En rant om Marian Keyes böcker

Det blev som en liten mani - jag tog med mig en lättsmält Marian Keyes-roman från jobbet en riktigt tung vecka och tänkte att det kunde vara helt lagom läsning.

Sedan läste jag en till, när jag ändå hade farten uppe. Helt plötsligt hade jag läst alla! (Utom de två som jag läste för några år sedan.) Jag blev själv överraskad.


Keyes böcker är både mörka och humoristiska. Generellt handlar de om en kvinna i åldern 25-35 som arbetar inom media/mode/PR/förlagsbranschen. Hon har:

1) en passion (mode/sitt hem/annat)
2) en brokig släkt som ställer till det för sig (och henne)
3) kärlekstrubbel (antagligen väljer hon alltid "the bad guy")
4) en massa skor
5) en helt oförstående chef
6) ett svajigt självförtroende och/eller viktproblem (Verkliga eller fiktiva. Oftast fiktiva.)
7) en/några fantastiska väninnor samt en bitchig väninna/dålig vän
7) en man i sin närhet som är hennes Drömprins, fast hon inte inser det förrän precis i slutet

Hon bor i en egen lägenhet/delar lägenhet med några omaka väninnor centralt i London/Dublin. Där finns också Ett Stort Problem: sorg - någon har dött, skilsmässa och otrohet eller missbruk. Hennes eget eller pappans. Eller syrrans, kanske.

Hon vistas på jobbet, i sitt hem, på pubar och häftiga klubbar. Ibland far hon till landet för att fly ifrån en olycklig kärlekshistoria; ibland tvingas hon in på drogrehabilitering. Det händer att hon flyger mellan London och Dublin och ibland till Los Angeles eller så.

Språket är mycket enkelt komponerat och ganska banalt. Handlingsinriktat med ett jag-perspektiv och mycket dialog. Tonen är väldigt humoristisk och Keyes absurda, tokroliga och ofta pinsamma situationer får mig ofta att skratta. Även fast hon egentligen skriver om saker som drogmissbruk, fäders alkoholism, förlamande depressioner och andra tunga ämnen.

Jag har läst alla sommarens Keyes i svensk översättning och la märke till en sak: översättningen och korrekturläsningen verkar slarvigare genomförd i de tidigaste titlarna än de senare. Undrar om det helt enkelt satsades mer förlagsresurser på Keyes när det stod klart att hon var en storsäljande författare även i Sverige?

Det är, förstås, några vitala saker som stör mig med Keyes böcker. Det gäller:

- Det kanske mest uppenbara: en syn på kvinnors kroppar som är helt skev. Kvinnans kropp är en felzon som ständigt måste ansas och förbättras. Allt detta fokus på smink, kläder, skor, frisyrer och vikt.

- Heteronormativiteten. Visst finns det homosexuella bikaraktärer med ibland. Men de framställs väldigt arketypisk som galabögar i modeindustrin.

Allt som oftast hånas homosexualitet. Menat som humor, alldeles säkert, men jag blir förskräckt. I En oväntad semester när Rachel hamnar på rehab för sitt drogmissbruk, blir hennes mamma orolig över vad grannarna hemma i den irländska småstaden kommer att tycka. Men ungefär samtidigt kommer det fram en annan "skandal" på orten, som får drogmissbruket att blekna till ingenting:

"Och vänta bara ska du få höra, fortsatte hon och började plötsligt viska, trots att det bara var hon och jag i rummet. Angela Kilfeather har avslöjat att hon är lesbisk ... "
Tänka sig! Angela Kilfeather med de guldgula lockarna som jag varit så avundsjuk på var flata!
" ... och går upp och ner för gatan och kysser sin ... " mamma gjorde en paus, hon kunde knappt ta ordet i sin mun " ... flickvän. Att vara missbrukare är ingenting i jämförelse med det. Marguerite Kilfeather tycker säkert att jag har haft tur."
Det skrattade vi båda åt genom tårarna. Och jag lovade dyrt och heligt att aldrig kyssa en kvinna så att grannarna såg det. Det var det minsta jag kunde göra för mamma. (s. 480)

Nog för att denna bok har några år på nacken, men det är ändå riktigt överraskande. Det här är en bok som finns på säkerligen alla bibliotek i landet, det har varit en bästsäljare i så många år och den är ändå från 1990-talet - inte 1890-talet.

- Också normativiteten vad gäller könsroller är stressande. Kvinnor tenderar vara små, nätta, välklädda, modeintresserade, långhåriga, karaktärssvaga, osäkra och viktbesatta. Nu hårdrar jag det en del, men egentligen inte så mycket.

Männen plägar vara snygga, självsäkra, sexiga, framgångsrika bastards alternativt snygga, självsäkra, sexiga, fattiga bohemtyper eller supersnygga, självsäkra, sexiga, framgångsrika drömprinsar. I princip.

Och begreppet snygg defineras högst troligen som lång, muskulös, korthårig och stark. Mörkhårig eller blond går bra, men det är inte direkt en mångfald av etniciteter som presenteras, varken bland män eller kvinnor.

Den ojämställda maktbalansen som uppstår mellan alla dessa grupperingar emellan är uppenbar. En kvinna är inte komplett utan sin man och ofta lutar den sexuella dragningen åt maktspel/övergrepp.


Den uppmärksamma bloggläsare kanske nu undrar varför i hela friden Bokmalan gav sig in i chic lit-sfären, som faktiskt är uppbyggd kring alla dessa nämnda faktorer. Det, kära läsare, är en mycket, mycket bra fråga. Jag har ju redan konstaterat att det inte är för mig.

Trots dessa uppenbara problemområden var det för stunden läsning som höll mig helt sysselsatt. Jag ville verkligen se hur det slutade, även fast jag redan visste det innan. Böckerna bjöd på flera goda skratt och småleenden och passade som lättsmält, uppslukande läsning under några tunga veckor en sommar.

Varför då inte bortse från genusglasögonen en stund och bara njuta? Därför att jag blir provocerad av hur både kvinnor och män skildras och av hur heteronormen hyllas. Varför bevara traditionella roller och felaktiga fördomar?

Den som vill fundera mer kring ämnet kan läsa min gamla kursare Ylva Kjellsdotters uppsats i ämnet - "En kärlekshistoria vi alla drömmer om: En analys av chick lit ur ett genusteoretiskt perspektiv".

Jag vill ändå tro att den lättlästa njutningsläsningen måste kunna göras politiskt fräschare och mindre problematisk än detta. Vart finns annars njutningen!

Eller har jag fel?

Sommarsmått & gott

Åh, hej läsperiod och välkommen! Du är varmt efterlängtad! Gör inget annat på min fria tid just nu än läser.


En vecka i trötthetens tecken har jag spenderat med att plöja igen några Marian Keyes - En oväntad semester, När Lucy Sullivan skulle gifta sig, Sushi för nybörjare, Å andra sidan, Är det någon där?. Jag är själv överraskad!

Men om en kan (och jag vet att det är ett stort om) bortse från att det är så vansinnigt normativt, både vad gäller genus och sexualitet (samt den slarviga korrekturläsning i de tidigare titlarna), så är de bitvis riktigt roliga. Så där så att jag fnissar högt för mig själv. Uppslukande och underhållande för stunden.

Jag har läst vidare i The Adventures of Sherlock Holmes, vilket är så härligt. Jag gillar verkligen språket, samspelet mellan Holmes & Watson och de otroliga historierna. Mysig läsning.

Nyligen läste jag Den glömda trädgården av Kate Morton; en författare som jag en tid har varit lockad av. Här berättas historien om Nell, som hittas ensam på ett fartyg på väg från England till Australien vid sekelskiftet, och Cassandra, det barnbarn som så småningom kommer att växa upp hos henne.

Familjens förflutna rullas upp, en liten pusselbit i taget ...

Vad kan en säga? Jag älskar mörka släkthistorier, historiska romaner om flera generationer kvinnor vars liv påverkar varandra. Läsvärt och gripande. Kommer definitivt läsa något mer av författaren.

En omläsning blev det också: den lilla feel goodhistorien Gud på en Harley Davidson av Joan Brady. Missnöjd skild sjuksköterska träffar mycket riktigt Gud på en HD och lär sig finna harmoni i tillvaron. En söt historia som jag har läst om flera gånger, för att jag blir så glad av den.

En tendens som jag har haft genom åren är att inte läsa sådant som blir riktiga bestsellers (förklaringen till att jag läser Marian Keyes 2011 och inte 1998, antar jag ...). Men jag försöker komma i kapp lite, för allmänbildningens skull om inte annat och har nu läst Erland Loes Naiv.super, som vi bl a har i flera klassuppsättningar på mitt jobb.

Det är en charmig historia skriven med ett knashumoristiskt, naivt berättarperspektiv och som baserar sig på något slags filosofiskt vad-är-meningen-med livet-idé. Jag ler ofta, men lämnas ändå med känslan av att varken språket eller substansen tog mig med storm.

En fin tanke dock, när huvudpersonen rastar en bekants hund på besök i New York och funderar över att andra som ser honom nog tror att han är en New York-bo med lägenhet och hund.

Det är en svindlande tanke.
Eftersom jag inte är hundägare i New York, innebär det också att alla andra kan vara något annat än det de ger sig ut för.
Det betyder att det är omöjligt att veta någonting som helst. (s. 144)

En svindlande tanke, indeed. Men ändå trösterik, på något vis. Att vi inte kan bestämma oss om människor så enkelt. Saker och ting kan vara helt annorlunda än de ser ut.

Däremot har jag helt kommit av mig i läsandet av A song of Ice and Fire. Jag är någonstans i mitten av A Clash of Kings, men har inte läst en sida sedan jag kom hem från USA. Det känns så skönt att läsa lite på svenska just nu och att läsa flera kortare böcker, istället för dessa tegelstenar. Men jag hoppas att lusten flammar upp snart igen, så att jag inte tappar bort mig helt i serien!

Och läsandet går bra?

På sistone har den lilla fritiden som blev kvar verkligen lagts på sömnad samt dvd-boxar. Därför kommer här bara en kort läsrapport från augusti.

Jag plöjde del 9 i Sookie Stackhouse-serien (Dead and gone av Charlaine Harris).

En medelmåttig ungdomsroman av Ann Brashares (Pilträdens systrar: Vänskapen växer) slank ner, liksom en skräpromantisk/ historisk roman om Visby (Ödets hav av Elisabet Nemert).

Förutom några recensionsböcker var det nog allt.

Jag har nu kommit hälften ungefär i Joyce Carol Oates Svart flicka, vit flicka, som tyvärr inte direkt övertygar, och har också läst de första fyrahundra sidorna i Perdido Street Station, som jag har fått låna av M. Det känns roligt att läsa mer av China Miéville, som har stått på läsa-mer-av-listan.

Hitills gillar jag den stenhårt, även om den inte alls känns som en typisk Bokmalanbok. Det är en urban dystopi med magiska inslag. Språket består till stor del av miljöbeskrivningar som dryper av elände och storstadssmuts. Mitt i staden pulserar den enorma stationen Perdido Street som ett urbant hjärta.

Men, misärartat som det är, tycker jag att skildringarna ändå ger en ton av att det - trots allt - funkar. Trots smuts, fattigdom, segregering, orättvisa klassklyftor och allt som finns i staden så lever folk - älskar, söker gemenskap, arbetar, engagerar sig i konst, vetenskap, politik, varandra ... Människor överlever inte bara, utan lever.

Jag hoppas på att skriva ett ordentligt inlägg sedan när boken är färdigläst. So far, so good, som en säger. Vi får se vart hösten leder oss ...

Läst på sistone

Här kommer en lista över vad Bokmalan i övrigt har läst på sistone. Sådant som inte direkt har uppmanat till några yvigare blogginlägg, men som ändå slunkit ner på ...

Fulheten, Nanna Johansson
Bitskt, satiriskt, fultecknat och jäklarns roligt.

Bara inte du,
Katarina von Bredow
Tänk om det där är jag,
Johanna Lindbäck
Jag läste den precis efter varandra och har nästan lite svårt att skilja dem åt. Varsin ny roman av två av Sveriges mesta ungdomsförfattare.

Märkligt nog kändes de båda ganska vaga i konturerna (liksom titlarna). Synd; särskilt Johanna Lindbäck är en riktig favorit hos mig annars. Hennes En liten chock är en av mina absoluta favoritböcker.

Listan,
The Boy Book,
E. Lockhart
Charmig, lättsam och väldigt amerikansk high school-historia med klassiska pojkproblem och trassliga tjejgängsrelationer i flera delar. (Det blev blandat översatt och originalspråk, för det var det jag hade på bibblan.)

Sista sommaren (med dig), Ann Brashares
Ska föreställa vara en gripande historia om familjerelationer och sorg men ser inte riktigt det. (Om du undrar varför jag tycker det så kan du läsa mitt tidigare inlägg om chic lit.) Synd - jag är jätteförtjust i författarens serie om Systrar i jeans.

I skuggan av ett brott,
Helena Henschen
Henschen berättar ett stycke släkthistoria om de von Sydowska morden på trettiotalet. Hennes svala journalistiska språk berör, precis som jag upplevde med hennes andra bok, Hon älskade.

Livet på en kylskåpsdörr,
Alice Kuipers
Berättad enbart i post-its skriva av mor och dotter och lämnas på kylskåpsdörren, får vi historien om en mamma som plötsligt blir allvarligt cancersjuk. Intressant format.

Faunen, Anna-Karin Palm
Klurig roman med tre parallella berättelser. En enstörig författarinna i viktorianska England, en ung kvinna på medeltiden och en ung kvinna i modern tid - som reflekterar över en mycket trasslig vänskapsrelation med en annan kvinna - träffar alla en mystisk och erotiskt lockande faun. Palm är både tematiskt och språkligt mycket välformulerad och intressant. Jag kommer definitivt läsa annat av henne.

Det var allt, tillsvidare. Over & out!

Alltid Amber

När min mormor var blott sjutton vårar, fick hon en bok av sin mor i present. Bokens titel var Alltid Amber och författaren hette Kathleen Winsor. Min mor, i sin tur, fick boken av min mormor när hon var ung. Nu har även jag blivit kommenderad, av min egen mor, att läsa den.

Som en Harlequin deluxe (fast språkligt sett, av betydligt högre kvalitet) och en riktig mastodont-historisk-kärleksroman gick de sexhundra sidorna överraskande fort att sluka. Det upprepade resonemanget, "äsch, bara ett kapitel till", gjorde att vissa nätter blev senare än tänkt.

Amber St. Claire, en föräldralös flicka uppfostrad i en liten by på den engelska landsbygden, möter som sextonåring den arrogante och vansinnigt stilige lord Bruce Carlton. Amber föjer med som Bruces älskarinna till 1660-talets London och lämnas där ganska snart, då lorden lyckas lägga vantarna på ett kaparbrev av den nyligen återinsatte konungen (Charles II).

Därmed påbörjas en hisnande resa för den överjordiskt vackra, ärelystna och självupptagna Amber, som leder henne till flertalet äktenskap, ett besök till Newgate, mord, pest, bränder, så väl som till teatrarna, Whitehall, rikedom och adelstitlar. Överdådiga klänningar, peruker, supéer och baler blandas med den totala omoralen vid hovet, och karaktären Amber tycks vara född för intriger och komplotter. Faktum är, att hon får den välkänt osympatiska, tillika episk-historisk-roman-karaktären Scarlett O'Hara att framstå som en välvillig, oskyldig liten flicka i jämförelse ...

Men låt mig bara säga, att Amber St. Claire får vad hon förtjänar på slutet, och att det är mycket rafflande och underhållande läsning. Tydligen blev boken förbjuden i flertalet stater i USA, då den utkom på 40-talet, för att den ansågs vara för pornografisk. Trots detta, eller, dare I say it, kanske på grund av detta, blev det en storsäljare i USA.

Den filmatiserad också bara några år efter att boken publicerades, och jag kan faktiskt föreställa mig att de pampiga dräkterna och intrigerna gör sig bättre på film än i bokformat. Vi får se om filmen går att skaka fram någonstans, helt enkelt.

Allt det andra ...

... som lästs under sommaren och hösten, då, som jag inte har haft tid och ork att plita om? Här kommer en kort-kort sammanställning!



FANTASY, SF & SKRÄCK

Neil Gaiman & Dave McKean - The Graveyard Book
En klassisk Neil & Dave, om en levande pojke adopterad av spöken på en kyrkogård.

Laurell K. Hamilton - Guilty Pleasures (Anita Blake)
Som Buffy i bokformat - hårdkokt, noir och våldsamt. Ändå förvånansvärt långtråkigt.

Melissa Marr - Mer än ögat ser
En urban fairieförälskelse i samma anda som Holly Black.

Stephenie Meyer - The Host
En innerlig och otippad kärlekshistoria i en dystopisk framtid med Body Snatchers-upplägg.

Richelle Mead - Törst (Vampire Academy)
Enkelt sammanfattat - Gossip Girl i vampyrtappning. Jag gillar förvisso vampyrer, men har inte förstått mig på den andra komponenten.

Magnus Nordin - Djävulens märke
Som en amerikansk high school-skräckis med häxtema, fast i bokform och i en svensk högstadiemiljö.

Guillermo del Toro & Chuck Hogan - The Strain
Vampyrism sprids som ett virus i New York i denna bok, som känns som ett filmmanus till en film vi redan sett.




UNDERHÅLLNING

Kate Cann - Escape, Fiesta, Footloose
Typiska feel good-romaner om unga kvinnor som lämnar tryggheten, finner en plats i världen och en smula kärlek. Lättlästa och förutsägbara, men med charm och viss substans.

Kate Mosse - Labyrinten
En historisk roman där Alices öde i modern tid vävs samman med Alaïs på 1200-talet. Den lämnade, trots det rafflande upplägget, inget större avtryck.




TIDIGA STOCKHOLM

Helena Henschen - Hon älskade
Henschen berättar enkelt om sin släkting Signes fantastiska liv. Som borgarklass i Stockholm valde hon ett liv fyllt av politik, välgörenhet, kvinnosaksfrågor, giftermål och skilsmässor.

Jessica Kolterjahn - Ut ur skuggan
Agnes, uppvuxen i en kärlekslös överklassfamilj, finner det omstörtande livet genom sin kamera och kärleksmötet med en gift kvinna, Claire. Rakt berättad men ändå poetisk.


I stora drag var det nog det mesta, so far ...

Varför tycker jag inte om chic lit?

Jag fick tipset av en elev och läste Cecilia Aherns PS Jag älskar dig. Handlingen lät jättefin - en ung kvinna förlorar sin man och bästa vän i cancer. Men mannen hade förberett brev och överraskningar till kvinnan, som hon får då och då under det första året efter att han har gått bort. En riktigt "sob story"; jag var i princip beredd med näsduken.

Men vad händer? Boken är skrivet med ett sådan tråkigt och taffligt språk, att jag inte kan ta till mig handlingen. Alls. Jag har försökt komma på sätt att beskriva varför jag tycker att språket är så dåligt; att verkligen sätta fingret på det. Jag tror att det är för att allting beskrivs och förklaras, ingenting skildras. Jag minns inte de exakta formuleringarna, men har läst meningar i stil med dessa:

"Sharon var verkligen en god vän. Det kändes skönt när hon tröstade henne."
"Han rufsade till hennes hår, för att busa."

Eller ett direkt citat: "Holly och Jack träffades ofta över lunch eller en drink för att höra vad som hänt i den andres liv. De intresserade sig för varandra. Hon tyckte om hans sällskap och såg honom inte bara som en bror utan också som en riktig kompis." (s 44)

Det blir så vansinnigt ointressant, och alla karaktärer förblir helt platta. Man ser dem inte alls. Sedan finns det också gott om uttjatade uttryck som man inte vill läsa i en roman, exempelvis "pricket över i:et" (sagt om en snygg topp) och att väninnorna gör någonting "under tjo och tjim" (vilket för mig endast är någonting Knattarna skulle komma undan med). Visst, här kan det vara en översättningsproblematik också, eftersom jag läste boken i svensk översättning. But still.

Jag förstod att boken och jag inte skulle komma överens då huvudkaraktären skulle läsa den döde mannens första brev och författaren skrev: "Holly höll andan och med tårar i ögonen och bultande hjärta läste hon den välbekanta stilen." (s 32)
Puh.

Och detta är för mig märkligt, för jag är väldigt förtjust att kolla på chic flicks (jag kommer säkert att gilla filmen som är baserad på den här boken). Filmerna kommer för mig (till en viss gräns) undan med att vara genussterotypa, heteronormativa, förutsägbara och ibland rent utav undermåliga. Jag tycker att det är skön avkoppling och jag blir ofta på gott humör av sådana filmer.

Har verkligen försökt läsa exempelvis Marian Keyes och tänkt att, vad skönt, nu har jag en hel genre att läsa när jag vill läsa någonting avslappnande och roligt. Men chic lit fungerar tydligen inte för mig.

Min väninna B sa det så bra när vi diskuterade detta nyligen, hon sa någonting i stil med att "det är okej att Hollywood tror att jag är så där dum. Men en bok, där förväntar jag mig något mer."

Well said.