Visar inlägg med etikett Urban fantasy. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Urban fantasy. Visa alla inlägg

lördag 17 mars 2012

Exorcism noir

Ett dimmigt och skitigt London i en alternativ nutid. Spöken, andar, demoner och många andra magiska varelser är lika verkliga som någonting annat. Folk skyddar sina villor med tjuvlarm, pentagram och magiska örter.

Felix Castor, som är inneboende hos en jordgudinna och vars bästa vän sitter inspärrad besatt av en mäktig demon, hankar sig fram som frilansande exorcist.

Ibland tvingas han ta mer förnedrande jobb för att försörja sig, som att underhålla på barnkalas. Ofta får han stryk och hamnar i seriöst trubbel på grund av de fall han åtar sig. Alltid är han ganska sjabbigt klädd i maffiga ytterrockar och levererar sarkastiska oneliners.

Komponenterna är framförallt urban fantasy och deckare noir, vilket är en kombination som gifter sig väl. Hela uppbyggnaden med övernaturliga väsen som en naturlig del av världen och de mörka, smutsiga storstadsmiljöerna sätter fantasytonen.

Samtidigt driver Felix Castor i princip en klassisk privatdetektivbyrå och hans fall leder honom på många krokiga vägar, där konspirationer är vardagsmat. Hela stämningen och språket andas noir, med sin mörka humor och hårdkokthet. Dialogen är genomgående strålande; torr och humoristisk.

Tematiskt sett finns det också plats för funderingar som exempelvis vad innebär det att vara människa? Vilka varelser har egentligen rätt att existera (spöken, levande döda) och vilka har rätten att avsluta deras existens, sådan den nu är (exorcister?).

Författaren Mike Carey är djupt insyltad i serievärlden och har bland annat skrivit hela serien Lucifer, en spin-off från Neil Gaimans episka Sandman-universum.

Ni kan föreställa sig att en som läsare är ganska nöjd. Än så länge har jag läst de två första delarna - The Devil You Know och Vicious Cirle - och kommer absolut att fortsätta.

Är det någon annan som också har läst? Vad tyckte ni?

lördag 10 december 2011

Övernaturliga romanser

Jag blev jätteglad när jag upptäckte att Laurell K. Hamilton hade fortsatt att skriva om privatdetektiven/ faerieprinsessan/ fertilitetsgudinnan Merry Gentry - Divine Misdemeanors, del 8.

När jag väl började läsa kände jag mig ... mätt.

De senaste åren har jag läst så många delar av dessa supernatural romance-serierna att jag insåg att jag till sist fått nog.

Därför var det lite synd om denna recensionsbok som dök upp strax därefter:

Embrace - Jessica Shirvington (The Violet Eden Chapters; 1). Ni ser ju redan på omslaget vart denna bok är på väg ...

Violet Eden växer upp moderslös med en frånvarande far. Hennes enda tröst i tonårslivet är träningskompisen Lincoln - som visar sig vara gregori, halvängel.

Och det visar sig att Violet också är halvängel ... och Lincoln har vetat allt och inte berättat NÅGOT för henne .... och det betyder också att de inte får bli kära i varandra, eftersom de är gregori-partners.

Här någonstans dyker det upp en vacker, mystisk främling vid namn Phoenix, som har korpsvart hår med guldslingor i, ett okänt förflutet och en magisk förmåga att kunna kontrollera människors känslor och tankar.

Ja, ni förstår säkert hur detta triangeldrama byggs upp och hur tröttsamt naiv en viss huvudperson upplevs ...

Jag är helt enkelt sugen på att läsa helt andra saker!

måndag 17 oktober 2011

Vampyrer i solen

För övrigt firade jag sommarsemestern i år med att, ironiskt nog, läsa flera vampyrromaner.

Yttersta offret - Richelle Mead
Vampire Academy har jag läst som recensionsböcker, men jag skulle antagligen ha hittat dit i varje fall. Nu har sista delen - del 6 - kommit på svenska. Själv har jag har missat del fyra och fem, men det var inte svårt att hänga med i storyn ändå.

I denna sista del behövs flera trådar knytas ihop. Rose fängslas, misstänkt för mordet på drottningen. Dmitri är inte längre strigoi, tack vare Lissas magiska krafter, men vampyrsamhället misstror honom. Lissa kan inte få en rättmätig plats i vampyrrådet, då hon är ensam ättling till släkten Dragomir. Trassligt värre!

Lättläst, gulligt, spännande och förutsägbart. Språket är ... okej. Mest av allt gillar jag karaktären Rose - hon är så hetlevrad, grälsjuk och rysligt bra på att slåss. Det uppskattas.


Dead in the Family - Charlaine Harris
Inför att True Blood skulle komma, började jag läsa bokserien som ligger till grund för tv-serien. Nu har jag just läst del 10, den näst senaste i serien. (Jag håller mig till pocketböckerna.)

Att läsa böckerna är på många sätt en hel annan sak än att se serien. Handlingslinjerna verkar ganska olika varandra, liksom stämningen. (Har sett de två första säsongerna än så länge.)

Jag måste erkänna att tv-serien tilltalar mig mer - det är en story som gör sig väldigt väl i visuellt format. Det tryckande klimatet i amerikanska södern, rasismen och de sociala motsättningar. Dialekterna. Närheten till cajunkultur och haitisk vodou. Allt våld och all erotik.

I likhet med såpoperor går bokserien så långsamt fram, att inte mycket egentligen tycks hända i varje del. Sookie återhämtar sig långsamt efter tortyren hon utsattes för i del 9.

Hon blir mer intrasslad både i varulvsflocken i Shreveports affärer, i vampyrpojkvännen Erics liv och i kusinbarnet Hunters uppväxt (också han telepat). Samtidigt kämpar chefen/vännen Sam med att "komma ut" som hamnbytare, någonting som väcker ont blod hos många.

Men böckerna är charmiga. Sookie är väldigt peppig och Harris lägger väldigt mycket fokus på vardagsdetaljer i det dagliga livet i den pyttelilla staden Bon Temps. Mitt emellan blodbad och övernaturliga väsen, tvättar Sookie, solar och lånar böcker på bibblan. Det är en kul kontrast.


Awakened - P.C. & Kristin Cast (House of Night; 8)
Min favoritserie av dessa är nog ändå House of Night. Åh, vad jag önskar att den hade kommit ut när jag var i 12-13 års ålder! Jag blir helt såld på kombinationen av amerikansk high school-liv med sociala hierarkier och slang, och det högtidliga vi-dyrkar-månen-kulten, vampyrer och blessed be.

I den här delen (nummer 8) har Zoey återvänt från the Otherworld och finner respit hos drottning Sgiach på ön Skye. Där lär hon sig dels att hon har rötter i fey magic och dels knyts bandet till väktaren Stark ännu hårdare.

Dock verkar mörka krafter hemma i Tulsa och Zoey tvingas återvända.

Omslagen är precis i min smak och behöver jag ens nämna att Stevie Ray är min favoritkaraktär? Snäll, peppig, jordnära sydstatstjej som blir den första av en helt ny ras av vampyrer, själlösa till en början ...

Dessutom plitar författarna ihop två böcker om året, vilket innebär att jag brukar kunna läsa en på sommarsemestern och en till jul. Precis lagom!

lördag 10 september 2011

Margaret Mahy revisited

Inför den stundande Nya Zealandsresan har jag så smått börja rikta in mig på författare just därifrån.

Det är snurrigt att tänka sig att jag över jul och nyår (och, således, också midsommar) kommer att befinna mig på andra sidan jordklotet.

Min första kontakt med Nya Zealand kom sig av att jag lånade en bok på bokbussen när jag var tolv år gammal: Trixarna av Margaret Mahy.

Det tog ett tag innan jag förstod hur landet låg; det förvirrade mig storligen att midsommar firades i samband med jul och nyår.

Redan omslaget förförde mig: en mörkblå ram, en strand. Vi ser ryggen på en ung kvinna med ostyrigt rött hår. En man med säreget utseende tittar på henne. Värderande. Hotfullt?

Två andra män, mörkhåriga, syns i bakgrunden, på väg framåt. Männen bär alla gammeldags svartvitrandiga baddräkter. Någonting laddat vilar över hela bilden. När jag blev större sedan insåg jag att omslaget var målat av Inger Edelfeldt, som är en annan av mina absolut bästa författare. Det var nog ödet, helt enkelt.

Trixarna är en övernaturlig romans. Författaraspiranten Harry (egentligen döpt till det mer praktfulla Ariadne) är en tyst medlem i en stor och bullrig familj. När de som vanligt åker till sommarhuset, Carnival's Hide, dyker tre främlingar upp och ställer allting på ända.

De karismatiska bröderna Ovidius, Felix och Hadfield är mer än lovligt mystiska och deras närvaro tycks höra ihop både med det gamla husets historia och de texter som Harry skriver. Allas relationer påverkas och både familjen och huset tycks knaka i fogarna.

Det är den enda bok som jag i mitt liv har läst två gånger på rad: så fort som sista sidan var slukad började jag om från första igen. Det är också en av de böcker som jag fortfarande läser om då och då.

Också Mahys Förvandligen har jag läst flera gånger under min uppväxt. (Också där har Edelfeldt gjort det fantastiska omslaget.)

I den möter vi en kämpande familj i en förort till Christchurch, där Lauras lillebror, efter en av hennes onda aningar, blir förhäxad av en mystisk butiksägare.

Hon vet dock instinktivt vart hon ska bege sig för hjälp när Jacko bara blir allt mer illa däran: till Sorry Carlisle som är ordningsman i klassen över henne och en häxa.

Mahy blandar det övernaturliga och det vardagliga på ett fantastiskt sätt. Familjerna och deras relationer är helt tydliga, psykologin fungerar och dialogen känns naturlig.

Både dessa böcker är också, eller fram för allt, kärlekshistorier. Harrys stormiga passion med en av bröderna Carnival är smärtsam och intensiv och fungerar som en katalysator för hennes identitetsutveckling och ommöblerandet i familjerelationerna.

Laura och Sorrys kitsliga inledning och ambivalenta förlopp skildras med stort allvar och är en språngbräda till det alternativa liv som Laura väljer, där magi är någonting helt naturligt.

Som tolv-, trettonåring var jag helt såld. Om jag inte hade läst dessa böcker som ung hade jag aldrig fastnat så intensivt för Twilight som jag faktiskt gjorde. Men det var som att öppna en magisk garderobsdörr och få en direkt passage till mitt prepubertala, ensamna, drömmande bokslukarjag. Det gjorde mig lycklig.

måndag 11 juli 2011

En salig blandning ungdomsromaner

Jag var, precis som säkert många, många av er andra fantasyläsare och bokbloggare där ute, mycket spänd på att läsa Cirkeln av Mats Strandberg & Sara Bergmark Elfgren. Den har varit så omtalade denna vår och blev dessutom så vansinnigt hyllad av Jonas Thente på förstasidan av DN:s kulturdel.

Det gör mig glad att fantastisk litteratur kan få ett sådant positivt bemötande i detta vårt Sverige, som jag ofta tycker har alldeles för stort fokus på socialrealism och har en tendens att behandla genrelitteratur något styvmoderligt.

Jag gillar Cirkeln. Verkligen. Om den hade kommit ut när jag var yngre hade jag varit helt salig. Som vuxen läsare med mängder av böcker i besläktade genrer bakom mig, blir jag inte extatisk som Thente.

Men det är trevlig läsning - riktigt uppslukande, kan-inte-sova-på-natten-läsning, precis som Hungerspelen. Femhundra sidor lästes ut på en dag och jag ser fram emot att läsa del två.

Det är en fröjd att få se en svensk småstadsmiljö skildras i ett mörkt och hotfull sken, där rektorn (möjligen?) kan misstänkas vara en ondskefull, övernaturlig mördare. Där magin ruvar mellan fula höghus och övergivna parker.

En vardaglig högstadiemiljö blir fonden för häxor och en kamp för livet mot en än så länge oklar ondska. Där några utvalda unga kvinnor tvingas mötas över sociala gränser och fördomar för att kämpa tillsammans.

Jag tänker spontant på Inger Edelfeldt och Margaret Mahy, som är två av mina elitförfattare vad gäller att skriva övernaturligt för unga.

Ett extra plus får författarna för att de introducerar möjligheten till en lesbisk kärleksrelation i historien på ett oproblematiskt sätt, någonting som fortfarande är så pass ovanligt att det känns lyxigt.

Mer van är en vid klassiska komma ut-historier, som exempelvis Hans Olssons Spelar roll. Det är en humoristisk skildring av Johan Alexander som i skolan är en het basketmachokille som har lätt att få tjejer, som han inte vill ha.

Hemma förlorar han sig i fantasier om att vara Alexander den Stores kärleksslav. Bland annat. Hur ska hans olika identiteter kunna smälta samman?

Jag har också läst en relativt nyutkommen ungdomsroman med en oslagbart bra titel - Kapitulera omedelbart eller dö, av Sanna Näsling.

Det är en mörkt humoristisk historia om två tjejer på högstadiet, Lovely och Mary, som är själsfränder - bästa väninnor, nästan som systrar, älskare, stöttepelare, lekkamrater. De är så synkade att de tycks kunna kommunicera med varandra via tankarna.

De vägrar att nöja sig med ett vanligt svenskt högstadieliv, utan omvandlar livet till något mer exotiskt med hjälp av magiska färgnyanser (Cherry Red, Poison Green, Bad Temper Blue), som kapitlen är döpta efter, och fantastiska konversationer på engelska. Deras framtida lägenhet i London drömmer de sig ofta bort till; en verklighet som känns lika stark som vardagen.

Denna bok är en guldgruva för sådana där formuleringar en bara vill spara på, ni vet. Dialogen är ofta en galen historia, blandat på svenska och engelska. Slagkraftigt, oväntat och roligt. Exempelvis:
På ungdomsmottagningen hittar jag och Lovely en broschyr om nåt som heter Klamydiadagen. "Ja ha", säger Lovely förvånat. "Well, why not. Jag var så jävla trött på Nationaldagen." (S. 190)
Men en mörkare ton finns i botten också: Lovely drabbas ofta av panikångest och det känns tydligt att någonting ångestladdat och hotfullt lurar nära. Gränserna mellan verkligheterna är inte klara. En väldigt speciell historia.

Slutligen har jag just läst ut De vassa tändernas skog av Carrie Ryan, en postapokalyptisk historia om resterna av ett USA efter zombieinvasionen. Mary bor i en by omgärdad av stängsel, det enda skyddet mellan byn och de oheliga.

Där erbjuder livet bara två alternativ för henne: att gifta sig med en ung man hon inte älskar (då den hon faktiskt älskar är trolovad med hennes bästa vän) eller att gå i kloster och tjäna den gud hon inte längre tror på.

Men en dag kommer en främmande flicka till byn och förstärker Marys hopp om att det finns annat liv utanför deras by i skogen.

Som en blandning mellan The Village och Hungerspelen bjuder Ryan på ett välskriven, mörk och väldigt spännande historia om en ung kvinna modig nog att drömma om ett liv utan rädsla, ett liv vid havet.

Det är bokförlaget Styxx som har gett ut denna sträckläsningspärla, de som också gav ut Udda verklighet. Det känns lyxigt med ett svenskt bokförlag som ger ut fantastisk litteratur.

(Deras böcker är dessutom riktigt snygga, i storpocketformat, med svarta bokblock. Det är bara ett plus!)

Jag ser med spänning fram emot fler böcker från detta förlag.

fredag 6 maj 2011

Sjukt bra tv-serier!

Sedan i somras har jag tittat ikapp på flera tv-serier som genom åren har lockat mig, men som jag av en anledning eller annan, aldrig riktigt tittat ordentligt på. Och jag måste säga att i princip allt jag har sett verkligen, verkligen har fallit mig på läppen. Jag har helt enkelt sett ett antal sjukt bra tv-serier!


Buffy the Vampire Slayer
Denna vampyrklassiker behöver egentligen ingen närmare presentation. Joss Whedon plockar godbitar från flera genrer (exempelvis high school-serier, ostig amerikansk sf/äventyr samt, förstås, vampyrtraditioner) och ger oss en klassisk blond valleygirl som slåss som en gudinna. (Nästan.)

Med odödliga nördkaraktärer som Willow (vars resa från blygt hackergeni till megamäktig, lesbisk Wiccadrottning är en inspiration för många nördtjejer runt om i västvärlden) och den ständigt snälla och ständigt undanskuffade Xander, finns det något för alla.

Bibliotekarier, i synnerhet, kan glädjas åt den underbart urbota brittiska, vansinnigt torra och boknördiga Giles (särskilt i episoden A New Man, där Giles blir förvandlad till en demon. Extremt roligt.)

Favoritepisoden Hush har fantastiska skurkar, med en estetik som lutar åt suggestiv graphic novel-tradition. En annan favorit är det ofattbart sorgliga The Body, som jag inte kunde sluta gråta över.

När jag har sett ströavsnitt av Buffy på tv genom åren har jag tyckt att det har varit charmig, ostig underhållning. Inget mer. Nu när jag har sett alla säsonger i ett svep tycker jag att det finns så mycket mer.

Bra action, absolut. Fantastisk dialog, smart och väldigt witty. Förträffliga oneliners. Bra genustänk. Ett seriöst lesbiskt förhållande i centrum, relativt tidigt i modern amerikansk tv-historia. Sköna karaktärer, förstås, men som faktiskt också växer och utvecklas. Och som tillåts vara mångfacetterade.



Firefly

Om någon hade sagt till mig för ett år sedan att jag skulle titta på en tv-serie i genren space western och dessutom älska den, så skulle jag bara ha fnyst. Men det var innan jag hade plöjt alla säsonger av Buffy och insett Joss Whedons storhet.

Firefly blev det. (Och filmen Serenity ... plus att jag har köpt in de första två seriealbumen till min bibbla också ... )

Western-ploten: En misantropisk och cynisk kapten (med det passande smeknamnet Mal) slogs på rebellernas sida (brunrockarnas) i kriget mot etablissemanget. Sedan dess är han laglös och livnär sig som smugglare. Det enda han har i livet är sin trogna springare (Serenity) och sin lojala crew.

Sountracket är fantastiskt! Bästa westernmusiken. Att Whedon själv har skrivit temat ökar ju bara hans coolhetsfaktor ytterligare ...

Science fiction-ploten: Rebellerna kämpade mot ett intergalaktiskt imperium (the Alliance). Mals trogna springare är i själva verket ett rymdskepp. Smugglingen sker i rymden, då människor har koloniserat stora delar av universum.

Genreblandingen fungerar fantastiskt bra. Överraskande så.


Heroes
Flera människor runt om i USA och Japan börjar upptäcka att de har övernaturliga förmågor. Deras livsöden är sammanflätade, trots att de kanske aldrig ens har träffats tidigare.

Än så länge har jag bara sett första säsongen och jag har hört att den inte alls fortsätter lika starkt. Men jag blev helt såld på denna första säsong. (Jag såg den två gånger på rad. Inklusive extramaterialet.)

Jag tycker otroligt mycket om:

- Blandningen mellan det helt övermänskliga/övernaturliga/högtidliga med att människor har extraordinära förmågor och ger sig ut med ambitionen att rädda världen och det moderna/vardagliga. Den återkommande profetiska meningen "Save the cheerleader, save the world" sammanfattar stämningen väl.

- Karaktärerna! Peter Petrelli kan mycket väl vara en av mina bästa hjältekaraktärer hittills - en rikemansson som har all världens chans till pengar och makt, men som istället väljer att utbilda sig till sjuksköterska med inriktning på palliativ vård.

Dennes superhjältekraft visar sig sedan vara att han kan absorbera andra personers förmågor, genom att han tänker på dem när han vill bruka förmågan. Han omnämns som en empath. Ett underbart koncept, tycker jag.

- Comic book/graphic novel-känslan i hela estetiken. Så klart påverkas det mycket av den synske konstnären Isaacs skisser och målningar, som visas frekvent i serien. Men inspirationen är större än så. Och det är plågsamt snyggt.



True Blood
Så klart. För en gångs skull ett fall där jag tycker mer om det visuella mediet än om böckerna det bygger på. Böckerna är charmiga och underhållande. Men serien tycker jag har något mer.

Miljöerna är den djupaste amerikanska träsksödern, som i sig själv har en särskild suggestiv stämning, en särskild dialekt, intressanta samhällsfenomen och potential för djupt rotad rasism och religiös fanatism.

Denna plats passar väldigt väl att kombinera med de övernaturliga elementen och strukturerna, som vampyrernas strikt hierarkiska samhällssystem och hamnbytarnas mer individualistiska.

När vampyrerna "kommer ut" ur sina kistor och avslöjar för världen att de finns, kan förstås många paralleller dras till olika former av rasism och diskriminering.

Karaktärerna är inte alltid helt inbjudande, vilket känns befriande. Sookie är en helperky autodidaktisk white trash-tjej med telepatiska förmågor, stor integritet och stark moral. Vampyren Eric som uråldrig och helt opålitlig vikingavampyr är en fröjd för ögat. Hamnbytaren Sam är fin favorit; en variant på den klassiska filmrollen the boy next door.

Jag har bara sett de två första säsongerna än så länge, men ser fram emot fortsättningen. Just det, nämnde jag att serien är väldigt våldsam? Och innehåller mycket sex? Åh, inte det? Ja, nu vet ni, i alla fall.

onsdag 20 april 2011

På spaning efter den jättebläckfisk som flytt

Jag har just läst klart China Miévilles Kraken - läsningen har gått plågsamt långsamt.

Den lät så lovande: ett exemplar av en jättebläckfisk bevarad i formalin på the Museum of Natural History i London blir oförklarligt stulen.

På något sätt triggar detta igång en händelsekedja som resulterar i att olika sekter och samfund i det andra, mer magiska London, är överens om att apokalypsen är nära.

Men på något vis fungerar det inte alls så bra som en Miévilleroman borde. Jag föll för både The City & the City och Perdido Street Station. Men det är något i det humoristiska anslaget i boken som ger mig känslan att författaren själv inte tar det hela på så stort allvar.

Det finns bra idéer - the Londonmancers, till exempel, som är ett slags Londons tysta väktare, magiker och siare. Kyrkan uppbyggd kring the Kraken är välkomponerad, med religiösa ämbeten och heliga skrifter.

Eller minnesänglarna som finns i alla äldre byggnader av vikt i staden och skyddar dem. En i-pod som fungerar som en skyddsamulettt är också en kul detalj. Men det räcker tyvärr inte.

När jag läser denna historia tänker jag på Neil Gaimans urbana fantasyromaner Neverwhere och American Gods. Och tänker att detta inte alls håller samma klass.

Jag saknar the suspension of disbelieve, helt enkelt.

tisdag 19 april 2011

So little time, so much to do!







Helt plötsligt var en sådan period. När det händer Flera Stora Och Inte Positiva Saker. Och sjukdomar florerar. Och kalendern är fullklottrad med Tider, Deadlines, och Plikter.

Då förstår jag. Håll i hatten och se framåt. Close your eyes and think of England. Eller motsvarande överlevnadsstrategi.

Jag har i varje fall just läst ut karamellen Igelkottens elegans av Muriel Barbery. En sorgsen och hoppfull fransk feel good-roman om extraordinära och excentriska människor som lyckas få till äkta möten och samtal över (påstådda) gränser som klass, etnicitet, kön och ålder.

Jag är fortfarande begeistrad över Cory Doctorows Makers. Den förtjänar ett inlägg. (Läs den gärna själva så länge - här, exempelvis.)

I övrigt har jag läst:

Den vita katten - Holly Black
Hårdkokt urban fantasy-historia där en del föds med övernaturliga gåvor. De kallas berörare och anses vara andra klassens samhällsmedborgare. På grund av diskriminering och utanförskap har de tvingats organisera sig i maffialiknande klaner och Cassel föds in i en sådan klan. Problemet är bara att han inte har någon gåva. Eller ...?

The World According to Groucho Marx - David Brown
En biografi om den geniale Groucho Marx, vilket passade bra efter höstens Bröderna Marx-maraton. Ska vid tillfälle skaffa mig både Grouchos och Harpos respektive självbiografier. Torde bli intressant läsning!

Sherlock Holmes: A Study in Scarlet, The Sign of Four - Sir Arthur Conan Doyle
Självklart på grund av nya Sherlock har jag börjat läsa om Sherlock Holmes, vilket jag inte har gjort sedan jag var liten. Efter att ha tittat mycket på Agatha Christie-filmatiseringar på sistone, där det kan vara nog så klurigt att lista ut whodunit, kan jag säga så här: i Doyles historier är det inte svårt, utan omöjligt.

Eftersom mitt i historien så kommer en lång tillbakablick som utspelar sig någonstans exotiskt, där människor för oss helt främmande gör saker som i själva verket så småningom leder fram till den situationen där läsaren befinner sig ...

Men det är kul. Lättläst men snyggt språk, karismatiska karaktärer och spänning. Jag gillar det fortfarande.

Beastly, ett odjur - Alex Flinn
Kimberlie: Främlingar, Kim M. Kimselius
TimeRiders - Alex Scarrow

Några recensionsböcker som inte har lämnat något större intryck ... En modern Skönheten & odjuret, en äventyrlig flickbok (i brist på bättre beskrivning) samt en actionfylld tidsresenärshistoria.

Det händer nu - Sofia Nordin
En superfin ungdomsroman om svårigheterna i att bli kär i sin bästa vän, som Stella blir i Sigrid. Nordin skriver så, så bra! Klart, välformulerat språk, sympatiska karaktärer, allvarligt, sorgligt, roligt och helt trovärdigt.

Elsewhere - Gabrielle Zevin
En intressant ungdomsroman som handlar om livet efter döden, där man föryngras till den dagen då man återföds till jordelivet igen.

onsdag 16 mars 2011

Books of Magic & Marvel

Jag har just haft det stora nöjet att läsa ytterligare två av Neil Gaimans graphic novels.

I The Books of Magic får vi följa den engelske pojken Tim Hunter på en resa genom det förflutna, nutiden, olika verkligheter och framtiden (till tidens ände, faktiskt), medan han funderar på en möjlig karriär som magiker.

På resorna guidas han av en hoper märkliga cicceroner: The Stranger, John Constantine, Doctor Occult samt Mister E.

Samtliga ganska mystiska män klädda i trenchcoat ("The Trenchcoat Brigade", som Constantine utbrister!), och samtliga troligtvis med sina egna agendor.

Med på färden ser vi ibland även Yo-Yo, Tims uggla som, som namnet antyder, från börjar faktiskt var en jojo.

Som så ofta, när Gaiman skriver seriemanus, alluderas det vilt till både västerländsk litteraturhistoria och serier, engelsk fairietradition och andra typer av mytologi. Till min glädje möter vi exempelvis flera av the Endless.

Jag bjuder er på detta, tycker jag, fantastiska stycke dialog mellan The Stranger och Tim:
- And as science arose it left little room for magic.
- Why?
-The difference in viewpoint. Science is a way of talking about the universe in words that bind it to a common reality. Magic is a method of talking to the universe in words that it cannot ignore. The two are rarely compatible.
Resultatet är en surrealistisk, fantastisk resa, bitvis torrt humoristisk och bitvis svårgripbar, på gränsen till obegriplig.

De fyra illustratörernas - John Bolton, Scott Hampton, Charles Vess, Paul Johnson - olika stilar fungerar tillsammans som en helhet, eftersom berättelsen i sig själv är så episodiskt uppbyggd.

Själv känner jag främst igen Charles Vess tecknarstil från Stardust och tycker att det passar fint att hans kapitel blev just det som utspelar sig i fairie.

Den varierade textningen, som speglar de olika epokerna och stilarna, är riktigt snygg. Det är verkligen ett jobb jag skulle kunna tänka mig att ha!


I albumet Marvel 1602, illlustrerat av Andy Kubert och Richard Isanove med omslag av Scott McKowen, utforskas Marveluniversum utifrån ett nytt perspektiv.

Gaiman placerar många av de stora Marvelhjältarna i den europeiska renässansen, med start i det elisabetanska England. Eftersom jag ännu inte är så serienördig som jag en gång har för avsikt att vara, skall det erkännas att jag har fått slå upp flera karaktärer. Ju mer Marvel en kan, desto roligare blir denna läsning, skulle jag tro.

Jag kan tillräckligt mycket för att uppskatta Gaimans omplaceringar: Peter Parquagh som en (något för spindelintresserad) assistent åt den engelske spionmästaren (Nick Fury).

Den blinde trubaduren Matt Murdoch, som introduceras med repliken "If a Devil is one who dares where others hold back, then I am happy to play the Devil in this mystery, boy."

Att Magneto spelar rollen som storinkvisitor för den spanska inkvisitionen känns naturligt, liksom att Carlos Xaviers förestår skolan College for the Sons of Gentlefolk, där vi bland annat möter Iceman, Cyclops, Beast samt Jean Grey, i självklar shakespeariansk cross-dressing.

En bonus är att delar av Gaimans seriemanus och Kuberts skisser finns med längst bak, som ett slags extramaterial. Jag har verkligen funderat över hur en skriver seriemanus och blev förvånad över hur detaljerat textförfattaren, i det här exemplet i varje fall, beskriver illustrationernas uppbyggnad.

Politiska intriger, spanska inkvisitionen, magi och världens möjliga undergång leder oss genom Europa och de amerikanska kolonierna. Bland annat. Det är smart, genomtänkt och så, så snyggt.

lördag 26 februari 2011

Ströläsning under årets början

Förutom de läsningar som faktiskt har blivit omvandlade till blogginlägg, så har lite ströböcker slunkit ner i Bokmalans allt-som-oftast läshungriga mage.




Kristin Cashore - Fire
Jag fick första delen som recensionsbok för ett tag sedan och försökte tipsa en elev om den på jobbet nyligen. Han höll med om att den var jättebra och frågade om jag ville låna del två. Sådant värmer bibliotekariers hjärtan! Självklart lånade jag den av honom.

Den var, precis som första delen, en rakt berättad, ganska konventionell men ändå klart underhållande fantasyhistoria. Jag är supersvag för unga fantasykvinnor med stora mentala förmågor som hanterar vapen med storslagen skicklighet; en fäbless som Cashore verkar dela med mig.


Charles DeLint - Little (Grrl) Lost
En rar urban fantasy-historia om fjortonåriga T.J. som tvingas flytta ifrån det lugna livet på landet (och sin häst!) till storstaden. Där får hon en oväntad vän - en kaxig och punkig Little vid namn Elizabeth. (Littles verkar vara en lite "upphottad" version av Mary Nortons The Borrowers.)

När T.J. blir anfallen och rånad av ett tufft gäng på stan, tappar hon och Elizabeth bort varandra. Staden tycks plötsligt vara outsäglig stor och farlig oavsett om en är en människa eller en Little.


Christine Johnson - Claire de Lune
Recensionsbok. Ytterligare ett exempel på en övernaturlig romans som har dykt upp i samband med Twilight-vågen. I denna roman får huvudpersonen Claire lagom till sin sextonårsdag reda på att hon härstämmar från ett långt släktled av starka varulvar från Frankrike (hence bokens titel. Fyndigt, va'?).

Saker kompliceras av att 1) hela staden är på krigsstigen mot varulvar, då ett antal mystiska dödsfall skett på sistone och 2) ledaren för denna hetsjakt är en Dr Engel, far till Matthew, som är killen Claire är kär i ... Ja, ni fattar.


Sofia Karlström - Doggie
En forna elev här i huset har skapat denna grafiska berättelse, helt utan text. Coolt! Genom svartvita illustrationer berättas historien om en hund med människoansikte på ett otippat sätt. Det som startar med att huvudpersonen/hunden är otrogen och blir utslängd av sin fru, leder vidare till de mest bisarra äventyren.

Flera populärkulturella och litterära blinkningar ges i bildernas bakgrunder (exempelvis syns kapten Haddock, Kalle Anka och Måsen - från Tjechov eller Jonathan Livingston Seagull, I presume. Eller kanske så övertolkar jag bara.)


Eden Maguire - Arizonas bok
Recensionsbok. Del 3 i serien Beautiful dead, som handlar om fyra plötsliga dödsfall i ett litet samhälle i USA. De fyra ungdomarna har stannat kvar på denna sida som något slags änglar/spöken/zombies och det är upp till Davina att klara ut de mystiska omständigheterna kring dödsfallen och ge dem frid.

En av dessa änglar/spöken/zombies är hennes älskade pojkvän Phoenix. Återigen, ja, ni fattar.


Det var ungefär det! Jag ska ströläsa lite till, innan jag orkar ta itu med nästa läsprojekt. Bokmalan har nämligen ambitionen att komma igång med den episka fantasyserien A Song of Ice & Fire inom kort ...

måndag 20 december 2010

Svensk urban fantasy -

- låt mig kasta in ett "äntligen!" efter den rubriken!

Det är nästintill omöjligt att inte tänka på Neil Gaimans Neverwhere när jag här presenterar Nene Ormes Udda verklighet. Det gör absolut ingenting.

Jag är vansinnigt förtjust i Gaiman, för det första, så en sämre inspirationskälla kan en verkligen ha. För det andra så står Ormes stadigt på eget skrivande.

Den unga kvinnan Udda har länge plågats av mardrömmar och hallucinationer. Men gränserna mellan dröm och verklighet blir allt otydligare då händelser hon drömt om visar sig vara sanna.

Hon finner sig indragen i en parallell verklighet där okända varelser existerar och spelreglerna är oklara. Vem är Henning, som kan skifta till fågelhamn? Vad vill Oraklet, som bor högst upp i Turning Torso? Och hur ska Udda få tillbaka sin försvunna vän Daniel?

Romanen är både välskriven och välkomponerad. Ormes uppfyller ett av de viktigaste kriterierna i ett fantastiskt berättande - the suspension of disbelief. När jag följer med Udda runt om i det Malmö som blir allt mer magiskt, så är jag övertygad. Det bor ett orakel i Turning Torso. En gatubrunn vid stationen blir en portal till andra dimensioner och tider. Klart.

Jag har verkligen längtat efter att få läsa om bekanta platser, magiskt tillskevade. Gaimans London Below är nog så spännande, men det blir en extra dimension att det utspelar sig i gamla socialrealistiska Sverige. (Jag måste allt be mina Malmöväninnorna att guida mig runt lite vid nästa besök.)

Ordet sär, som Ormes använder för de människor som har olika övernaturliga förmågor, gillar jag skarpt. Jag läste just Tankeläsare av Kristin Cashore, där begreppet särling används på ett liknande sätt. Det låter vacker och annorlunda och känns som ett positivt återtagande.

Jag är nöjd och förtjust och ser fram emot både Ormes framtida skrivande samt mer svensk urban fantasy generellt.

söndag 28 november 2010

The door, the dream and other fantastical elements

In this essay I aim to explore some of the fantastical elements used in the children’s fantasy novel Coraline by Neil Gaiman. I use literary professor Maria Nikolajeva’s book The Magical Code (1988) as a tool for finding these elements – elements that Nikolajeva calls fantasemes.

The secondary world in Coraline seems to exist parallel with “our” reality and is accessible from the primary world through a portal. The door and the mysterious tunnel are the passageway to the other world. The door is portrayed as a mystery, something forbidden as it’s in the room where Coraline is not allowed and it’s accessed with a great rusty key.

But although the secondary world is open, it is, of course, not open to anyone. For instance, when Coraline’s mother open’s the door, nothing happens: “Her mother was right. The door didn’t go anywhere. It opened into a brick wall.” (p. 9) But when Coraline opens the door herself, this scene emerges:

Coraline put her hand on the doorknob and turned it; and finally, she opened the door. It opened on to a dark hallway. The bricks had gone as if they’d never been there. There was a cold, musty smell coming through the opened doorway: it smelled like something very old and very slow. (p. 26)

It could be read as a comment on how Coraline’s parents doesn’t give her enough attention as well as a way of showing how grown ups in general focuses on more mundane things than children, hence missing the magic. This is recurrent in children’s fiction and in children’s fantasy especially.

The dream, often used as a passageway in fantasy , doesn’t have that function in Coraline. But it serves as sort of a warning of things to come, for instance when Coraline dreams of meeting a rat and follows it to the drawing room, where the main gateway actually exists (p. 10).

We gather there might be other passageways as well, like the cat’s ability to move between realities. Later on we realise that Coraline isn’t the only child who have been visiting the secondary world, when she finds the ghosts of the other children.

Nikolajeva discusses journey patterns in children’s fantasy and establishes that the most common pattern in the circular journey. The character (or characters) makes a travel to the secondary world and then return to the safe haven of home. Gaiman toys a bit with this notion.

Firstly, Coraline is forced to enter the passageway to the other world a second time, after returning and finding her parents missing. Also, to remove the parents is a very effective way to make the whole text seem unsure and not safe.

Like I wrote on the forum, the secondary world consists of the elements of Coraline’s reality – her house, the closest surroundings, her parents and the other people living in the building. But all the elements are slightly twisted and changed, in a silently threatening manner. This makes the secondary world more confusing and creepy than if it had been a completely different universe.

Secondly, when Coraline returns to her real home the second time, the threat of the Beldam is still present. Not even the primary world is allowed to be a safe haven. So, the goal must be not only to arrive at the primary world, but to cut off all connections to the threatening secondary world.

Many of the magical items existing in fantasy derive from folk lore, myth and fairie tales. In Coraline we have the magical mirror, which we recognize from Snow White as well as Through the Looking-Glass.

It doesn’t function as a passageway in Coraline, but it serves other purposes. When the other mother kidnaps Coraline’s parents, she is able to see this through the mirror. Also the mirror functions as a prison for Coraline and the ghost children:

She pulled Coraline back into the hallway and advanced upon the mirror at the end of the hall. Then she pushed the tiny key into the fabric of the mirror, and she twisted it. It opened like a door, revealing a dark space behind it. [---] There she swung the mirror closed, and left Coraline in darkness. (p. 80)

Another magical item is the seeing-stone that Coraline gets from Miss Spink. The stone works as a protection for Coraline, and it allows her to feel safer when spending time in the strange secondary world. It’s also used as a weapon in the struggle against the other mother, when Coraline uses the stone to be able to find the souls of the ghost children (for instance, p. 97). The souls actually take the form of small glass marbles, which is suiting – to put something serious and vitally important into the form of an ordinary toy.

Connected to the magical items is also the concept of a magical helper, writes Nikolajeva, which in children’s fantasy often consists of talking animal, preferably domestic ones. Like the cat in Coraline. But cats may also be viewed as magical creatures with connotations to witchcraft.

The cat often serves as a reluctant helper to Coraline throughout the novel, for instance, in telling that the Beldam is fond of “games and challenges” (p. 65) It is also the cat that shows Coraline that her parents are missing, although he can’t speak in the primary world. “The cat made no reply, but Coraline could imagine its voice, as dry as a dead fly on a windowsill in winter, saying Well, where do you think they are?” (p. 54)

Typically, the rats serve as minions to the other mother, as rats often are associated with filth and diseases. The mice in the novel, however, serve as messengers twice in the novel, warning Coraline about the going through the door in the beginning and finally telling her the primary world is safe again in the end.

To conclude – it was quite easy to establish some of the fantasemes used in Gaiman’s Coraline. The structure of the secondary world as only open to some creatures (Coraline, the cat, the earlier children). The door is a classical fantaseme, though in this version it is accompanied by the mysterious tunnel as well.

Classical is also the function of the dream as something more than just a dream. In this case, the dream serves as a sort of warning or premonition for Coraline.
Gaiman builds his novel on the circular journey pattern often used in children’s fantasy, but makes it into a loop movement: there and back again and then there and back again, again, so to speak.

To use the protagonist’s primary world as a model for the threatening secondary world, like Gaiman does, is not the most common thing in fantasy. This increases the feelings of insecurity and threat in the text, in my opinion. As does the fact that the dangers of the secondary world are allowed back into the primary world.

Magical items, another type of fantaseme, appear, such as the mirror, the seeing stone and the children’s souls, disguised as glass marbles. A magical helper exists as well, albeit a bit reluctant – the cat. The talking cat form is also typical in children’s fiction, as it’s a domestic animal, chosen for a sense of safety. Other magical animals appearing are the threatening rats and the helpful mice.

My conclusion is that Gaiman uses a lot of classical fantaseme in Coraline, but that they seem to be worked with quite deliberately and that in many ways Gaiman also breaks our expectations for a fantasy novel for young children.

tisdag 2 november 2010

A story on Faerie, love and magical music

In this essay I aim to discuss what I find to be the major themes in the novel War for the Oaks by author Emma Bull – love, magic and music. My intention is to discuss how the themes of love and music relate to the realm of Faerie and the concept of magic in the book.

To achieve this goal I aim to use both the novel itself, thoughts gathered from the courses forum and the book review by Michael M. Jones that was included in the syllabus.

To gather my thoughts on the subject I’ll start with some descriptions on Eddi and why she was chosen to be connected with Faerie in the first place. In the prologue the Phouka tells the Glaistig that Eddi “makes music, the kind that moves heart and body.” (p. 13) It is mainly this musicality that leads the Phouka to contact Eddi, first in an off-hand way at the club: “The man had met her look with a silent challenge that made her skin prickle.” (p. 19)

This prickling of the skin is of course a warning for us that something is about to happen, and also a way to show that Eddi is in fact chosen by Faerie. The fact that also Stuart notices the Phouka gives us a clue to the fact that Stuart also has a little magic of his own, which is later established.

All of Eddi’s life seems to circle around the topic of music: “The rhythm of her steps reminded her of a dozen different songs at once, and she hummed one softly to herself.” (p. 24) This description of her suggests that she’s almost filled with music to the brim. Music is so alive in Bull’s world that it almost takes physical form. Actually, when the band is complete with all the band members, Eddi’s musicality gives surprising results, when she unconsciously starts to cast illusions when on-stage (p. 226).

This also shows us how well her musicality connects to the Faerie magic (“Deceptions, illusions and tricks of the light”, as the Phouka says on page 187). Either Eddi’s musicality is a way to make her more receptive to Faerie magic, like an entrance or a short cut. Or music is a magic of its own accord, but compatible with the magicks of Faerie. Like Michael M. Jones writes in his books review on War for the Oaks that “the songs are an essential part of the magic of this book”.

The idea of music as a kind of magic is also strengthen by Eddi’s resistance against glamour – both the Glaistig’s and Willy’s – and is confirmed by the Phouka:
She has her own magic, Willy lad. All poets do all the bards and artists, all the musicians who truly take the music into their hearts. They all straddle on the border of Faerie, and they see into both worlds. (p. 174)
Finally, the fact that the Queen of Air and Darkness allows for the duel to be determined by music seems to settle on the concept of music as magic (p. 301).

The quote above also shows us how thin the line is between Faerie and “our” reality. Musicians and poets have through out history apparently crossed the line very naturally. The author’s description of the Nicollet Mall in the prologue of the book also illustrates how the two worlds co-exist and sometimes overlap. The subtle changes in the text give a more otherworldly feel than the banks and department stores in the first paragraph:
The street lamp globes hang like myriad moons, and light glows in the empty bus shelters like nebulae.[---] Near the south end of the mall, in front of the Orchestra Hall, Peavy Plaza beckons: a reflecting pool, and a cascade that descends from towering chrome cylinders to a sunken walk-in maze of stone blocks and pillars for which “fountain” is an inadequate name. In the moonlight, it is black and silver, gray and white, full of an elusive play of shape and contrast. (p.13)
Through carefully chosen adjectives and parables, Bull creates a change in the ordinary city, leading it to the parallel reality of Faerie. Geographically it seems the same, but the worlds are notably different.

The Phouka (or Robin Goode as he jokingly names himself – a wink to the character of Puck, who disguised himself as Robin Goodfellow ), is certainly a creature of Faerie. Jones writes that the “Fey, after all, are capricious, whimsical, mysterious, and operate on a level completely alien to us.” In the book itself the Phouka’s mercurial temperament is often commented. But he is not only that. He is also the character becoming Eddi’s closest and most reliable friend.

The Phouka is described in the beginning of the book as a threatful and quite menacing presence. Along the way, though, his appearance changes. The playful and teasingly flirtatious approach towards Eddi evolves into a real infatuation and the uncomfortable truce between them actually turns into friendship. Jones summarizes him as Eddi’s “bane, her protector, her nemesis, and her confidante.”

In the strict Seelie court, the Phouka’s status isn’t especially high, as seen for instance in the conflicts between the Phouka and the Sidhe Lord, Willy. And in his relationship with Eddi he seems discontent with some of the structures in Faerie and has plans to change these (p. 318). Jones describes the Phouka as “a ‘common’ Fey with some plans of his own”. The Phouka feels more like a powerful being when away from the hierarchies of court.

One aspect of the Phouka’s discontentment is shown when the actions of Willy are discussed and the Phouka describes his kind’s inability to feel true love, something he is not proud of (p. 186). In his strong reaction we clearly see the Phouka’s feelings of love towards Eddi.

It was my intention to look at how the themes of love and music relate to the realm of Faerie and the concept of magic in the book. My conclusion is that music is portrayed as a magic in its own, although it is related to or compatible with the magicks of Faerie.

This is showed through the facts that the fey always been drawn to human bards, poets and musicians and that they have kind of glamour of their own. The fact that two of the musicians in Eddi’s band actually are fey also shows that they are drawn to music. And, as I concluded earlier in the text, that music is an acceptable form for duelling, seems to settle the question of music as a form of magic.

The major love story in the novel is that of Eddi and the Phouka. My conclusion is that they are drawn to each other because they are portrayed as kind of borderline creatures. They are both familiar and otherworldly for each other, since both of them are involved in two different realities – the human world and Faerie.