Gryning över Twilight

Den uppmärksamma läsaren har kanske märkt att Bokmalan inte har skrivit någonting om den senaste filmen i Twilight-sviten.

Jag har förvisso sett Breaking Dawn (på premiärkvällen med väninnan M, som traditionen bjuder!).

Men det kändes föga lustfyllt att skriva om den då. Ska dock försöka mig på detta nu ...

Om ni - om det nu ens är möjligt längre - har missat allt Twilight-relaterat, men längtar efter att upptäcka Stephenie Meyers värld, så läs icke vidare.

Ett sådant här inlägg kan endast stavas S-P-O-I-L-E-R-S.

Så, Breaking Dawn, alltså. Det startar med bröllop. Ett riktigt storslaget, vitt marängbröllop. Det fortsätter vidare med smekmånaden på paradisön Isle Esme och fortsätter, som ni säkert vet, med en skräckfylld graviditet som också påverkare balansen inte bara mellan the Cullens och the Quileutes utan också splittrar vargflocken i tu.

Okej, det som verkligen, verkligen stör mig i filmen.

Att Bella får blåmärken när hon och Edward har sex för första gången. Hur han är sluten och skuldfylld och hur hon tvingas trösta honom och avfärda skadorna. Och hur Bella fortsättningsvis måste tigga och be om att få sex, medan Edward håller sig sval.

Det är otroligt genusmärkligt. Så uppenbart så att vidare förklaringar knappast behövs ...


Hur vargflocken skildras. När Bellas graviditet blir känd delas flocken i två, där majoriteten anser att det okända fostret måste dödas på en gång, och alltså också Bella med. Jake, förstås, motsätter sig detta och resultatet blir två vargflockar med varsin alfahanne.



I denna scen i filmversionen framstår vargarna som Gmork-liknande monstervarelser som talar med morrande, högljudda domedagsstämmor som snarast liknar amerikanska speaker-röster till en jäkligt dålig amerikansk actionfilm.

Om publiken generat börjar skratta under en sådan egentligen allvarstyngd scen, då har filmmakarna inte riktigt lyckats ...

Min bild av Quileute-vargarna är just att det är någonting naturligt. De är inga varulvar i ordets klassiska bemärkelse. De är hamnskiftare, de är i balans med sig själva och naturen och det är någonting som har gått i arv i släkterna under en lång tid. Denna skildring går verkligen i clinch med det etablerade mythoset.


Konceptet imprint. Det är (precis som exemplet med Edwards blåmärkning av Bella) mycket problematiskt redan i text. I visuell form blir det oerhört svårsmält.

Imprint handlar om ett slags själsfrändeskap, där varulvarna i flocken kan finna just den partnern som är bäst anpassad för dem. När det bandet upptäcks kan ingenting hindra det, i princip. (Därav kärlekstriangeln Sam-Leah-Emily.)

Men det handlar inte nödvändigtvis om en vuxen, fysisk kärlek, utan en kan "imprinta" också på barn. Det förklaras med att varulvspojken då helt enkelt är det som flickan behöver att han ska vara, exempelvis som en snäll och vårdande farbror och lekkamrat.

Ja vet, det låter helt perverterat. Och det framstår inte bättre i filmen heller. I scenen där Renesmee föds och Jacob blir medveten om hennes existens har de försökt minska känslan av konstighet genom att göra "flash forwards" till när Renesmee är en vacker tonårsflicka, någongång i framtiden. Men reaktionen triggas ändå av en bebis vid en förlossning. Det är helt enkelt ... för märkligt.


När jag ser filmen inser jag hur lite jag tycker om denna seriens sista bok, jämfört med de andra delarna. Första och tredje delen är mina absoluta favoriter. I Twilight, som jag läste helt utan förväntningar för länge sedan, blev jag indragen i mitt prepubertala flickrum igen, förförd av en övernaturlig romans i en vardaglig miljö.

New Moon kändes lite som en transportsträcka, medan Eclipse blev kulmen för mig.

Jag blev flickaktigt förälskad i Jacob, som jag tyckte på alla sätt skulle var en mer jämställd och hälsosam partner för Bella. Hans sorg blev min. Triangeldraman är svårat att så oberörd inför.

Men i Breaking Dawn ska det perfekta amerikanska lyckliga slutet till varje pris pressas in. Lyckligt slut = marängbröllop och barn, naturligtvis.

(Plus larviga mängder pengar, som kläms in lite i förbifarten. Exklusiva bilar, avancerad teknologi, drivor med sedlar som en kan snubbla på i den Cullenska residensen, en privat semesterö döpt efter frun i huset ... Oh, well.)

Och till varje pris, i detta fall, innebär framförallt lidande för Jacob, denna hårt beprövade vän, och en total splittring i hans krets, vargflocken.

Plus en total fysisk nedbrytning av Bella. När ryggraden knäcks itu dör jag lite. Men det är förstås värt det - hon får ju en bebis! Hon är som en martyr, snarast, febrig, ivrande och ser sitt eget liv som totalt oviktigt.

Jag är skeptiskt.


Nu undrar kanske ni, fanns det ingenting med filmen som tilltalade denna uppenbart svårflörtade Bokmala? Jo, så klart. Min väninna M och jag har följt Twilight-filmerna tillsammans, sett dem på bio (flera gånger), helt förlorat oss i magin och noggrant diskuterat de olika versionernas för- och nackdelar. Detta har varit den största glädjen för mig med alltihopa.

Det gör vi nu också. Men hindren var stora denna vända.

Okej, det som jag gillar.

Musiken! Äntligen är den begåvade kompositören Carter Burwell tillbaka från den första filmen. Filmmusiken var en av de saker jag föll hårdast för från början och av de saker som verkligen saknades i New Moon.


Att det är så påkostat och generellt välgjort. Med duktiga skådisar. (Michael Sheen är exempelvis fantastisk, även om the Volturi inte har sådan stor roll just i denna delfilm.) Det är lyxigt med välgjorda "flickfilmer", som tar materialet på allvar. Det har jag påpekat tidigare och det är fortfarande sant.

I detta fall är det snarast själva materialet som är problematiskt.


Läs mina tidigare inlägg! Om Twilight allmänt, filmerna New Moon och Eclipse.

I'm readin' in the rain, I'm readin' in the rain ...

Kära bokvänner. Nu när vi verkar ha fastnat i ett konstant hällregn, är det dags att skaffa en ny relation till vädret. Även om en kanske hade andra förväntningar på sommaren (som bad, en trevlig pique-nique och lite solbränna), så är ändå regn bra för många saker.

Bland annat för att en får tillfälle att bära paraply, vilket är ett föremål som är ofta förekommande i både litteratur och film.



Regn fungerar väl att sjunga och dansa i, medan paraplyet är finfin rekvisita ...


... så varför då inte låta en hel paraplybutik vara spelplats för en musikal?


Paraplyet är både ett underskattat vapen ...


... och/eller ett trollspö.


Paraplyer är användbara som fordon, oavsett om det gäller i luften ...


... eller vattenvägen.


Det bästa är att, även om du inte har något paraply, så kan du alltid ta ett stort blad eller något annat istället.




Regn är romantiskt! En perfekt tid att ha det där avgörande samtalet om ens sanna känslor. Regn är också fantastiskt bra att kyssas i.


Varje dandy med självaktning bär paraply ...


... men det är också väldigt goth!


Even wizards do it.


Om allt annat fallerar, så är paraplyet i vart fall en synnerligen praktisk kaffehållare.


Glöm inte heller bort att spöregn troligen är den bästa bakgrundsmusiken till läsning. Tänd ljus, brygg dig en god kopp té och slå dig ner i favoritfåtöljen med en riktig tegelstensroman. Aaah ...

En gång hjälte

Nu när jag själv äntligen har fått tummen ur och tittat på denna fina lilla film, så tycker jag att ni gott kan göra detsamma! Den bjuder på ett skönt vardagligt och mänskligt perspektiv på det klassiska superhjältekonceptet.

Min forna stammis Yrla är en av de två som har både skrivit manus och regisserat. Roligt!

En kort hyllning

En annan av Bokmalans bästa läsupplevelser under 2010 var Dödssynden av Harper Lee - To kill a mockingbird i original.

Denna amerikanska klassiker kom ut 1960 men utspelar sig under 30-talet. I en sömning småstad i amerikanska södern växer flickan Scout upp med sin far, bror och hushållerska.

Fadern, Atticus Finch (vilket fantastiskt bra namn, för övrigt!), försvarar en het sommar en svart man som är anklagad för att ha våldtagit en vit kvinna.

Karaktärerna är tydliga, egna och mångfacetterade. Atticus Finch måste vara en av de allra mest sympatiska papporna i västerländsk litteraturhistoria. Att han dessutom är en klok och rättrådig advokat med stark jämlikhetsanda gör knappast saken värre.

Gregory Peck gör för övrigt att strålande porträtt av Atticus i filmatiseringen från 1962, som synes på bilden. Den oskyldigt anklagade mannen, Tom Robinson, spelades av Brock Peters.

Enslingen Artur Radley - Boo, kallad - bor granne med barnen och är stadens udda fågel. Boo förlöjligas ofta av de vuxna, men för barnen blir han närmast mytomspunnen. När mötet väl sker mellan Scout och Boo - det är en känslomässig rysare!

Genom Scouts och hennes brors ögon följer vi hur rättsprocessen påverkar hela det lilla samhället och visar på tidens strikta klasskillnader och utbredda rasism. Harper väver ihop en barndomsskildring och skarp samhällsanalys i en och samma roman.

Otroligt läsvärd!

Då var det också likt som bär

Tidsdokument (2002 respektive 2004)? Eller var det en medveten taktik - samma skådis, samma layout på filmaffischen? Likt var det i vart fall!

Fire and ice

Igår var Bokmalan återigen på bio med sin väninna M för att beskåda nästa del i Stephenie Meyers The Twilight Saga. Eclipse är inte bara den tredje delen i serien utan också min personliga favorit av alla böckerna.

Här ställs verkligen kärlekstriangeln mellan Bella, Edward och Jacob på sin spets och det är dramatiskt, fyllt av smärtsam kärlek och väldigt plågsamt att läsa. Särskilt om en, som undertecknad, är svagast för karaktären Jacob ...

(Om du på något vis har lyckats missa hela Twilight-vågen så varnas här för spoilers ...)

Om filmatiseringen av New Moon hade jag några få men starka invändningar, som filmmusiken och utslätningen av Bella. Det var saker som verkligen störde mig under filmens lopp.

Min spontana upplevelse av Eclipse var helt enkelt njutning. Jag blev så uppslukad av filmen att jag inte reflekterade över särskilt mycket alls. Detta underlättades också av att det inte var lika mycket hysteriska skrik som när vi såg New Moon.

(Fast det var en man bakom oss som troligen inte hade läst boken och som blev väldigt upprörd när Bella var på väg att kyssa Jacob: "Nej, nej, vad gör du?!". Det var dock nästan mer underhållande än störande ... )

Mestadels log jag bara: det är något visst med att se en favoritbok omvandlas till film, att se fysiska personer och platser ersätta ens inre bilder och höra texten förvandlas till repliker. Som jag påpekade i inlägget om New Moon kan det vara både en fröjd och en liten sorg. Igår var det en fröjd.

Störst fokus ligger på Bellas olika relationer till de två närmsta i hennes liv, eller, som det beskrivs i böckerna, de två olika versionerna av henne själv som blommar upp med Edward respektive Jacob. Två versioner som verkar vara omöjliga att kombinera ju mer rivaliteten och fiendskapet växer mellan vampyren och varulven i fråga.

Det är många saker från boken som jag tyckte fungerade väldigt fint i filmen. Vargarna är så välgjorda, både vackra och hotfulla. Stämningen i vargflocken är väldigt sympatiskt tecknad: den lättsamt bråkiga syskonliknande gemenskapen, men också det komplicerade av att inte ha någon helt privat sfär.

När Bella umgås med Jacob i hans varghamn visas verkligen hur avslappnade de är tillsammans. Hur klanen Cullen och vargarna försiktigt börjar samarbeta skildras också fint.

Jag är väldigt nöjd med alla actionscener. Det är en riktig rysare när Victorias nyfödda armé marscherar upp från vattnet ... (Synd dock att de har bytt Victoria! Jag tyckte att Rachelle Lefevre kändes mycket mer evil.)

Filmskaparna har också lyckats med att göra the Cullens farliga, vilket de sannerligen kan vara när det behövs. Stridsscenerna känns spännande och välkoreograferade. (Min enda undran är varför de onda vampyrerna ser ut att vara gjorda av porslin när de slutligen dödas ... ?)

Mest efterlängtat för undertecknad var två saker: dialogen mellan Edward och Jacob i tältet den stormiga natten innan striden, vilken i filmen lyckas hålla balansen mellan allvar, fiendskap och torr humor.

Den andra saken var kyssen mellan Bella och Jacob. Den som i boken börjar med att Jacob manipulerar en desperat Bella, men sedan övergår i njutning och en stor insikt:

Jacob was right. He'd been right all along. He was more than just my friend. That's why it was so impossible to tell him goodbye - because I was in love with him. Too. I loved him, more than I should, and yet, still nowhere near enough. (s. 528)

Kyssen är vackert iscensatt på snöiga berg med en makalös utsikt. Hollywood at its best. Jag saknar dock lite känslan som förmedlas så tydligt i boken, att kyssen är så annorlunda från Bellas och Edwards, för att de inte behöver vara försiktiga med varandra. Passionen tillåts ta överhanden.

Liksom det enda jag saknar i den plågsamma avskedsscenen dem emellan i slutet av filmen är visionen som Bella får under kyssen:

I could see Charlie and Renée mixed into a strange collage with Billy and Sam and La Push. I could se years passing, and meaning something as they passed, changing me. I could see the enormous red-brown wolf that I loved, always standing as a protector if I needed him. For the tiniest fragment of that second, I saw the bobbing heads of two small, black-haired children, running away from me into the familiar forest. When the disappeared, they took the rest of the vision with them. (s. 529)

Den som inte fäller en tår här har troligen ett hjärta av sten ...

Stephenie Meyers senaste

Du vet väl att du kan läsa The Short Second Life of Bree Tanner av Stephenie Meyer i fulltext alldeles gratis under en månads tid?

Snart är det också dags för premiären av Eclipse - happy joy! Det ser ut att bli en bra Twilight-sommar!

Lika som ni vet vad - part III

En skulle nästan kunna tro att den första bilden är Aragorn som ung, naiv äventyrare med glänsande, hoppfulla ögon. På den andra bilden har han sett mer av det verkliga livet. "Aragorn - nu, lite mörkare, skitigare och farligare än någonsin!"

Han har också hunnit samla ihop en större armé på den nedre bilden och antagligen ett större svärd. Samt en riktig häst. På den övre bilden är det bara två killar i bakrgunden som springer efter och slår ihop kokosnötshalvor mot varandra. Så en kan se detta som ett slags före-och-efter-reportage...

Alltid Amber

När min mormor var blott sjutton vårar, fick hon en bok av sin mor i present. Bokens titel var Alltid Amber och författaren hette Kathleen Winsor. Min mor, i sin tur, fick boken av min mormor när hon var ung. Nu har även jag blivit kommenderad, av min egen mor, att läsa den.

Som en Harlequin deluxe (fast språkligt sett, av betydligt högre kvalitet) och en riktig mastodont-historisk-kärleksroman gick de sexhundra sidorna överraskande fort att sluka. Det upprepade resonemanget, "äsch, bara ett kapitel till", gjorde att vissa nätter blev senare än tänkt.

Amber St. Claire, en föräldralös flicka uppfostrad i en liten by på den engelska landsbygden, möter som sextonåring den arrogante och vansinnigt stilige lord Bruce Carlton. Amber föjer med som Bruces älskarinna till 1660-talets London och lämnas där ganska snart, då lorden lyckas lägga vantarna på ett kaparbrev av den nyligen återinsatte konungen (Charles II).

Därmed påbörjas en hisnande resa för den överjordiskt vackra, ärelystna och självupptagna Amber, som leder henne till flertalet äktenskap, ett besök till Newgate, mord, pest, bränder, så väl som till teatrarna, Whitehall, rikedom och adelstitlar. Överdådiga klänningar, peruker, supéer och baler blandas med den totala omoralen vid hovet, och karaktären Amber tycks vara född för intriger och komplotter. Faktum är, att hon får den välkänt osympatiska, tillika episk-historisk-roman-karaktären Scarlett O'Hara att framstå som en välvillig, oskyldig liten flicka i jämförelse ...

Men låt mig bara säga, att Amber St. Claire får vad hon förtjänar på slutet, och att det är mycket rafflande och underhållande läsning. Tydligen blev boken förbjuden i flertalet stater i USA, då den utkom på 40-talet, för att den ansågs vara för pornografisk. Trots detta, eller, dare I say it, kanske på grund av detta, blev det en storsäljare i USA.

Den filmatiserad också bara några år efter att boken publicerades, och jag kan faktiskt föreställa mig att de pampiga dräkterna och intrigerna gör sig bättre på film än i bokformat. Vi får se om filmen går att skaka fram någonstans, helt enkelt.

Nu är nedräkningen avslutad ...

... för nu har undertecknad varit och beskådat filmen baserad på Stephenie Meyers New Moon, efter att ivrigt ha väntat på den i ett år.

Det var en smula svårt att koncentrera sig på filmen, då ljudnivån i salongen ofta var öronbedövande. Publiken skrek som (gissar jag) på den värsta Beatles-konsert. Både skrämmande och helt charmigt, på något vis. Mest bedårande var hur en del skrek förtjust och andra buade i de ömma scenerna mellan Bella och Jacob. Där syntes lagtillhörigheten lika tydligt som på vilket hockeyderby som helst (även om halsdukar och kepsar inte verkar ingå som lagmarkörer i detta forum).

Vad tyckte då Bokmalan, som igår kväll var en grande tante i jämförelse med resten av publiken? Jag tyckte att filmen som helhet var snygg, välgjord och vansinnigt spännande. Trots att jag har läst romanen flera gånger och vet exakt vart den tar vägen, satt jag som klistrad. Det är både en fröjd och en liten sorg att få se sina favoritböcker förvandlas till rörlig bild.

FÖR DIG SOM INTE HAR SETT FILMEN ÄN, MEN VILL:
HÄR FINNS DET RISK FÖR SPOILERS ...

Jag tyckte att hela upplägget med vargflocken fungerade väldigt väl. Den lekfulla, broderliga sammanhållningen, som för utomstående snarast ser ut som sektmekanismer, visas tydligt i Emilys lilla kök. De enorma vargarna som pojkarna transformeras till är mycket välarbetade och ser realistiska (och en smula skräckinjagande) ut. Bellas och Jacobs framväxande vänskap (och mer?) framträder tydligt på ett sätt som känns igen från boken.

The Volturi - vampyrvärldens mäktigaste familj - skildras väl utifrån hur Meyer tecknar dem i sina verk. Besöket till Volterra bjuder på imponerande actionscener; klart grymmare än vad i alla fall jag är van att se i amerikanska filmer så tydligt riktade till en flickpublik.

Trots att samma skådespelare är med, miljöerna är sig ungefär lika och filmen är uppenbart välgjord, lämnades jag ändå med en vag känsla av besvikelse. Det jag mest uppskattade med filmen Twilight var dess trogenhet gentemot förlagan och det faktum att filmen tilläts vara så mörk och lågmäld. Det kändes ovanligt med en slags amerikansk high school-film som var så mörkt filmad, i blågröna toner och med fantastiska naturscenerier i regn och snö; trolska skogar och karga berg. Jag uppskattade också hur Bella porträtterades; lika tillbakadragen som i böckerna, väldigt klumpig och vacker egentligen endast i beskådarens ögon.

I New Moon saknas den storslagna naturen oftast, och porträttet av Bella är något "uppiffat". Det är inte bara de noggrannt ansade ögonbrynen som bryter av, utan framförallt en känsla av att det blyga, lågmält integritetsfulla och klumpiga lite är som bortblåst.

Det som jag först reagerade på med filmen var den väldigt traditionella filmmusiken. När Edward tidigt i filmen reciterar Romeos slutrepliker, dränks nästan replikerna i smäktande stråkar. Allvarligt? Någonting som verkligen satte tonen för det mörka i den första filmen var Carter Burwells mångsidiga och egna musiksättning. Den saknades här.

New Moon gav känslan av att ha blivit, helt enkelt, Hollywoodifierad. Jag tror att den förra regissören, Catherine Hardwickes, independece-
filmsrötter var grunden
för det som jag upplever
som Twilights
originalitet.
Inte är det märkligt att stämningen i filmen blir annorlunda då man plockar in en regissör som har arbetat med filmer som American Pie och About a boy ...

Men, jag kommer att gå och se filmen igen när hysterin har lagt sig något, då det troligen blir enklare att låta sig beröras. Det känns som någonting ovanligt och lyxigt när böcker uppenbart riktade till en publik bestående av unga kvinnor, omvandlas till påkostade, välgjorda actionfyllda filmer, där man uppenbarligen tar materialet på allvar. Det gör undertecknad mer än nöjd.

Lika som ni vet vad?!

Jag har redan skrivit ett inlägg om likheter som finns mellan Charlaine Harris bokserie, som är grunden till tv-serien True Blood, och Stephenie Meyers vampyrvärld i Twilight. När jag såg dessa bilder bredvid varandra, tänkte jag att de illustrerar min poäng väl. Och visst syns det även i bildspråket att Twilight är mer oskuldsfullt och True Blood mer ... vuxet?

En salig blandning

Det är oundvikligt att halka in på den grafiska litteraturen. Under våren och sommaren har det blivit en väldigt blandad kompott!

Jag gjorde slag i saken och läste några klassiker som länge stått på min att-läsa-lista. Stardust, skriven av Neil Gaiman, läste jag i prosaform för många år sedan, innan jag hade insett att den fanns i grafiskt format som original. Jag gillar Gaimans viktorianska saga om "ankungen" Tristran, den lilla byn Wall, faerieriket bortom muren, den fallna stjärnan, de tre häxorna, de sju bröderna ... Charles Vess delikata illustrationer skildrar denna magiska värld väl.

Jag läste också James O'Barrs The Crow, då den filmen (mytomspunnen efter Brandon Lees tragiska död) var en favorit för undertecknad i tonåren. Mörkt, goth-skt, våldsamt och tragiskt. Just det, nämnde jag mörkt? Och våldsamt?

Inför teaterbesöket läste jag bland annat Nina Hemingssons Jag är din flickvän nu samt Liv Strömquists Hundra procent fett.
Hemingssons serier är absurda, kompromisslösa och träffsäkra. Hennes lesbiska tanter är underbara; likaså seminariet som inleds med välkomstorden "Vi gör väl som vanligt så att ni som har en penis får prata lite mer, medans ni utan penis blir avbrutna lite oftare." (s. 27) Ofta är serierna helt träffsäkra i sin genuskritik och tankar kring kvinnlighet, kroppslighet och sociala koder.

Strömquists album Hundra procent fett är helt enkelt smart och jäkligt roligt. Hon krossar myter och kritiserar strukturer som manlighet, faderskap, kungafamiljen, imperialism och tv-serier. Bitskt och träffande är passagen "Män som aldrig borde fått ha sex", där både Satre och Ingmar Bergman åker på ordentliga skrapor. David Beckham avfärdas med kommentaren "50-talet ringde och dom vill ha tillbaka sin kvinnosyn." (s. 108)

Allt jag kan säga är att pjäsen baserad på dessa seriertecknares verk, som sattes upp av finlandssvenska Teater Viirus och Blaue Frau, var suverän. En blev arg och gapskrattade om vartannat.

I övrigt har jag läst tredje delen om The League of the Extraordinary Gentlemen, albumet The Black Dossier av Alan Moore & Kevin O'Neill. En noir spionhistoria i ett Orwellskt 50-tals-England är basen i albumet. Vi möter Mina Murray och Allan Quartermain (som funnit källan för evigt liv och föryngrats rejält) i deras jakt på The Black Dossier. Mappen ifråga innehåller allt insamlat material om The League, och bashistorien varvas med materialet i sagda mapp. Där finns biografier, reseskildringar, en förlorad pjäs av Shakespeare, vykort från ligans resor, en novell av "Sal Paradyse" (Jack Kerouac) och annat smått & gott. Här befinner sig huvuddelen av albumet.

Upplägget är briljant! Det hänvisas och blinkas till så många kända historiska personer och litterära karaktärer, att en nästan blir yr. Woolfs Orlando, Gulliver, Fanny Hill, Röda Nejlikan, Shakespeare - allting vävs ihop snyggt av O'Neills varierade tecknarstilar och Moores mästerliga talang för pasticher. Roligast, by far, är en berättelse nedtecknad av Bertram Wooster, med titeln "What ho, Gods of the Abyss!":

"I believe he mentioned an endearing rogue called something like "Cool Lulu", which to my ears sounded like it must be a Red Indian name, who seemed to lead a leisurely, agreeable old life, sleeping and dreaming at a place called Riley, possibly a reservation of some kind. (---) When finally I had to tear myself away, the dear old thing asked me my name so that he could arrange my trip to Yuggoth, Massachusetts, safe in 'an appropriate vessel.'" (s. 109)

Sist (och längst) har jag läst klart mangaserien Fruits Basket av Takaya Natsuki. Jag fick låna de första delarna av en elev på jobbet och fick slutligen låna resterande delar av en annan. 23 delar in alles. Det är en shojoserie som handlar om föräldralösa Tohru Honda och hur hon blir involverad i familjen Sohma. Sohmas är drabbade av en släktförbannelse, där några återföds besatta av den kinesiska zodiakens olika djur.

En kärlekstriangel av stora mått utvecklas mellan godhjärtade Tohru, den blyga Yuki (råttan) och Kyo (katten), tuff på ytan men sårbar på insidan. Otroligt gulligt tecknad; en riktigt fin serie som jag skulle ha älskat som yngre. Ska också se till att titta på animen, som är baserad på mangan.

Körkarlen - en helhetslösning

Jag har lyckats ta mig iväg på två evenemang som faller under Bergmanfestivalen, som äger rum i staden just nu. I lördags var vi och såg Körkarlen på biograf Sture, regisserad av pionjären Victor Sjöström, baserad på Selma Lagerlöfs korta roman med samma namn. Boken läste jag för flera år sedan; det är inte en av mina favoritselmor men ändock läsvärd. Den är verkligen ett barn av sin tid, med Frälsningsarmésoldater och en kristen, nykteristisk moral.

Jag har aldrig sett en hel stumfilm förut. Som S sa efteråt, "jag blev förvånad över att jag tyckte att det var så BRA!" En trio spelade livemusik, vilket var otroligt stämningsfullt. Matti Bye, som komponerat musiken, var verkligen begåvad. Det är också roligt att föreställa sig vilket hantverk film måste ha varit 1921. Tänk att få till de där dubbelexponeringarna, för att få andarna att bli genomskinliga. Det är lite magi.

Igår läste jag P.O. Enquists pjäs Bildmakarna, för att sedan åka till Dramaten och se en filmad version av pjäsen (från 1998), presenterad av P.O. själv och skådespelerskan Elin Klinga.

Pjäsen handlar om ett möte mellan Selma Lagerlöf, skådespelerskan Tora Teje, Victor Sjöström och filmaren Julius Jaenzon. Den var extremt välspelad. Anita Björk gjorde en strålande Selma - barsk, full av integritet och sårbar. Elin Klinga, som spelade Tora, var utåtagerande, tuff och barnslig, hopplöst ouppfostrad och modig. Starkt och roligt blir det när Tora skäller ut Selma, för att författarinnan inte vill avslöja sina innersta drivkrafter. "Du får lägga av med att DUMPA så där Selma!" Samspelet mellan kvinnorna strålar. Jag blev fängslad.

Intressant också är att jag hann läsa igenom Enquists manus på cirka en halvtimme - men det tog nästan två timmar att spela det. Dramatik är verkligen inte till för att läsas rakt upp och ner som text ...

Diskuterade med S efteråt om vanskligheten med att tala om berömdheter efter deras död. Att man glömmer bort att de också var mångfacetterade individer och att man tenderar överföra sin bild av kändisen i fråga.

När jag läste Enquists efterord till pjäsen Bildmakarna avfärdar han aspekter av Selma Lagerlöfs privatliv som många andra tagit fasta på (ex hennes lesbiskhet), men lägger stor betydelse vid Lagerlöfs roll som medberoende dotter till en alkholiserad far. Den biten tyckte jag var trist i pjäsen, att Lagerlöf görs till ensam och lidande oskuld. Det stämmer i sin tur inte ihop med min bild av Selma, som är mer bilden av en som älskar och lever. Intressant hur vi lägger fokus vid de aspekter som passar ens egna erfarenheter.

Så intressant att se båda dessa filmvisningar. Stiligt av festivalen, dessutom, att bjussa på inträdet.

Vi måste göra motstånd, motstånd, motstånd ...

Det blev en intensiv vecka nu, med både film och bok som berörde. Seriealbumet Einsteins fru av Liv Strömquist fick mig att skratta så högt - och samtidigt sätta det i halsen, för att det är så sant och så allvarligt. Albumet är bland annat en odyssé över bortglömda berömda kvinnor. Några exempel är fruar, flickvänner och husor till europeiska ikoner (kända och/eller ökända) som Marx, Stalin och Einstein. Exempelvis då Mileva Einstein, matematiker och fysiker, sägs ha stor del i arbetet som Albert sedan fick all ära för.

Albumet innehåller många betraktelser över västvärldens normativa, alltför sällan ifrågasatta beteenden. Ett av de roligaste är avsnittet Bögdjuren. Många har blivit nöjda med att ha hittat exempel på homosexuella relationer inom djurvärlden, då man äntligen kan hävda att homosexualitet är någonting "naturligt", eftersom djuren gör't. Liv Strömquist skriver,

Det finns ju en massa saker som människor gör, som inte djur gör. Slumpmässigt valt exempel på mänskligt beteende:
- OK! Vi kryssar för dom möblerna vi vill ha i IKEA-katalogen med en röd penna!
-Ja! (s. 20)

Det är ett ganska löjligt argument för någontings "naturlighet" idag, att vända sig till djurriket. Med tanke på hur ofta mänskligheten är mån om att ställa sig över djuren med värderande ord som intelligens, kommunikation och samvete, etc. Det blir väldigt krystat, detta. Avsnittet Bögdjuren fortsätter med olika djurförsök, där man testar exempelvis bilkörning och bantning på djuren. Slutklämmen blir,

- Dåliga nyheter, grabbar! Uttern glufsar i sig sill som om det inte fanns någon morgondag!
- Ekorren förstår inte det här med servon!
- FAAN! Då måste vi omorganisera allt mänskligt liv på hela planeten!! För det är ONATURLIGT! (s. 21)

Sista avsnittet om amerikanska anarkisten Voltairine de Cleyre är också otroligt spännande. De Cleyre skrev och talade bland annat om vikten av ett eget rum för kvinnor, att äktenskap inte var den självklara vägen för kärlek, utan snarare tvärtom samt att det är viktigare för barn är att växa upp med kärlek och frihet än att det ska vara två föräldrar, etc. Väldigt spännande och mycket modernt. Modernare, tror jag, än vad de flesta tänker idag.

Också partiet där kärnfamiljen dissikeras är träffsäkert och benhårt kritiskt. Varför, om kärnfamiljen är det bästa som finns, behöver den så mycket reklam? undrar Strömquist och påpekar att den som propagerar hårdast för kärnfamiljen är påven, som inte ens bor i en kärnfamilj utan "softar istället omkring i ett slags mansseparatistiskt kollektiv baserat på rökelse, mansklänningar och guldhattar." (s. 90) En ganska queer familjebildning egentligen, alltså.

Veckan bjöd också på ett biobesök, filmen Milk. Jag tyckte att den var strålande bra. Engagerande och gripande. Sean Penn gör en övertygande Harvey Milk, den förste öppet homosexuelle personen vald till ett politisk ämbete i California. 1977 blev Milk slutligen vald. Det är så otroligt sent i historien.

Det är skrämmande att se en iscensättning av dåtidens politiska klimat i USA - ett av världens mäktigaste länder. Den kristna högerns gravt obehagliga utspel och extrema homofobi (politikerna Anita Bryant och John Briggs) skrämmer mig. Tänk att få lagstiftningen så emot dig, som individ. Att du inte ska få arbete eller bostad för att du blir attraherad av någon av samma kön som du själv. Jag vet att så fortfarande är fallet på så många ställen i vår värld. Jag vet att homosexualitet avkriminaliserades 1944 i Sverige och att det fram till 1979 ansågs som en mental sjukdom att vara gay. Fram till året innan jag föddes. Jag vet det, men kan inte förstå det.

Konstförfalskning och tonårsvampyrromantik ...

... är en liten sammanfattning av min läsning på sista tiden. Efter att ha svalt min besvikelse över Carlos Zafon Ruíz senaste roman, Ängelns lek (som var ett under av avancerad plot gone awry - visste ens Ruíz själv hur handlingen skulle gå ihop sig på slutet?) kastade jag mig med spänning över Carl Johan Vallgrens nya alster, Kunzelmann & Kunzelmann.

Boken startar med Joakim Kunzelmann, en trettionånting-innerstads-media-wannabee som är intrasslad i allt från vansinniga bostadsaffärer till porrfilmsinstpelning. Dessa delar av boken får mig ibland att flina till av dess hjälplösa humor på gränsen till patetik. Och här skrattade jag högt:

Tidigare samma år hade Joakim med skräckblandad förtjusning i en och samma kvällstidning kunnat ta del av följande nyheter: att den kitschiga schlagerprinsessan Lena Philipsson hade fått Povel Ramels prestigefyllda musikstipendium, att en viss mordmisstänkt pingstpastor i uppländska Knutby hade vänstrat med två olika kvinnor, samma kväll, i samma hus, fast på olika våningsplan (och en av dem hade slutligen mördat en tredje); samt att hans mediavänners favoritfotbollslag - anrika Hammarby IF - hade förlorat borta mot IFK Göteborg på bortaplan på självmål. Vilket hade fått honom att dra följande slutsats om landet han bodde i: "Sverige är ett geografiskt område på den skandinaviska halvön där schlagerstjärnor kammar hem de tyngsta kulturpriserna, där frikyrkan står för dekadensen, och de viktigaste ligamatcherna i fotboll avgörs på självmål." En skrämmande analys, tyckte han, men i stora drag korrekt. (s. 32)

Men den starka sidan av berättelsen dyker upp när efter Joakims far, Viktor Kunzelmanns, död dennes hemliga liv avslöjas och börjar nystas upp. Fadern, erkänd konstförsäljare och konservator extraordinaire, var också den skickligaste konstförfalskaren kanske någonsin. Tillsammans med kumpanen Georg Haman verkade de i födelselandet Tyskland under andra världskriget. Ett krig som också satte Viktor i koncentrationsläger för att han förälskade sig i andra män.

Viktors passager är bokens styrka. Hans dolda liv som långsamt avslöjas. Den stora kärleken, som gjordes omöjlig på grund av samtidens normer. Fördjupningen i alla tekniker, verktyg och termer gällande restuarering av konst, eller, för all del, förfalskningen av densamma, är riktigt välskrivet och spännande. Jag tycker om Vallgrens språk när han skriver Viktors historia. Karaktärerna kring honom blir så levande - kvinnorna Kowalski, som låtsas vara systrar för att dölja sin kärlek från världen. Georg Haman och hans två stora kärlekar, brottaren respektive den amerikanske soldaten. Berlin under 30 och 40-talen. Strålande. Jag är helt där.

Någonstans där jag bara befinner mig lagom mycket, däremot, är i mor och dotter Casts vampyrserie House of Night-serie. För att beskriva böckerna räcker det nästan med att säga att det är en blandning mellan Twilight-serien och Mitt så kallade liv. Språket är en tonårings och handlingen en mix av övernaturlighet och tonårstematik. Jag är road och vill veta hur det går, men inte imponerad. En skön avkoppling. Lite min version av comfort lit, ett begrepp som jag hörde av Anna och verkligen fastnade för. Hur som helst, omslagen till serien är i vart fall sjukt snygga!

Who watches the Watchmen?

Nu var det några veckor sedan jag läste Watchmen av Alan Moore och Dave Gibbons. Och allt jag kan säga är - wow. Vilken läsupplevelse. I början när jag läste kände jag spontant att det här är för hårdkokt för mig. Våldtäktsförsöket mot Silk Spectre är grymt. Det kluvna hundhuvudet som Rorschak ser när han själv blir tvingad att titta på Rorschakbilder. Så många våldsscener som får det att vändas i magen på en.

Jag är uppvuxen med lite högtidliga, romantiska och nobla fantasyhistorier. Jag klarar inte av för mycket cynism, grymhet och våld. Men trots det tyckte jag att albumet var helt fantastiskt.

Jag tycker att själva formatet är strålande: de grafiska delarna av berättelsen bryts av med löpande textdelar. Delar av rapporter från polis och myndigheter, korrenspondans, textutdrag från fiktiva böcker och självbiografier. Historien blir så mycket fylligare.

Liksom hur huvudhistorien, med en värld på gränsen till utplåning, också visas i serien-i-serien, Tales of the Black Freighter. Ett av de rena textpartierna ger oss bakgrundshistorien till hur the Black Freighter kom till, hur DC Comics lanserade den, vilka som tecknade den, etc. Klart meta! Jag trodde först att den faktiskt hade existerat på riktigt. Men den finns alltså bara invävd i Watchmen.

Jag älskar den dystopiska noir-känslan i serien. Hur mörkt och hopplöst New York är. Vilka antihjältar våra hjältar faktiskt är. Rorschak uppenbart så med sitt allt annat än tvålfagra utseende och psykiska labilhet. The Comedian som är ett under av cynism och grymhet, samtidigt som han förblir en av endast två statligt understödda superhjältar när staten förbjudit all annan hjälteverksamhet. Dr Manhattans syn på tiden som någonting både simultant och oföränderligt. Hur han långsamt alltmer driver bort från mänskligheten och vår syn på livet.

Men ändå. Jag tilltalas av att det bara är Dr Manhattan som har egentliga superkrafter. De andra är bara vanliga människor, som försöker göra en skillnad. På något vis. Det tyckte jag var en av de saker som var synd med filmversionen (som jag annars gillade!) - att karaktärerna blev mer "hjältiga" och mindre mänskliga.

Handlingen är komplex. Det är många trådar som följs, många huvudkaraktärer och mycket politiska konspirationer, med domedagsklockan hängandes i bakgrunden bara minuter från midnatt. Kalla kriget har sällan varit mer otäckt. Men Moore har koll på alla sina trådar. Han är en sådan författare som får mig att tycka att boken är fruktansvärt bra ända till slutet. Då får han mig att tycka att det är mästerligt.

Också språkligt är Moore mycket begåvad. När en klass på mitt jobb läste dystopier på engelska i höstas enades läraren och jag om att eleverna kunde läsa exempelvis V for Vendetta lika gärna som en roman. Språket är välskrivet, komplext och poetiskt emellanåt. En stor insikt för den prosafixerade svenska skolan ...



VARNING!HÄR KOMMER DET SPOILERS!
Jag måste få gå in i detalj på en scen, väldigt i slutet. Så här du inte läst än, strunta i dessa rader ... I kapitel 12, A stronger loving world, när domedagsklockan står på midnatt. New York efter katastrofen. Människor ligger döda överallt, i blodiga högar. En attack från yttre rymden har krossat en stor del av staden. Första rutan är på Madison Square Garden, där bandet Pale Horse har spelat. På andra rutan ser man den stora skylten på framsidan av konserten, där man kan se att förbandet heter Krystal nacht. En tidning med rubriken War? ligger på den demolerade gatan. Tredje rutan, biografen Utopia visar filmen The day Earth stood still. Man får se enorma tentakler. Andra detaljer; ett taxiföretag med namnet Promethean Cab Co., med sloganen Bringing light to the world. Tídningar med rubriken War? fladdrar förbi i varje bild. Och slutligen får man se "rymdmonstret", som har kraschlandat mitt på The Institute for spacial studies. En reklamannons för "the Veidt method" syns i förgrunden ...

Vad annat kan jag säga än - världsklass?

To Twilight, or not to Twilight

Som ni redan kanske har anat på grund av en del bilder som ligger här på bloggen så tycker jag om Stephenie Meyers Twilight-serie. Att vara vuxen, tycka om de böckerna och ”stå för det” i samtal med andra har påmint mig lite om hur det är att vara vegetarian i sällskap som är vana med carnivorer. Det är att stå för någonting udda och möjligen lite suspekt, som måste försvaras och förklaras för alla som vill veta hur och varför.

Jag har fått höra och läst så mycket kritik om serien. Både från personer som har läst böcker, som inte har läst dem och från en del som bara har sett filmen.


Twilight- The Parody by ~E-f-e-u on deviantART


Språket är undermåligt och tjatigt. Könsrollerna stereotypa. Bella är något av ett själlöst (ja, medvetet ironiskt ordval) våp som bollas mellan sin far, Edward och Jacob. Det är någonting kinky med en hundraåring (förvisso i en sjuttonårings kropp) som blir kär i en tonåring. Jacob ska föreställa Bellas vän men trampar ständigt över hennes gränser. Edward som egentligen beter sig rätt överlägset mot Bella. Mysteriet och det möjligtvis opassande med hela idén med imprinting. Moralismen, exempelvis inget sex innan äktenskapet. Stephenie Meyer är ändå mormon, och visst måste det märkas i texterna?

Min kärlekshistoria med Twilight-serien började våren 2006. Jag har ett extraknäck där jag recenserar barn- och ungdomsböcker, och en dag var det just denna bok som damp ner i brevlådan. Detta var långt innan hypen i Sverige, så jag hade aldrig hört talas om varken författaren eller boken. Jag minns att jag befann mig i ett väldigt stressat stadie av livet och blev nästan arg när det dök upp en tjock bok att recensera. Ytterligare en sak på att-göra-listan. Men när jag började läsa blev jag ögonblickligen förälskad.

För mig var det som att backa tillbaka till tolv-trettonårsåldern, då jag läste Inger Edelfeldt och Margaret Mahy för första gången. Edelfeldts Juliane och jag, som skildrade precis en sådan skälvande själsfrändevänskap som jag drömde om. Mahys Trixarna, som är den enda boken jag har börjat läsa om igen så fort sista sidan var utläst. Den första stora kärleken men med en övernaturlig tvist. Enkelt och genialt. Identitet, familjerelationer, tillhörighet. Klassiska ungdomsboksteman, men för mig blev alla dessa böcker magiska.

När jag skulle skriva om Twilight ville jag försöka förmedla någonting av detta, men med det formellare språket som hör lektörsomdömen till. Bland annat skrev jag att "[f]öremålet för Bellas förälskelse är den mystiske Edward, som visar sig tillhöra en kultiverad vampyrfamilj. Detta har en förstärkande funktion på tonårstematiken: kärleken med den spirande sexualiteten framstår som förbjuden och farlig på ett erotiskt och spännande vis. Frågor om tillhörighet och utanförskap förstärks också av fantasyuppbyggnaden, liksom egenskaper som gott och ont."

Språket, som ofta kritiseras, bedömde jag som "exemplariskt, snyggt och engagerande med en emellanåt torr humoristisk ton." Så kunde det vara.

Hur kommer det sig att vi tycker så olika om denna bokserie? Vad är det i detta som får folk att bli så provocerade? Som får begåvade Lena Kjersén Edman, barn-och ungdomslitteraturkritiker extraordinaire, att slå bakut med rubriken "Nej, all läsning är inte bra läsning" (!)

Det slog mig medan jag funderade över detta blandade mottagande i Sverige att Twilight-serien egentligen har ett fyrdubbelt stigma.

Det är en bok riktad till främst till tjejer i åldrarna 12-19. Flickboken har, som bekant, alltid betraktats som någonting lite löjligt och icke-kvalitativt. Detta har litteraturvetare skrivit om bland annat i boken Om flickor för flickor. Pojkböcker har däremot upphöjts till allmänlitteratur (exempelvis Tom Sawyer och Huck Finn).

Twilight är en fantastisk historia. Alltså inte i bemärkelsen bra, utan som i att den har övernaturliga inslag. I Sverige betraktas detta ofta som någonting suspekt, då vi är som vanast vid det socialrealistiska. Det är också socialrealism som vi allmänt betraktar som litteratur. Det andra är genrelitteratur och generellt inte någonting för vuxna.

Det är en amerikansk bokserie. Detta är inte skäl nog för att bli ratad, men jag upplever att den stora vågen av kritik kom främst i samband med att filmen skulle börja gå på bio. Hela den amerikanska kommersen kring filmen tror jag gör att många inte tar böckerna på allvar.

Stephenie Meyer är dessutom mormon, utbildad vid ett mormonskt college, trebarnsmor och hemmafru. Puh, här har vi många suspekta saker att ta in för en svensk publik. Frireligiositet är generellt uppfattat som någonting mystiskt för oss sekulariserade svenskar. Och det faktum att vi litteraturvetare försöker skilja på författaren som privatperson och texterna författaren producerar, verkar inte riktigt gälla här. Det måste ju sippra in i texten att författaren är mormon?

Jag vet inte. Böckerna är så vansinnigt utlånade hos oss på jobbet. Till och med tjejer vi i princip aldrig ser på biblioteket kommer in självmant och ber om att få låna riktiga tegelstenar på engelska. Kan det verkligen vara dåligt?

Också min egen läsglädje kvarstår. När jag läser om böckerna så färdas jag bort från min familj i förorten och förlorar mig bland vampyrerna och varulvarna i lilla regniga Forks. När jag kommer tillbaka känner jag mig upprymd, inspirerad, berörd och romantisk i sinnet. För mig är detta endast någonting positivt.

Varför tycker jag inte om chic lit?

Jag fick tipset av en elev och läste Cecilia Aherns PS Jag älskar dig. Handlingen lät jättefin - en ung kvinna förlorar sin man och bästa vän i cancer. Men mannen hade förberett brev och överraskningar till kvinnan, som hon får då och då under det första året efter att han har gått bort. En riktigt "sob story"; jag var i princip beredd med näsduken.

Men vad händer? Boken är skrivet med ett sådan tråkigt och taffligt språk, att jag inte kan ta till mig handlingen. Alls. Jag har försökt komma på sätt att beskriva varför jag tycker att språket är så dåligt; att verkligen sätta fingret på det. Jag tror att det är för att allting beskrivs och förklaras, ingenting skildras. Jag minns inte de exakta formuleringarna, men har läst meningar i stil med dessa:

"Sharon var verkligen en god vän. Det kändes skönt när hon tröstade henne."
"Han rufsade till hennes hår, för att busa."

Eller ett direkt citat: "Holly och Jack träffades ofta över lunch eller en drink för att höra vad som hänt i den andres liv. De intresserade sig för varandra. Hon tyckte om hans sällskap och såg honom inte bara som en bror utan också som en riktig kompis." (s 44)

Det blir så vansinnigt ointressant, och alla karaktärer förblir helt platta. Man ser dem inte alls. Sedan finns det också gott om uttjatade uttryck som man inte vill läsa i en roman, exempelvis "pricket över i:et" (sagt om en snygg topp) och att väninnorna gör någonting "under tjo och tjim" (vilket för mig endast är någonting Knattarna skulle komma undan med). Visst, här kan det vara en översättningsproblematik också, eftersom jag läste boken i svensk översättning. But still.

Jag förstod att boken och jag inte skulle komma överens då huvudkaraktären skulle läsa den döde mannens första brev och författaren skrev: "Holly höll andan och med tårar i ögonen och bultande hjärta läste hon den välbekanta stilen." (s 32)
Puh.

Och detta är för mig märkligt, för jag är väldigt förtjust att kolla på chic flicks (jag kommer säkert att gilla filmen som är baserad på den här boken). Filmerna kommer för mig (till en viss gräns) undan med att vara genussterotypa, heteronormativa, förutsägbara och ibland rent utav undermåliga. Jag tycker att det är skön avkoppling och jag blir ofta på gott humör av sådana filmer.

Har verkligen försökt läsa exempelvis Marian Keyes och tänkt att, vad skönt, nu har jag en hel genre att läsa när jag vill läsa någonting avslappnande och roligt. Men chic lit fungerar tydligen inte för mig.

Min väninna B sa det så bra när vi diskuterade detta nyligen, hon sa någonting i stil med att "det är okej att Hollywood tror att jag är så där dum. Men en bok, där förväntar jag mig något mer."

Well said.

Veckans läsning - en sömning historia

Själen frodas och myser nu när vårsolen och värmen äntligen har hittat hit! Kroppen däremot, tyngs ner av pollenallergier och vill helst gå i ide. I kombination med vansinniga tider på arbetet, undrar jag vad som egenligen har hänt med läslustan? Den var bitvis förvandlats till en ha-dvd-box-maraton-lusta.

Men, detta till trots! Någonting har jag vällan ändå läst. Lite recensionsböcker har slunkit ner. Min mangaskola fortsätter, naturligtvis, med mina tre favoritserier plus två nya, Fruits basket och School rumble. Jag hintade om min svaghet för romantik och high school-filmer, och fick således dessa av min elev (eller i detta fall, min lärare).

LOTR har tyvärr legat nere ända sedan besöket i 1800-talsbiblioteket. Kanske är det så att jag kräver en öppen eld för att läsa den ... ?

Nu har jag lämnat P.O. Enquists kosmopolitiska, stillsamt funderande liv. Blev gripen av hans skildringar av alkholist (att bli i spriten). Tyckte nästan bäst om hans betraktelser av hembyn, Hjoggböle, och relationen till modern. En fin ton i det hela. Lite fåmält.

Just nu har läsningen burit mig till helt andra vidder; ett alternativt 80-tal i ett mörkt USA. Alltså, Watchmen av Alan Moore och Dave Gibbons. Jag är sugen på att gå och se filmen på bio, men vill gärna ha läst boken innan dess. Har inte kommit så långt ännu, men är redan fäst vid både den totala antihjälten Rorschach och Dr Manhattan, som är "some kind of a quantum super-hero".

Jag gillar grundkonceptet med att rättshungrande medborgar klär ut sig och bekämpar brott, någonting som staten sedan vänder sig mot när det inte passar längre. Förföljelse och troligen än hemskare saker väntade, medan brottsligheten ökar och världen går åt skogen. Skön superhjältedystopi ...

Längtar i alla fall efter min läslust. Ska se om jag kan skaka liv i den snart.

(Yaaaaaawn!)
PS. Det märks väl inte att jag såg Min granne Totoro nyligen och blev totalt förälskad ... ? Okej, bra! DS.

En filmikon i textformat

Jag började läsa Joyce Carol Oates Blonde nästan så fort jag var färdig med Michael Fabers Sugar. Från en tegelsten om en kvinna till en annan. De fungerade faktiskt att läsa efter varandra. Oates bok har stått i flera år på min att-läsa-lista, det kändes bra att äntligen komma dit.

När jag började tyckte jag att den var väldigt ryckig och fragmentarisk. Oates gör små nedslag här och där i Marilyn Monroes liv, skiftar berättarperspektiv ofta i korta episoder. Alla betraktar verkligen Monroe på håll hela tiden, den väldigt typiskt maskulina, patriarkala blicken. Hon objektifieras av alla runt omkring henne - älskare, äkta män, maktens män i Hollywood och dubbelt genom fotografernas ögon.

Men också när Monroe ser sig själv så blir det på distans. Oates visar oss flickan Norma Jean, alltid väldigt ung och oskuldsfull, oanades, även när självmordet närmar sig, när hon missbrukar och har blivit utnyttjad igen på alla vis (sexuellt, emotionellt, ekonomiskt ...). En flicka som betraktar "sin magiska vän i spegeln" och som verkar anse att Marilyn Monroe är en roll som måste spelas; någonting påhittat och väsensskilt från henne själv.

Intressant är hur kroppslig boken är (precis som Sugar), och vilken annan bild det ger av denna ikon, pinuppan, sexobjektet. Hon lider av fruktansvärda mensvärker och migränanfall, det beskrivs hur hårt hon tränar sin kropp för att hålla sig i form. Drogmissbruket ger henne senare konstiga sår och utslag. Oates skriver om hur Monroe sminkas i timmar och sys in i sina klänningar för att hålla chimären uppe, och vilka smärtsamma blekningar hon utstår för sitt platinablonda hår (och även könshår). Det ger verkligen helt nya tolkningar av just ikonen Monroe - ett mänskliggörande av hela västsamhällets besatthet av den "okroppsliga" kvinnan, som alltså är luktlös, hårlös, perfekt och bara till för att tillfredsställa en maskulin sexualitet.

Berättelsen om Marylin Monroe som Oates skriver är verkligen så vansinnigt sorglig. Jag blir, precis som under läsningen av Sugar, så ärligt förbannad. Männens makt i Hollywood under Monroes tid är fullkomlig. Flickan är inte värt ett vitten, hon är endast en kropp som ska justeras, visas upp, betraktas och dra in pengar till filmbolaget. Hon är också ett hål som man kan behandla hur man vill. Det känns cyniskt och hopplöst.

En sak jag gillar med Oates roman är hur tydligt hon skildrar Monroes kamp för bildning och hennes genuina intresse för skådespeleri. Detta för hon sällan gehör för i Hollywood, men jag tycker om alla de beskrivningar om hur Monroe vill ta om en scen flera gånger för att det ska bli perfekt och om hur i slutändan hon "stjäl" alla scener från sin motspelare. Hennes närvaro är så total. Den kan inte ignoreras.

Norma Jeans tragiska barndom med modern som är psykisk sjuk och en helt frånvarande far bådar verkligen illa för resten av hennes historia. Små glimtar ges om att hon blev sexuellt utnyttjad redan som litet barn (farbror Clyde?). Detta fortsätter egentligen fram till och med USAs dåvarande president, också en modern ikon, och utnyttjandet får sådana enorma proportioner på grund av detta. Västs mäktigaste man ... Sökandet efter kärleken och tryggheten belönas så illa i Monroes liv.

Trots den fragmentariska uppbyggnaden lyckas Oates få ett sådant flyt i berättelsen. Jag kan verkligen inte sluta läsa. Det är en fiktiv historia, baserad på verkliga personer och händelser. Men jag glömmer ofta fiktionen under läsningen, för det känns så trovärdigt. Precis så här hade det kunnat gå till. Och mitt hjärta värker för flickan Norma Jean, som nu på ett sätt verkar leva för evigt.