Visar inlägg med etikett Neil Gaiman. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Neil Gaiman. Visa alla inlägg

torsdag 8 december 2011

Ömtåliga berättelser

Fragile Things av mästerliga Neil Gaiman har, av någon outgrundlig anledning, stått oläst i min bokhylla i flera år.

Jag blev lite snopen när jag insåg att jag redan stött på flera av novellerna i andra samlingar ... bland annat Smoke & Mirrors och M is for Magic.

Lite ojämn kvalitet, men några slog an en ton i mig. Den första novellen, A Study in Emerald, som bjuder på 1800-tals pastisch i ett alternativt viktoriansk England, är superb. Lovecraftiansk Sherlock, ja visst!

(Måste nog skaffa mig hela den antologin som den texten är skriven till - Shadows over Baker Street.)

Forbidden Brides of the Faceless Slaves in the Secret House of the Night of Dread Desire är charmigt humoristiskt. Jag gillar verkligen tanken: tänk om det finns en existens när realism betyder gotiska slott och osaliga andar och där det fantastiska blir att skriva om uttråkade hemmafruar i förorten ...

I The Monarch of the Glen, den sista texten i samlingen, möter vi åter Shadow, från American Gods. Någonstans på bystan i Skottland får han ett dörrvaktarjobb som verkar tämligen mystiskt.

Ett kärt återseende! Mytologiskt, humoristiskt, mystiskt, kargt och lite hårdkokt. Jag tycker om 'et.

måndag 31 oktober 2011

Varför bibliotekarier älskar Neil Gaiman

Förutom, så klart, för det faktum att han skriver magiska romaner/seriealbum/noveller/filmmanus/annat, så finns det en annan anledning till att bibliotekarier älskar Neil Gaiman.

Den anledningen kan i mångt och mycket sammanfattas i detta citat:

onsdag 16 mars 2011

Books of Magic & Marvel

Jag har just haft det stora nöjet att läsa ytterligare två av Neil Gaimans graphic novels.

I The Books of Magic får vi följa den engelske pojken Tim Hunter på en resa genom det förflutna, nutiden, olika verkligheter och framtiden (till tidens ände, faktiskt), medan han funderar på en möjlig karriär som magiker.

På resorna guidas han av en hoper märkliga cicceroner: The Stranger, John Constantine, Doctor Occult samt Mister E.

Samtliga ganska mystiska män klädda i trenchcoat ("The Trenchcoat Brigade", som Constantine utbrister!), och samtliga troligtvis med sina egna agendor.

Med på färden ser vi ibland även Yo-Yo, Tims uggla som, som namnet antyder, från börjar faktiskt var en jojo.

Som så ofta, när Gaiman skriver seriemanus, alluderas det vilt till både västerländsk litteraturhistoria och serier, engelsk fairietradition och andra typer av mytologi. Till min glädje möter vi exempelvis flera av the Endless.

Jag bjuder er på detta, tycker jag, fantastiska stycke dialog mellan The Stranger och Tim:
- And as science arose it left little room for magic.
- Why?
-The difference in viewpoint. Science is a way of talking about the universe in words that bind it to a common reality. Magic is a method of talking to the universe in words that it cannot ignore. The two are rarely compatible.
Resultatet är en surrealistisk, fantastisk resa, bitvis torrt humoristisk och bitvis svårgripbar, på gränsen till obegriplig.

De fyra illustratörernas - John Bolton, Scott Hampton, Charles Vess, Paul Johnson - olika stilar fungerar tillsammans som en helhet, eftersom berättelsen i sig själv är så episodiskt uppbyggd.

Själv känner jag främst igen Charles Vess tecknarstil från Stardust och tycker att det passar fint att hans kapitel blev just det som utspelar sig i fairie.

Den varierade textningen, som speglar de olika epokerna och stilarna, är riktigt snygg. Det är verkligen ett jobb jag skulle kunna tänka mig att ha!


I albumet Marvel 1602, illlustrerat av Andy Kubert och Richard Isanove med omslag av Scott McKowen, utforskas Marveluniversum utifrån ett nytt perspektiv.

Gaiman placerar många av de stora Marvelhjältarna i den europeiska renässansen, med start i det elisabetanska England. Eftersom jag ännu inte är så serienördig som jag en gång har för avsikt att vara, skall det erkännas att jag har fått slå upp flera karaktärer. Ju mer Marvel en kan, desto roligare blir denna läsning, skulle jag tro.

Jag kan tillräckligt mycket för att uppskatta Gaimans omplaceringar: Peter Parquagh som en (något för spindelintresserad) assistent åt den engelske spionmästaren (Nick Fury).

Den blinde trubaduren Matt Murdoch, som introduceras med repliken "If a Devil is one who dares where others hold back, then I am happy to play the Devil in this mystery, boy."

Att Magneto spelar rollen som storinkvisitor för den spanska inkvisitionen känns naturligt, liksom att Carlos Xaviers förestår skolan College for the Sons of Gentlefolk, där vi bland annat möter Iceman, Cyclops, Beast samt Jean Grey, i självklar shakespeariansk cross-dressing.

En bonus är att delar av Gaimans seriemanus och Kuberts skisser finns med längst bak, som ett slags extramaterial. Jag har verkligen funderat över hur en skriver seriemanus och blev förvånad över hur detaljerat textförfattaren, i det här exemplet i varje fall, beskriver illustrationernas uppbyggnad.

Politiska intriger, spanska inkvisitionen, magi och världens möjliga undergång leder oss genom Europa och de amerikanska kolonierna. Bland annat. Det är smart, genomtänkt och så, så snyggt.

söndag 28 november 2010

The door, the dream and other fantastical elements

In this essay I aim to explore some of the fantastical elements used in the children’s fantasy novel Coraline by Neil Gaiman. I use literary professor Maria Nikolajeva’s book The Magical Code (1988) as a tool for finding these elements – elements that Nikolajeva calls fantasemes.

The secondary world in Coraline seems to exist parallel with “our” reality and is accessible from the primary world through a portal. The door and the mysterious tunnel are the passageway to the other world. The door is portrayed as a mystery, something forbidden as it’s in the room where Coraline is not allowed and it’s accessed with a great rusty key.

But although the secondary world is open, it is, of course, not open to anyone. For instance, when Coraline’s mother open’s the door, nothing happens: “Her mother was right. The door didn’t go anywhere. It opened into a brick wall.” (p. 9) But when Coraline opens the door herself, this scene emerges:

Coraline put her hand on the doorknob and turned it; and finally, she opened the door. It opened on to a dark hallway. The bricks had gone as if they’d never been there. There was a cold, musty smell coming through the opened doorway: it smelled like something very old and very slow. (p. 26)

It could be read as a comment on how Coraline’s parents doesn’t give her enough attention as well as a way of showing how grown ups in general focuses on more mundane things than children, hence missing the magic. This is recurrent in children’s fiction and in children’s fantasy especially.

The dream, often used as a passageway in fantasy , doesn’t have that function in Coraline. But it serves as sort of a warning of things to come, for instance when Coraline dreams of meeting a rat and follows it to the drawing room, where the main gateway actually exists (p. 10).

We gather there might be other passageways as well, like the cat’s ability to move between realities. Later on we realise that Coraline isn’t the only child who have been visiting the secondary world, when she finds the ghosts of the other children.

Nikolajeva discusses journey patterns in children’s fantasy and establishes that the most common pattern in the circular journey. The character (or characters) makes a travel to the secondary world and then return to the safe haven of home. Gaiman toys a bit with this notion.

Firstly, Coraline is forced to enter the passageway to the other world a second time, after returning and finding her parents missing. Also, to remove the parents is a very effective way to make the whole text seem unsure and not safe.

Like I wrote on the forum, the secondary world consists of the elements of Coraline’s reality – her house, the closest surroundings, her parents and the other people living in the building. But all the elements are slightly twisted and changed, in a silently threatening manner. This makes the secondary world more confusing and creepy than if it had been a completely different universe.

Secondly, when Coraline returns to her real home the second time, the threat of the Beldam is still present. Not even the primary world is allowed to be a safe haven. So, the goal must be not only to arrive at the primary world, but to cut off all connections to the threatening secondary world.

Many of the magical items existing in fantasy derive from folk lore, myth and fairie tales. In Coraline we have the magical mirror, which we recognize from Snow White as well as Through the Looking-Glass.

It doesn’t function as a passageway in Coraline, but it serves other purposes. When the other mother kidnaps Coraline’s parents, she is able to see this through the mirror. Also the mirror functions as a prison for Coraline and the ghost children:

She pulled Coraline back into the hallway and advanced upon the mirror at the end of the hall. Then she pushed the tiny key into the fabric of the mirror, and she twisted it. It opened like a door, revealing a dark space behind it. [---] There she swung the mirror closed, and left Coraline in darkness. (p. 80)

Another magical item is the seeing-stone that Coraline gets from Miss Spink. The stone works as a protection for Coraline, and it allows her to feel safer when spending time in the strange secondary world. It’s also used as a weapon in the struggle against the other mother, when Coraline uses the stone to be able to find the souls of the ghost children (for instance, p. 97). The souls actually take the form of small glass marbles, which is suiting – to put something serious and vitally important into the form of an ordinary toy.

Connected to the magical items is also the concept of a magical helper, writes Nikolajeva, which in children’s fantasy often consists of talking animal, preferably domestic ones. Like the cat in Coraline. But cats may also be viewed as magical creatures with connotations to witchcraft.

The cat often serves as a reluctant helper to Coraline throughout the novel, for instance, in telling that the Beldam is fond of “games and challenges” (p. 65) It is also the cat that shows Coraline that her parents are missing, although he can’t speak in the primary world. “The cat made no reply, but Coraline could imagine its voice, as dry as a dead fly on a windowsill in winter, saying Well, where do you think they are?” (p. 54)

Typically, the rats serve as minions to the other mother, as rats often are associated with filth and diseases. The mice in the novel, however, serve as messengers twice in the novel, warning Coraline about the going through the door in the beginning and finally telling her the primary world is safe again in the end.

To conclude – it was quite easy to establish some of the fantasemes used in Gaiman’s Coraline. The structure of the secondary world as only open to some creatures (Coraline, the cat, the earlier children). The door is a classical fantaseme, though in this version it is accompanied by the mysterious tunnel as well.

Classical is also the function of the dream as something more than just a dream. In this case, the dream serves as a sort of warning or premonition for Coraline.
Gaiman builds his novel on the circular journey pattern often used in children’s fantasy, but makes it into a loop movement: there and back again and then there and back again, again, so to speak.

To use the protagonist’s primary world as a model for the threatening secondary world, like Gaiman does, is not the most common thing in fantasy. This increases the feelings of insecurity and threat in the text, in my opinion. As does the fact that the dangers of the secondary world are allowed back into the primary world.

Magical items, another type of fantaseme, appear, such as the mirror, the seeing stone and the children’s souls, disguised as glass marbles. A magical helper exists as well, albeit a bit reluctant – the cat. The talking cat form is also typical in children’s fiction, as it’s a domestic animal, chosen for a sense of safety. Other magical animals appearing are the threatening rats and the helpful mice.

My conclusion is that Gaiman uses a lot of classical fantaseme in Coraline, but that they seem to be worked with quite deliberately and that in many ways Gaiman also breaks our expectations for a fantasy novel for young children.

lördag 14 november 2009

Allt det andra ...

... som lästs under sommaren och hösten, då, som jag inte har haft tid och ork att plita om? Här kommer en kort-kort sammanställning!



FANTASY, SF & SKRÄCK

Neil Gaiman & Dave McKean - The Graveyard Book
En klassisk Neil & Dave, om en levande pojke adopterad av spöken på en kyrkogård.

Laurell K. Hamilton - Guilty Pleasures (Anita Blake)
Som Buffy i bokformat - hårdkokt, noir och våldsamt. Ändå förvånansvärt långtråkigt.

Melissa Marr - Mer än ögat ser
En urban fairieförälskelse i samma anda som Holly Black.

Stephenie Meyer - The Host
En innerlig och otippad kärlekshistoria i en dystopisk framtid med Body Snatchers-upplägg.

Richelle Mead - Törst (Vampire Academy)
Enkelt sammanfattat - Gossip Girl i vampyrtappning. Jag gillar förvisso vampyrer, men har inte förstått mig på den andra komponenten.

Magnus Nordin - Djävulens märke
Som en amerikansk high school-skräckis med häxtema, fast i bokform och i en svensk högstadiemiljö.

Guillermo del Toro & Chuck Hogan - The Strain
Vampyrism sprids som ett virus i New York i denna bok, som känns som ett filmmanus till en film vi redan sett.




UNDERHÅLLNING

Kate Cann - Escape, Fiesta, Footloose
Typiska feel good-romaner om unga kvinnor som lämnar tryggheten, finner en plats i världen och en smula kärlek. Lättlästa och förutsägbara, men med charm och viss substans.

Kate Mosse - Labyrinten
En historisk roman där Alices öde i modern tid vävs samman med Alaïs på 1200-talet. Den lämnade, trots det rafflande upplägget, inget större avtryck.




TIDIGA STOCKHOLM

Helena Henschen - Hon älskade
Henschen berättar enkelt om sin släkting Signes fantastiska liv. Som borgarklass i Stockholm valde hon ett liv fyllt av politik, välgörenhet, kvinnosaksfrågor, giftermål och skilsmässor.

Jessica Kolterjahn - Ut ur skuggan
Agnes, uppvuxen i en kärlekslös överklassfamilj, finner det omstörtande livet genom sin kamera och kärleksmötet med en gift kvinna, Claire. Rakt berättad men ändå poetisk.


I stora drag var det nog det mesta, so far ...

tisdag 29 september 2009

En salig blandning

Det är oundvikligt att halka in på den grafiska litteraturen. Under våren och sommaren har det blivit en väldigt blandad kompott!

Jag gjorde slag i saken och läste några klassiker som länge stått på min att-läsa-lista. Stardust, skriven av Neil Gaiman, läste jag i prosaform för många år sedan, innan jag hade insett att den fanns i grafiskt format som original. Jag gillar Gaimans viktorianska saga om "ankungen" Tristran, den lilla byn Wall, faerieriket bortom muren, den fallna stjärnan, de tre häxorna, de sju bröderna ... Charles Vess delikata illustrationer skildrar denna magiska värld väl.

Jag läste också James O'Barrs The Crow, då den filmen (mytomspunnen efter Brandon Lees tragiska död) var en favorit för undertecknad i tonåren. Mörkt, goth-skt, våldsamt och tragiskt. Just det, nämnde jag mörkt? Och våldsamt?

Inför teaterbesöket läste jag bland annat Nina Hemingssons Jag är din flickvän nu samt Liv Strömquists Hundra procent fett.
Hemingssons serier är absurda, kompromisslösa och träffsäkra. Hennes lesbiska tanter är underbara; likaså seminariet som inleds med välkomstorden "Vi gör väl som vanligt så att ni som har en penis får prata lite mer, medans ni utan penis blir avbrutna lite oftare." (s. 27) Ofta är serierna helt träffsäkra i sin genuskritik och tankar kring kvinnlighet, kroppslighet och sociala koder.

Strömquists album Hundra procent fett är helt enkelt smart och jäkligt roligt. Hon krossar myter och kritiserar strukturer som manlighet, faderskap, kungafamiljen, imperialism och tv-serier. Bitskt och träffande är passagen "Män som aldrig borde fått ha sex", där både Satre och Ingmar Bergman åker på ordentliga skrapor. David Beckham avfärdas med kommentaren "50-talet ringde och dom vill ha tillbaka sin kvinnosyn." (s. 108)

Allt jag kan säga är att pjäsen baserad på dessa seriertecknares verk, som sattes upp av finlandssvenska Teater Viirus och Blaue Frau, var suverän. En blev arg och gapskrattade om vartannat.

I övrigt har jag läst tredje delen om The League of the Extraordinary Gentlemen, albumet The Black Dossier av Alan Moore & Kevin O'Neill. En noir spionhistoria i ett Orwellskt 50-tals-England är basen i albumet. Vi möter Mina Murray och Allan Quartermain (som funnit källan för evigt liv och föryngrats rejält) i deras jakt på The Black Dossier. Mappen ifråga innehåller allt insamlat material om The League, och bashistorien varvas med materialet i sagda mapp. Där finns biografier, reseskildringar, en förlorad pjäs av Shakespeare, vykort från ligans resor, en novell av "Sal Paradyse" (Jack Kerouac) och annat smått & gott. Här befinner sig huvuddelen av albumet.

Upplägget är briljant! Det hänvisas och blinkas till så många kända historiska personer och litterära karaktärer, att en nästan blir yr. Woolfs Orlando, Gulliver, Fanny Hill, Röda Nejlikan, Shakespeare - allting vävs ihop snyggt av O'Neills varierade tecknarstilar och Moores mästerliga talang för pasticher. Roligast, by far, är en berättelse nedtecknad av Bertram Wooster, med titeln "What ho, Gods of the Abyss!":

"I believe he mentioned an endearing rogue called something like "Cool Lulu", which to my ears sounded like it must be a Red Indian name, who seemed to lead a leisurely, agreeable old life, sleeping and dreaming at a place called Riley, possibly a reservation of some kind. (---) When finally I had to tear myself away, the dear old thing asked me my name so that he could arrange my trip to Yuggoth, Massachusetts, safe in 'an appropriate vessel.'" (s. 109)

Sist (och längst) har jag läst klart mangaserien Fruits Basket av Takaya Natsuki. Jag fick låna de första delarna av en elev på jobbet och fick slutligen låna resterande delar av en annan. 23 delar in alles. Det är en shojoserie som handlar om föräldralösa Tohru Honda och hur hon blir involverad i familjen Sohma. Sohmas är drabbade av en släktförbannelse, där några återföds besatta av den kinesiska zodiakens olika djur.

En kärlekstriangel av stora mått utvecklas mellan godhjärtade Tohru, den blyga Yuki (råttan) och Kyo (katten), tuff på ytan men sårbar på insidan. Otroligt gulligt tecknad; en riktigt fin serie som jag skulle ha älskat som yngre. Ska också se till att titta på animen, som är baserad på mangan.

onsdag 9 september 2009

En smula ringrostig ...

... är en ju, så här efter sommarsäsongen. En säsong som nu är till ända (vilket jag försiktigtvis har blivit påmind om). En liten sammanställning av sommarläsningen skall strax komma, hoppas jag. Just nu känns det dock som att jag har glömt bort allting om bloggning och litteratur. Och vardagen är så överväldigande att det känns svårt att ta min tid för läsning. Men, så ska det bli.







Tills dess lämnar jag er med bilder på detta magnifika rum - Neil Gaimans bibliotek. Tack B, som hittade bilderna! Ser det inte fullkomligt fantastiskt ut, så säg? Jag kan mycket väl tänka mig att sitta i en fåtölj där, klappa katten, ta en kopp té, välja och vraka bland böckerna. Jag kan tänka mig att ställa upp på det ...

Välkommen hösten, säger jag bara!