdomsromaner. Hon lyckas med att skriva väl, skriva personligt, skriva engagerande. Problem och konflikter är verkliga och allvarliga. Men också ofta just trovärdiga och enkla att relatera till.

I den senaste romanen Välkommen hem undrar Sara över om hon är just det. Välkommen. Hem.

Efter ett utbytesår i London kommer Sara hem till Luleå igen och finner att tiden har sprungit iväg utan henne. Det spänner med familjen och vardagen. Vännerna verkar ha fullt upp utan henne. Kompisarnas stundande 18-årskalas med krogutgångar hjälper ju inte heller, när Sara själv får stanna hemma.

Särskilt Bella skaver. Bästa Bella, tvillingbror till Mattias. Mattias som Sara gjorde slut med för att åka till London. Vackra, välbekanta Mattias, som bor i huset bredvid och som hon inte längre är kär i. Väl?

Fristaden blir oväntat nog jujutsu, med grannkillen Adrian, som först egentligen mest irriterar henne. Som hon absolut inte heller är kär i. Väl?

Ja, ni fattar. Kärlek, identitet, vänskap, kluvna lojaliteter, sociala spel ... Det är fint. Och bra. Och välskrivet. Tydligt.

Och det känns lite uppfriskande att tjejen sitter med skuldkänslor och undrar hur hon har sårat sitt ex, istället för att hon sitter med sorg över att vara dumpad/ha blivit otrogen mot eller både och. Om ni förstår.

Som boende i en ombildad familj blir jag också glad av det fina porträtt som skildras lite i förbifarten av Adrians styvpappa. De har en nära kontakt och där har Adrian fortfarande har ett eget rum, trots att mamman och han har varit skilda länge. Det glädjer en bonusmammas hjärta att se sådana skildringar.


Jessica Schiefauers Om du var jag, utgiven 2009 men läst av undertecknad nu i höst.

Två omaka unga kvinnors vänskap tar slut med ett brak, då den utåtriktade Louise sticker till Grekland för att jobba och Agnes blir kvar, med nya kärleken. Kvar finns många oklarheter - varför stack Louise så plötsligt? Och vad lämnar hon kvar?

Och i Agnes relation märks snart också oklarheter, då Hannes plötsliga förälskelse verkar sina. Vad blir egentligen kvar i Agnes liv?

Jag tror att det hade blivit bättre för mig om jag läst denna innan Schiefauers Pojkarna. Var så uppfylld av den och böckerna är så olika sinsemellan, så det blir inte riktigt en rättvis bedömning. Ett inlägg är på gång om Pojkarna ...

Varför bibliotekarier älskar Neil Gaiman

Förutom, så klart, för det faktum att han skriver magiska romaner/seriealbum/noveller/filmmanus/annat, så finns det en annan anledning till att bibliotekarier älskar Neil Gaiman.

Den anledningen kan i mångt och mycket sammanfattas i detta citat:

Bokmalan aka Death

Mina fina elever har pyntat både i och utanför skolan, eftersom det är Halloween-veckan. De har bland annat byggt fiktiva gravstenar (bland annat kolar Moder Jord 2012, vilket är något illavarslande) och hängt upp spindelväv, dödskallar, spöken och fladdermöss överallt.

Ända sedan i onsdags har stora ljushallen i skolan varit nedsläkt och passande ljudeffekter spökat i bakgrunden. Många har klätt ut sig och verkligen lagt ner stor möda.

Detta gör mig så glad och inspirerad! Därför bestämde sig M och jag att vi skulle bjuda tillbaka, genom att också klä ut oss. Han gick som Dream och jag som Death. Självklart.

Lägger upp lite bilder på Death i bibliotekarietappning ...

Läsrapport från sommarens slut och höstens början

Kanske ska jag ändå, så här i slutet av oktober, plita ner några korta rader om det andra som har blivit läst i slutet av sommaren och början av hösten. Det har blivit en ganska blandad kompott denna gång.

Nyligen har jag plöjt igenom en del av höstens nya ungdomsböcker, men de skall föräras med ett eget inlägg, tänkte jag.


Son of Avonar - Carol Berg (The Bridge of D'Arnath; 1)
Jag fick låna en fantasyroman av en av mina forna biblioteksstammisar. (Egentligen två, men jag har läst den andra än - The Final Empire, Brandon Sanderson.)

I sekundärvärld, the Four Realms, följer vi Seri i två olika tidslinjer. I berättelsens början lever hon ett fattigt, isolerat liv i en stuga där hon en dag stöter på en naken man, halvgalen och på flykt från kungens vakter. Detta är berättelsens nu.

Seris förflutna innebar ett liv som dotter i en adelsfamilj, uppvaktad av kungen själv. Långsamt visas den passionerade kärlekshistoria med en magiker som oundvikligen tycks leda till ett abrupt och olyckligt slut.

Magi är nämligen förbjudet i riket och belagt med dödsstraff.

Till en början på grund av trots, hjälper hon den främmande mannen och de ger sig ut på en klassisk quest-resa tillsammans med andra aktörer i dramat. Men efter hand som berättelsen fortlöper visas hur mycket deras livsöden faktiskt är sammanfogade.

Jag är förtjust i karaktären Seri - hon är tuff, självständig och ganska grining, vilket jag uppskattar. Men överlag känner jag igen lite för mycket av handlingsmönster och karaktärstyper för att den ska ge någon särskilt omvälvande läsning.


Julia - Anne Fortier
Jag älskar bokens omslag. Jag älskar också idén - att en ung kvinna, rotlös i världen, reser till Italien och upptäcker att hon är ättling till verklighetens Julia, från Romeo och Julia. Själva boken är ... okej.

Förvecklingarna är lite för snåriga och långsökta. Språket är okej, men inte mer. Karaktärerna har potential till att vara charmiga, intressanta och mångfacetterade (exempelvis Umberto är en jättespännande karaktär).

Men de skildras för spretigt och blir därför inte tydliga. Konflikten mellan tvillingssystrarna känns väldigt oetablerad - varför spenderar de större delen av historien med att verkligen avsky varandra?

De partier som fungerar bäst är när författaren skapar de fiktiva historiska dokumenten som berättar om historien om Romeo och Giulietta i flera olika versioner. Där får hon till tonen och stämningen fint.

Den är bitvis underhållande, spännande och charmig, men själva grundidén hade kunnat bjuda på mycket, mycket mer.


Säg ifrån! - Stéphane Hessel
Denna lilla stridsskrift från en fransk elitdiplomat och koncentrationslägeröverlevare i 90-årsåldern har spridit sig snabbt över Europa. I den svenska upplagan skriver några inhemska journalister också ner sina tankar kring texten, som Åsa Moberg och Göran Greider.

Bland annat menar Hessel att vi måste gå bort från en apatisk och likgiltig inställning till livet. "Indignationen är motståndets drivkraft", använder Hessel som en rubrik (s. 26).

Det finns ingen anledning att inte alla människor ska kunna leva ett värdigt liv. Efter andra världskriget startades ett enormt återuppbyggnadsarbete och mycket av den välfärd vi i Europa har blivit vana vid, började här. Hessel skriver:

De styrande är skamlösa nog att påstå att staten inte längre har råd med sådana medborgerliga omsorger. Men hur är det möjligt att man idag saknar medel att bevara och utveckla de här sociala erövringarna?" (s. 26)

När det idag, som Hessel vidare påpekar, skapas mer rikedomar än någonsin i väst. Problemet är att "penningaväldet" aldrig tidigare har varit så etablerat i alla höga maktskift, aldrig mer egoistisk. Klyftorna mellan rika och fattiga ökar lavinartat. Välfärden monteras ned.

Vad kan vi då göra? Hessel skriver:

Min önskan är att var och en av er skall finna något som gör er upprörda. Det är värdefullt. När vi upprörs över något, som jag över nazismen, blir vi engagerade, stridbara och stolta. Vi deltar i ett historiskt flöde, ett mäktigt historiskt flöde som behöver vår personliga energi för att dra vidare. (s. 26)

Underbart formulerat. Hoppfullt, sant, inspirerande. Och himla svårt.


Mio, min Mio - Astid Lindgren
Denna sagopärla fick jag äran att recensera för ett tag sedan. Det var en härlig omläsning, dessa Bo Villhelms Olssons äventyr som prins Mio i Landet bortom fjärran.

Lindgren skriver en fantasyklassiker för unga läsare som fungerar fint för många åldrar. Särskilt som högläsning; språket är repetativt, som sagans form sig bör, och stillsamt vackert.


Phoenix bok - Eden Maguire (Beautiful Dead; 4)
Sista delen i serien om Darina, som tvingas utreda flera mordfall i den lilla staden Ellerton där hon bor. Fyra ungdomar dog under loppet av ett år och fyra ungdomar blev kvar i denna värld som osaliga andar/zombies/änglar - Beautiful Dead. Tre av dessa har Darina hjälpt finna frid; den enda som kvarstår nu är hennes älskade Phoenix.

Det jag gillar med serien är den klaustrofobiska småstadsmiljön, klasskillnaderna, buset på stan och hopplösheten. I bästa fall tänker jag emellanåt på Twin Peaks.

Jag kan tänka mig att köpa det mesta i denna serie: det mediokra språket, den gränslöst passionerade kärleksaffären (trots att de bara var ihop två månader innan Phoenix dog), konceptet med de osaliga andarna som bor i något slags kollektiv ...

Men inte att sagda kollektiv döper sig själva till Beautiful Dead. Det känns högst otroligt och sticker ut än mer när boken läses i översättning.


Rosornas arv - Leila Meacham
Själva handlingen känns besläktad med Borta med vinden, vilket i min bok är en positiv sak. Mary Toliver (läs: Scarlett O'Hara) kommer från en gammal anrik bomullsodlarsläkt i den lilla staden Howtbutker, sedan barnsben nära vän med de tillika framgångsrika släkterna Warwick och DuMont.

Dessa familjers livsöden vävs samman i flera generationer och kretsar kring affärer, krig, äktenskap och förvecklingar, med släktgodset NN i centrum. Godset som splittrar familjer, söndrar kärlekspar och bara tycks leda till olycka.

Boken är dock inte välskriven. Språket är medelmåttigt, banalt rent av. Karaktärerna är inte trovärdiga och mycket berättas rakt upp och ner, utan att skildras. Flera strukturella problem finns också, som de okritiska skildringarna av slaveriet och genusordningen, där Mary straffas för att hon inte vill ge upp sitt gods till förmån för en position som mor och fru.

Tyvärr.


Sherlock Holmes 1: The Trial of Sherlock Holmes - Leah Moore, John Reppion and Aaron Campbell
Leah Moore, dotter till seriegurun Alan Moore, har tillsammans med ett gäng andra skapat en ny Sherlock Holmes-historia i seriealbumsformat.

Även om jag håller med J, som påpekar att det verkar högst otroligt att Holmes tappar fattningen och blir fängslad, så gillade jag denna serie.

Den språkliga tonen är helt rätt och rutorna är väldigt vältecknade i en stil som passar Sherlock Holmes-stämningen väl. Det viktorianska, dimmiga London med droskor och gaslyktor ... Jag gillar't.

Sherlock-frossan fortsätter, för övrigt. Just nu håller jag på att kolla igenom Murder Rooms: Mysteries of the Real Sherlock Holmes. Riktigt, riktigt bra! (Framförallt Ian Richardson som Dr Bell.)


En vampyr föds - Darren Shan (Legenden om Larten Crepsley; 1)
Just som jag var färdig med att recensera den långa vampyrsviten om Darren Shan, dök författaren upp med en prequel-serie, där vi får följar hur Darrens mentor, Larten Crepsley, blev vampyr.

I likhet med Shans tidigare delar är boken mycket lättläst, charmig, våldsam och väldigt grabbig. Snabb och enkel underhållning.


Dear John - Nicholas Sparks
En helt rakt berättad historia, nästan helt utan skildringar, miljöbeskrivningar eller några djupare personporträtt, om en ung amerikansk soldat som möter kärleken på en sommarpermission och planerar ett civilt liv med henne. Men då planen kraschar in i World Trade Center tar han återigen värvning och riskerar att förlora allt.

Jag blev väldigt förtjust i filmen The Notebook, som är byggd på en roman av Sparks, och jag kan tänka mig att jag kommer att gilla filmversionen av Dear John också.

Men som bok betraktad är den blek. Den känns inte litterärt berättad och vad blir den då, då den ändå är i bokform?


Om Om - Staffan Stenudd
Denna recensionsbok dök upp i min brevlåda och är en liten svensk dystopi från 70-talet. Naturligt nog är det stora katastrofscenariot ett kärnvapenkrig och en överlevnadsverklighet med strålskadesjuka människor gömda nere i Stockholms tunnelbanor skildras trovärdigt och otäckt.

Historien tar sedan ett annat spår och berättar om pojken Om (både som i meditationsmantrat och om uti fall att), som blir den enda överlevande på planeten Jorden. Hans verklighet är obegränsad och hans gåvor stora.

I mötet med en annan planets kultur ställs frågor kring mänsklighet, moral och möjligheter på sin spets. En intressant historia - väldigt enkelt berättad och konstruerat men med mycket stoff.


Slut på läsrapporten!