Bokmalan som började läsa

Vips, så började jag försiktigt läsa lite igen ...! Förutom recensionsböcker är det inte många ord som begluttats av dessa ögon det senaste halvåret. Knappt ens DN eller Vi läser har slunkit ner.

Plötsligt fungerade hjärnan, plötsligt fanns där lite tid över och två händer fria att bläddra med. Plötsligt, kamrater där ute i den virala etern, hittade jag fram till en kär gammal codex och lyckades faktiskt ta mig längre än de första, ynka sidorna innan jag somnade. 

Inte helt överraskande var det Jacqueline Carey som drog igång någonting som försiktigtvis kan benämnas läslust igen. Jag är snart klar med första delen i hennes Naamah-serie, Naamah's Curse. 

Inte lika självklar som Kushiel-serierna; jag saknar mörkret som håller balansen i hennes värld. Men fortfarande blir jag indragen och iväglockad på äventyr av både magisk och erotisk karaktär.

Jag har också börjat på Neil Gaimans senaste roman - The Ocean at the End of the Lane. Den är väldigt efterlängtad! Så högtidligt var det att jag faktiskt riggade upp så som bilden visar - balkongen om aftonen, en kanna te, kuddar, plädar och tända ljuslyktor. Precis vad själen behöver ... 

A Storm of Swords

A Storm of Swords, denna seriens tredje del, börjar precis efter det stora slaget vid Blackwater Bay, det kaotiska mötet mellan två kungars flottor: Joffreys och Stannis. 

(Har du, kära läsare, inte hunnit så här långt i serien finns det alltså risk för S-P-O-I-L-E-R-S!)

Genom dvärgen Tyrions, då the hand of the King, oväntade krigslist slukades hela floden av alkemisternas vildeld och, trots stora skador, vann Joffreys sida. Stannis hela flotta förstördes, vilket vi snart får flera detaljer om genom att vi får följa the Onion Knight, Ser Davos. 

I Riverrun släpper Cat, olovandes, Ser Jamie fri för att byta tillbaka sina döttrar från King's Landing. Han blir "eskorterad" av svärdskämpen Brienne av Tarth. 

Robb fortsätter att kämpa mot Lannisters som  the King in the North medan Aryas ensamna resa fortsätter att leda henne på villovägar och får henne att hamna i än märkligare sällskap. Allt detta medan de yngsta sönerna Stark båda fortfarande tros vara döda ...

Jon Stark hamnar i oväntade konflikter bortanför the Wall, då han tvingas till obehagliga val för att kunna infiltrera vildangarnas läget som tillhör Mance Rayder, kallad the King Beyond the Wall. 

I det yttersta nord härjar också ett slags levande döda, White Walkers, som endast kan dödas med eld eller med det ovanliga materialet dragonglass. Detta samtidigt som the Wall bemannas av färre bröderna än någonsin tidigare i Westeros långa historia.

I King's Landing härjar den, trots sina unga år, grymme kung Joffrey och klanen Lannister styr med järnhand. Sansa slipper förvisso undan sin trolovning med kungen men tvingas till andra val istället.

Och på andra sidan havet samlar Danaerys Stormborn ihop sin armé och väntar på att hennes drakar ska bli stora nog att återvända till Westeros.

Puh! Det var inte lätt att försöka kortfattat sammanfatta denna tegelstensroman, som också bara är en del av George R.R. Martins enormt episka fantasysvit A Song of Ice and Fire.  En serie som förstås är aktuell flera gånger om i och med att första tv-serien just (officiellt) visats klart i Svea (inklusive den trevliga TV-cirkeln). Dessutom sparkar andra säsongen igång nästa vecka och jag råkar (för en gångs skull!) ha den köpekanalen som serien går på.

Ungefär första halvan av boken tuffade på ganska långsamt för mig. Men sedan brakade allt lös och jag kände mig snarast manad att kravalläsa. Det har varit sååå spännande läsning! Jag har blivit riktad jädra obehagligt överraskad flera gånger. 

Martin är, milt sagt, inte snäll mot sina huvudpersoner och jag kommer till den obehagliga insikten att nog ingen går riktigt säkert. Vilket på ett sätt gör mig arg och ledsen. Men framförallt tycker jag att det är starkt och originellt.

Jag skrev en del om genusinvändningar i ett tidigare inlägg, när jag just hade läst klart A Clash of Kings. Och visst kan jag tycka att det är trist att en fantastisk sekundärvärld måste vara patriarkal till sin struktur, när en skulle kunna passa på att utforma den på vilket annat sätt som helst. 

Jag tycker, i varje fall, att det finns intressanta, komplexa och mångfacetterade kvinnliga karaktärer i denna värld. 

Det som blir lite tröttsamt är just den patriarkala blicken som ständigt faller på dessa kvinnor.

Martin är en otroligt skicklig berättare; hans sätt att skriva är ett imponerande hantverk. 

Jag kliver rakt in i de olika delarna av hans sekundärvärld och får möta ett stort persongalleri. 

Här ges detaljer, miljöbeskrivningar, delar av rikets historia och mycket annat stoff visas för mig på ett sätt som gör det lättfattligt, intressant och engagerande. 

De hundra- och åter igen hundratals sidorna liksom flyger förbi, liksom milen man färdas i Westeros. Jag kastade mig genast rakt in i fjärde delen ...

Bilden är lånad från Westeros News. 

Alcatraz versus the Evil Librarians

Tillåt mig att säga: äntligen! Äntligen en bok om hur bibliotekarier egentligen styr hela världen (the Hushlands kallat) med hjälp av sin makt över informationen:

'The Librarians control the information in this city - in this whole country. They control what gets read, what gets seen, and what gets learned. Because of that, they have power.' (s. 99)

Brandon Sanderson (kanske mest känd för att vara den som skriver färdigt Wheel of Time efter Robert Jordans bortgång) har komponerat den fantastiska äventyrsberättelsen Alcatraz versus the Evil Librarians. Ett läsmåste för alla biblioteksnördar!

Med ett uns av Harry Potter och i samma berättaranda som Lemony Snicket möter vi föräldralöse Alcatraz just som han blir bortkörd från ännu ett fosterhem. Detta på grund av hans osvikliga förmåga Att Ha Sönder Saker. Som exempelvis, att råka bränna ner ett kök. Eller så.

Men denna gång blir inte Alcatraz bortforslad till ännu ett fosterhem, utan han blir istället nästan mördad av en främmande man och sedan räddad av sin (dittills okände) farfar - Grandpa Smedry.

Alcatraz får reda på att ätten Smedry är välkända motståndskämpar mot bibliotekariernas envälde. Smedrys härstammar själva från the Freelands, vilka består av tre kontinenter i Stilla havet som bibliotekarierna systematiskt har utrotat från alla världskartor.

(Detta förklarar himla mycket, tycker jag personligen. Det har alltid sett oproportionerligt tomt ut i Stilla Havet.)

Ätten Smedrys vapen är framförallt att många av medlemmarna är så kallade Oculators - de har förmågan att skapa och använda olika slags mäktiga linser för olika ändamål (exempelvis att spåra, skjuta eld, tortera).

Många av familjemedlemmarna också har magiska förmågor i sig själva. Alcatraz kan ha sönder saker, en kusin kan tala fullständigt obegripligt (!) och farfadern är alltid försenad (vilket är mycket praktiskt när någon skjuter på en). En bisarr version av superkrafter - underbart!

Berättartilltalet är direkt riktat till läsaren, på bästa 1800-talsromanvis, och Alcatraz som berättare gör ofta långa utvikningar för att förklara saker för oss hushlanders och kommenterar även gärna själva skrivandets konst. Exempelvis:

I apologize for that last chapter. It was far too deep and ponderous. At this rate it won't be long before this story departs speaking of evil Librarians, and instead turns into a terribly boring tale about a lawyer who defends unjustly accused field hands. (s. 278)

Ja, ni förstår. Det finns många roliga detaljer, klurigheter och absurda saker att berätta. Men jag måste begränsa mig; annars växer detta inlägg bortom rimlighetens nivå. Det är lekfullt och skruvat och väldigt, väldigt roligt.

Tedags för viktorianska varulvar

För mig, som under perioder av mitt liv har med närmast manisk iver har läst dels historiska Harlequin, Jane Austen samt bit lit av olika slag, är Soulless av Gail Carriger något av en fullträff.

Miss Alexia Tarabotti är en intelligent och självständig ungmö, italienskättad och med vissa svårigheter att passa in i det sociala sammanhang i London till vilket hon klassmässigt hör hemma.

Eftersom människor generellt är flirtiga, skvallriga idioter, endast intresserade av äktenskap och mode, trivs Alexia bäst i sällskap av böcker samt té.

Här någonstans tar Jane Austen-liknelserna slut. I detta alternativa viktorianska England är både vampyrer och varulvar inte bara verklighet, utan också etablerade i det vardagliga samhället med exempelvis politisk representation och egen byråkrati.

Alexia själv är ingen vanlig människa, utan är någonting som kallas för preternatural. Det är det övernaturligas antites och vid kontakt med magiska varelser, neutraliserar hon dennes förmågor. En originell idé, som dock inte känns helt färdigetablerad.

En person tränger dock igenom Alexias roll som potentiell ensamvarg (pun intended), nämligen alfahannen för det mest prominenta varulvssällskapet i London. Lord Connell Maccons eldfängda temperament är väl matchat med Alexias. Deras relation är en kitslig sak som naturligtvis blommar ut i en passionerad romans under deras äventyr tillsammans.

Lorden arbetar för BUR (Bureau for Supernatural Registration) och även Alexia blir indragen i deras uppdrag. I denna del finns framförallt två problem: enskilda vampyrer och varulvar (som inte hör till någon flock/svärm) försvinner spårlöst. Samtidigt som nya dyker upp, utan några som helst kunskaper om hur reglerna i det civiliserade samhället ser ut.

Både bokens mythos och handling saknar någonting vad gäller utförande och intern logik. De övernaturliga inslagen presenteras lite skissartat och bokens steampunkstendens utforskas inte närmre.

Men jag förlåter författaren det, för hon har verkligen skrivit en riktigt humoristisk underhållningsroman som passar perfekt när en vill ha någonting riktigt lättsamt och charmigt. Jag ser fram emot att läsa fortsättningarna i serien.

Obs! Läses lämpligen med en kanna té inom räckhåll. Mycket nöje!

Mangakavalkad

Anne Freaks - Yua Kotegawa (Vol. 1-4)

En morbid liten historia om flera ungdomar som, visar det sig, har vuxit upp som barn i en religiös sekt med terroristiska tendenser.

Yuri, som har en minst sagt komplicerad relation till sin mor, möter Anne igen som tonåring och blir djupt förälskad i henne.

Han dras in i hennes värld bestående av grovt våld och mord, i kampen för att krossa sekten - the Kakusei Group.

Anne är en osannolikt obehaglig karaktär som ena stunden är flickaktig och kärleksfull, för att i andra fullkomligt hänsynslöst mörda och lemlästa. Det är spöklikt att se Yuris destruktiva kärlek till henne.

Ju längre berättelsen fortskrider, desto mer otydliga blir de moraliska gränserna. Vem har egentligen rätt; vilka är de goda? En skruvad och egen historia.

Arisa - Natsumi Ando (Vol. 1)

Arisa är en godhjärtad och populär tonårstjej, som oförklarligt nog en dag tar sitt liv. Kvar blir hennes tvillingsyster Tsubasa, som kallas för demonprinsessan på grund av sitt hetsiga temperament. För att förstå omständigheterna kring systerns död klär Tsubasa ut sig till Arisa och börjar nysta i mysteriet.

Fin stämning, spännande och lite mystisk. Skulle gärna läsa vidare!

Chrono Crusade - Daisuke Moriyama (Vol. 1-8)
Miljön är 1920-talets USA. Syster Rosette är medlem i Magdalenaorden, som kämpar mot demoner och andra övernaturliga väsen som hotar mänskligheten och planeten.

Till sin hjälp har hon Chrono, hennes mest pålitliga kumpan och dessutom en mäktig (fast god) demon. De två är sammanbundna av hemligheter i det förflutna och deras livsöden är knutna till varandra på mer än ett sätt.

Äventyrligt, charmigt och sorgligt. Jag gillar idén med ett nunnesysterskap som slåss mot demoner, förstås.

Samurai Deeper Kyo - Akimine Kamijyo (Vol. 1-2)
Kyo är en stillsam ung man som vandrar land och rike runt i 1600-talets Japan som ambulerande apotekare. Föga anar han själv att han är en dubbel natur: ibland tas han över av den vildsinte krigaren demonöga Kyo!

Humoristiskt (på gränsen till tramsigt) samurajäventyr med lite för mycket fokus på nakna flickor ...

The Devil Ororon - Mizuki Hakase (Vol. 1-4)

Ensamma Chiaki är dotter till en ängel och en människa och därför jagad av både himlen och helvetet.

När hon en dag hjälper en främmande man - Ororon - på gatan som är skadad ändras hennes liv för alltid. När han låter henne begära en belöning som tack för hjälpen, ber hon honom att stanna hos henne för evigt.

Intrigen tätnar då Ororon visar sig vara kungen över hela helvetet och ständigt måste försvara sin titel med blod och våld.

Tillåt mig att säga ... njaaa! Jag hänger inte med i den interna logiken alls. Jag förstår inte varför karaktärerna gör som de gör. Skulle kunnat ha varit en övernaturlig romans, men är i själva verket mest ... förvirrande och otrolig (på fel sätt).

xxxHolic - CLAMP (Vol. 1-2)

Watanuki, en ung man som fått klara sig själv i livet, lider av sin förmåga att se andar och spöken. Av en slump (?) möter Watanuki häxan Yuko och blir lovad att få hjälp - om han arbetar i häxans affär. Plötsligt blir han än djupare indragen i magins och det övernaturligas mystiska värld.


Rolig, skruvad och spännande. Läser gärna fler delar!

Mangautbildningen fortsätter säkerligen. Jag rapporterar vidare ...

Ankomsten

I höstas läste jag Ankomsten av Shaun Tan, som ju är både ALMA-pristagare och Urhundenvinnare. Denna textlösa serie/bilderbok/grafiska berättelse är ett experimenterande i perspektiv, både vad gäller tecknarperspektiv och handling.

Tan utgår från små, små detaljer först som sedan byggs upp till the big picture: ett hem, en liten familj. Tidig 1900-talskänsla vad gäller kläder och boende. Verkligheten känns bekant, även för oss läsare.

Men det trygga och välbekanta hotas av skuggor (som ser ut som draksvansar), vilka jag tolkar som andra världskriget, nazismen eller generell fattigdom och arbetslöshet.

Mannen bryter upp och reser från sin familj till ett annat land. Där, i detta helt främmande, försöker han bygga upp en begriplig vardag.

Den stora tullen mannen kommer till är tydligt Ellis Island, men i fantastisk tappning. Perspektivet överdriver och förfrämligar. Stämningen är snarast mardrömslik. Alfabetet är obegripligt och växlar stil mellan någonting som skulle kunna vara latinskt, kyrilliskt, asiatiskt eller rena schiffer.

Med tiden erövrar mannen kunskap om detta nya främmande och det visar sig påminna i stort om livet i hemlandet. Det finns mat, bostad, umgänge, musik, husdjur även här, trots att allting ser annorlunda ut.

Mannen möter också andra emigranter och får höra deras livshistorier. Återigen är kriget så närvarande. Likaså ges 1950-talskänslan av the American Way of Life genom detaljer som flygplan, hushållsapparater, att mat köps i automater. Lite SF-aktigt, retrofuturistiskt.

Jag förstår att Tan är prisbelönt: hans tecknarstil är utsökt. Gråskala, skuggor, orginella former och perspektiv. Tan är uppenbart begåvad både i det realistiska tecknandet och det mer surrealistiska, egna. Uppslukande. Extra fascinerad blir jag, som är sådan ordmänniska, över hur rik en helt ordlös berättelse kan vara.

Berättelsen ser jag på två plan. Det fantastiska, surrealistiska. Jag tänker ibland på Bizarro, med alla de små återkommande detaljerna (exempelvis pappersfåglarna). Drömlikt, ibland mardrömslikt.

Det realistiska planet: att resa ensam för att försöka skapa ett bättre liv för familjen. Fly från fattigdom, krig, hot. Att inte kunna varken språket eller kulturen. Ensamhet, utanförskap.

Men det finns också hoppfullhet. Mannen får ändå kontakt, med husdjuret och med andra människor, och erövrar den främmande världen. Det blir en cirkelrörelse - det främmande blir ett hem till slut. Det visas genom att samma detalj-helhetslek som i början av berättelsen upprepas, med små variationer.

Kulmen kommer i slutet då dottern, den unga flickan, får agera guide åt en nykomling i landet. Symboliskt, stämningsfullt och just också hoppfullt.

Småläst

Som ni vet, så slinker det ofta ner böcker som kanske inte inspirerar till långdragna, utförliga inlägg i bloggen. Men som en ändå har lagt ner lästid på. Dessa brukar jag samla ihop i kollektiva inlägg och i varje fall skriva en liten rad om. Som en kort läsrapport, ungefär.


Innan jag dör - Jenny Downham
En stark, sorglig och oerhört mänsklig skildring av Tessa, en tonårstjej som är döende i leukemi. Hon skriver ihop en lista över saker hon vill prova innan hon dör och vi får bland annat läsa om hur Tessa blir kär för första och sista gången, och om hur hennes familj och vänner handskas med det faktum att hon snart ska dö. Gripande!

Ibland bara måste man - David Levithan
En lättuggad och charmig amerikansk high school-historia om Paul som förälskar sig i Noah men ändå råkar trassla in sig med sitt ex Kyle. Levithan har verkligen blivit en av mina favorit-YA-författare. Tyckte mycket om både Naomi & Elys kyssförbudslista, som han har skrivit tillsammans med Rachel Cohn, och En bit av mig fattas.


I skuggornas makt - Brandon Mull (Fablehaven; 3)
Recensionsbok. Enkelt uttryckt - en författare som gärna vill leka i Spiderwicks sandlåda men som trots den snarlika ploten och uppbyggnaden föga lyckas. Det saknas framförallt inre logik och moderna könsroller.


Ett hav av blod - Darren Shan (Legenden om Larten Crepsley; 2)
Recensionsbok. Jag har recenserat ganska många delar i författarens serie om Darren Shan och också fått fortsätta med den nya serien (som är en prequel-svit) om Larten Crepsley. Det är, fortfarande, hårdkokt, fartigt och mycket fokuserat på killar och deras gemenskap. Våld, vampyrer, vapen. Men det är faktiskt humoristiskt och ganska medryckande.



The Last Song - Nicholas Sparks
Varför envisas jag med att försöka läsa den här författaren? Jo, för att hans böcker låter som enkla underhållande kärleksromaner som är sköna att läsa när en är trött och bara vill koppla av ... bara det att karln kan ju inte skriva! Pinade mig igenom denna också. Är kanske aldrig tillräckligt trött, helt enkelt, för Sparks?


Pale - Chris Wooding
Recensionsbok. En riktigt spännande och otäck historia utgiven av det lättlästa förlaget Barringtone Stoke. I en nära framtid kan vissa människor under vissa förutsättningar väckas ifrån döden. De kallas för pales på grund av sin blekhet och blir illa behandlade av större delen av samhället. En historia liten till formatet men stor innehållsmässigt.


Ska försöka knåpa ihop ett manga-inlägg här framöver; jag har fått låna en stor bunt av en av mina kära elever. Väl mött!

What are you talking about? Shopping!

Jag lovade ju att berätta vilka reafynd som faktiskt blev av detta år. Förra året köpte jag i princip ingenting, men i år blev det faktiskt en liten skörd.

Kristina Hultmans Undersökningen ... har jag varit nyfiken på ett tag. Har i och för sig hört blandande reaktioner på den, men vill ändå testa. (Plus att Modernista gör så himla snygga böcker, så en bara vill äga dem.)

Samma sak har jag suktat lite efter Joyce Carol Oates dagböcker sedan de släpptes. Känns som potentiellt intressant läsning.

Självklart passar jag på att fynda Einsteins fru till vrakpris och köpte medan jag höll på också Hundra procent fett. Liv Strömquists serier är värda att ha hemma i bokhyllan så att en kan gå tillbaka till dem.

Prettohögen, sedan då. En liten bok om Shakespeare och The Globe-teatern. En bok med två Shakespeareessäer i, signerade Oscar Wilde respektive George Bernard Shaw. Samt essäer av den vittra pionjärkvinnan K.J. (som jag har läste världen bästa biografi om). Litteraturnörderi!

I år fick jag tag på Den Stora Boken om Neil Gaiman, som tog slut på Sf-bokhandelns rea förra året. Överraskande detaljerad och omfattande verkar den vara. Fyndade också ett uppslagsverk om amerikanska serier i fett foliantformat (Comics between the Panels), som säkerligen kan vara till glädje genom livet.

Resultatet: en nöjd och inte utfattig bokmala. Var det några andra som fyndade rejält i år, månne? Någonting fantastiskt som man har missat?

Dödlig dekadent dandy sökes

Mark Gatiss (också känd som Mycroft Holmes) är verkligen en relevant person för oss anglofila nördar där ute.

Inte bara är han en av skaparna bakom den nya Sherlock-serien (tillsammans med Steven Moffat). Han har också skrivit den litterära karamellen The Vesuvius Club (första delen av tre).

Här möter vi den oförliknelige Lucifer Box - konstnär, spion, lönnmördare och dandy - i det edwardianska London.

I denna berättelse utreder Box morden på två av Englands mest framstående vulkanforskare och hamnar också mitt i en reliksmugglarliga. Ledtrådarna för honom till Neapel, där han inser att intrigen är tätare än han först trott.

Lucifer Box är en oemotståndlig litterär karaktär. Vältalig, välklädd, sarkastisk, amorös och helt omoralisk. Associationer till den verklige dandyn Oscar Wilde kommer naturligtvis också till en, särskilt när Box levererar sina bitska one-liners och anmärkningar, som exempelvis denna:

"You are very impudent, young man, I replied. It will get you a long way." (s. 156) Eller denna, när Box själv råkar ut för ett långt fall: "If this was The Fall then I understood why my namesake came out so illtempered." (s. 161) Eller varför inte denna, något mer ekivoka, då en mer ... intim ... relation inleds med hjälpredan Charlie:

Mr Jackpot turned his huge eyes on me in a kind of mute enquiry. A moment later he put his hand on my thigh.
Well, what was I to do? For the well-bred gentleman there was surely only one recourse. I f****d him. (s. 127)

Det är också omöjligt att inte älska Delilah, ett oerhört robust och prosaiskt fruntimmer som fungerar som ett slags allt-i-allo för Box. Bland annat städar hon undan när det har lönnmördats.

Bokens största fröjd är helt enkelt språket: det rör sig om en oerhört välkomponerad pastisch. Sirligt, stiligt och torrt humoristiskt. Illustationerna i art nouveau-stil, signerade Ian Bass, sätter tidsandan på ett förträffligt sätt.

Även om tidsperioden är senare än Sherlock Holmes-tiden, så går tankarna onekligen ditåt. Författaren själv gör själv en blinkning till Conan Doyle genom beskrivningen "This entire case seemed to be a study in wet reds and blacks." (s. 99)

Kasten är tvära mellan de fina herrklubbarna, restaurangerna, sjabbiga pubar och mörka gränder.

Letar ni efter erotiska lönnklubbar, opiumrus, mystiska beslöjade damer, giftiga insekter, fällor, förväxlade identiteter och förklädnader? Tillåt mig att säga, att ni har hittat helt rätt.

Exorcism noir

Ett dimmigt och skitigt London i en alternativ nutid. Spöken, andar, demoner och många andra magiska varelser är lika verkliga som någonting annat. Folk skyddar sina villor med tjuvlarm, pentagram och magiska örter.

Felix Castor, som är inneboende hos en jordgudinna och vars bästa vän sitter inspärrad besatt av en mäktig demon, hankar sig fram som frilansande exorcist.

Ibland tvingas han ta mer förnedrande jobb för att försörja sig, som att underhålla på barnkalas. Ofta får han stryk och hamnar i seriöst trubbel på grund av de fall han åtar sig. Alltid är han ganska sjabbigt klädd i maffiga ytterrockar och levererar sarkastiska oneliners.

Komponenterna är framförallt urban fantasy och deckare noir, vilket är en kombination som gifter sig väl. Hela uppbyggnaden med övernaturliga väsen som en naturlig del av världen och de mörka, smutsiga storstadsmiljöerna sätter fantasytonen.

Samtidigt driver Felix Castor i princip en klassisk privatdetektivbyrå och hans fall leder honom på många krokiga vägar, där konspirationer är vardagsmat. Hela stämningen och språket andas noir, med sin mörka humor och hårdkokthet. Dialogen är genomgående strålande; torr och humoristisk.

Tematiskt sett finns det också plats för funderingar som exempelvis vad innebär det att vara människa? Vilka varelser har egentligen rätt att existera (spöken, levande döda) och vilka har rätten att avsluta deras existens, sådan den nu är (exorcister?).

Författaren Mike Carey är djupt insyltad i serievärlden och har bland annat skrivit hela serien Lucifer, en spin-off från Neil Gaimans episka Sandman-universum.

Ni kan föreställa sig att en som läsare är ganska nöjd. Än så länge har jag läst de två första delarna - The Devil You Know och Vicious Cirle - och kommer absolut att fortsätta.

Är det någon annan som också har läst? Vad tyckte ni?

Tyko Flores äventyr

Det börjar som en realistisk skildring av barnarbete i gruvornas djupa mörker i någonting som liknar 1700-talets Sverige. Snart förvandlas historien om föräldralöse Tyko Blom och hans kamrat Julius/Julia till en både äventyrsfylld, varm, otäck och rolig fantasyberättelse som tar oss med till en annan värld.

Jag har läst Martin Widmarks trilogi - Den dansande djävulen, Fyrtornet i Son-Li, Polyhymnias guld - högt för min bonusdotter och vi har verkligen njutit denna läsresa. Det har varit högljudda "Neeej, du kan ju inte sluta läsa NU!" vid aftonläsningarna. Resorna till och från skolan har plötsligt gått alldeles för fort.

Som vuxen läsare känner jag igen flera av fantasygenrens berättarmönster och karaktärer. "Ankungen" Tyko, som förvandlas från enkel, föräldralös gruvpojke till arvtagaren Tyko Flores.

Quest-temat, med både den inre och yttre resan och flera uppdrag som måste lösas. Karaktärer som relativt enkelt kan delas upp i hjälpare/stjälpare och där ondskan är tydligt definerad, enligt barnboksvärldens spelregler.

Men Widmark är en alldeles strålande berättare och det väldigt spännande läsning. Det hårda livet i gruvan, där de unga gruvpojkarna får slita och får stryk, skildras detaljerat och intressant. Där byggs historien upp.

Övergången till det mer fantastiska fungerar också väl. Sekundärvärlden, Den Röda vägens land, tecknas tydligt och detaljerat och bjuder på en del oväntade personer och händelser. Den gåtfulla Ormapan är förstås en favorit, liksom berättelsens starka dam Lillevi och, för all del, retstickan Arti Harakka.

Språket är välkomponerat och välskrivet och är en fröjd att läsa högt. De svartvita illustrationerna i början av varje kapitel, signerade av Henrik Tamm, sätter verkligen stämningen. En stämning av äventyr och fara i en främmande värld. Av vänskap och mod. Och av att komma hem, slutligen.

A Song of Ice and Fire - lägesrapport

(Se upp för en & annan spoiler!)

Andra delen ligger just utläst på nattygsbordet. Bredvid ligger följaktligen tredje delen, alldeles nyss påbörjad. Vilken resa. Jag har slagits både med the Onion Knight och the Imp vid Blackwater Bay, i ett hav av vildeld.

Jag har färdats med Jon bland vildingar och de kallaste utav berg, följt Aryas motståndskamp och samtidigt också suttit fängslad i King’s Landing tillsammans med Sansa. Fångad i ett slott, fångad av sin kropp, fångad i sin position.

Jag har också nyss sett både den andra delen av tv-serien på SVT, med efterföljande TV-cirkel (vilket jag tycker generellt är en sådan strålande idé!). När jag var i USA förra våren så passade jag på att se de fem första avsnitten, vilket var så många avsnitt som hade gått då. Men sedan har jag inte sett några fler.

Det känns lite retro och högtidligt att passa samma tid varje vecka för att få se ett avsnitt av en tv-serie så. Jag tänder ljus och tar mig en kopp té och verkligen bänkar mig framför tv:n. Trevligt.

Sedan ser jag avsnittet igen via SVT Play (denna underbara uppfinning) med sambon, som har sina rollspelskvällar just onsdagar och därför missar denna nästan-analoga högtidsstund.


Språket, berättarhantverket, persongalleriet
Jag tycker böckerna bjuder på ett imponerande hantverk, både episkt i sitt omfång och väldigt detaljrikt. George R.R. Martin har ett klart välkomponerat språk, engagerande, funktionellt.

Inte med den ålderdomliga klang som exempelvis Jacqueline Carey bjuder på, utan mer neutralt och tidlöst. Inte så romantiskt som en del fantasy kan vara (som Guy Gavriel Kay), utan mer rättframt.

Det är verkligen en enorm väv av många berättelser och det är lätt att få bilder i huvudet när en läser. Jag förstår verkligen varför böckerna blev omvandlade till en tv-serie. Det är visuellt och sceniskt.

Mer komplicerat att fånga i tv-serien blir det dock det omfångsrika persongalleriet. Detta är faktiskt en av de saker jag gillar bäst med böckerna hittills: att varje kapitel har en enskild berättare. Det blir en häftig berättarstruktur när en som läsare blir helt indragen i en karaktärs situation, för att sedan i nästa kapitel kastas in i nästa.

Konsekvenserna av denna strategi blir förstås flera, varav den mest uppenbara är att det finns större potential att få fram flera perspektiv på samma skeenden och därför fler moraliska gråzoner. Gränser mellan onda och goda karaktärer, en av högfantasyns klassiska fällor, kan lämnas mindre tydliga.

Som en av mina elever (ungefär) sa när vi diskuterade böckerna på en lektion: ”Man läser ett kapitel om hur den här killen vill mörda den andra killen och förstår precis. Sedan läser man om hur den andra killen vill mörda den första och tänker, men han har ju rätt, ju!” Det är intressant.

En annan, väldigt fiffig, konsekvens är att det blir cliffhangers konstant i läsningen. Nästan vid varje kapitel så lämnas en som läsare dinglandes i luften vid klippkanten. Ända till Martin behagar ta upp karaktärens tråd igen. Vilket kan dröja många hundra sidor i dessa otroliga tegelstenar som är delarna i denna serie. (Sir Arthur torde känna sig nöjd!)

Ytterligare en effekt av denna berättarstruktur är att det finns plats för så många olika karaktärer, stora som små. Självklart finns det ända en tendens till huvudpersoner, annars finns det en risk att det hade blivit mer ett postmodernt experiment än en berättelse. De som, vågar jag hävda, de flesta omedelbart sympatiserar med är Arya, Jon Snow, Tyrion och Bran.

Mest av allt, kanske, om en är en nördig feministperson som undertecknad, med Arya. Hon är en av de få karaktärerna som tillåts bryta mot sekundärvärldens rådande genusordning, som mycket riktigt påpekades i kvällens Tv-cirkel.



Invändningarna - men genus, då?
Och här någonstans börjar vi närma oss det som jag tycker minst om med Martins serie. Just genusordningen. Det är, som min väninna S skulle ha sagt, inget genuskalas, precis.

Med tanke på den potentiella frihet som, enligt min åsikt, finns inbäddat i det fantastiska skrivandet kan jag ärligt talat tycka att det känns något slött att inte utnyttja denna potential till att skapa andra villkor än de vi har sett till leda i den verkliga västvärldens tröttsamma, mångtusenåriga historieskrivning.

Kan det inte vara intressant att i alla fall undersöka vad som händer om inte alla män måste vara kraftiga, pälsbeklädda handlingens män med tvåhandssvärd och kvinnor reducerade till husfruar, handelsvaror eller horor? Jag överdriver. Men den patriarkala könsstrukturen är klar och tydlig i Martins sekundärvärld; en sekundärvärld som på många andra sätt välkonstruerad och spännande.

Kanske är det så att jag blev bortskämd av att läsa Kushiel-serien förra året som, om än inte helt fri från könsstereotyper, ändå bjuder på en viss mångfald vad gäller könskategorier och maktstrukturer och som också bryter mot heteronormen.

Visst borde mer fantastik, om något, kunna bryta mot verklighetens begränsande normer?

Tv-serien, som det visuella mediet det är, har också den trista effekten att ta potentiella genustråkigheter ändå tydligare med exempelvis de glada horornas bröstguppande kavalkad till Tyrions bädd eller våldtäktsscenen på Danerys bröllopsnatt (satt i en romantisk solnedgång med smäktande musik, där den enorma khalen kusligt nog ges ordet no, som borde vara Danys rättighet och skydd).



Den allmänna genreglädjen
Som fantasyläsare sedan barnsben är jag dock van vid att bortse från genustråk. Det är, trots allt, fantastiskt roligt att se en sådan påkostad och välgjord tv-serie inom denna vår genre. Ni som också är trettionågonting eller äldre än så har ju, precis som undertecknad, fått genomlida en hel del ostiga fantasyfilmer/serier genom åren ...

Jag tycker också att Martin som författare betraktad är en skicklig hantverkare som komponerar en fantasysvit med många goda kvaliteter.

Några av de saker som jag tycker bäst om, förutom språket och myllret av karaktärer och händelsetrådar, är att stoffet känns så väldigt fantasy men att författaren faktiskt använder sig av relativt lite magi.

Jag tycker också om att det bryts mot några av mina egna högfantasyförväntningar. Att i princip börjar en fantasyserie med att slänga ett oskyldigt barn ut från ett fönster är ganska tufft. Och oväntat.

Den någorlunda känsla av trygghet som jag har känt när jag har läst annan mer traditionell fantasy, har jag inte riktigt med Martin. Han kan ta livet av några av de karaktärer en sympatiserar mest med och tvinga andra till svek och förnedring.

De symboliska vargarna introduceras tidigt, en för varje barn i Stark-klanen, och tillskrivs stor betydelse. Men strax avrättas en av dem och en annan körs bort.

Jag gillar den känslan av otrygghet. Det gör mig hungrig på att läsa vidare, trots mina invändningar. Väl mött, således, i bok tre och episod tre av serien!

Nyförvärv i Bokmalans hyllor

Jag misstänker att jag har ett uppdämt behov av att handla böcker. Hela förra året tog jag det ganska lugnt med alla typer av shopping, eftersom jag skulle göra Den Stora Resan.

Men sedan jag kom hem har jag spontant handlat hem en rätt stor skörd. (Dessutom har jag förbeställt åtta böcker från Bokus och AdLibris reor - vi får se hur många som dyker upp av dessa. Återkommer.)



Innan resan skaffade jag fram lite nya zeeländsk litteratur, som jag dock inte ännu har läst. Katherine Mansfield är tydligen en av de stora namnen, liksom Janet Frame (tack S för presenten!).


Julklapp från jobbet! Köpte upp mig på två av höstens favoriter - Vår rättmätiga plats och Pojkarna.


Fyndade denna Mahatma Gandhi-biografi på Bok & bild för ett löjligt fördelaktigt pris. Skrev mitt specialarbete om honom på gymnasiet. Fascinerande liv.


Skulle bara gå förbi Sf-bokhandeln lite snabbt och köpa en present ... men, ack ack ack!

Kom därifrån med två bilderböcker av Neil Gaiman, Watchmen (favorit, måste ägas!) samt antologin Shadows over Baker Street, som jag hittade till tack vare A Study in Emerald. Lovecraft möter Sherlock Holmes - det borde var helt enkelt fantastiskt!


Jag norpade faktiskt Dirk Gently från en hög med gåvoböcker som kom till jobbet, medan Strindis kom med på köpet när jag gick på Författardagen. Mycket tveksamt om den kommer att läsas någon gång, dock ...


Två av mina kompisar i Göteborg bor precis vid antikvariatet Röde orm, som bara råkar ha en hel vägg full med begagnad sf/fantasy. Lycka! Fyndade China Miéville-favoriten The City & the City samt en arthuriansk fantasyroman av Stephen Lawhead som jag har sneglat på tidigare.

I övrigt fick jag också plats med alla nyförvärv i hyllorna. Slutsats: en nöjd bokmala!

Höstens grafiska buffé

Om någon ropar i skogen - Malin Biller
Urhundenvinnare 2011! En självbiografisk uppväxtskildring, tecknad i Billers egna stil, som innehåller stor sorg och också igenkänning. Om att känna sig fel hela tiden, om skilsmässa och föräldrar som inte tar ett vuxenansvar. Om övergrepp. Om sociala hierarkier och att försöka finna sig själv och sin plats. Stark och sorglig med ett uns av hopp, så småningom.


Mats kamp - Mats Jonsson
Jonsson fortsätter att nedteckna sitt liv i denna senaste grafiska självbiografi. Mats och Viktoria försöker skapa sig ett liv i Stockholm och går från liten lägenhet centralt och vuxenliv till småbarnsföräldraskap och livskriser. Svart, sorgligt och hoppfullt om Livet.


Hungerhuset - Loka Kanarp & C/M Edenborg
Som en spansk skräckfilm berättas här om två systrar vantrivs hos sina fosterföräldrar. De ger sig ut i den djupa skogen och finner där ett förfallet ödehus, som lockar dem men vill dem illa. Suggestiv grafisk skräckberättelse tecknad av Kanarp, som tidigare imponerat med Pärlor & patroner – 60 historiska kvinnoporträtt.


Ja till Liv! - Liv Strömquist
Från A till Ö bjuder Strömquist på ett argt, politiskt ABC och diskuterar ämnen som svensk politik, nazism, feminism, queer och kulturkändisar. Färgsprakande, oförsonligt och vansinnigt roligt.
Politisk satir av en av de skarpaste serietecknarna i landet.

Med andra ögon - Li Österberg
Små serienovellspärlor om (framförallt) olika flickor och kvinnor som tangerar varandra över gränser som tid, rum och verklighet. Realism med en liten, liten twist.

Övernaturliga romanser

Jag blev jätteglad när jag upptäckte att Laurell K. Hamilton hade fortsatt att skriva om privatdetektiven/ faerieprinsessan/ fertilitetsgudinnan Merry Gentry - Divine Misdemeanors, del 8.

När jag väl började läsa kände jag mig ... mätt.

De senaste åren har jag läst så många delar av dessa supernatural romance-serierna att jag insåg att jag till sist fått nog.

Därför var det lite synd om denna recensionsbok som dök upp strax därefter:

Embrace - Jessica Shirvington (The Violet Eden Chapters; 1). Ni ser ju redan på omslaget vart denna bok är på väg ...

Violet Eden växer upp moderslös med en frånvarande far. Hennes enda tröst i tonårslivet är träningskompisen Lincoln - som visar sig vara gregori, halvängel.

Och det visar sig att Violet också är halvängel ... och Lincoln har vetat allt och inte berättat NÅGOT för henne .... och det betyder också att de inte får bli kära i varandra, eftersom de är gregori-partners.

Här någonstans dyker det upp en vacker, mystisk främling vid namn Phoenix, som har korpsvart hår med guldslingor i, ett okänt förflutet och en magisk förmåga att kunna kontrollera människors känslor och tankar.

Ja, ni förstår säkert hur detta triangeldrama byggs upp och hur tröttsamt naiv en viss huvudperson upplevs ...

Jag är helt enkelt sugen på att läsa helt andra saker!

Ömtåliga berättelser

Fragile Things av mästerliga Neil Gaiman har, av någon outgrundlig anledning, stått oläst i min bokhylla i flera år.

Jag blev lite snopen när jag insåg att jag redan stött på flera av novellerna i andra samlingar ... bland annat Smoke & Mirrors och M is for Magic.

Lite ojämn kvalitet, men några slog an en ton i mig. Den första novellen, A Study in Emerald, som bjuder på 1800-tals pastisch i ett alternativt viktoriansk England, är superb. Lovecraftiansk Sherlock, ja visst!

(Måste nog skaffa mig hela den antologin som den texten är skriven till - Shadows over Baker Street.)

Forbidden Brides of the Faceless Slaves in the Secret House of the Night of Dread Desire är charmigt humoristiskt. Jag gillar verkligen tanken: tänk om det finns en existens när realism betyder gotiska slott och osaliga andar och där det fantastiska blir att skriva om uttråkade hemmafruar i förorten ...

I The Monarch of the Glen, den sista texten i samlingen, möter vi åter Shadow, från American Gods. Någonstans på bystan i Skottland får han ett dörrvaktarjobb som verkar tämligen mystiskt.

Ett kärt återseende! Mytologiskt, humoristiskt, mystiskt, kargt och lite hårdkokt. Jag tycker om 'et.

Läsrapport från sommarens slut och höstens början

Kanske ska jag ändå, så här i slutet av oktober, plita ner några korta rader om det andra som har blivit läst i slutet av sommaren och början av hösten. Det har blivit en ganska blandad kompott denna gång.

Nyligen har jag plöjt igenom en del av höstens nya ungdomsböcker, men de skall föräras med ett eget inlägg, tänkte jag.


Son of Avonar - Carol Berg (The Bridge of D'Arnath; 1)
Jag fick låna en fantasyroman av en av mina forna biblioteksstammisar. (Egentligen två, men jag har läst den andra än - The Final Empire, Brandon Sanderson.)

I sekundärvärld, the Four Realms, följer vi Seri i två olika tidslinjer. I berättelsens början lever hon ett fattigt, isolerat liv i en stuga där hon en dag stöter på en naken man, halvgalen och på flykt från kungens vakter. Detta är berättelsens nu.

Seris förflutna innebar ett liv som dotter i en adelsfamilj, uppvaktad av kungen själv. Långsamt visas den passionerade kärlekshistoria med en magiker som oundvikligen tycks leda till ett abrupt och olyckligt slut.

Magi är nämligen förbjudet i riket och belagt med dödsstraff.

Till en början på grund av trots, hjälper hon den främmande mannen och de ger sig ut på en klassisk quest-resa tillsammans med andra aktörer i dramat. Men efter hand som berättelsen fortlöper visas hur mycket deras livsöden faktiskt är sammanfogade.

Jag är förtjust i karaktären Seri - hon är tuff, självständig och ganska grining, vilket jag uppskattar. Men överlag känner jag igen lite för mycket av handlingsmönster och karaktärstyper för att den ska ge någon särskilt omvälvande läsning.


Julia - Anne Fortier
Jag älskar bokens omslag. Jag älskar också idén - att en ung kvinna, rotlös i världen, reser till Italien och upptäcker att hon är ättling till verklighetens Julia, från Romeo och Julia. Själva boken är ... okej.

Förvecklingarna är lite för snåriga och långsökta. Språket är okej, men inte mer. Karaktärerna har potential till att vara charmiga, intressanta och mångfacetterade (exempelvis Umberto är en jättespännande karaktär).

Men de skildras för spretigt och blir därför inte tydliga. Konflikten mellan tvillingssystrarna känns väldigt oetablerad - varför spenderar de större delen av historien med att verkligen avsky varandra?

De partier som fungerar bäst är när författaren skapar de fiktiva historiska dokumenten som berättar om historien om Romeo och Giulietta i flera olika versioner. Där får hon till tonen och stämningen fint.

Den är bitvis underhållande, spännande och charmig, men själva grundidén hade kunnat bjuda på mycket, mycket mer.


Säg ifrån! - Stéphane Hessel
Denna lilla stridsskrift från en fransk elitdiplomat och koncentrationslägeröverlevare i 90-årsåldern har spridit sig snabbt över Europa. I den svenska upplagan skriver några inhemska journalister också ner sina tankar kring texten, som Åsa Moberg och Göran Greider.

Bland annat menar Hessel att vi måste gå bort från en apatisk och likgiltig inställning till livet. "Indignationen är motståndets drivkraft", använder Hessel som en rubrik (s. 26).

Det finns ingen anledning att inte alla människor ska kunna leva ett värdigt liv. Efter andra världskriget startades ett enormt återuppbyggnadsarbete och mycket av den välfärd vi i Europa har blivit vana vid, började här. Hessel skriver:

De styrande är skamlösa nog att påstå att staten inte längre har råd med sådana medborgerliga omsorger. Men hur är det möjligt att man idag saknar medel att bevara och utveckla de här sociala erövringarna?" (s. 26)

När det idag, som Hessel vidare påpekar, skapas mer rikedomar än någonsin i väst. Problemet är att "penningaväldet" aldrig tidigare har varit så etablerat i alla höga maktskift, aldrig mer egoistisk. Klyftorna mellan rika och fattiga ökar lavinartat. Välfärden monteras ned.

Vad kan vi då göra? Hessel skriver:

Min önskan är att var och en av er skall finna något som gör er upprörda. Det är värdefullt. När vi upprörs över något, som jag över nazismen, blir vi engagerade, stridbara och stolta. Vi deltar i ett historiskt flöde, ett mäktigt historiskt flöde som behöver vår personliga energi för att dra vidare. (s. 26)

Underbart formulerat. Hoppfullt, sant, inspirerande. Och himla svårt.


Mio, min Mio - Astid Lindgren
Denna sagopärla fick jag äran att recensera för ett tag sedan. Det var en härlig omläsning, dessa Bo Villhelms Olssons äventyr som prins Mio i Landet bortom fjärran.

Lindgren skriver en fantasyklassiker för unga läsare som fungerar fint för många åldrar. Särskilt som högläsning; språket är repetativt, som sagans form sig bör, och stillsamt vackert.


Phoenix bok - Eden Maguire (Beautiful Dead; 4)
Sista delen i serien om Darina, som tvingas utreda flera mordfall i den lilla staden Ellerton där hon bor. Fyra ungdomar dog under loppet av ett år och fyra ungdomar blev kvar i denna värld som osaliga andar/zombies/änglar - Beautiful Dead. Tre av dessa har Darina hjälpt finna frid; den enda som kvarstår nu är hennes älskade Phoenix.

Det jag gillar med serien är den klaustrofobiska småstadsmiljön, klasskillnaderna, buset på stan och hopplösheten. I bästa fall tänker jag emellanåt på Twin Peaks.

Jag kan tänka mig att köpa det mesta i denna serie: det mediokra språket, den gränslöst passionerade kärleksaffären (trots att de bara var ihop två månader innan Phoenix dog), konceptet med de osaliga andarna som bor i något slags kollektiv ...

Men inte att sagda kollektiv döper sig själva till Beautiful Dead. Det känns högst otroligt och sticker ut än mer när boken läses i översättning.


Rosornas arv - Leila Meacham
Själva handlingen känns besläktad med Borta med vinden, vilket i min bok är en positiv sak. Mary Toliver (läs: Scarlett O'Hara) kommer från en gammal anrik bomullsodlarsläkt i den lilla staden Howtbutker, sedan barnsben nära vän med de tillika framgångsrika släkterna Warwick och DuMont.

Dessa familjers livsöden vävs samman i flera generationer och kretsar kring affärer, krig, äktenskap och förvecklingar, med släktgodset NN i centrum. Godset som splittrar familjer, söndrar kärlekspar och bara tycks leda till olycka.

Boken är dock inte välskriven. Språket är medelmåttigt, banalt rent av. Karaktärerna är inte trovärdiga och mycket berättas rakt upp och ner, utan att skildras. Flera strukturella problem finns också, som de okritiska skildringarna av slaveriet och genusordningen, där Mary straffas för att hon inte vill ge upp sitt gods till förmån för en position som mor och fru.

Tyvärr.


Sherlock Holmes 1: The Trial of Sherlock Holmes - Leah Moore, John Reppion and Aaron Campbell
Leah Moore, dotter till seriegurun Alan Moore, har tillsammans med ett gäng andra skapat en ny Sherlock Holmes-historia i seriealbumsformat.

Även om jag håller med J, som påpekar att det verkar högst otroligt att Holmes tappar fattningen och blir fängslad, så gillade jag denna serie.

Den språkliga tonen är helt rätt och rutorna är väldigt vältecknade i en stil som passar Sherlock Holmes-stämningen väl. Det viktorianska, dimmiga London med droskor och gaslyktor ... Jag gillar't.

Sherlock-frossan fortsätter, för övrigt. Just nu håller jag på att kolla igenom Murder Rooms: Mysteries of the Real Sherlock Holmes. Riktigt, riktigt bra! (Framförallt Ian Richardson som Dr Bell.)


En vampyr föds - Darren Shan (Legenden om Larten Crepsley; 1)
Just som jag var färdig med att recensera den långa vampyrsviten om Darren Shan, dök författaren upp med en prequel-serie, där vi får följar hur Darrens mentor, Larten Crepsley, blev vampyr.

I likhet med Shans tidigare delar är boken mycket lättläst, charmig, våldsam och väldigt grabbig. Snabb och enkel underhållning.


Dear John - Nicholas Sparks
En helt rakt berättad historia, nästan helt utan skildringar, miljöbeskrivningar eller några djupare personporträtt, om en ung amerikansk soldat som möter kärleken på en sommarpermission och planerar ett civilt liv med henne. Men då planen kraschar in i World Trade Center tar han återigen värvning och riskerar att förlora allt.

Jag blev väldigt förtjust i filmen The Notebook, som är byggd på en roman av Sparks, och jag kan tänka mig att jag kommer att gilla filmversionen av Dear John också.

Men som bok betraktad är den blek. Den känns inte litterärt berättad och vad blir den då, då den ändå är i bokform?


Om Om - Staffan Stenudd
Denna recensionsbok dök upp i min brevlåda och är en liten svensk dystopi från 70-talet. Naturligt nog är det stora katastrofscenariot ett kärnvapenkrig och en överlevnadsverklighet med strålskadesjuka människor gömda nere i Stockholms tunnelbanor skildras trovärdigt och otäckt.

Historien tar sedan ett annat spår och berättar om pojken Om (både som i meditationsmantrat och om uti fall att), som blir den enda överlevande på planeten Jorden. Hans verklighet är obegränsad och hans gåvor stora.

I mötet med en annan planets kultur ställs frågor kring mänsklighet, moral och möjligheter på sin spets. En intressant historia - väldigt enkelt berättad och konstruerat men med mycket stoff.


Slut på läsrapporten!