onsdag 26 december 2012

Bokmalans höst

Den här hösten har varit ett spännande äventyr med omorganiseringar på jobbet samt Ett Stort Livsprojekt.

Summan av kardemumman har därför varit att bloggen helt har legat i träda. Jag har dock både läst och twittrat en hel del.

Tänkte passa på att sammanfatta några av höstens höjdpunkter så här inför det nya året.


Höstens ...

... bibbla: Lidingö stadsbibliotek. Det är lätt att låta bli att ta sig till andra bibliotek, när en själv står i bibblan hela dagarna. Men har varit på detta bibliotek flera gånger på sistone och lånat med mig högvis av romaner som har stått uppskyltade. Mycket nöjd! Lyxigt att känna sig som en gäst på bibliotek.

... dystopi: Karin Tidbecks Amatka. Språkligt välkomponerad wierd historia om ett strikt organiserat samhälle med rysk känsla där själva verklighetens intakthet hålls uppe med hjälp av ord.

... fantastik: Dödsritten av Maggie Stiefvater. Livet på kargt ösamhälle i skuggan av de livsfarliga capaill uisce, blodtörstiga havshästar. Det var någonting med den här historien som bara gick rätt in i mig. Gillar skarpt!

... filmupplevelse: Inte helt överraskande, nya Hobbit-filmen - The Hobbit: An Unexpected Journey. Underhållande och så mycket mer innehållsrik än vad jag hade föreställt mig. Ser redan fram emot fortsättningarna!

... klassiker:
John Steinbecks mäktiga familjepos Vredens druvor, om depressionen och the  Dust Bowl i USA på 30-talet. Helgjutet språk och med ett starkt socialt patos. Kontroversiell i sin samtid och fortfarande gripande och uppslukande läsning.

... levnadsöde:
 Otippat nog den biografiskt inspirerade romanen Presidentens hustru av Curtis Sittenfeld. Så otroligt intressant läsning! Bygger på bibliotekarien och presidenthustrun Laura Bushs liv och äktenskap. 

... långkörare:
Anna Karenina av Lev Tolstoj. Märkligt gripande och spännande, trots att det egentligen inte händer så himla mycket. Vi följer några adliga/övremedelklassliga familjer i Moskva och Petersburg i 1800-talets tsarryssland. Äktenskap, otrohet, politik, religiösa spörsmål, intriger och förvecklingar, med Annas och Vronskijs förbjudna romans som ett slags nav.

... läskaramell:
Underbara The Night Circus av Erin Morgenstern. En 1800-talscirkus i svart och vitt som bara är öppen på natten, tvillingar, synskhet, kärleksintriger och duellerande magiker. Ja tack, helt enkelt!

...ångest:
Sofia Nordins Gå sönder, gå hel, om två sidor av samma kvinna. Anna, till ytan välanpassad medelklassfru men med ett bråddjup på insidan. Lisa, den vardagliga tvillingen till närmast gudomliga Freja, som rymmer med ett litet barn som inte är hennes. Smärtsamt och väskrivet!

... ära:
Att vara Augustpriselektor i barn-och ungdomsklassen. Mycket roligt och spännande! Extra roligt att min favorit vann - Nina Ulmans kuriosapärla ABC och allt om D. Den rekommenderas för alla språk/alfabetsnördar där ute!


Gott nytt bokår, kära ni! Tills vidare finner ni mig som bilden visar.

söndag 1 juli 2012

Sommarlov

Kära bloggen! Tänk, nu var det länge sedan ett inlägg författades i dig. Det känns också som ett tag sedan som det lästes något vettigt överhuvudtaget.

Jag börjar inse att min hjärna har gått på sommarlov och därför tänker jag tillåta mig själv att lägga bloggandet formellt på is, istället för att ha den där gnagande känslan av att det var något en borde göra, ni vet ...

I veckan gick jag förbi PUNKTMedis och plockade ihop en vacker och skön sommarläsningshög från deras Urban fantasy-sektion. Hurra för det! Kändes jättelyxigt att kunna gå till en annan bibbla än sin egen och låna så mycket; jag gör sällan det.

Så om ni undrar vart ni har Bokmalan i sommar är svaret: på stranden/i schäslongen/i badkaret uppslukad av någon av dessa sköna supernatural romance-historier. Alternativt djupt inne i säsong 4 av Doctor Who. Och hon klagar icke!

En god boksommar till er där ute nu!




P.S. Jag tweetar lite om varje bok jag läser. Syns både i sidospalten här i bloggen samt förstås på själva Bokmalan på Twitter. D.S.

söndag 27 maj 2012

Ack, du bortglömda blogg!

Helt plötsligt hade det gått jääättelång tid sedan någonting alls uppdaterades i denna min blogg! Vad var det som hände; jag tyckte att jag hade ett sådant bra flow där ett tag.

Kan endast skylla på sådana saker som kroppsliga krämpor och för lite tillgängligt hårddiskutrymme i hjärnan på grund av förändringar på jobbet.

Men läst har jag i varje fall gjort. Exempelvis del två i två olika serier: Eld av Mats Strandberg & Sara Bergmark Elfgren (som jag gillade bättre än den första!) samt De dödas strand av Carrie Ryan. Stor spänning!

Jag har både läst SCUM och varit och tittat på Turteaterns uppsättning av den samma. Omtumlande. Ska försöka ta mig igenom Sara Stridsbergs Drömfakulteten nu också, för att få till en treenighet av det hela. Vill skriva mer om detta.

Men mest av allt har jag tittat på tv-serier. Jag har bland annat börjat grotta ner mig i Doctor Who/Torchwood-träsket, vilket känns som ett väldigt behagligt ställe att befinna sig på. Jag har en vision om att jag snart ska sätta mig och plita ett inlägg om alla dessa fantastiska tv-serier.

One day, soon ...




torsdag 3 maj 2012

A Storm of Swords

A Storm of Swords, denna seriens tredje del, börjar precis efter det stora slaget vid Blackwater Bay, det kaotiska mötet mellan två kungars flottor: Joffreys och Stannis. 

(Har du, kära läsare, inte hunnit så här långt i serien finns det alltså risk för S-P-O-I-L-E-R-S!)

Genom dvärgen Tyrions, då the hand of the King, oväntade krigslist slukades hela floden av alkemisternas vildeld och, trots stora skador, vann Joffreys sida. Stannis hela flotta förstördes, vilket vi snart får flera detaljer om genom att vi får följa the Onion Knight, Ser Davos. 

I Riverrun släpper Cat, olovandes, Ser Jamie fri för att byta tillbaka sina döttrar från King's Landing. Han blir "eskorterad" av svärdskämpen Brienne av Tarth. 

Robb fortsätter att kämpa mot Lannisters som  the King in the North medan Aryas ensamna resa fortsätter att leda henne på villovägar och får henne att hamna i än märkligare sällskap. Allt detta medan de yngsta sönerna Stark båda fortfarande tros vara döda ...

Jon Stark hamnar i oväntade konflikter bortanför the Wall, då han tvingas till obehagliga val för att kunna infiltrera vildangarnas läget som tillhör Mance Rayder, kallad the King Beyond the Wall

I det yttersta nord härjar också ett slags levande döda, White Walkers, som endast kan dödas med eld eller med det ovanliga materialet dragonglass. Detta samtidigt som the Wall bemannas av färre bröderna än någonsin tidigare i Westeros långa historia.

I King's Landing härjar den, trots sina unga år, grymme kung Joffrey och klanen Lannister styr med järnhand. Sansa slipper förvisso undan sin trolovning med kungen men tvingas till andra val istället.

Och på andra sidan havet samlar Danaerys Stormborn ihop sin armé och väntar på att hennes drakar ska bli stora nog att återvända till Westeros.

Puh! Det var inte lätt att försöka kortfattat sammanfatta denna tegelstensroman, som också bara är en del av George R.R. Martins enormt episka fantasysvit A Song of Ice and Fire.  En serie som förstås är aktuell flera gånger om i och med att första tv-serien just (officiellt) visats klart i Svea (inklusive den trevliga TV-cirkeln). Dessutom sparkar andra säsongen igång nästa vecka och jag råkar (för en gångs skull!) ha den köpekanalen som serien går på.

Ungefär första halvan av boken tuffade på ganska långsamt för mig. Men sedan brakade allt lös och jag kände mig snarast manad att kravalläsa. Det har varit sååå spännande läsning! Jag har blivit riktad jädra obehagligt överraskad flera gånger. 

Martin är, milt sagt, inte snäll mot sina huvudpersoner och jag kommer till den obehagliga insikten att nog ingen går riktigt säkert. Vilket på ett sätt gör mig arg och ledsen. Men framförallt tycker jag att det är starkt och originellt.

Jag skrev en del om genusinvändningar i ett tidigare inlägg, när jag just hade läst klart A Clash of Kings. Och visst kan jag tycka att det är trist att en fantastisk sekundärvärld måste vara patriarkal till sin struktur, när en skulle kunna passa på att utforma den på vilket annat sätt som helst. 

Jag tycker, i varje fall, att det finns intressanta, komplexa och mångfacetterade kvinnliga karaktärer i denna värld. 

Det som blir lite tröttsamt är just den patriarkala blicken som ständigt faller på dessa kvinnor.

Martin är en otroligt skicklig berättare; hans sätt att skriva är ett imponerande hantverk. 
Jag kliver rakt in i de olika delarna av hans sekundärvärld och får möta ett stort persongalleri. 

Här ges detaljer, miljöbeskrivningar, delar av rikets historia och mycket annat stoff visas för mig på ett sätt som gör det lättfattligt, intressant och engagerande. 

De hundra- och åter igen hundratals sidorna liksom flyger förbi, liksom milen man färdas i Westeros. Jag kastade mig genast rakt in i fjärde delen ...


Bilden är lånad från Westeros News

fredag 27 april 2012

Sex & the City á la 50-tal

Redan omslaget till denna bok lockar: Det bästa av allt av Rona Jaffe. En amerikansk 50-talsroman i nytryck; en rosa pärla med snygga, tidsenliga klänningar på omslaget.

Här följer vi några unga kvinnor i New York under några år i början/mitten på 1950-talet. De arbetar alla, vid någon tidpunkt, på ett stort förlag som ger ut både månadsmagasin och böcker (mest av den kiosklitterära sorten).

Caroline är medelklassflickan från en trevlig förort, som efter sin collegeexamen och efter att ha blivit lämnad av sin överklasspojkvän, tar sig till New York och startar sin karriär. Trots att hon är kvinna och ung, stiger hon snabbt i graderna.

Den enkla April vill bli älskad av en man och gift, men finner det svårt, trots sitt otroligt vackra yttre. Gregg, däremot, tuff och komplex, vill bli skådespelare men fastnar i en destruktiv relation med en teaterproducent.

Den sista kvinnan, Barbara, skild och ensamstående med sin lilla dotter, är framgångsrik på förlaget men drömmer egentligen om Kärleken. Vilket inte är det lättaste, under hennes omständigheter i den tid som är.

Det märks att denna roman är samtida med en av mina favoritböcker - Carol av Patricia Highsmith. Jag tycker att de är besläktade med varandra i stil och ton, och förstås också miljöer.

Även fast jag förlorar mig i båda berättelserna, så är de egentligen skriven lite grann med en sval distans. Samtidigt som jag får följa karaktärernas inre liv, så berättas det lite på håll. Svårt att förklara. Men jag känner det tydligt.

Sex & the City följer kvinnors jakt på kärlek och karrlär i den legendariska storstaden, precis som denna historia. Också här fungerar själva staden New York nästan också som ett levande väsen, som en egen karaktär. Vi följer årstidsväxlingarna och hur väder och temperaturer påverkar alla människor i staden. Hur staden också ändrar karaktär och stämning, beroende på situation och humör hos karaktärerna, ibland hotfull, ibland lockande.

Det är skrämmande att se att vissa situationer känns så märkligt välbekanta, trots att det är cirka 60 år sedan denna roman skrevs. Visserligen hoppas jag att det inte är kutym fortfarande att de manliga cheferna mer som regel än undantag tafsar på sina anställda. Men visst förekommer det säkert ett maktuttnyttjande även idag.

Den känslan av att män generellt har tolkningsföreträde vid konflikter och olika synpunkter eller att män distansierar sig emotionellt och därför ofta håller en maktposition i heterosexuella förhållanden är (tyvärr) situationer som känns verkliga fortfarande.

Kvinnornas kärleksrelationer som skildras i boken skulle faktiskt ganska direkt kunna översättas till Sex & the City-relationer. Ganska lite känns förändrat, vilket är extremt sorgligt. Även om konventionerna var strängare då än nu, finns fortfarande så mycket av dessa förväntningar och roller kvar i vårt nu och en tittar på exempelvis tvåsamhetens uppbyggnad, kärnfamiljer, äktenskap, heteronormativitet, kvinnors handlingsutrymmet, etc, etc ...

Lättsmält och ändå tänkvärd läsning. Jag har sett att den här boken verkar vara ganska på tapeten just nu: är det någon annan som har läst? Är jag för pessimistisk? Håller ni med, tycker ni annat?

fredag 20 april 2012

Alcatraz versus the Evil Librarians

Tillåt mig att säga: äntligen! Äntligen en bok om hur bibliotekarier egentligen styr hela världen (the Hushlands kallat) med hjälp av sin makt över informationen:
'The Librarians control the information in this city - in this whole country. They control what gets read, what gets seen, and what gets learned. Because of that, they have power.' (s. 99)
Brandon Sanderson (kanske mest känd för att vara den som skriver färdigt Wheel of Time efter Robert Jordans bortgång) har komponerat den fantastiska äventyrsberättelsen Alcatraz versus the Evil Librarians. Ett läsmåste för alla biblioteksnördar!

Med ett uns av Harry Potter och i samma berättaranda som Lemony Snicket möter vi föräldralöse Alcatraz just som han blir bortkörd från ännu ett fosterhem. Detta på grund av hans osvikliga förmåga Att Ha Sönder Saker. Som exempelvis, att råka bränna ner ett kök. Eller så.

Men denna gång blir inte Alcatraz bortforslad till ännu ett fosterhem, utan han blir istället nästan mördad av en främmande man och sedan räddad av sin (dittills okände) farfar - Grandpa Smedry.

Alcatraz får reda på att ätten Smedry är välkända motståndskämpar mot bibliotekariernas envälde. Smedrys härstammar själva från the Freelands, vilka består av tre kontinenter i Stilla havet som bibliotekarierna systematiskt har utrotat från alla världskartor.

(Detta förklarar himla mycket, tycker jag personligen. Det har alltid sett oproportionerligt tomt ut i Stilla Havet.)

Ätten Smedrys vapen är framförallt att många av medlemmarna är så kallade Oculators - de har förmågan att skapa och använda olika slags mäktiga linser för olika ändamål (exempelvis att spåra, skjuta eld, tortera).

Många av familjemedlemmarna också har magiska förmågor i sig själva. Alcatraz kan ha sönder saker, en kusin kan tala fullständigt obegripligt (!) och farfadern är alltid försenad (vilket är mycket praktiskt när någon skjuter på en). En bisarr version av superkrafter - underbart!

Berättartilltalet är direkt riktat till läsaren, på bästa 1800-talsromanvis, och Alcatraz som berättare gör ofta långa utvikningar för att förklara saker för oss hushlanders och kommenterar även gärna själva skrivandets konst. Exempelvis:
I apologize for that last chapter. It was far too deep and ponderous. At this rate it won't be long before this story departs speaking of evil Librarians, and instead turns into a terribly boring tale about a lawyer who defends unjustly accused field hands. (s. 278)
Ja, ni förstår. Det finns många roliga detaljer, klurigheter och absurda saker att berätta. Men jag måste begränsa mig; annars växer detta inlägg bortom rimlighetens nivå. Det är lekfullt och skruvat och väldigt, väldigt roligt.

tisdag 17 april 2012

Tedags för viktorianska varulvar

För mig, som under perioder av mitt liv har med närmast manisk iver har läst dels historiska Harlequin, Jane Austen samt bit lit av olika slag, är Soulless av Gail Carriger något av en fullträff.

Miss Alexia Tarabotti är en intelligent och självständig ungmö, italienskättad och med vissa svårigheter att passa in i det sociala sammanhang i London till vilket hon klassmässigt hör hemma.

Eftersom människor generellt är flirtiga, skvallriga idioter, endast intresserade av äktenskap och mode, trivs Alexia bäst i sällskap av böcker samt té.

Här någonstans tar Jane Austen-liknelserna slut. I detta alternativa viktorianska England är både vampyrer och varulvar inte bara verklighet, utan också etablerade i det vardagliga samhället med exempelvis politisk representation och egen byråkrati.

Alexia själv är ingen vanlig människa, utan är någonting som kallas för preternatural. Det är det övernaturligas antites och vid kontakt med magiska varelser, neutraliserar hon dennes förmågor. En originell idé, som dock inte känns helt färdigetablerad.

En person tränger dock igenom Alexias roll som potentiell ensamvarg (pun intended), nämligen alfahannen för det mest prominenta varulvssällskapet i London. Lord Connell Maccons eldfängda temperament är väl matchat med Alexias. Deras relation är en kitslig sak som naturligtvis blommar ut i en passionerad romans under deras äventyr tillsammans.

Lorden arbetar för BUR (Bureau for Supernatural Registration) och även Alexia blir indragen i deras uppdrag. I denna del finns framförallt två problem: enskilda vampyrer och varulvar (som inte hör till någon flock/svärm) försvinner spårlöst. Samtidigt som nya dyker upp, utan några som helst kunskaper om hur reglerna i det civiliserade samhället ser ut.

Både bokens mythos och handling saknar någonting vad gäller utförande och intern logik. De övernaturliga inslagen presenteras lite skissartat och bokens steampunkstendens utforskas inte närmre.

Men jag förlåter författaren det, för hon har verkligen skrivit en riktigt humoristisk underhållningsroman som passar perfekt när en vill ha någonting riktigt lättsamt och charmigt. Jag ser fram emot att läsa fortsättningarna i serien.

Obs! Läses lämpligen med en kanna té inom räckhåll. Mycket nöje!

lördag 14 april 2012

Mangakavalkad

Anne Freaks - Yua Kotegawa (Vol. 1-4)
En morbid liten historia om flera ungdomar som, visar det sig, har vuxit upp som barn i en religiös sekt med terroristiska tendenser.

Yuri, som har en minst sagt komplicerad relation till sin mor, möter Anne igen som tonåring och blir djupt förälskad i henne.

Han dras in i hennes värld bestående av grovt våld och mord, i kampen för att krossa sekten - the Kakusei Group.

Anne är en osannolikt obehaglig karaktär som ena stunden är flickaktig och kärleksfull, för att i andra fullkomligt hänsynslöst mörda och lemlästa. Det är spöklikt att se Yuris destruktiva kärlek till henne.

Ju längre berättelsen fortskrider, desto mer otydliga blir de moraliska gränserna. Vem har egentligen rätt; vilka är de goda? En skruvad och egen historia.


Arisa - Natsumi Ando (Vol. 1)
Arisa är en godhjärtad och populär tonårstjej, som oförklarligt nog en dag tar sitt liv. Kvar blir hennes tvillingsyster Tsubasa, som kallas för demonprinsessan på grund av sitt hetsiga temperament. För att förstå omständigheterna kring systerns död klär Tsubasa ut sig till Arisa och börjar nysta i mysteriet.

Fin stämning, spännande och lite mystisk. Skulle gärna läsa vidare!


Chrono Crusade - Daisuke Moriyama (Vol. 1-8)
Miljön är 1920-talets USA. Syster Rosette är medlem i Magdalenaorden, som kämpar mot demoner och andra övernaturliga väsen som hotar mänskligheten och planeten.

Till sin hjälp har hon Chrono, hennes mest pålitliga kumpan och dessutom en mäktig (fast god) demon. De två är sammanbundna av hemligheter i det förflutna och deras livsöden är knutna till varandra på mer än ett sätt.

Äventyrligt, charmigt och sorgligt. Jag gillar idén med ett nunnesysterskap som slåss mot demoner, förstås.

Samurai Deeper Kyo - Akimine Kamijyo (Vol. 1-2)
Kyo är en stillsam ung man som vandrar land och rike runt i 1600-talets Japan som ambulerande apotekare. Föga anar han själv att han är en dubbel natur: ibland tas han över av den vildsinte krigaren demonöga Kyo!

Humoristiskt (på gränsen till tramsigt) samurajäventyr med lite för mycket fokus på nakna flickor ...

The Devil Ororon - Mizuki Hakase (Vol. 1-4)
Ensamma Chiaki är dotter till en ängel och en människa och därför jagad av både himlen och helvetet.

När hon en dag hjälper en främmande man - Ororon - på gatan som är skadad ändras hennes liv för alltid. När han låter henne begära en belöning som tack för hjälpen, ber hon honom att stanna hos henne för evigt.

Intrigen tätnar då Ororon visar sig vara kungen över hela helvetet och ständigt måste försvara sin titel med blod och våld.

Tillåt mig att säga ... njaaa! Jag hänger inte med i den interna logiken alls. Jag förstår inte varför karaktärerna gör som de gör. Skulle kunnat ha varit en övernaturlig romans, men är i själva verket mest ... förvirrande och otrolig (på fel sätt).

xxxHolic - CLAMP (Vol. 1-2)
Watanuki, en ung man som fått klara sig själv i livet, lider av sin förmåga att se andar och spöken. Av en slump (?) möter Watanuki häxan Yuko och blir lovad att få hjälp - om han arbetar i häxans affär. Plötsligt blir han än djupare indragen i magins och det övernaturligas mystiska värld.


Rolig, skruvad och spännande. Läser gärna fler delar!

Mangautbildningen fortsätter säkerligen. Jag rapporterar vidare ...

måndag 9 april 2012

Ankomsten

I höstas läste jag Ankomsten av Shaun Tan, som ju är både ALMA-pristagare och Urhundenvinnare. Denna textlösa serie/bilderbok/grafiska berättelse är ett experimenterande i perspektiv, både vad gäller tecknarperspektiv och handling.

Tan utgår från små, små detaljer först som sedan byggs upp till the big picture: ett hem, en liten familj. Tidig 1900-talskänsla vad gäller kläder och boende. Verkligheten känns bekant, även för oss läsare.

Men det trygga och välbekanta hotas av skuggor (som ser ut som draksvansar), vilka jag tolkar som andra världskriget, nazismen eller generell fattigdom och arbetslöshet.

Mannen bryter upp och reser från sin familj till ett annat land. Där, i detta helt främmande, försöker han bygga upp en begriplig vardag.

Den stora tullen mannen kommer till är tydligt Ellis Island, men i fantastisk tappning. Perspektivet överdriver och förfrämligar. Stämningen är snarast mardrömslik. Alfabetet är obegripligt och växlar stil mellan någonting som skulle kunna vara latinskt, kyrilliskt, asiatiskt eller rena schiffer.

Med tiden erövrar mannen kunskap om detta nya främmande och det visar sig påminna i stort om livet i hemlandet. Det finns mat, bostad, umgänge, musik, husdjur även här, trots att allting ser annorlunda ut.

Mannen möter också andra emigranter och får höra deras livshistorier. Återigen är kriget så närvarande. Likaså ges 1950-talskänslan av the American Way of Life genom detaljer som flygplan, hushållsapparater, att mat köps i automater. Lite SF-aktigt, retrofuturistiskt.

Jag förstår att Tan är prisbelönt: hans tecknarstil är utsökt. Gråskala, skuggor, orginella former och perspektiv. Tan är uppenbart begåvad både i det realistiska tecknandet och det mer surrealistiska, egna. Uppslukande. Extra fascinerad blir jag, som är sådan ordmänniska, över hur rik en helt ordlös berättelse kan vara.

Berättelsen ser jag på två plan. Det fantastiska, surrealistiska. Jag tänker ibland på Bizarro, med alla de små återkommande detaljerna (exempelvis pappersfåglarna). Drömlikt, ibland mardrömslikt.

Det realistiska planet: att resa ensam för att försöka skapa ett bättre liv för familjen. Fly från fattigdom, krig, hot. Att inte kunna varken språket eller kulturen. Ensamhet, utanförskap.

Men det finns också hoppfullhet. Mannen får ändå kontakt, med husdjuret och med andra människor, och erövrar den främmande världen. Det blir en cirkelrörelse - det främmande blir ett hem till slut. Det visas genom att samma detalj-helhetslek som i början av berättelsen upprepas, med små variationer.

Kulmen kommer i slutet då dottern, den unga flickan, får agera guide åt en nykomling i landet. Symboliskt, stämningsfullt och just också hoppfullt.

torsdag 5 april 2012

The Fault in our Stars

En dag kom en av mina stammisar på jobbet in till mig och sa "Du MÅSTE läsa den här!". En sådan uppmaning kan en förstås inte ignorera. I varje fall inte jag, som råkar ha Multiversums Bästa Stammisar i min bibbla.

Boken, som jag aldrig hade hört talas om och inte heller då fick veta vad den handlade om, hette The Fault in Our Stars. Författare är amerikanske John Green.

Vad boken handlar om, kan jag berätta för er. På ett sätt. Den handlar om en tonårig tjej vid namn Hazel, som är allvarligt cancersjuk sedan flera år tillbaka.

Nu kanske ni får en känsla av vad detta är för en bok. En sådan där sorglig bok om en ung människa som är döende och på ett ordnat och sentimentalt sätt liksom lär sig om livet. Fast då misstar ni er.

The Fault in Our Stars är liksom en egen bok. Hazel är något av en ensamvarg och umgås mest med sina föräldrar och några enstaka vänner. Det bästa sällskapet är dock boken An Imperial Affliction av Peter van Houten (en fiktiv bok; en bok-i-boken), som förser henne med både filosofiska funderingar och svar: "An Imperial Affliction was my book, in the way my body was my body and my thoughts were my thoughts." (s. 34)

På en stödgrupp för cancersjuka ungdomar träffar Hazel Augustus. Augustus Waters, som förlorat ett ben till cancern, och som är en virvelvind av ordvighet och energi. De dras till varandra och hittar så småningom någonting oerhört viktigt i varandra. Det är en berättelse om Den Första Kärleken, bland annat. Men inte bara.

Flera saker gör denna bok så speciell för mig. En är att den är så rolig. Mitt i nattsvartheten finns så mycket humor - mänsklig, varm och ibland helt galen. Exempelvis:
The car was packed by six fifteen, whereupon Mom insisted that we eat breakfast with Dad, although I had a moral opposition to eating before dawn on the grounds that I was not a nineteenth-century Russian peasant fortifying myself fir a day in the fields. (s. 137)
Den är så vardaglig. I stor sorg och sjukdom och annat elände skapas till slut en vardag. Ingen människa orkar sörja dygnet runt. Green väjer inte för de grymma sjukdomsdetaljerna, men glömmer inte heller bort det dagliga livet. Just denna vardaglighet gör också boken så otroligt sorglig, därför att det är realistiskt och igenkänningsbart.

I en passage råkar Hazel höra något, inte menat för hennes öron:
Just before the Miracle, when I was in the ICU and it looked lika I was going to die and Mom was telling me it was okay to let go, and I was trying to let go but my lungs was searching for air, Mom sobbed something into Dad's chest that I wish I hadn't heard, and that I hope she never finds out that I did hear. She said: 'I won't be a mom anymore.'
It gutted me pretty badly. [---] I couldn't get it out of my head, how she sounded when she said that, like she would never be okay again, which probably she wouldn't. (s. 116-117)
Här kunde jag faktiskt känna hur hjärtat brast lite i kanterna.

Jag är såld på Greens sätt att skriva. Det är inte komplicerat men noga uttänkt. Jag hör Hazels tonfall; berättarperspektivet är verkligen hennes. Det är sådant flyt i språket och det växlar så självklart mellan de stora tonlägena sorg och humor. Jag sträckläser. Gråter. Asgarvar. Sparar på citat.

Egentligen vill jag inte berätta så mycket mer om Hazels berättelse. Egentligen vill jag göra som A och bara gå fram till er och säga: "Du MÅSTE läsa den här boken!".

lördag 31 mars 2012

Småläst

Som ni vet, så slinker det ofta ner böcker som kanske inte inspirerar till långdragna, utförliga inlägg i bloggen. Men som en ändå har lagt ner lästid på. Dessa brukar jag samla ihop i kollektiva inlägg och i varje fall skriva en liten rad om. Som en kort läsrapport, ungefär.


Innan jag dör - Jenny Downham
En stark, sorglig och oerhört mänsklig skildring av Tessa, en tonårstjej som är döende i leukemi. Hon skriver ihop en lista över saker hon vill prova innan hon dör och vi får bland annat läsa om hur Tessa blir kär för första och sista gången, och om hur hennes familj och vänner handskas med det faktum att hon snart ska dö. Gripande!


Ibland bara måste man - David Levithan
En lättuggad och charmig amerikansk high school-historia om Paul som förälskar sig i Noah men ändå råkar trassla in sig med sitt ex Kyle. Levithan har verkligen blivit en av mina favorit-YA-författare. Tyckte mycket om både Naomi & Elys kyssförbudslista, som han har skrivit tillsammans med Rachel Cohn, och En bit av mig fattas.


I skuggornas makt - Brandon Mull (Fablehaven; 3)
Recensionsbok. Enkelt uttryckt - en författare som gärna vill leka i Spiderwicks sandlåda men som trots den snarlika ploten och uppbyggnaden föga lyckas. Det saknas framförallt inre logik och moderna könsroller.


Ett hav av blod - Darren Shan (Legenden om Larten Crepsley; 2)
Recensionsbok. Jag har recenserat ganska många delar i författarens serie om Darren Shan och också fått fortsätta med den nya serien (som är en prequel-svit) om Larten Crepsley. Det är, fortfarande, hårdkokt, fartigt och mycket fokuserat på killar och deras gemenskap. Våld, vampyrer, vapen. Men det är faktiskt humoristiskt och ganska medryckande.



The Last Song - Nicholas Sparks
Varför envisas jag med att försöka läsa den här författaren? Jo, för att hans böcker låter som enkla underhållande kärleksromaner som är sköna att läsa när en är trött och bara vill koppla av ... bara det att karln kan ju inte skriva! Pinade mig igenom denna också. Är kanske aldrig tillräckligt trött, helt enkelt, för Sparks?


Pale - Chris Wooding
Recensionsbok. En riktigt spännande och otäck historia utgiven av det lättlästa förlaget Barringtone Stoke. I en nära framtid kan vissa människor under vissa förutsättningar väckas ifrån döden. De kallas för pales på grund av sin blekhet och blir illa behandlade av större delen av samhället. En historia liten till formatet men stor innehållsmässigt.


Ska försöka knåpa ihop ett manga-inlägg här framöver; jag har fått låna en stor bunt av en av mina kära elever. Väl mött!

onsdag 28 mars 2012

Påminnelse från biblioteket

Kommentarer överflödiga ... !

måndag 26 mars 2012

What are you talking about? Shopping!

Jag lovade ju att berätta vilka reafynd som faktiskt blev av detta år. Förra året köpte jag i princip ingenting, men i år blev det faktiskt en liten skörd.

Kristina Hultmans Undersökningen ... har jag varit nyfiken på ett tag. Har i och för sig hört blandande reaktioner på den, men vill ändå testa. (Plus att Modernista gör så himla snygga böcker, så en bara vill äga dem.)

Samma sak har jag suktat lite efter Joyce Carol Oates dagböcker sedan de släpptes. Känns som potentiellt intressant läsning.

Självklart passar jag på att fynda Einsteins fru till vrakpris och köpte medan jag höll på också Hundra procent fett. Liv Strömquists serier är värda att ha hemma i bokhyllan så att en kan gå tillbaka till dem.

Prettohögen, sedan då. En liten bok om Shakespeare och The Globe-teatern. En bok med två Shakespeareessäer i, signerade Oscar Wilde respektive George Bernard Shaw. Samt essäer av den vittra pionjärkvinnan K.J. (som jag har läste världen bästa biografi om). Litteraturnörderi!

I år fick jag tag på Den Stora Boken om Neil Gaiman, som tog slut på Sf-bokhandelns rea förra året. Överraskande detaljerad och omfattande verkar den vara. Fyndade också ett uppslagsverk om amerikanska serier i fett foliantformat (Comics between the Panels), som säkerligen kan vara till glädje genom livet.

Resultatet: en nöjd och inte utfattig bokmala. Var det några andra som fyndade rejält i år, månne? Någonting fantastiskt som man har missat?





söndag 25 mars 2012

Dödlig dekadent dandy sökes

Mark Gatiss (också känd som Mycroft Holmes) är verkligen en relevant person för oss anglofila nördar där ute.

Inte bara är han en av skaparna bakom den nya Sherlock-serien (tillsammans med Steven Moffat). Han har också skrivit den litterära karamellen The Vesuvius Club (första delen av tre).

Här möter vi den oförliknelige Lucifer Box - konstnär, spion, lönnmördare och dandy - i det edwardianska London.

I denna berättelse utreder Box morden på två av Englands mest framstående vulkanforskare och hamnar också mitt i en reliksmugglarliga. Ledtrådarna för honom till Neapel, där han inser att intrigen är tätare än han först trott.

Lucifer Box är en oemotståndlig litterär karaktär. Vältalig, välklädd, sarkastisk, amorös och helt omoralisk. Associationer till den verklige dandyn Oscar Wilde kommer naturligtvis också till en, särskilt när Box levererar sina bitska one-liners och anmärkningar, som exempelvis denna:

"You are very impudent, young man, I replied. It will get you a long way." (s. 156) Eller denna, när Box själv råkar ut för ett långt fall: "If this was The Fall then I understood why my namesake came out so illtempered." (s. 161) Eller varför inte denna, något mer ekivoka, då en mer ... intim ... relation inleds med hjälpredan Charlie:
Mr Jackpot turned his huge eyes on me in a kind of mute enquiry. A moment later he put his hand on my thigh.
Well, what was I to do? For the well-bred gentleman there was surely only one recourse. I f****d him. (s. 127)
Det är också omöjligt att inte älska Delilah, ett oerhört robust och prosaiskt fruntimmer som fungerar som ett slags allt-i-allo för Box. Bland annat städar hon undan när det har lönnmördats.

Bokens största fröjd är helt enkelt språket: det rör sig om en oerhört välkomponerad pastisch. Sirligt, stiligt och torrt humoristiskt. Illustationerna i art nouveau-stil, signerade Ian Bass, sätter tidsandan på ett förträffligt sätt.

Även om tidsperioden är senare än Sherlock Holmes-tiden, så går tankarna onekligen ditåt. Författaren själv gör själv en blinkning till Conan Doyle genom beskrivningen "This entire case seemed to be a study in wet reds and blacks." (s. 99)

Kasten är tvära mellan de fina herrklubbarna, restaurangerna, sjabbiga pubar och mörka gränder.

Letar ni efter erotiska lönnklubbar, opiumrus, mystiska beslöjade damer, giftiga insekter, fällor, förväxlade identiteter och förklädnader? Tillåt mig att säga, att ni har hittat helt rätt.

onsdag 21 mars 2012

Transmetropolitan

Spider Jerusalem dök upp från ingenstans och landade omgående på listan över bästa litterära karaktärer ... fast ibland får en påminna sig om varför. Han är egentligen inte särskilt älskvärd. Alls. Vilket bland annat märks i den återkommande repliken "If you loved me, you'd all kill yourselves today!".

I en dystopisk framtid finns The City, en osande kittel av konstant medierapportering och reklam, djup segregation, mänsklig misär och politisk korruption. Just därför har den kontroversielle journalisten Spider Jerusalem retirerat till bergen, där han lever i fullt eremitskap.

En dag knackar dock resten av världen på porten, då ett avtal kräver att Spider skriver ytterligare en bok. (Helst bästsäljande.) Motvilligt beger han sig tillbaka till staden.

(Är det förresten en slump att Spider, då han lever som skäggig eremit, till utseendet påminner om seriegurun Alan Moore? Misstänkt!)

Staden vilar aldrig. Människor dör, kopulerar, shoppar, missbrukar, misshandlar och lever. Det är hetsigt, skitigt och mycket misantropiskt. Nyhetsrapporteringen sker dygnet runt på alla platser. Till och med i tomma luften kan en få sina newsfeed. Ingen kan värja sig.

Det är, med andra ord, dagens västvärldssamhälle på crack. Upphöjt och tillspetsat och överdrivet. Men ändå skrämmande igenkänningsbart. Illustrationernas många färger och detaljer ger en svindlande och hetsig känsla, som passar stämningen väl.

Spider Jerusalem, själv en skitig missbrukare med universums kanske grövsta vokabulär, är otroligt nog en människorättskämpe. Som kanske den enda sunda rösten i ett sjukt samhälle drar han sig inte för något i sin stenhårda journalistik.

Han rapporterar om regeringsövergrepp mot minoritetsgrupper och politisk korruption. Han är, trots sin otroligt osympatiska natur, en av de få i staden som faktiskt står på de svagas sida.

Jag har läst de sex första albumen av Transmetropolitan, än så länge. Det är ingenting för de kräsmagade: det är våldsamt, skitigt, genustveksamt ibland och innehåller sådana grova svordomar att undertecknad rodnar emellanåt.

Skaparna - författaren Warren Ellis och tecknaren Darick Robertson - rör sig ofta över många olika slags gränser vad gäller moral, god smak och rimlighet.

Men det är också välskrivet, intelligent, engagerande, oväntat och mörkt, mörkt humoristiskt. Jag ser fram emot att följa antihjälten Spider Jerusalem to the bitter end (vilket det med största sannolikhet också kommer att bli).

lördag 17 mars 2012

Exorcism noir

Ett dimmigt och skitigt London i en alternativ nutid. Spöken, andar, demoner och många andra magiska varelser är lika verkliga som någonting annat. Folk skyddar sina villor med tjuvlarm, pentagram och magiska örter.

Felix Castor, som är inneboende hos en jordgudinna och vars bästa vän sitter inspärrad besatt av en mäktig demon, hankar sig fram som frilansande exorcist.

Ibland tvingas han ta mer förnedrande jobb för att försörja sig, som att underhålla på barnkalas. Ofta får han stryk och hamnar i seriöst trubbel på grund av de fall han åtar sig. Alltid är han ganska sjabbigt klädd i maffiga ytterrockar och levererar sarkastiska oneliners.

Komponenterna är framförallt urban fantasy och deckare noir, vilket är en kombination som gifter sig väl. Hela uppbyggnaden med övernaturliga väsen som en naturlig del av världen och de mörka, smutsiga storstadsmiljöerna sätter fantasytonen.

Samtidigt driver Felix Castor i princip en klassisk privatdetektivbyrå och hans fall leder honom på många krokiga vägar, där konspirationer är vardagsmat. Hela stämningen och språket andas noir, med sin mörka humor och hårdkokthet. Dialogen är genomgående strålande; torr och humoristisk.

Tematiskt sett finns det också plats för funderingar som exempelvis vad innebär det att vara människa? Vilka varelser har egentligen rätt att existera (spöken, levande döda) och vilka har rätten att avsluta deras existens, sådan den nu är (exorcister?).

Författaren Mike Carey är djupt insyltad i serievärlden och har bland annat skrivit hela serien Lucifer, en spin-off från Neil Gaimans episka Sandman-universum.

Ni kan föreställa sig att en som läsare är ganska nöjd. Än så länge har jag läst de två första delarna - The Devil You Know och Vicious Cirle - och kommer absolut att fortsätta.

Är det någon annan som också har läst? Vad tyckte ni?

tisdag 13 mars 2012

Om Bokmalan skulle byta namn ...

... är dessa några av de starkaste kandidaterna. Presenting, några av Bokmalans favoritnamn från den sköna litteraturen!

Darkling Midnight, den ondskefulla gentlemannaskurken (så klart!) från Richard Justins tidsresenärsserie Time Runners, bjuder oss på ett stämningsfullt och stilfullt antagonistnamn.

Atticus Finch från Harper Lees klassiska Dödssynden är en hederlig, intellektuell och öppensinnad advokat i en djupt rasistisk småstad i den amerikanska södern på 30-talet. Stilfullt klädd i vita linnekostymer har han alltid en stund över för sina barn.

Denna bok har jag faktiskt inte läst, men bara huvudpersonens namn får mig att vilja: Hiro Protagonist från Neal Stephensons Snow Crash . Att Hiro dessutom är pizzabud slash datorhacker slash svärdsmästare gör ju inte någonting mindre coolt.

Den litterära detektiven Thursday Next är ytterligare en favorit. Eller varför inte hennes nemesis - Acheron Hades. Jag tänker att det inte var hans fel att han blev ärkeskurk. Det sitter liksom i namnet! Och Jasper Ffordes fantasi kan få klaga över.

Fast få namn toppar geniale Mark Gatiss depraverade edwardianska hjälte, Lucifer Box (spion/lönnmördare/dandy), från The Vesuvius Club med uppföljare.

Harry Potter-serien bjuder på många fantastiska namn, varav två favoriter är Minerva McGonall (lika starkt som kvinnan bakom namnet) och Lucius Malfoy (låter lika lismande och småont som det faktiskt är).

Ytterligare en favorit är den paranta hjältinnan i Carina Burmans historiska detektivberättelser. Beväpnad endast med sin ridikyl, sitt skarpa intellekt och likaledes skarpa tunga reser den bästsäljande författarinnan Euthanasia Bondeson Europa runt och löser mysterier.

Vad säger ni? Har jag missat fler storslagna namn där ute i litteraturens multiversum? Och varför är det så ofta så att skurkar får de coolaste namnen?

torsdag 8 mars 2012

Tyko Flores äventyr

Det börjar som en realistisk skildring av barnarbete i gruvornas djupa mörker i någonting som liknar 1700-talets Sverige. Snart förvandlas historien om föräldralöse Tyko Blom och hans kamrat Julius/Julia till en både äventyrsfylld, varm, otäck och rolig fantasyberättelse som tar oss med till en annan värld.

Jag har läst Martin Widmarks trilogi - Den dansande djävulen, Fyrtornet i Son-Li, Polyhymnias guld - högt för min bonusdotter och vi har verkligen njutit denna läsresa. Det har varit högljudda "Neeej, du kan ju inte sluta läsa NU!" vid aftonläsningarna. Resorna till och från skolan har plötsligt gått alldeles för fort.

Som vuxen läsare känner jag igen flera av fantasygenrens berättarmönster och karaktärer. "Ankungen" Tyko, som förvandlas från enkel, föräldralös gruvpojke till arvtagaren Tyko Flores.

Quest-temat, med både den inre och yttre resan och flera uppdrag som måste lösas. Karaktärer som relativt enkelt kan delas upp i hjälpare/stjälpare och där ondskan är tydligt definerad, enligt barnboksvärldens spelregler.

Men Widmark är en alldeles strålande berättare och det väldigt spännande läsning. Det hårda livet i gruvan, där de unga gruvpojkarna får slita och får stryk, skildras detaljerat och intressant. Där byggs historien upp.

Övergången till det mer fantastiska fungerar också väl. Sekundärvärlden, Den Röda vägens land, tecknas tydligt och detaljerat och bjuder på en del oväntade personer och händelser. Den gåtfulla Ormapan är förstås en favorit, liksom berättelsens starka dam Lillevi och, för all del, retstickan Arti Harakka.

Språket är välkomponerat och välskrivet och är en fröjd att läsa högt. De svartvita illustrationerna i början av varje kapitel, signerade av Henrik Tamm, sätter verkligen stämningen. En stämning av äventyr och fara i en främmande värld. Av vänskap och mod. Och av att komma hem, slutligen.

Glad kvinnodag!

Fira lite med att läsa seriestrippen hos Galago, skapad av Nanna Johansson och Sara Hansson. Passa på att läsa om Liv Strömquists briljanta album; förförs och förfasas. Demonstrera på stadens gator.

Själv ska jag fira med att få mat lagad åt mig (som vanligt ...) och ha ett Heroes-maraton. Hurra!

måndag 5 mars 2012

Librarian - what it's really like

Jag har förresten skapat en egen liten "internet meme"! Varsågoda, här kommer sanningen om bibliotekarieyrket ...

onsdag 29 februari 2012

A Song of Ice and Fire - lägesrapport

(Se upp för en & annan spoiler!)

Andra delen ligger just utläst på nattygsbordet. Bredvid ligger följaktligen tredje delen, alldeles nyss påbörjad. Vilken resa. Jag har slagits både med the Onion Knight och the Imp vid Blackwater Bay, i ett hav av vildeld.

Jag har färdats med Jon bland vildingar och de kallaste utav berg, följt Aryas motståndskamp och samtidigt också suttit fängslad i King’s Landing tillsammans med Sansa. Fångad i ett slott, fångad av sin kropp, fångad i sin position.

Jag har också nyss sett både den andra delen av tv-serien på SVT, med efterföljande TV-cirkel (vilket jag tycker generellt är en sådan strålande idé!). När jag var i USA förra våren så passade jag på att se de fem första avsnitten, vilket var så många avsnitt som hade gått då. Men sedan har jag inte sett några fler.

Det känns lite retro och högtidligt att passa samma tid varje vecka för att få se ett avsnitt av en tv-serie så. Jag tänder ljus och tar mig en kopp té och verkligen bänkar mig framför tv:n. Trevligt.

Sedan ser jag avsnittet igen via SVT Play (denna underbara uppfinning) med sambon, som har sina rollspelskvällar just onsdagar och därför missar denna nästan-analoga högtidsstund.


Språket, berättarhantverket, persongalleriet
Jag tycker böckerna bjuder på ett imponerande hantverk, både episkt i sitt omfång och väldigt detaljrikt. George R.R. Martin har ett klart välkomponerat språk, engagerande, funktionellt.

Inte med den ålderdomliga klang som exempelvis Jacqueline Carey bjuder på, utan mer neutralt och tidlöst. Inte så romantiskt som en del fantasy kan vara (som Guy Gavriel Kay), utan mer rättframt.

Det är verkligen en enorm väv av många berättelser och det är lätt att få bilder i huvudet när en läser. Jag förstår verkligen varför böckerna blev omvandlade till en tv-serie. Det är visuellt och sceniskt.

Mer komplicerat att fånga i tv-serien blir det dock det omfångsrika persongalleriet. Detta är faktiskt en av de saker jag gillar bäst med böckerna hittills: att varje kapitel har en enskild berättare. Det blir en häftig berättarstruktur när en som läsare blir helt indragen i en karaktärs situation, för att sedan i nästa kapitel kastas in i nästa.

Konsekvenserna av denna strategi blir förstås flera, varav den mest uppenbara är att det finns större potential att få fram flera perspektiv på samma skeenden och därför fler moraliska gråzoner. Gränser mellan onda och goda karaktärer, en av högfantasyns klassiska fällor, kan lämnas mindre tydliga.

Som en av mina elever (ungefär) sa när vi diskuterade böckerna på en lektion: ”Man läser ett kapitel om hur den här killen vill mörda den andra killen och förstår precis. Sedan läser man om hur den andra killen vill mörda den första och tänker, men han har ju rätt, ju!” Det är intressant.

En annan, väldigt fiffig, konsekvens är att det blir cliffhangers konstant i läsningen. Nästan vid varje kapitel så lämnas en som läsare dinglandes i luften vid klippkanten. Ända till Martin behagar ta upp karaktärens tråd igen. Vilket kan dröja många hundra sidor i dessa otroliga tegelstenar som är delarna i denna serie. (Sir Arthur torde känna sig nöjd!)

Ytterligare en effekt av denna berättarstruktur är att det finns plats för så många olika karaktärer, stora som små. Självklart finns det ända en tendens till huvudpersoner, annars finns det en risk att det hade blivit mer ett postmodernt experiment än en berättelse. De som, vågar jag hävda, de flesta omedelbart sympatiserar med är Arya, Jon Snow, Tyrion och Bran.

Mest av allt, kanske, om en är en nördig feministperson som undertecknad, med Arya. Hon är en av de få karaktärerna som tillåts bryta mot sekundärvärldens rådande genusordning, som mycket riktigt påpekades i kvällens Tv-cirkel.



Invändningarna - men genus, då?
Och här någonstans börjar vi närma oss det som jag tycker minst om med Martins serie. Just genusordningen. Det är, som min väninna S skulle ha sagt, inget genuskalas, precis.

Med tanke på den potentiella frihet som, enligt min åsikt, finns inbäddat i det fantastiska skrivandet kan jag ärligt talat tycka att det känns något slött att inte utnyttja denna potential till att skapa andra villkor än de vi har sett till leda i den verkliga västvärldens tröttsamma, mångtusenåriga historieskrivning.

Kan det inte vara intressant att i alla fall undersöka vad som händer om inte alla män måste vara kraftiga, pälsbeklädda handlingens män med tvåhandssvärd och kvinnor reducerade till husfruar, handelsvaror eller horor? Jag överdriver. Men den patriarkala könsstrukturen är klar och tydlig i Martins sekundärvärld; en sekundärvärld som på många andra sätt välkonstruerad och spännande.

Kanske är det så att jag blev bortskämd av att läsa Kushiel-serien förra året som, om än inte helt fri från könsstereotyper, ändå bjuder på en viss mångfald vad gäller könskategorier och maktstrukturer och som också bryter mot heteronormen.

Visst borde mer fantastik, om något, kunna bryta mot verklighetens begränsande normer?

Tv-serien, som det visuella mediet det är, har också den trista effekten att ta potentiella genustråkigheter ändå tydligare med exempelvis de glada horornas bröstguppande kavalkad till Tyrions bädd eller våldtäktsscenen på Danerys bröllopsnatt (satt i en romantisk solnedgång med smäktande musik, där den enorma khalen kusligt nog ges ordet no, som borde vara Danys rättighet och skydd).



Den allmänna genreglädjen
Som fantasyläsare sedan barnsben är jag dock van vid att bortse från genustråk. Det är, trots allt, fantastiskt roligt att se en sådan påkostad och välgjord tv-serie inom denna vår genre. Ni som också är trettionågonting eller äldre än så har ju, precis som undertecknad, fått genomlida en hel del ostiga fantasyfilmer/serier genom åren ...

Jag tycker också att Martin som författare betraktad är en skicklig hantverkare som komponerar en fantasysvit med många goda kvaliteter.

Några av de saker som jag tycker bäst om, förutom språket och myllret av karaktärer och händelsetrådar, är att stoffet känns så väldigt fantasy men att författaren faktiskt använder sig av relativt lite magi.

Jag tycker också om att det bryts mot några av mina egna högfantasyförväntningar. Att i princip börjar en fantasyserie med att slänga ett oskyldigt barn ut från ett fönster är ganska tufft. Och oväntat.

Den någorlunda känsla av trygghet som jag har känt när jag har läst annan mer traditionell fantasy, har jag inte riktigt med Martin. Han kan ta livet av några av de karaktärer en sympatiserar mest med och tvinga andra till svek och förnedring.

De symboliska vargarna introduceras tidigt, en för varje barn i Stark-klanen, och tillskrivs stor betydelse. Men strax avrättas en av dem och en annan körs bort.

Jag gillar den känslan av otrygghet. Det gör mig hungrig på att läsa vidare, trots mina invändningar. Väl mött, således, i bok tre och episod tre av serien!

Winter is Coming

Lite Game of Thrones-pepp!

tisdag 21 februari 2012

Ny layout på bloggen

Nu är det vååår! Det börjar i varje fall, så smått, kännas i luften. Därför är nu hela bloggen omvandlad till vårligt grönt. Jag har bytt ut en del bilder, ändrat hela layouten, lagt till några nya flikar, uppdaterat länkar och bloggfavoriter ... Ja, det mesta är nytt!

Men Bokmalan är fortfarande densamma. Väl mött i "nya" bloggen!

Conan the Librarian continued!

The Adventures of Conan the Librarian continues .. till allas vår glädje (och förskräckelse)!

torsdag 16 februari 2012

Nyförvärv i Bokmalans hyllor

Jag misstänker att jag har ett uppdämt behov av att handla böcker. Hela förra året tog jag det ganska lugnt med alla typer av shopping, eftersom jag skulle göra Den Stora Resan.

Men sedan jag kom hem har jag spontant handlat hem en rätt stor skörd. (Dessutom har jag förbeställt åtta böcker från Bokus och AdLibris reor - vi får se hur många som dyker upp av dessa. Återkommer.)



Innan resan skaffade jag fram lite nya zeeländsk litteratur, som jag dock inte ännu har läst. Katherine Mansfield är tydligen en av de stora namnen, liksom Janet Frame (tack S för presenten!).


Julklapp från jobbet! Köpte upp mig på två av höstens favoriter - Vår rättmätiga plats och Pojkarna.


Fyndade denna Mahatma Gandhi-biografi på Bok & bild för ett löjligt fördelaktigt pris. Skrev mitt specialarbete om honom på gymnasiet. Fascinerande liv.


Skulle bara gå förbi Sf-bokhandeln lite snabbt och köpa en present ... men, ack ack ack!

Kom därifrån med två bilderböcker av Neil Gaiman, Watchmen (favorit, måste ägas!) samt antologin Shadows over Baker Street, som jag hittade till tack vare A Study in Emerald. Lovecraft möter Sherlock Holmes - det borde var helt enkelt fantastiskt!


Jag norpade faktiskt Dirk Gently från en hög med gåvoböcker som kom till jobbet, medan Strindis kom med på köpet när jag gick på Författardagen. Mycket tveksamt om den kommer att läsas någon gång, dock ...


Två av mina kompisar i Göteborg bor precis vid antikvariatet Röde orm, som bara råkar ha en hel vägg full med begagnad sf/fantasy. Lycka! Fyndade China Miéville-favoriten The City & the City samt en arthuriansk fantasyroman av Stephen Lawhead som jag har sneglat på tidigare.

I övrigt fick jag också plats med alla nyförvärv i hyllorna. Slutsats: en nöjd bokmala!