Tillåt mig att säga: äntligen! Äntligen en bok om hur bibliotekarier egentligen styr hela världen (the Hushlands kallat) med hjälp av sin makt över informationen:
'The Librarians control the information in this city - in this whole country. They control what gets read, what gets seen, and what gets learned. Because of that, they have power.' (s. 99)
Brandon Sanderson (kanske mest känd för att vara den som skriver färdigt Wheel of Time efter Robert Jordans bortgång) har komponerat den fantastiska äventyrsberättelsen Alcatraz versus the Evil Librarians. Ett läsmåste för alla biblioteksnördar!
Med ett uns av Harry Potter och i samma berättaranda som Lemony Snicket möter vi föräldralöse Alcatraz just som han blir bortkörd från ännu ett fosterhem. Detta på grund av hans osvikliga förmåga Att Ha Sönder Saker. Som exempelvis, att råka bränna ner ett kök. Eller så.
Men denna gång blir inte Alcatraz bortforslad till ännu ett fosterhem, utan han blir istället nästan mördad av en främmande man och sedan räddad av sin (dittills okände) farfar - Grandpa Smedry.
Alcatraz får reda på att ätten Smedry är välkända motståndskämpar mot bibliotekariernas envälde. Smedrys härstammar själva från the Freelands, vilka består av tre kontinenter i Stilla havet som bibliotekarierna systematiskt har utrotat från alla världskartor.
(Detta förklarar himla mycket, tycker jag personligen. Det har alltid sett oproportionerligt tomt ut i Stilla Havet.)
Ätten Smedrys vapen är framförallt att många av medlemmarna är så kallade Oculators - de har förmågan att skapa och använda olika slags mäktiga linser för olika ändamål (exempelvis att spåra, skjuta eld, tortera).
Många av familjemedlemmarna också har magiska förmågor i sig själva. Alcatraz kan ha sönder saker, en kusin kan tala fullständigt obegripligt (!) och farfadern är alltid försenad (vilket är mycket praktiskt när någon skjuter på en). En bisarr version av superkrafter - underbart!
Berättartilltalet är direkt riktat till läsaren, på bästa 1800-talsromanvis, och Alcatraz som berättare gör ofta långa utvikningar för att förklara saker för oss hushlanders och kommenterar även gärna själva skrivandets konst. Exempelvis:
I apologize for that last chapter. It was far too deep and ponderous. At this rate it won't be long before this story departs speaking of evil Librarians, and instead turns into a terribly boring tale about a lawyer who defends unjustly accused field hands. (s. 278)
Ja, ni förstår. Det finns många roliga detaljer, klurigheter och absurda saker att berätta. Men jag måste begränsa mig; annars växer detta inlägg bortom rimlighetens nivå. Det är lekfullt och skruvat och väldigt, väldigt roligt.
