To Twilight, or not to Twilight

Som ni redan kanske har anat på grund av en del bilder som ligger här på bloggen så tycker jag om Stephenie Meyers Twilight-serie. Att vara vuxen, tycka om de böckerna och ”stå för det” i samtal med andra har påmint mig lite om hur det är att vara vegetarian i sällskap som är vana med carnivorer. Det är att stå för någonting udda och möjligen lite suspekt, som måste försvaras och förklaras för alla som vill veta hur och varför.

Jag har fått höra och läst så mycket kritik om serien. Både från personer som har läst böcker, som inte har läst dem och från en del som bara har sett filmen.


Twilight- The Parody by ~E-f-e-u on deviantART


Språket är undermåligt och tjatigt. Könsrollerna stereotypa. Bella är något av ett själlöst (ja, medvetet ironiskt ordval) våp som bollas mellan sin far, Edward och Jacob. Det är någonting kinky med en hundraåring (förvisso i en sjuttonårings kropp) som blir kär i en tonåring. Jacob ska föreställa Bellas vän men trampar ständigt över hennes gränser. Edward som egentligen beter sig rätt överlägset mot Bella. Mysteriet och det möjligtvis opassande med hela idén med imprinting. Moralismen, exempelvis inget sex innan äktenskapet. Stephenie Meyer är ändå mormon, och visst måste det märkas i texterna?

Min kärlekshistoria med Twilight-serien började våren 2006. Jag har ett extraknäck där jag recenserar barn- och ungdomsböcker, och en dag var det just denna bok som damp ner i brevlådan. Detta var långt innan hypen i Sverige, så jag hade aldrig hört talas om varken författaren eller boken. Jag minns att jag befann mig i ett väldigt stressat stadie av livet och blev nästan arg när det dök upp en tjock bok att recensera. Ytterligare en sak på att-göra-listan. Men när jag började läsa blev jag ögonblickligen förälskad.

För mig var det som att backa tillbaka till tolv-trettonårsåldern, då jag läste Inger Edelfeldt och Margaret Mahy för första gången. Edelfeldts Juliane och jag, som skildrade precis en sådan skälvande själsfrändevänskap som jag drömde om. Mahys Trixarna, som är den enda boken jag har börjat läsa om igen så fort sista sidan var utläst. Den första stora kärleken men med en övernaturlig tvist. Enkelt och genialt. Identitet, familjerelationer, tillhörighet. Klassiska ungdomsboksteman, men för mig blev alla dessa böcker magiska.

När jag skulle skriva om Twilight ville jag försöka förmedla någonting av detta, men med det formellare språket som hör lektörsomdömen till. Bland annat skrev jag att "[f]öremålet för Bellas förälskelse är den mystiske Edward, som visar sig tillhöra en kultiverad vampyrfamilj. Detta har en förstärkande funktion på tonårstematiken: kärleken med den spirande sexualiteten framstår som förbjuden och farlig på ett erotiskt och spännande vis. Frågor om tillhörighet och utanförskap förstärks också av fantasyuppbyggnaden, liksom egenskaper som gott och ont."

Språket, som ofta kritiseras, bedömde jag som "exemplariskt, snyggt och engagerande med en emellanåt torr humoristisk ton." Så kunde det vara.

Hur kommer det sig att vi tycker så olika om denna bokserie? Vad är det i detta som får folk att bli så provocerade? Som får begåvade Lena Kjersén Edman, barn-och ungdomslitteraturkritiker extraordinaire, att slå bakut med rubriken "Nej, all läsning är inte bra läsning" (!)

Det slog mig medan jag funderade över detta blandade mottagande i Sverige att Twilight-serien egentligen har ett fyrdubbelt stigma.

Det är en bok riktad till främst till tjejer i åldrarna 12-19. Flickboken har, som bekant, alltid betraktats som någonting lite löjligt och icke-kvalitativt. Detta har litteraturvetare skrivit om bland annat i boken Om flickor för flickor. Pojkböcker har däremot upphöjts till allmänlitteratur (exempelvis Tom Sawyer och Huck Finn).

Twilight är en fantastisk historia. Alltså inte i bemärkelsen bra, utan som i att den har övernaturliga inslag. I Sverige betraktas detta ofta som någonting suspekt, då vi är som vanast vid det socialrealistiska. Det är också socialrealism som vi allmänt betraktar som litteratur. Det andra är genrelitteratur och generellt inte någonting för vuxna.

Det är en amerikansk bokserie. Detta är inte skäl nog för att bli ratad, men jag upplever att den stora vågen av kritik kom främst i samband med att filmen skulle börja gå på bio. Hela den amerikanska kommersen kring filmen tror jag gör att många inte tar böckerna på allvar.

Stephenie Meyer är dessutom mormon, utbildad vid ett mormonskt college, trebarnsmor och hemmafru. Puh, här har vi många suspekta saker att ta in för en svensk publik. Frireligiositet är generellt uppfattat som någonting mystiskt för oss sekulariserade svenskar. Och det faktum att vi litteraturvetare försöker skilja på författaren som privatperson och texterna författaren producerar, verkar inte riktigt gälla här. Det måste ju sippra in i texten att författaren är mormon?

Jag vet inte. Böckerna är så vansinnigt utlånade hos oss på jobbet. Till och med tjejer vi i princip aldrig ser på biblioteket kommer in självmant och ber om att få låna riktiga tegelstenar på engelska. Kan det verkligen vara dåligt?

Också min egen läsglädje kvarstår. När jag läser om böckerna så färdas jag bort från min familj i förorten och förlorar mig bland vampyrerna och varulvarna i lilla regniga Forks. När jag kommer tillbaka känner jag mig upprymd, inspirerad, berörd och romantisk i sinnet. För mig är detta endast någonting positivt.