Date a girl who reads

"Date a girl who reads. Date a girl who spends her money on books instead of clothes. She has problems with closet space because she has too many books. Date a girl who has a list of books she wants to read, who has had a library card since she was twelve.

Find a girl who reads. You’ll know that she does because she will always have an unread book in her bag.She’s the one lovingly looking over the shelves in the bookstore, the one who quietly cries out when she finds the book she wants. You see the weird chick sniffing the pages of an old book in a second hand book shop? That’s the reader. They can never resist smelling the pages, especially when they are yellow.

She’s the girl reading while waiting in that coffee shop down the street. If you take a peek at her mug, the non-dairy creamer is floating on top because she’s kind of engrossed already. Lost in a world of the author’s making. Sit down. She might give you a glare, as most girls who read do not like to be interrupted. Ask her if she likes the book.

Buy her another cup of coffee.

Let her know what you really think of Murakami. See if she got through the first chapter of Fellowship. Understand that if she says she understood James Joyce’s Ulysses she’s just saying that to sound intelligent. Ask her if she loves Alice or she would like to be Alice.


It’s easy to date a girl who reads. Give her books for her birthday, for Christmas and for anniversaries. Give her the gift of words, in poetry, in song. Give her Neruda, Pound, Sexton, Cummings. Let her know that you understand that words are love. Understand that she knows the difference between books and reality but by god, she’s going to try to make her life a little like her favorite book. It will never be your fault if she does.

She has to give it a shot somehow.

Lie to her. If she understands syntax, she will understand your need to lie. Behind words are other things: motivation, value, nuance, dialogue. It will not be the end of the world.

Fail her. Because a girl who reads knows that failure always leads up to the climax. Because girls who understand that all things will come to end. That you can always write a sequel. That you can begin again and again and still be the hero. That life is meant to have a villain or two.

Why be frightened of everything that you are not? Girls who read understand that people, like characters, develop. Except in the Twilight series.

If you find a girl who reads, keep her close. When you find her up at 2 AM clutching a book to her chest and weeping, make her a cup of tea and hold her. You may lose her for a couple of hours but she will always come back to you. She’ll talk as if the characters in the book are real, because for a while, they always are.

You will propose on a hot air balloon. Or during a rock concert. Or very casually next time she’s sick. Over Skype.

You will smile so hard you will wonder why your heart hasn’t burst and bled out all over your chest yet. You will write the story of your lives, have kids with strange names and even stranger tastes. She will introduce your children to the Cat in the Hat and Aslan, maybe in the same day. You will walk the winters of your old age together and she will recite Keats under her breath while you shake the snow off your boots.

Date a girl who reads because you deserve it. You deserve a girl who can give you the most colorful life imaginable. If you can only give her monotony, and stale hours and half-baked proposals, then you’re better off alone. If you want the world and the worlds beyond it, date a girl who reads.

Or better yet, date a girl who writes."

By Rosemarie Urquico


Det känns finns att inleda året med denna text, som G tipsade mig om. Fick gåshud och blev lite gråtig när jag läste detta. Den är dedikerad till alla de läsande quinnor jag har förmånen att ha i mitt liv.



Läsande kvinnor! Camille Corot, 1800-tals quinna, Monet, Fragonard. Stående läsning - foto av rsplatpc, uppburen läsning, Marilyn Monroe läser. Hattläsning - foto av Gibson Claire McGuire Regester, pyjamasläsning.

Den röda grevinnan

Yvonne Hirdman, kvinnohistoriker och genusvetare extraordinaire, har skrivit en bok om sin mor, Marie Ida Käthe Charlotte Schledt.

Lolotte, Lottie. Gift grevinnan Stenbock-Fermor. Dolly, Loll, Erna. Kodnamn Rudi, kamrat Stenbock, Bourguikan. Fru Hirdman.

Äventyrlig kvinna har många namn. Jag väljer ett förnamnstilltal, för att jag är osäker på vad jag ska kalla henne.

Att läsa om Charlotte är, liksom Hirdman visar med sin undertitel, "en Europeisk historia".

Charlotte, född 1906, växte upp i bland annat Oxford och Bukovina med en bokhandlarfar, två syskon och en stark, kämpande mor som familjens sammanhållande kitt (så som det så ofta har varit).

Detta är i mångt och mycket också hennes berättelse - Emelie, Hirdmans mormor. Hon som försörjde familjen då den verklighetsfrånvände Fritz allt som ofta var borta. Hon som höll ryssarna stången då Radautz invaderades under första världskriget.

Som vuxen gifte sig Charlotte med en kommunistisk ung greve, Alexander Stenbock-Fermor, och levde loppan i det nästan krampaktigt nöjeslystna och inför framtiden skälvande Weimarberlin.

För mig blir plötsligt mellankrigstiden i Europa fascinerande. I skolan lärde jag mig att första världskriget spelade roll för vår kontinents historia och framtid, men mest fokus låg förstås på andra världskriget. Och tiden däremellan blev aldrig helt tydlig för mig.

Den blir tydlig genom de vardagsnära skildringarna i denna bok. Bland annat förstår jag på ett annat sett hur nazismen kunde slå igenom i Tyskland, något som alltid tyckts mig så ofattbart. Det är som att jag har haft all fakta, men inte gjort förståelsen till min förrän nu.

Jag har inte tidigare sett hur bräcklig demokratin var i Weimarrepubliken. Att tyskarna, naturligtvis, var väl internaliserade med tanken om ett kejsardöme. Att demokrati inte automatiskt var eftersträvansvärt, utan betraktades av många som något misstänkt. Sabla engelskt påfund!

På många sätt måste nazismens idé med en enväldig ledare och kejsardömesretorik varit betryggande. Skrämmande, men nog sant.

Jag kan inte - och vill inte! - berätta allt om Charlottes makalösa liv. Alla hennes roller och resor, politiken, arbetet och kärlekarna. Jag tycker verkligen att ni ska läsa denna historia.

Men det är som att hon har en osviklig känsla för att vara där det händer. Hon upplever första världskriget som barn och Wiemarberlin som ung. Hon blir utkastad från Schweiz på grund av kommunistiskt arbete och flyttar till Moskva, just innan de interna förföljelserna inom partiet når sin kulmen.

Hennes - trots de geografiska avstånden - nära relation med sin mor, Emelie, känns helt relevant också för mig i mitt liv. Jag småler för mig själv när de brevledes diskuterar barnafödande:

Jag tycker inte att det stämmer helt, det som du skriver om dagens ungdom, dess egoism och njutningslystnad! Det finns ju en lång rad ganska viktiga och oundgängliga faktorer som inte fanns för tjugo, trettio år sedan, eller bara för ett fåtal. Världen har ju ändrat sig grundligt under tiden, för två tre år sedan hade jag trots allt mycket gärna velat ha barn, men nu? Vem vet var jag är nästa år? (Brev från Charlotte till Emelie, s. 256)

Medan Emelie, vid ett annat tillfälle, hade skrivit till Charlotte att "ett barn är en ren och oblandad lycka, därför att det är kröningen i våra kvinnoliv." (s. 47) Olika förväntningar i olika kvinnogenerationer, då som nu.

Jag tänker att Hirdman så enkelt skulle ha kunnat skriva en biografi mer i romanform, som vi är ganska vana vid att se dem. Hennes mors liv är sannerligen spännande nog för att kunna göra sig väl i den formen.

Men jag är så glad att hon inte valde det. Hirdman, som den historikern hon är, drar sig för att skriva sådant som hon inte vet och kan bekräfta med källor. Hennes mammas dagbok. Brev, fotografier, offentliga dokument från olika länder, Sovjets kaderakter.

Och det är så mycket Hirdman inte vet om sin mor. Det finns en trevande, ihop-pusslande ton i texten. Frustration över att inte veta, frustration över att inte ha passat på att fråga moster Leni, som var den som levde längst av Charlottes familj:

Men Leni är död. Alla är döda som skulle ha kunnat berätta om dofterna, om måltiderna, om trädgården, om grannarna, om ungänget, om skolan, om bästa vännerna, om födelsedagarna, festerna. (s. 64)

Det är så allmänmänskligt: att vilja veta om sin bakgrund, att sörja över att en inte känner sina familjemedlemmar som de individer de faktiskt var. Att veta att det är för sent att fråga de som faktiskt var med.

Samtidigt är det privat och nära: Hirdman försöker återskapa sin mor utav tidens kvarlämnade fragment, och därmed också en del av sin egen identitet.

Jag blir så berörd, rörd och intresserad. Det är fullständigt fascinerande och lärolik läsning.

Sjukt bra tv-serier!

Sedan i somras har jag tittat ikapp på flera tv-serier som genom åren har lockat mig, men som jag av en anledning eller annan, aldrig riktigt tittat ordentligt på. Och jag måste säga att i princip allt jag har sett verkligen, verkligen har fallit mig på läppen. Jag har helt enkelt sett ett antal sjukt bra tv-serier!


Buffy the Vampire Slayer
Denna vampyrklassiker behöver egentligen ingen närmare presentation. Joss Whedon plockar godbitar från flera genrer (exempelvis high school-serier, ostig amerikansk sf/äventyr samt, förstås, vampyrtraditioner) och ger oss en klassisk blond valleygirl som slåss som en gudinna. (Nästan.)

Med odödliga nördkaraktärer som Willow (vars resa från blygt hackergeni till megamäktig, lesbisk Wiccadrottning är en inspiration för många nördtjejer runt om i västvärlden) och den ständigt snälla och ständigt undanskuffade Xander, finns det något för alla.

Bibliotekarier, i synnerhet, kan glädjas åt den underbart urbota brittiska, vansinnigt torra och boknördiga Giles (särskilt i episoden A New Man, där Giles blir förvandlad till en demon. Extremt roligt.)

Favoritepisoden Hush har fantastiska skurkar, med en estetik som lutar åt suggestiv graphic novel-tradition. En annan favorit är det ofattbart sorgliga The Body, som jag inte kunde sluta gråta över.

När jag har sett ströavsnitt av Buffy på tv genom åren har jag tyckt att det har varit charmig, ostig underhållning. Inget mer. Nu när jag har sett alla säsonger i ett svep tycker jag att det finns så mycket mer.

Bra action, absolut. Fantastisk dialog, smart och väldigt witty. Förträffliga oneliners. Bra genustänk. Ett seriöst lesbiskt förhållande i centrum, relativt tidigt i modern amerikansk tv-historia. Sköna karaktärer, förstås, men som faktiskt också växer och utvecklas. Och som tillåts vara mångfacetterade.



Firefly
Om någon hade sagt till mig för ett år sedan att jag skulle titta på en tv-serie i genren space western och dessutom älska den, så skulle jag bara ha fnyst. Men det var innan jag hade plöjt alla säsonger av Buffy och insett Joss Whedons storhet.

Så Firefly blev det. (Och filmen Serenity ... plus att jag har köpt in de första två seriealbumen till min bibbla också ... )

Western-ploten: En misantropisk och cynisk kapten (med det passande smeknamnet Mal) slogs på rebellernas sida (brunrockarnas) i kriget mot etablissemanget. Sedan dess är han laglös och livnär sig som smugglare. Det enda han har i livet är sin trogna springare (Serenity) och sin lojala crew.

Sountracket är fantastiskt! Bästa westernmusiken. Att Whedon själv har skrivit temat ökar ju bara hans coolhetsfaktor ytterligare ...

Science fiction-ploten: Rebellerna kämpade mot ett intergalaktiskt imperium (the Alliance). Mals trogna springare är i själva verket ett rymdskepp. Smugglingen sker i rymden, då människor har koloniserat stora delar av universum.

Genreblandingen fungerar fantastiskt bra. Överraskande så.


Heroes
Flera människor runt om i USA och Japan börjar upptäcka att de har övernaturliga förmågor. Deras livsöden är sammanflätade, trots att de kanske aldrig ens har träffats tidigare.

Än så länge har jag bara sett första säsongen och jag har hört att den inte alls fortsätter lika starkt. Men jag blev helt såld på denna första säsong. (Jag såg den två gånger på rad. Inklusive extramaterialet.)

Jag tycker otroligt mycket om:

- Blandningen mellan det helt övermänskliga/övernaturliga/högtidliga med att människor har extraordinära förmågor och ger sig ut med ambitionen att rädda världen och det moderna/vardagliga. Den återkommande profetiska meningen "Save the cheerleader, save the world" sammanfattar stämningen väl.

- Karaktärerna! Peter Petrelli kan mycket väl vara en av mina bästa hjältekaraktärer hittills - en rikemansson som har all världens chans till pengar och makt, men som istället väljer att utbilda sig till sjuksköterska med inriktning på palliativ vård.

Dennes superhjältekraft visar sig sedan vara att han kan absorbera andra personers förmågor, genom att han tänker på dem när han vill bruka förmågan. Han omnämns som en empath. Ett underbart koncept, tycker jag.

- Comic book/graphic novel-känslan i hela estetiken. Så klart påverkas det mycket av den synske konstnären Isaacs skisser och målningar, som visas frekvent i serien. Men inspirationen är större än så. Och det är plågsamt snyggt.



True Blood
Så klart. För en gångs skull ett fall där jag tycker mer om det visuella mediet än om böckerna det bygger på. Böckerna är charmiga och underhållande. Men serien tycker jag har något mer.

Miljöerna är den djupaste amerikanska träsksödern, som i sig själv har en särskild suggestiv stämning, en särskild dialekt, intressanta samhällsfenomen och potential för djupt rotad rasism och religiös fanatism.

Denna plats passar väldigt väl att kombinera med de övernaturliga elementen och strukturerna, som vampyrernas strikt hierarkiska samhällssystem och hamnbytarnas mer individualistiska.

När vampyrerna "kommer ut" ur sina kistor och avslöjar för världen att de finns, kan förstås många paralleller dras till olika former av rasism och diskriminering.

Karaktärerna är inte alltid helt inbjudande, vilket känns befriande. Sookie är en helperky autodidaktisk white trash-tjej med telepatiska förmågor, stor integritet och stark moral. Vampyren Eric som uråldrig och helt opålitlig vikingavampyr är en fröjd för ögat. Hamnbytaren Sam är fin favorit; en variant på den klassiska filmrollen the boy next door.

Jag har bara sett de två första säsongerna än så länge, men ser fram emot fortsättningen. Just det, nämnde jag att serien är väldigt våldsam? Och innehåller mycket sex? Åh, inte det? Ja, nu vet ni, i alla fall.

Books of Magic & Marvel

Jag har just haft det stora nöjet att läsa ytterligare två av Neil Gaimans graphic novels.

I The Books of Magic får vi följa den engelske pojken Tim Hunter på en resa genom det förflutna, nutiden, olika verkligheter och framtiden (till tidens ände, faktiskt), medan han funderar på en möjlig karriär som magiker.

På resorna guidas han av en hoper märkliga cicceroner: The Stranger, John Constantine, Doctor Occult samt Mister E.

Samtliga ganska mystiska män klädda i trenchcoat ("The Trenchcoat Brigade", som Constantine utbrister!), och samtliga troligtvis med sina egna agendor.

Med på färden ser vi ibland även Yo-Yo, Tims uggla som, som namnet antyder, från börjar faktiskt var en jojo.

Som så ofta, när Gaiman skriver seriemanus, alluderas det vilt till både västerländsk litteraturhistoria och serier, engelsk fairietradition och andra typer av mytologi. Till min glädje möter vi exempelvis flera av the Endless.

Jag bjuder er på detta, tycker jag, fantastiska stycke dialog mellan The Stranger och Tim:

- And as science arose it left little room for magic.
- Why?
-The difference in viewpoint. Science is a way of talking about the universe in words that bind it to a common reality. Magic is a method of talking to the universe in words that it cannot ignore. The two are rarely compatible.

Resultatet är en surrealistisk, fantastisk resa, bitvis torrt humoristisk och bitvis svårgripbar, på gränsen till obegriplig.

De fyra illustratörernas - John Bolton, Scott Hampton, Charles Vess, Paul Johnson - olika stilar fungerar tillsammans som en helhet, eftersom berättelsen i sig själv är så episodiskt uppbyggd.

Själv känner jag främst igen Charles Vess tecknarstil från Stardust och tycker att det passar fint att hans kapitel blev just det som utspelar sig i fairie.

Den varierade textningen, som speglar de olika epokerna och stilarna, är riktigt snygg. Det är verkligen ett jobb jag skulle kunna tänka mig att ha!


I albumet Marvel 1602, illlustrerat av Andy Kubert och Richard Isanove med omslag av Scott McKowen, utforskas Marveluniversum utifrån ett nytt perspektiv.

Gaiman placerar många av de stora Marvelhjältarna i den europeiska renässansen, med start i det elisabetanska England. Eftersom jag ännu inte är så serienördig som jag en gång har för avsikt att vara, skall det erkännas att jag har fått slå upp flera karaktärer. Ju mer Marvel en kan, desto roligare blir denna läsning, skulle jag tro.

Jag kan tillräckligt mycket för att uppskatta Gaimans omplaceringar: Peter Parquagh som en (något för spindelintresserad) assistent åt den engelske spionmästaren (Nick Fury).

Den blinde trubaduren Matt Murdoch, som introduceras med repliken "If a Devil is one who dares where others hold back, then I am happy to play the Devil in this mystery, boy."

Att Magneto spelar rollen som storinkvisitor för den spanska inkvisitionen känns naturligt, liksom att Carlos Xaviers förestår skolan College for the Sons of Gentlefolk, där vi bland annat möter Iceman, Cyclops, Beast samt Jean Grey, i självklar shakespeariansk cross-dressing.

En bonus är att delar av Gaimans seriemanus och Kuberts skisser finns med längst bak, som ett slags extramaterial. Jag har verkligen funderat över hur en skriver seriemanus och blev förvånad över hur detaljerat textförfattaren, i det här exemplet i varje fall, beskriver illustrationernas uppbyggnad.

Politiska intriger, spanska inkvisitionen, magi och världens möjliga undergång leder oss genom Europa och de amerikanska kolonierna. Bland annat. Det är smart, genomtänkt och så, så snyggt.

Noveller på gränsen

Ända sedan jag lärde känna Karin Tidbeck, vilket passande nog var på en skrivarlinje på en folkhögskola, har jag skarpt gillat hennes skrivande.

Karin är oerhört skicklig språkligt och skrev redan då originella texter åt det fantastiska hållet.

Nu finns en novellsamling i tryck (publicerad av Man av skugga förlag), med den gåtfulla titeln Vem är Arvid Pekon?

"Läkaren Franz Hiller blev förälskad i ett luftskepp." Vi är in medias res från den första obegripliga meningen i den första novellen, "Beatrice".

Hillers passionerade förälskelse i en zeppelinarprototyp, åtföljs snart av kvinnan Anna Goldbergs kärleksaffär med en ångmaskin. En otäck kärleksskildring, med en oväntad och obehaglig beskrivning av sexuella övergrepp.

I "Några brev till Ove Lindström" skriver en dotter brev till sin far, som har avlidit. Lite i taget nystas deras historia upp - uppväxten i kollektivet i den ärvda folkhögskolan. Pappans alkoholism. Mammans frånvaro.

Men brev för brev blir det också självklart att någonting annat spelar under ytan. Någonting utanför vår verklighet. Det sista brevet börjar med den olycksbådande meningen "Solen gick inte upp idag."

Novellen "Linkax, Symass, Kanevat" är något av en extrafavorit för undertecknad, då jag är uppvuxen i den förorten som denna text utspelar sig i. I det gråkalla och snålblåsiga vädret tvingas textens jag att vänta på bussen vid centrumet.

En främmande kvinna, som ser uteliggaraktig ut, sitter nära brevid henne på bänken. Butiksskyltarna blinkar förbi i bakgrunden, vardagliga namn som Lindex, Synsam, Konsum.

Men någonting händer. Jag tycker väldigt mycket om formuleringen på bokens baksida - att vi får "möta de människor som blir vittnen när verklighetens hinna brister." Precis så är det. Förortens vardagliga tristess skevas till och hotet om något främmande, kanske till och med lovecraftskt, lurar under ytan.

Titelnovellen, "Arvid Pekon", är också en suggestiv liten pärla. Arvids jobb som växeltelefonist blir alltmer komplicerat när han börjar få märkliga samtal som efterfrågar döda mammor och skalbaggskungen - vem sjutton det nu kan vara. Detta är tyvärr bara inledningen till Arvids allt större problem.

Inte bara kompositionen och stämningen är välfungerande i texterna, utan också (eller framförallt!) språket. Karin skriver dessa texter på ett sätt som får mig att tänka på begreppet le mot juste.

Språket är relativt sparsmakat, eller, borde jag kanske säga väl provsmakat. Jag upplever att varje ord är genomtänkt och placerat exakt där det borde vara.

Samlingens sista novell - "Tant Britas stugby" - framstår först som enkla dagsboksanteckningar från en författare in spe som reser till en avskild släktstuga för att färdigställa sitt manus.

Väl där förlorar hen sig i släktforskning och allt obehagligare drömmar. Den sista meningen lämnar oss kvar i en (får jag säga) typisk tidbecksk känsla av vagt obehag och skavande verklighet.

Och det är storslaget så.

Perdido Street Station

Plats: Den enorma och dystopiska staden New Crobuzon i China Miévilles sekundärvärld Bas-Lag.

Varje ortsnamn i staden liksom dryper av elände: Badside, Skulkford, Griss Fell. Floderna som rinner genom staden heter Canker och Tar.

Vilka bor där? Vilka gör det inte, är väl snarast frågan? Människor, ja. Men också kaktusfolk, ett krigarfågelsläkte från öknen (Garuda), vattenvarelser (Vodyanoi), människor delvis omgjorda till maskiner (Remade) och humanoida insekter (Khepri).

Flygande varelser som Wyrmen finns, liksom parasitsläkten som måste leva i andras kroppar (Handlingers) men också spindelliknande gudomar (Weavers) som rör sig mellan olika dimensioner och inte bryr sig om någonting annat än huruvida händelser till ett snyggt mönster i världssväven.

Vad gör de där? En del lever vardagliga liv med bostäder, familjeliv eller liknande, arbete och kollektivtrafik. Den enorma stationen Perdido Street Station är stadens mekaniska hjärta och är också titeln på boken ifråga.

Andra kämpar mot den korrupta regimen genom att i hemlighet trycka motståndspublikationen The Runagate Rampant. En del hänger i sjabbiga konstnärskvarter medan somliga sysslar med droghandel och andra kriminella verksamheter. Vissa är forskare eller sysslar med magi (thaumaturgy).

Teknologin är retrofuturistisk, mekanisk, smutsig och flera gånger baserad på ångkraft. Skjutvapnen som finns är framförallt flintlåspistoler.

Vad tycks problemet vara? Förutom ett stort missnöje med regimen, fattigdom, segregation och allmän misär, finns ett aktuellt problem som handlar om liv och död. Flera stycken lovecraftska monster, slake-moths, har släpps fria i staden.

De hypnotiserar alla tänkande och kännande arter med sina vingar för att sedan sluka deras medvetanden. (Den som lyckas ta sig till kapitel 31 får en inte alltför angenäm beskrivning av detta. I detalj.)

Både regimen och den kriminella undervärlden är dock intresserade av att behålla de monstruösa varelserna vid liv, då deras mjölk fungerar som en kraftfull drog (dreamshit), och handeln men denna drog är värd enorma pengasummor.

En typisk beskrivning av staden: "That night, in the swollen dark hours after a brief spew of rain had hosed the city down with dirty water, the door to Isaac's warehouse was pushed open. The street was empty. There were minutes of stillness. Nightbirds and bats were all that moved. Gaslight guttered." (s. 346)

En annan representativ mening: "And then, for a moment, the creature was caught spreadeagled in the sky, the light caught it full on and time seemed to stop at the sight of the thing's awesome, unfathomable and terrible beauty." (s. 646)

Det vanligast förekommande ordet: Cul-de-sac. Alternativ Culs-de-sac.

En detalj jag gillade: När de svär så svär de i plural, som godsdamn istället för goddamm.

Slutligen: China Miéville kan verkligen, verkligen skriva. Både rent språkligt och sättet han konstruerar sin sekundärvärld. Jag är imponerad.




Bilden kommer från Flickr och är gjord av Mystery Monotreme (Vladimir Verano). ©

Gråt inte! Gör motstånd!

Var glad! Gå till angrepp! Så lyder en av uppmaningarna i Ebba Witt-Brattströms bok om 70-talets kvinnorörelse, Å alla kära systrar!

Detta är en brokig berättelse om Witt-Brattströms liv under 70-talet och hennes väg från litteraturintresserad skolflicksflicka till superengagerad kvinnorättsaktivist, genom bland annat Grupp 8, familjebildning och vidare till den akademiska kvinnoforskningen.

Strukturerad med årtal och intervjuer känns boken ändå ofta som en stream of consciousness, där författarens egna tankar, anekdoter och reflektioner kastar oss från ämne till ämne. Resultatet är en fascinerande skildring av en tidsepok, en kamp och en kvinnas liv.

Flera saker som denna tids feminism kämpade för - som att kvinnor skulle ha tillträde till alla slags arbeten och dagisplatser för alla barn - är saker som vi, dagens feminister, på många sätt tack vare detta kan ta för givet.

Andra saker, tyvärr, känns fortfarande lika problematiska. Många av Grupp 8:s paroller ekar fortfarande på feministiska demonstrationer idag. Exempelvis Lika lön för lika arbete eller Vi tar natten tillbaka.

Porrfrågan känns än mer tragisk idag, genom bland annat internets explosion och en diskursiv tendens att väcka liv i myten kring den lyckliga horan. (Även om de sexualiserade bilderna av kvinnor i offentliga rum numer brukar ha bikini/underkläder på sig, till skillnad från Fibban och Lektyr-affischerna som visas i boken.)

Flera saker berör mig personligen: Witt-Brattströms tankar kring kärleksrelationer, barn, familjebildning, kärnfamiljsideologi, etc. är något som känns lika brännande aktuellt och komplicerat för undertecknad idag.

Grupp 8:s kunskapstörstande och medvetandehöjande åtgärder, det som Witt-Brattström beskriver som ett "barfotauniversitet" (underbart ord!), inspirerar.


Det känns delvis som att jag med mina närmsta vänninor gör just detta, i vår privata lilla cirkel. Läser litteratur, diskuterar, går på teatrar, ser filmer, talar om våra erfarenheter, stöder och bygger upp varandra. Utan detta blir livet så torftigt och ensamt.

Också detaljer fastnar, som exempelvis korsstygnsmönstret med ett kvinnomärke på från 1973 - exakt samma mönster som min vänninna E använder idag när hon broderar! Detta gör mig glad.

Nåbelpriset i litteratur & annat fantastiskt

Tack, kära SF-bokhandeln i Malmö, för er underbara blogg! Smart, påläst & så sjuuukt rolig!

Här kan en, så här i Nobelpristider, läsa om det alternativa litteraturpriset Nåbelpriset. Årets vinnare är alltså Stephen King, denna klassiska storproducerande horror-författare!

Läs mer om priset här! Där ges bland annat en förträfflig förklaring till varför det vissa år saknas pristagare:

På några äldre datum är det luckor. Det beror på att denna information var skriven på hålkort som enbart kunde läsas i de specialtillverkade kalkyleringsmaskiner som förstördes i dinosaurieinvasionen från Mars.

Här finns också ett alldeles underbart inlägg om Buffy the vampire slayer, som Bokmalan har blivit "unconditionally and irrevocably in love with" ...

Mycket nöje!

Willow + Bokmalan= sant?!

Create your own FACEinHOLE

Bokmalan har inte alls haft Buffymaraton på sistone och blivit helt frälst ... Nej då, inte alls ... *visslar oskyldigt*

Love as thou wilt

Sedan i maj, då jag hade läst färdigt den första trilogin, har jag försökt skriva ett blogginlägg om Jacqueline Careys serie Kushiel’s Legacy. Jag började skriva … men insåg att det skulle bli alldeles för långt. Istället fortsatte jag med den andra trilogin och insåg att inlägget knappast skulle bli kortare av det.

Men samtidigt känner jag att jag måste få till ett inlägg – detta har varit undertecknads mest intensiva läsupplevelse på hur lång tid som helst. Det kan inte passera obemärkt förbi.

Serien är en alternativhistorisk fantasysvit som framförallt utspelar sig i något slags historiskt Europa. Modet hintar om både gotik och renässans – tiden skulle lika gärna helt enkelt kunna vara på fantasytiden. Basen i Careys serie är landet Terre d’Ange, som känns igen som Frankrike. Där råder ett polyteistiskt system baserat på gudomen Elua och dennes följeslagare, vars grundprincip är denna: Love as thou wilt.

I den första trilogin, som består av Kushiel’s Dart, Kushiel’s Chosen och Kushiel’s Avatar, följer vi en ung flicka vid namn Phèdre. Hon växer upp som föräldralöst barn vid ett av husen i the Court of Night-Blooming Flowers, där kärleksgudinnan Naamah dyrkas genom ett system av prostitution.

Vid tio års ålder leder Phèdres enda fysiska defekt – en blodröd fläck i ena ögat – henne till att bli adopterad av en adelsman, Anafiel Delaunay, som är djupt inblandad i spionage och politiska intriger. Denne känner igen Phèdre för det hon är – en anguissette, en person utvald av den mäktiga guddomen Kushiel att känna njutning genom smärta. Delaunay utbildar Phèdre och hennes fosterbror Alcuin till att bli kombinerade kurtisaner och spioner genom att bland annat lära dem flertalet språk.

Detta är upptakten till Kushiel’s Legacy och trots att jag redan nu har skrivit långa stycken så säger det egentligen ingenting. You’ve ain’t seen nothing yet, som det så vackert heter. Den andra trilogin - Kushiel's Scion, Kushiel's Justice, Kushiel's Mercy - har en ung pojke vid namn Imriel som huvudperson.

Men jag vill egentligen inte avslöja så mycket av handlingen eftersom Carey faktiskt är något så ovanligt som en författare som lyckas överraska. Detta är en av de saker som jag tyckte bäst om med serien.

Det första jag fastnade för var hennes språk. Det är sirligt, ålderdomligt och så skickligt konstruerat att jag ibland var tvungen att läsa om stycken för att det var så vackert. Det är svårt att föreställa sig att någon född i vår tid kan på ett så naturligt sätt hålla en sådan arkaisk ton.

Det andra som jag föll för var det kärleksparadigmet som råder i Terre d’Ange: Love as thou wilt. Vilket innebär att homo- och bisexualitet är i princip lika normativt som heterosexualitet (dock inte fullt ut då bara heteroäktenskap skildras). Det finns också rum för polyamorösitet, både genom kurtisanssystemet (som är heligt och högt värderat) och genom att en kan exempelvis gifta sig med en person men utse andra som sina officiella älskarinnor/älskare.

Phèdre själv tecknas som bisexuell och hennes största sexuella affär (destruktiv och mycket, mycket erotisk) är med den vackra och farliga Melisande Shahrizai.

Genusmässigt är också Terre d’Ange intressant, då det inte görs någon statusmässig skillnad på kvinnor och män exempelvis vad gäller ägande och ämbeten. När serien tar sin början står en kvinnlig Dauphine på tur till tronen. Grannlandet Alba har förvisso manliga regenter men ämbetet ärvs matriarkalt, vilket innebär att den nuvarande regentens systerson står som tronarvinge.

Kurtisansystemet utgörs också både av män och kvinnor, vilket inte heller är någonting som diskuteras eller ifrågasätts.

Det märks att Carey har kontroll på sitt eget omfattande material. De trådar som presenteras i hennes nästan-tusen-sidor-per-del-långa-romaner knyts väl ihop. Bikaraktärerna, oavsett hur många och små, är väl genomarbetade. (Ibland är hon lekfull, som exempelvis när hon döper en karaktär som är specialist på trummor till Audine Davul.)

Det märks att Carey gör mycket historisk research då hon bygger upp sin sekundärvärld och de olika länderna som besöks vilar på fakta från sina verkliga historiska förlagor (exempelvis Eire - Irland, Alba – Skottland/Storbritannien, La Serenissima – Venedig).

Ytterligare en sak som gör serien så stark är att karaktärer tillåts vara komplicerade. Inte ens rikets stora förrädare förenklas till skurkar. Phèdre själv balanserar ljus och mörker inom sig och är inte alls någon jag alltid sympatiserar med (vilket också gäller den andra seriens protagonist, Imriel).

De många erotiska inslagen är inte heller alltid konventionella. Då Phèdre är både en kurtisan och en anguissette handlar mycket av sexlekarna om njutning på (och bortom) gränsen till smärta. Ibland blir det ganska magstarkt.

Serien är episk, om än inte vad gäller tidsspannet. Men väl i antalet karaktärer, politiska intriger, olika städer och länder som personerna reser till och banden de där knyter. Serien är egentligen low fantasy – de magiska elementen är få men skickligt utnyttjade.

Careys kanske främsta styrka är att hon inte väjer för någonting. Hon låter historien bli så mörk och så hopplöst nattsvart att jag som läsare blir arg och nästan slänger ifrån mig boken. Ibland rann tårar hejdlöst ned för mina kinder även fast jag satt på tunnelbanan och läste.

Ett sådant stycke är en beskrivning av en kyss efter ett mycket långt och mörkt parti (ni kommer att förstå vidden av den kyssen när ni väl kommer dit ... men visst är det en fantastisk beskrivning?):

That kiss, I cannot describe. It was like a poem, a prayer, a homecoming unlooked-for. It was like dungeon walls crumbling to reveal a glimpse of sky. It shook me to the very roots of my soul. (Kushiel's Avatar, s. 517)

Carey låter inte sina karaktärer klara sig undan faran med en hårsmån. Oftast låter hon sina karaktärer överleva men inte utan att de får betala. Dyrt.

Men detta innebär att jag som läsare blir överraskad. Ibland till och med chockad. Det innebär också att det hoppet som finns i berättelsen, den kärleken, lojaliteten och viljan att överleva, tillsammans, blir så ofattbart mycket starkare. Liksom min läsupplevelse.

En bortskämd bibliotekarie

Det är faktiskt just vad Bokmalan är! Nu har våra studenter flygit sin kos, men innan de for fick undertecknad både blommor, choklad, beröm, varma kramar och en liten hyllningssång av elever här i huset. Rörd är bara förnamnet.

Dessutom har vi just sammanställt den biblioteksenkät som treorna har fått svara på och där kan en läsa många lovord till bibliotekets personal. Vi är helt enkelt bibliotekets främsta resurs!

Några kommentarer till frågan Vad är du mest nöjd med i biblioteket? gjorde mig extra glad:

Fia är GRYM! Måste vara en av dom härligaste människorna på skolan!

Serieutbudet. Jag menar på fullaste allvar på att det är det bästa seriebiblioteket jag har besökt. Ni håller högre kvalité än PunktMedis och även om Serietekeket är mer omfattande så känns det som hyllorna mest är fyllda av serier av vilka man har litet eller inget intresse av. Ni har nästan alltid just de serier man är ute efter/serier som allmänt är värda att läsa.

Otroligt bra bibliotek! Sjukt nöjd och önskar att man kunde komma dit även efter studenten. Tveksamt om jag kommer hitta något bibliotek som [detta], känts så väldigt bra hela tiden. Fortsätt i denna goda anda!

Klart slut från übermallig bibliotekarie!

Dagens erotiska boktips!

För er som inte ännu har upptäckt den grafiska romanen Lost girls än, så kommer här en kort presentation. Den är inte alltid självklart enkel att få tag på - många bokhandlar vill inte ha den i butik - och den är inte helt billig att köpa heller - de tre albumen finns samlade i en vacker foliantutgåva. (Tack J för den julklappen!)

Ramhistorien är det slumpartade mötet mellan tre kvinnor på ett lyxhotell i Österrike just innan första världskrigets utbrott. Dekadensen är i full blom, påskyndat av det hotande kriget. De tre kvinnorna känner vi bättre som deras flickjag, Alice i Underlandet, Dorothy från Oz-böckerna och Wendy från Peter Pan. En kärlekstriangel utvecklas mellan kvinnorna och i berättelsen sprängs det in olika erotiska eskapader från deras respektive liv.

Tecknaren, Melinda Gebbie, har gjort varje enskild ruta till ett verkligt konstverk. Detaljrikt med häftiga färgsättningar och varierade tecknarstilar beroende på vilken episod som berättas. Författaren Alan Moore är som vanligt ett under av litterära allusioner, språkvighet och förmåga till fantastiska pasticher. Det är en språklig fröjd att läsa!

Fantastiska drag i originalberättelserna ges ofta mer realistiska, suggestiva och mörka förklaringar, både vad gäller platser och karaktärer. Peter Pan är exempelvis en hemlös prostituerad gatupojke som bor i en park i London tillsammans med andra gatubarn. Finurligast är nästan när gården där Dorothy bor drabbas av tornadon och en ruta visar en "No tresspassing"-skylt som knäckts - ordet NO har vänt sig på tvären och en kan utläsa det som OZ istället.

När Bokhora tipsar om detta album kan en läsa att det tog sexton år att sammanställa verket och att det var under den processen som tecknare och författare blev förälskade i varandra.

I en intervju med Forbidden Planet pratar Moore om mottagandet av boken och menar att det kanske hade blivit mer problematiskt om de inte själva hade varit så tydliga med att det är ett pornografiskt verk:

if we’d have come out and said, 'well, this is a work of art,' they would have probably all said, 'no it's not, it's pornography.' So because we're saying, 'this is pornography,' they're saying, 'no it's not, it's art,' and people don't realise quite what they've said.

Verket är inte bara okomplicerat eller lockande pornografiskt utan visar också övergrepp och andra skrämmande situationer. Detta skildras suggestivt av Gebbie i episoden om Alices barndomsminnen, där alla scener visas speglat i någonting - vattenkaraff, glas, spegel, glasögon.

Jag kommer inte att genera mina modesta läsare med faktiska utdrag ur detta verk, utan nöjer mig med att säga att det är erotiskt och väldigt ekivokt. Få gränser lämnas intakta och få tabun kvarstår.

Det är en hänförande läsning.

Lika som ni vet vad?! Part II

När jag läste informationspolitik för ett par år pratade en föreläsare om Richard Stallman, programmerare, aktivist och hacker extraordinaire, vilket gjorde ett starkt intryck på undertecknad.

När jag senare, för första gången, såg en bild på seriegurun Alan Moore, insåg jag att här är två som använder sig av samma stylist! (Eller, låter bli att använda samma stylist, snarare.) Den skäggiga, ruffiga, ovårdade stilen för manliga excentriska genier blir tydligen aldrig omodern ...









P.S. Likheterna syns kanske än tydligare i deras Lego-alter egon (alter legon?).

Dreamhours - magiska bilder

När jag recenserade den mycket trevliga barnboken Vinter på berättargränd av Erika Olofsson Liljedahl, så var det kanske omslagsillustrationen som gjorde det allra djupaste intrycket på mig. Den magiska stämningen, det realistisk fotografiska men också analoga, collageaktiga utseendet påminde mig om bildkonstnären Dave McKean - illustratör deluxe och ständigt kompanjon med vår favorit Neil Gaiman.

Omslaget var hursomhelst skapat av en svensk illustratör vid namn Viktor Kvant, och på dennes sida Dreamhours kan en beskåda flera mästerligt magiska bilder. Bilder som har drag av det viktorianska och det karnevaliska, någonting gåtfullt ogripbart och mörkt suggestivt. Kort och gott - we like!

Engelsk biblioteksälskling tonårsfilosoferar

Förra året på bokmässan fick jag tillfälle att lyssna på Aidan Chambers, en av de största favoriterna bland svenska bibliotekarier (vågar jag hävda). Chambers, engelsman, lärare och själv en person som sent om sider kom att uppfatta läsningen som ett nöje, har förutom flera ungdomsromaner också skrivit böcker om hur en kan introducera läsning för unga. Många bibliotekarier har säkerligen använt sig av dennes böcker om bokprat.

Chambers var också en mycket inspirerande talare. Det som fastnade mest hos undertecknad var hans tes om att det finns en bok för varje människa, som kan fungera som en nyckel för läsningen som passion. Bilden av läsning som en möjlig kärlek för alla människor känns som en mycket positiv och tilltalande tanke. (Besläktade tankar presenterades redan på 1800-talet av bibliotekarien Shiyali Ramamrita Ranganathan, som i sina bibliotekslagar poängterade att för "every reader his or her book" och naturligtvis då också "every book its reader").

Hur som helst blev jag nyfiken på författaren i fråga och bestämde mig för att pröva på en bok av honom. Av en slump blev det Det här är allt: Cordelia Kenns kuddbok. Ack, att valet föll just på den romanen får mig snarast att tro på ödet!

Romanen i fråga är egentligen precis vad titeln antyder. En kuddbok (en japansk term för en slags dagbok för tankar och dikter) tillhörande en ung engelsk flicka vid namn Cordelia Kenn. När Cordelia är nitton år är hon gravid och beslutar sig att sammanställa sina dagböcker från det att hon är sexton år gammal tills barnets födelse, så att hennes dotter, när hon i sin tur, fyller sexton ska kunna läsa dem.

I drygt åttahundra sidor får vi sedan lära känna denna Cordelia genom återberättanden, dikter, tankar och filosoferanden. Cordelias familj består av en avliden mor, en konstnärlig, viljestark moster och en ganska vag, men välmenande, far.

Hennes första kärlekshistoria med den jämnåriga pojken Will är en av grundvalarna i historien, himlastormande och omvälvande. Kärleken till en annan Will - Shakespeare -genomsyrar också Cordelias liv; till den grad att hon syr in passande citat av barden i sina kläder, allt efter humör och situtation.

Karaktären Cordelia, som Chamber utvecklar rakt och ömsint under denna långa text, är en tänkande, läsande, reflekterande, ärlig och emotionellt stark tonårsflicka. Hon tecknas tydligt, hennes språk och tankar är verkligen närvarande och trovärdiga. Den episodiska formen till trots känns romanen helgjuten.

Min sammanfattning beskriver inte hur min egentliga läsning såg ut. Jag sträckläste, jag skrattade så att jag frustade, jag storgrät; jag blev förförd, förtjust, förskräckt och faktiskt fullständigt förundrad.

För mig var detta helt enkelt årets läsupplevelse.

Vi måste göra motstånd, motstånd, motstånd ...

Det blev en intensiv vecka nu, med både film och bok som berörde. Seriealbumet Einsteins fru av Liv Strömquist fick mig att skratta så högt - och samtidigt sätta det i halsen, för att det är så sant och så allvarligt. Albumet är bland annat en odyssé över bortglömda berömda kvinnor. Några exempel är fruar, flickvänner och husor till europeiska ikoner (kända och/eller ökända) som Marx, Stalin och Einstein. Exempelvis då Mileva Einstein, matematiker och fysiker, sägs ha stor del i arbetet som Albert sedan fick all ära för.

Albumet innehåller många betraktelser över västvärldens normativa, alltför sällan ifrågasatta beteenden. Ett av de roligaste är avsnittet Bögdjuren. Många har blivit nöjda med att ha hittat exempel på homosexuella relationer inom djurvärlden, då man äntligen kan hävda att homosexualitet är någonting "naturligt", eftersom djuren gör't. Liv Strömquist skriver,

Det finns ju en massa saker som människor gör, som inte djur gör. Slumpmässigt valt exempel på mänskligt beteende:
- OK! Vi kryssar för dom möblerna vi vill ha i IKEA-katalogen med en röd penna!
-Ja! (s. 20)

Det är ett ganska löjligt argument för någontings "naturlighet" idag, att vända sig till djurriket. Med tanke på hur ofta mänskligheten är mån om att ställa sig över djuren med värderande ord som intelligens, kommunikation och samvete, etc. Det blir väldigt krystat, detta. Avsnittet Bögdjuren fortsätter med olika djurförsök, där man testar exempelvis bilkörning och bantning på djuren. Slutklämmen blir,

- Dåliga nyheter, grabbar! Uttern glufsar i sig sill som om det inte fanns någon morgondag!
- Ekorren förstår inte det här med servon!
- FAAN! Då måste vi omorganisera allt mänskligt liv på hela planeten!! För det är ONATURLIGT! (s. 21)

Sista avsnittet om amerikanska anarkisten Voltairine de Cleyre är också otroligt spännande. De Cleyre skrev och talade bland annat om vikten av ett eget rum för kvinnor, att äktenskap inte var den självklara vägen för kärlek, utan snarare tvärtom samt att det är viktigare för barn är att växa upp med kärlek och frihet än att det ska vara två föräldrar, etc. Väldigt spännande och mycket modernt. Modernare, tror jag, än vad de flesta tänker idag.

Också partiet där kärnfamiljen dissikeras är träffsäkert och benhårt kritiskt. Varför, om kärnfamiljen är det bästa som finns, behöver den så mycket reklam? undrar Strömquist och påpekar att den som propagerar hårdast för kärnfamiljen är påven, som inte ens bor i en kärnfamilj utan "softar istället omkring i ett slags mansseparatistiskt kollektiv baserat på rökelse, mansklänningar och guldhattar." (s. 90) En ganska queer familjebildning egentligen, alltså.

Veckan bjöd också på ett biobesök, filmen Milk. Jag tyckte att den var strålande bra. Engagerande och gripande. Sean Penn gör en övertygande Harvey Milk, den förste öppet homosexuelle personen vald till ett politisk ämbete i California. 1977 blev Milk slutligen vald. Det är så otroligt sent i historien.

Det är skrämmande att se en iscensättning av dåtidens politiska klimat i USA - ett av världens mäktigaste länder. Den kristna högerns gravt obehagliga utspel och extrema homofobi (politikerna Anita Bryant och John Briggs) skrämmer mig. Tänk att få lagstiftningen så emot dig, som individ. Att du inte ska få arbete eller bostad för att du blir attraherad av någon av samma kön som du själv. Jag vet att så fortfarande är fallet på så många ställen i vår värld. Jag vet att homosexualitet avkriminaliserades 1944 i Sverige och att det fram till 1979 ansågs som en mental sjukdom att vara gay. Fram till året innan jag föddes. Jag vet det, men kan inte förstå det.

Why you should fall to your knees and worship a librarian

Denna fantastiska text är skriven av en amerikansk bibliotekarie vid namn Erica Firment som bloggar på Librarian Avengers. I find it all very amusing ...

"Ok, sure. We’ve all got our little preconceived notions about who librarians are and what they do. Many people think of librarians as diminutive civil servants, scuttling about “Sssh-ing” people and stamping things. Well, think again buster.

Librarians have degrees. They go to graduate school for Information Science and become masters of data systems and human/computer interaction. Librarians can catalog anything from an onion to a dog’s ear. They could catalog you.

Librarians wield unfathomable power. With a flip of the wrist they can hide your dissertation behind piles of old Field and Stream magazines. They can find data for your term paper that you never knew existed. They may even point you toward new and appropriate subject headings.

People become librarians because they know too much. Their knowledge extends beyond mere categories. They cannot be confined to disciplines. Librarians are all-knowing and all-seeing. They bring order to chaos. They bring wisdom and culture to the masses. They preserve every aspect of human knowledge. Librarians rule. And they will kick the crap out of anyone who says otherwise."