Denna Augustvinnande ungdomsroman av psykologen och författaren Jenny Jägerfeld var verkligen strålande läsning. Början på boken, när huvudpersonen Maja råkar såga av sig en del av sin tumme i en utförlig beskrivning, fick mig att undra så smått vart boken var på väg någonstans.
Men sedan byggs bilden av Majas vardagsliv upp - hon går på estetiskt program på gymnasiet och bor hos sin pappa Jonas, en semikänd musikkritiker. Maja skildras som en person som i mångt och mycket går sin egen väg och som inte står så många nära.
Tidigt i boken presenteras relationen till modern, Jana (som också Maja kallar henne), som någonting spänt och långt ifrån självklart. Jana är en rationell och begåvad psykologiforskare och bor i en annan stad.
När Maja reser till Jana för en av sina mammahelger, dyker inte Jana upp för att hämta henne på stationen. Ett mysterium tar sin början när Maja anländer till sin mammas hus och finner det övergivet.
Maja spenderar helgen där ensam och försöker ta reda på vad som kan ha hänt, och råkar dessutom hooka upp med den gulliga grannkillen Justin (Jens), som hon aldrig ens sett förut.
Jägerfeld blandar verkligen genrer i denna roman. Det känns bitvis som en psykologisk deckare, men det bjuds också på lite galghumor, familjerelationer och ett uns kärlekshistoria. Framförallt är det dock en nära skildring av en ung själs känsloliv.
Författaren skildrar både hur Maja reagerar i sitt sjuttonårsjag, men ger också minnesbilder från barndomen, allt eftersom mysteriet med Jana rullas upp. Jägerfeld skildrar allt med stor psykologisk trovärdighet.
Det är skickligt, tycker jag, att kunna kombinera vardaglighet och med det oändligt komplicerade och sorgliga.
P.S. Är det någon mer än jag som har undrat om själva titeln är en parafras på Bob Hanssons Här ligger jag och duger ... ?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar