Körkarlen - en helhetslösning

Jag har lyckats ta mig iväg på två evenemang som faller under Bergmanfestivalen, som äger rum i staden just nu. I lördags var vi och såg Körkarlen på biograf Sture, regisserad av pionjären Victor Sjöström, baserad på Selma Lagerlöfs korta roman med samma namn. Boken läste jag för flera år sedan; det är inte en av mina favoritselmor men ändock läsvärd. Den är verkligen ett barn av sin tid, med Frälsningsarmésoldater och en kristen, nykteristisk moral.

Jag har aldrig sett en hel stumfilm förut. Som S sa efteråt, "jag blev förvånad över att jag tyckte att det var så BRA!" En trio spelade livemusik, vilket var otroligt stämningsfullt. Matti Bye, som komponerat musiken, var verkligen begåvad. Det är också roligt att föreställa sig vilket hantverk film måste ha varit 1921. Tänk att få till de där dubbelexponeringarna, för att få andarna att bli genomskinliga. Det är lite magi.

Igår läste jag P.O. Enquists pjäs Bildmakarna, för att sedan åka till Dramaten och se en filmad version av pjäsen (från 1998), presenterad av P.O. själv och skådespelerskan Elin Klinga.

Pjäsen handlar om ett möte mellan Selma Lagerlöf, skådespelerskan Tora Teje, Victor Sjöström och filmaren Julius Jaenzon. Den var extremt välspelad. Anita Björk gjorde en strålande Selma - barsk, full av integritet och sårbar. Elin Klinga, som spelade Tora, var utåtagerande, tuff och barnslig, hopplöst ouppfostrad och modig. Starkt och roligt blir det när Tora skäller ut Selma, för att författarinnan inte vill avslöja sina innersta drivkrafter. "Du får lägga av med att DUMPA så där Selma!" Samspelet mellan kvinnorna strålar. Jag blev fängslad.

Intressant också är att jag hann läsa igenom Enquists manus på cirka en halvtimme - men det tog nästan två timmar att spela det. Dramatik är verkligen inte till för att läsas rakt upp och ner som text ...

Diskuterade med S efteråt om vanskligheten med att tala om berömdheter efter deras död. Att man glömmer bort att de också var mångfacetterade individer och att man tenderar överföra sin bild av kändisen i fråga.

När jag läste Enquists efterord till pjäsen Bildmakarna avfärdar han aspekter av Selma Lagerlöfs privatliv som många andra tagit fasta på (ex hennes lesbiskhet), men lägger stor betydelse vid Lagerlöfs roll som medberoende dotter till en alkholiserad far. Den biten tyckte jag var trist i pjäsen, att Lagerlöf görs till ensam och lidande oskuld. Det stämmer i sin tur inte ihop med min bild av Selma, som är mer bilden av en som älskar och lever. Intressant hur vi lägger fokus vid de aspekter som passar ens egna erfarenheter.

Så intressant att se båda dessa filmvisningar. Stiligt av festivalen, dessutom, att bjussa på inträdet.

Konstförfalskning och tonårsvampyrromantik ...

... är en liten sammanfattning av min läsning på sista tiden. Efter att ha svalt min besvikelse över Carlos Zafon Ruíz senaste roman, Ängelns lek (som var ett under av avancerad plot gone awry - visste ens Ruíz själv hur handlingen skulle gå ihop sig på slutet?) kastade jag mig med spänning över Carl Johan Vallgrens nya alster, Kunzelmann & Kunzelmann.

Boken startar med Joakim Kunzelmann, en trettionånting-innerstads-media-wannabee som är intrasslad i allt från vansinniga bostadsaffärer till porrfilmsinstpelning. Dessa delar av boken får mig ibland att flina till av dess hjälplösa humor på gränsen till patetik. Och här skrattade jag högt:

Tidigare samma år hade Joakim med skräckblandad förtjusning i en och samma kvällstidning kunnat ta del av följande nyheter: att den kitschiga schlagerprinsessan Lena Philipsson hade fått Povel Ramels prestigefyllda musikstipendium, att en viss mordmisstänkt pingstpastor i uppländska Knutby hade vänstrat med två olika kvinnor, samma kväll, i samma hus, fast på olika våningsplan (och en av dem hade slutligen mördat en tredje); samt att hans mediavänners favoritfotbollslag - anrika Hammarby IF - hade förlorat borta mot IFK Göteborg på bortaplan på självmål. Vilket hade fått honom att dra följande slutsats om landet han bodde i: "Sverige är ett geografiskt område på den skandinaviska halvön där schlagerstjärnor kammar hem de tyngsta kulturpriserna, där frikyrkan står för dekadensen, och de viktigaste ligamatcherna i fotboll avgörs på självmål." En skrämmande analys, tyckte han, men i stora drag korrekt. (s. 32)

Men den starka sidan av berättelsen dyker upp när efter Joakims far, Viktor Kunzelmanns, död dennes hemliga liv avslöjas och börjar nystas upp. Fadern, erkänd konstförsäljare och konservator extraordinaire, var också den skickligaste konstförfalskaren kanske någonsin. Tillsammans med kumpanen Georg Haman verkade de i födelselandet Tyskland under andra världskriget. Ett krig som också satte Viktor i koncentrationsläger för att han förälskade sig i andra män.

Viktors passager är bokens styrka. Hans dolda liv som långsamt avslöjas. Den stora kärleken, som gjordes omöjlig på grund av samtidens normer. Fördjupningen i alla tekniker, verktyg och termer gällande restuarering av konst, eller, för all del, förfalskningen av densamma, är riktigt välskrivet och spännande. Jag tycker om Vallgrens språk när han skriver Viktors historia. Karaktärerna kring honom blir så levande - kvinnorna Kowalski, som låtsas vara systrar för att dölja sin kärlek från världen. Georg Haman och hans två stora kärlekar, brottaren respektive den amerikanske soldaten. Berlin under 30 och 40-talen. Strålande. Jag är helt där.

Någonstans där jag bara befinner mig lagom mycket, däremot, är i mor och dotter Casts vampyrserie House of Night-serie. För att beskriva böckerna räcker det nästan med att säga att det är en blandning mellan Twilight-serien och Mitt så kallade liv. Språket är en tonårings och handlingen en mix av övernaturlighet och tonårstematik. Jag är road och vill veta hur det går, men inte imponerad. En skön avkoppling. Lite min version av comfort lit, ett begrepp som jag hörde av Anna och verkligen fastnade för. Hur som helst, omslagen till serien är i vart fall sjukt snygga!

Varför tycker jag inte om chic lit?

Jag fick tipset av en elev och läste Cecilia Aherns PS Jag älskar dig. Handlingen lät jättefin - en ung kvinna förlorar sin man och bästa vän i cancer. Men mannen hade förberett brev och överraskningar till kvinnan, som hon får då och då under det första året efter att han har gått bort. En riktigt "sob story"; jag var i princip beredd med näsduken.

Men vad händer? Boken är skrivet med ett sådan tråkigt och taffligt språk, att jag inte kan ta till mig handlingen. Alls. Jag har försökt komma på sätt att beskriva varför jag tycker att språket är så dåligt; att verkligen sätta fingret på det. Jag tror att det är för att allting beskrivs och förklaras, ingenting skildras. Jag minns inte de exakta formuleringarna, men har läst meningar i stil med dessa:

"Sharon var verkligen en god vän. Det kändes skönt när hon tröstade henne."
"Han rufsade till hennes hår, för att busa."

Eller ett direkt citat: "Holly och Jack träffades ofta över lunch eller en drink för att höra vad som hänt i den andres liv. De intresserade sig för varandra. Hon tyckte om hans sällskap och såg honom inte bara som en bror utan också som en riktig kompis." (s 44)

Det blir så vansinnigt ointressant, och alla karaktärer förblir helt platta. Man ser dem inte alls. Sedan finns det också gott om uttjatade uttryck som man inte vill läsa i en roman, exempelvis "pricket över i:et" (sagt om en snygg topp) och att väninnorna gör någonting "under tjo och tjim" (vilket för mig endast är någonting Knattarna skulle komma undan med). Visst, här kan det vara en översättningsproblematik också, eftersom jag läste boken i svensk översättning. But still.

Jag förstod att boken och jag inte skulle komma överens då huvudkaraktären skulle läsa den döde mannens första brev och författaren skrev: "Holly höll andan och med tårar i ögonen och bultande hjärta läste hon den välbekanta stilen." (s 32)
Puh.

Och detta är för mig märkligt, för jag är väldigt förtjust att kolla på chic flicks (jag kommer säkert att gilla filmen som är baserad på den här boken). Filmerna kommer för mig (till en viss gräns) undan med att vara genussterotypa, heteronormativa, förutsägbara och ibland rent utav undermåliga. Jag tycker att det är skön avkoppling och jag blir ofta på gott humör av sådana filmer.

Har verkligen försökt läsa exempelvis Marian Keyes och tänkt att, vad skönt, nu har jag en hel genre att läsa när jag vill läsa någonting avslappnande och roligt. Men chic lit fungerar tydligen inte för mig.

Min väninna B sa det så bra när vi diskuterade detta nyligen, hon sa någonting i stil med att "det är okej att Hollywood tror att jag är så där dum. Men en bok, där förväntar jag mig något mer."

Well said.

Veckans läsning - en sömning historia

Själen frodas och myser nu när vårsolen och värmen äntligen har hittat hit! Kroppen däremot, tyngs ner av pollenallergier och vill helst gå i ide. I kombination med vansinniga tider på arbetet, undrar jag vad som egenligen har hänt med läslustan? Den var bitvis förvandlats till en ha-dvd-box-maraton-lusta.

Men, detta till trots! Någonting har jag vällan ändå läst. Lite recensionsböcker har slunkit ner. Min mangaskola fortsätter, naturligtvis, med mina tre favoritserier plus två nya, Fruits basket och School rumble. Jag hintade om min svaghet för romantik och high school-filmer, och fick således dessa av min elev (eller i detta fall, min lärare).

LOTR har tyvärr legat nere ända sedan besöket i 1800-talsbiblioteket. Kanske är det så att jag kräver en öppen eld för att läsa den ... ?

Nu har jag lämnat P.O. Enquists kosmopolitiska, stillsamt funderande liv. Blev gripen av hans skildringar av alkholist (att bli i spriten). Tyckte nästan bäst om hans betraktelser av hembyn, Hjoggböle, och relationen till modern. En fin ton i det hela. Lite fåmält.

Just nu har läsningen burit mig till helt andra vidder; ett alternativt 80-tal i ett mörkt USA. Alltså, Watchmen av Alan Moore och Dave Gibbons. Jag är sugen på att gå och se filmen på bio, men vill gärna ha läst boken innan dess. Har inte kommit så långt ännu, men är redan fäst vid både den totala antihjälten Rorschach och Dr Manhattan, som är "some kind of a quantum super-hero".

Jag gillar grundkonceptet med att rättshungrande medborgar klär ut sig och bekämpar brott, någonting som staten sedan vänder sig mot när det inte passar längre. Förföljelse och troligen än hemskare saker väntade, medan brottsligheten ökar och världen går åt skogen. Skön superhjältedystopi ...

Längtar i alla fall efter min läslust. Ska se om jag kan skaka liv i den snart.

(Yaaaaaawn!)
PS. Det märks väl inte att jag såg Min granne Totoro nyligen och blev totalt förälskad ... ? Okej, bra! DS.

Lägesrapport från en vårvirrig ö

Ja ha, en liten rapport från vardagen! I helgen sken solen och visade hur otroligt dammigt man egentligen har i sitt till synes rena hem. Adjö tweed, hej kavaj! Men ack, i morse låg ett redig lager snö över alltihopa.

Läsningen då, tänker någon kanske? Jo, den är visst lika virrig som vädret. Häromhelgen satt jag framför brasan i ett murrigt 1800-talsbibliotek och läste The Two Towers. Det kändes som en idealisk miljö; precis som min vision av professor Tolkiens arbetsrum. Där kunde jag sitta i tystnad och färdas genom skogarna med Treebeard, slåss med de andra vid Helm's deep och sedan njuta en pipa av Longbottom leaf vid det fallna Isengard.

Jag njuter verkligen av att läsa Tolkien. Jag läser ovanligt långsamt, verkligen savoring the read, om man nu kan säga så. Hans karga språk, spänningen, vänskapen mellan karaktärerna, magin i att få upptäcka hans värld. Tolkien får verkligen anses vara mästare på en sådan faktor den fantastiska litteraturen vilar mycket på - the suspension of disbelief. Inom hans värld är allt som sker inte bara möjligt, utan också logiskt. Jag är förtjust i den svindlande känslan av att det har hänt så mycket i berättelsen redan innan jag dyker in i den, många tusen år av historia. Och berättelsen kommer att fortsätta långt efter min visit. Det är skickligt.

När jag var ett barn läste jag Bilbo flera gånger, men jag kom liksom aldrig in i Sagan om ringen. Mycket tror jag faktiskt på grund av att så många i min omgivning förvarnade att den var så trögstartad. Det blev lite av en självuppfyllande profetia. Men jag läste mycket annan fantastisk litteratur; fullkomligt slukade Susan Cooper, Guy Gavriel Kay, David Eddings och Margaret Mahy. Det fortsatte senare med Terry Pratchett, Neil Gaiman och vidare. Men alltså inte Tolkien ordentligt, förrän i vuxen ålder.

Det är jag glad för, ändå. När jag hade läst hela (i Åke Ohlmarks översättning) var jag så förälskad, att få andra författare som skriver high fantasy skulle klara av en jämförelse ... Just därför vill jag inte läsa The Lord of the Rings hursomhelst. Det blir mer finläsning. Hittade också nyligen en sida med LOTR-illustrationer gjorda av den oförlikneliga Inger Edelfeldt. Magiskt fina ...

I övrigt håller jag på med P.O. Enquists självbiografiroman, Ett annat liv. Hans språk är ju så vackert, det är som min väninna K sa "att äta prosa med sked". En del religiös skuld, två delar idrott, ett rejäl matsked politik samt en skopa teatervärld blandat i en bytta bestående av resor (flykt?). Jag har inte riktigt bestämt mig än för vad jag tycker.

Dessutom har M har lånat mig andra delen i serien som inleddes med The Traveller, av författaren John Twelve Hawks, samt att min tid som mangalärling hos min elev på jobbet fortsätter med nya delar i de tre serier jag följer plus två nya serier ...

Jag säger ju det är med läsningen som med vädret. Vårväder! Vårläsning! Puh, jag känner nu för att göra som Yotusba och hennes pappa.

I ett viktoriansk England

Nu har jag alltså läst färdigt Michael Fabers Sugar. Det var länge sedan jag läste en sådan tegelsten (åttahundraplus sidor) som gick så vansinnigt fort att läsa! Tänkte bara läsa en liten stund innan det var sovdags, tittade upp och både tiden och sidantalet hade sprungit iväg som aldrig förr. Den var fullständigt uppslukande.

Det känns ovanligt med böcker som är så kroppsliga. Ofta är böcker som filmer, att man skippar många av de vardagligaste sysslorna. För att det inte ska bli ointressant och tidsödande. Men Faber tar verkligen fasta på toalettbesök, bad och ingående granskningar av karaktärernas kroppar och kroppsvätskor. Beskrivningen av Sugars egenframkallade missfall är klart magstark.

Sedan beskrivs också miljöerna detaljerat och naturalistiskt. Hela 1870-talets London skildras via stankerna från rännstenen, sjukdomar, rutten mat, otvättade kroppar. Tapeter flagar, golvbrädor ruttnar och tänder likaså.

Sugars förflyttning från bordellen till en fin lägenhet vidare till ett välbärgat överklasshus blir ett bra grepp att visa klasskillnader och människors mycket olika förutsättningar. Också den viktorianska erans dubbelmoral görs tydlig, med sin stränga sexualmoral och religiositet på ena sidan och en outsinlig mängd prostituerade kvinnor på andra sidan.

Den förhatlige William Rackhams relation till kvinnor levandegör det ack så klassiska hora-madonnakomplexet, där den "rena" kärleken till den komplicerade frun Agnes (oskuldsfull men samtidigt vansinnig) ställs mot den fysiska kärleken till den fallna Sugar. Det patriarkala samhällets makt syns så tydligt i allt - från de stora samhällsstrukturerna till relationen mellan två enskilda människor. Jag läser och blir helt enkelt så förbannad!

Sugar, som i början av boken presenteras som så undergiven sina manliga kunder, visar sig i hemlighet skriva en roman à la Dirty weekend. Men hennes integritet och ilska spolas bort ju mer hennes egen situation förbättras, och hennes solidaritet med sina olyckssystrar svalnar. Det är provocerande, men samtidigt så mycket mer ärligt än att ha en hjältinna som är orealistiskt perfekt och godhjärtad. Karaktären Sugar är förvirrande, tycker jag, och hennes utveckling och reaktioner inte helt lättydda eller logiska.

Det var också länge sedan jag läste en roman som var så oförutsägbar. Jag kunde verkligen inte utröna hur det skulle gå för Sugar, hur boken skulle sluta. Faktiskt knappt ens efter att ha läst sista sidan ...

Rapport från vardagen - tvätt & Steinbeck

Jo, veckan är till bredden fylld av sysslor, det skall erkännas. Och alla är sannerligen inte av litterär art (detta inlägg påbörjas exempelvis mellan en tvättid och potatisskalande ... ).

Men på arbetet har jag i vart fall hållit ytterligare en lektion om Shakespeare (alias The Bard with the Beard). Nytt är ett kort prat jag höll om John Steinbeck, vilket var intressant som 17 att läsa in sig till.

Vi har ett dubbelt förflutet, Steinbeck & jag, som startade svajigt med tvångsläsningen i skolan (Pärlan på högstadiet, Möss & människor på gymnasiet). Men i vuxen ålder, när min bror passionerat utgöt sig över hur otroligt bra Vredens druvor var, blev jag intresserad. Till semestern plockades därför Öster om Eden hem (den Steinbeck som fanns på hyllan på jobbet just då). Större delen av en semesterdag spenderades på balkongen, med J:s sagolika margaritas, och ett strilande sommarregn. Magi uppstod.

För mig, som spenderade större delen av barndomen i fantastikens multiversum, har steget till realism, socialrealism och dess angränsningar inte varit helt självklart. Men jag kunde fullständigt kliva in i Öster om Eden - dess språk, de fantastiska beskrivningarna av Salinasdalen, de komplicerade karaktärerna (favoriterna är nog pappa Hamilton och Li) och relationerna dem emellan. Jag var verkligen där. Svårförklarat.

Men jag hade missat hur spännande Steinbecks liv och karriär var. Hur han, trots möjligheten till universitetsstudier på anrika Stanford, tog ströjobb, luffade runt och satsade på sitt skrivande. Hans tid som krigskorrenspondans under andra världskriget; att han skrev manuset till filmen Viva Zapata!. Att Steinbeck undanbad sig att stå med i "the film credits" då han skrev manuset till en Hitchcock-film, för att han tyckte att slutprodukten har rasistiska undertoner. Civilkurage!

Historien kring The grapes of wrath var också otroligt fascinerande - torkan och missbruket av jorden som ledde till att hela the Great plains i princip förvandlades till damm, och hundratusentals bönder blev utan hem och jord att bruka. Dessa tog sig till bördigare stater där de tvingades till tillfälliga jobb för slavlöner och utan några som helst rättigheter. Detta skrev Steinbeck om, och orsakade hård kritik, bevakning av FBI samt bokbränning. Otroligt coolt ... Boken står definitivt på mitt att-läsa-lista!

Puh, men själva läsandet just nu då? Jag tragglar vidare med Hanif Kureishis Something to tell you, om en medelålders man (med ett leverne som freudiansk psykoanalytiker, bevars!) och dennes medelålderskris ... Hur hamnade jag här?! Bara för att jag blev kär i författarens The Buddha of suburbia för tio år sedan när jag satt i Hyde Park och hade ett klart "anglo romantic moment". Jag har sedan dess läst i princip alla noveller och romaner karl har spottat ur sig och tyckt om det. Den senaste dock för cirka sex år sedan (Gabriel's gift). Men vi får se om jag klarar mig igenom detta spektakel.

Annars kör jag ett svenska-ungdomsromaner-tema, för att få lite kolla på hur utgivningen sett ut på sistone. Just nu fnissar jag gott åt Johanna Lindbäcks En liten chock. En sammanfattning av ungdomsromansbiten kommer nog, vad det lider.

Slutligen blev jag, efter att ha läst Pomegranates mycket stiliga blogg, http://pomegranateclub.blogspot.com/, påmind om ett album som glömdes i mitt inlägg om grafisk litteratur. Ola Skogäng tecknar superfina Theos ockulta kuriositeter (som jag läste något när den gick i Nemi), och släppte första albumet 2008. Mumiens blod är ett rätt mörkt äventyrsalbum med sköna noirskildringar av Stockholm; någonstans en blandning mellan Tintin och Jan Lööf vågar jag hävda.

Om fredagsmedvetslösheten inte hinner slå till så blir det troligen badkaret med en god bok nu ...