Visar inlägg med etikett Realism. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Realism. Visa alla inlägg

torsdag 22 december 2011

Höstens grafiska buffé

Om någon ropar i skogen - Malin Biller
Urhundenvinnare 2011! En självbiografisk uppväxtskildring, tecknad i Billers egna stil, som innehåller stor sorg och också igenkänning. Om att känna sig fel hela tiden, om skilsmässa och föräldrar som inte tar ett vuxenansvar. Om övergrepp. Om sociala hierarkier och att försöka finna sig själv och sin plats. Stark och sorglig med ett uns av hopp, så småningom.


Mats kamp - Mats Jonsson
Jonsson fortsätter att nedteckna sitt liv i denna senaste grafiska självbiografi. Mats och Viktoria försöker skapa sig ett liv i Stockholm och går från liten lägenhet centralt och vuxenliv till småbarnsföräldraskap och livskriser. Svart, sorgligt och hoppfullt om Livet.


Hungerhuset - Loka Kanarp & C/M Edenborg
Som en spansk skräckfilm berättas här om två systrar vantrivs hos sina fosterföräldrar. De ger sig ut i den djupa skogen och finner där ett förfallet ödehus, som lockar dem men vill dem illa. Suggestiv grafisk skräckberättelse tecknad av Kanarp, som tidigare imponerat med Pärlor & patroner – 60 historiska kvinnoporträtt.


Ja till Liv! - Liv Strömquist
Från A till Ö bjuder Strömquist på ett argt, politiskt ABC och diskuterar ämnen som svensk politik, nazism, feminism, queer och kulturkändisar. Färgsprakande, oförsonligt och vansinnigt roligt.
Politisk satir av en av de skarpaste serietecknarna i landet.

Med andra ögon - Li Österberg
Små serienovellspärlor om (framförallt) olika flickor och kvinnor som tangerar varandra över gränser som tid, rum och verklighet. Realism med en liten, liten twist.

söndag 4 december 2011

Siri - ett kvinnoöde

Siri av Lena Einhorn är en romanversion av Siri von Essens liv. Känns som en blandning av biografi och berättelse - ibland följer vi Siris perspektiv nära, delar hennes upplevelse.

Ibland citeras autentiska brev. Ibland zoomar berättaren ut, sammanfattar och förklarar. Ibland blir glappet mellan dessa olika partier lite för stort.

Jag som just sett SVT:s dramaserie August, skriven av Peter Birro, känner igen några scener i detalj. Så blir det, antar jag, när en bygger sitt material på verkliga människor och verkliga källor.

Denna berättelse tar dock vid där tv-serien slutar. Vad som händer efter separationen mellan Siri von Essen och hennes make Carl Gustav Wrangel. Livet tillsammans, teatern, Grez, Marie David.

Ilska och frustration är i varje fall känslorna jag får under läsningen. Över att detta potentiellt jämställda kamratäktenskap mellan konstnärssjälar mynnar ut i bittra fejder och destruktiva maktspel.

Och för Siri (självklart!) en förlorad karriär och möjlighet till självförsörjning och självbestämmande.

Det är dock uppfriskande att få följa Siris liv, istället för denna så vansinnigt omtalade, omdiskuterade, omskrivna August.

Här blir han mer som ett kaotiskt och lynnigt inslag i närvaron som en måste anpassa sig till och förhålla sig till. Det är Siris känslor och tankar som står i fokus.

Jag blir lite konfys av romanformen, bara. Hur ska jag förhålla mig? Fiktion, fakta? Men engagerande läsning. Ett litet stycke kvinnohistoria, om än skönlitterärt förpackat.

måndag 1 augusti 2011

Den förspillda vakan

Nadeem Aslams roman Den förspillda vakan är en långsam berättelse om ett land härjat av både inre och yttre stridigheter - Afghanistan. Själv är Aslam britt, ursprungligen från ett av Afghanistans grannländer, Pakistan.

Något påminner den mig om Doktor Zjivago; tvärsnittet som ges av ett härjat lands moderna historia. Och precis som när jag läste om den gode doktorn, känner jag mig manad att slå upp saker och läsa mer om landet vi vistas i.

Tiden är runt 2001, precis efter talibanernas avsättning. Lara (namnvalet, en slump? Lara Fjodorovna?) reser till Afghanistan för att leta efter sin försvunna bror, som var militär i den ryska armén. Hon har fått kontakt med en engelskman vid namn Marcus, sedan länge bosatt i staden Usha, vars dotter haft kontakt med brodern.

Så till Usha reser hon och tillfälligheter gör att även David, en amerikansk CIA-agent, en ung muslimsk terrorist, Casa, samt byns lärarinna Dunia, också samlas där i Marcus hus. Det vackra huset vid sjön, granne med en nedlagd parfymfabrik.

Detta är ramberättelsen. Aslam berättar om deras livsöden, långsamt. En liten tråd i taget nystas upp och får oss att se hur dessa personers öden på väntade och alldeles oväntade sätt hänger ihop. Deras relationer skildras bräckligt, trovärdigt och allmänmänskligt.

Samtidigt fungerar karaktärernas nationaliteter och roller också som symboler för hela Afghanistan och de olika intressenterna där genom tiderna - Ryssland och dess armé, USA, dess militär, underrättelsetjänst och också hjälpinsatser.

Där finns brittisk kolonialism och muslimsk fanatism. Kvinnornas position i Afghanistan syns i flera livsberättelser, bland annat Marcus fru, Quatrina, och deras dotter, Zameen. Lärarinnan speglar en framtida, eventuellt möjlig roll för kvinnor. Något mer fri.

Till och med buddhismen blir synlig i berättelsen, då Marcus fann en enorm staty av ett Buddhahuvud när han grävde på tomten för att starta sin parfymfabrik, tidigare i historien. Välkomponerad roman.

Det är språket som dock fullständigt får mig på fall. Språket är sirligt, flytande, sorgset och vansinnigt vackert. Verkligheten känns annorlunda när Aslam beskriver den.

När Lara först har träffat Marcus känner hon sig skrämd av att han saknar en hand, som blivit avhuggen. Känslan beskrivs: "Den levande bägare han en gång kunde forma med sina två händer är kluven mitt itu." (s. 14)

Poetiskt och tydligt. Jag skulle kunna citera många rader och stycken för er; jag har många uppskrivna. Dock ska jag spara upplevelsen åt er och bara bjuda på ett till:
Här är det möjligt att ta en brödskiva från en assiett och medan man följer dess historia tillbaka till utgångspunkten få sig ett dussin krigshistorier till livs - hur kriget har påverkat och märkt handen som tog ut det ur ugnen, handen som knådade degen, åkern där vetet odlades. (s. 51)
Aslam har kontroll över sin text, sina karaktärer, sina trådar. Genom små detaljer och individers berättelser ger han mig en känsla av en större helhet och ett lands historia.

söndag 23 januari 2011

En kort hyllning

En annan av Bokmalans bästa läsupplevelser under 2010 var Dödssynden av Harper Lee - To kill a mockingbird i original.

Denna amerikanska klassiker kom ut 1960 men utspelar sig under 30-talet. I en sömning småstad i amerikanska södern växer flickan Scout upp med sin far, bror och hushållerska.

Fadern, Atticus Finch (vilket fantastiskt bra namn, för övrigt!), försvarar en het sommar en svart man som är anklagad för att ha våldtagit en vit kvinna.

Karaktärerna är tydliga, egna och mångfacetterade. Atticus Finch måste vara en av de allra mest sympatiska papporna i västerländsk litteraturhistoria. Att han dessutom är en klok och rättrådig advokat med stark jämlikhetsanda gör knappast saken värre.

Gregory Peck gör för övrigt att strålande porträtt av Atticus i filmatiseringen från 1962, som synes på bilden. Den oskyldigt anklagade mannen, Tom Robinson, spelades av Brock Peters.

Enslingen Artur Radley - Boo, kallad - bor granne med barnen och är stadens udda fågel. Boo förlöjligas ofta av de vuxna, men för barnen blir han närmast mytomspunnen. När mötet väl sker mellan Scout och Boo - det är en känslomässig rysare!

Genom Scouts och hennes brors ögon följer vi hur rättsprocessen påverkar hela det lilla samhället och visar på tidens strikta klasskillnader och utbredda rasism. Harper väver ihop en barndomsskildring och skarp samhällsanalys i en och samma roman.

Otroligt läsvärd!

söndag 16 januari 2011

Kursmoment 6: The Speed of Dark

En av 2010 års främsta läsupplevelser var Elizabeth Moons roman The Speed of Dark, som ingick i min kurs.

Den utspelar sig i en snar framtid och följer en ung man vid namn Lou Arrendale, som har autism. Han bor ensam, arbetar med komplicerade datorsystem vid ett stort läkemedelsföretag (tillsammans med flera andra personer med autism) och har fäktning som hobby.

Men Lous fasta rutiner störs av flera stora händelser - någon börjar stalka honom och hotar skada både hans egendom och honom själv.

Aktuell forskning visar plötsligt på möjligheter att bota autism vid vuxen ålder - barn som föds med autism botas omgående i denna sekundärvärld, men Lou och hans vänner är för gamla för att ha varit med om detta.

Detta leder till att Lous chef iscensätter en komplicerad intrig där han hotar sparka sina autistiska anställda om de inte ställer upp på de högst experimentella behandlingarna.

Än mörkare motiv anas i bakgrunden - någonting om att kunna plocka autistiska drag (savanthet, koncentrationsförmåga) och överföra dem till människor som exempelvis ska arbeta i rymden. Klart av ekonomiskt intresse för det stora företaget, alltså.

Vad boken framförallt är, är en djupdykning i en människans sinne och liv. Lous perspektiv följs konsekvent genom romanen och det är fullständigt uppslukande läsning.

Förutfattade meningar om normalhet ställs helt på ända. Detta har diskussionerna på forumet rört sig mycket kring.

***

It’s fascinating to find that so many of us seem to really have shared similar reading experiences through the course – of course we have read the same books, but often we seem to interpret them similar as well.

I was so completely hooked by this novel – one of the most interesting and moving in a long time. And I’m not entirely sure why. T, I agree with you – it’s difficult to get Lou out of one’s mind!

From page one Moon constructs an us-and-them-sense which, as already been pointed to in the discussions, often puts us as readers closer to the “us” perspective, e.g. the autistic perspective.

Like J points out, Moon makes us as readers really see Lou and sympathize with him. But it’s never about pitying him. He’s depicted as a whole human being.

“If they aren’t going to listen, why should I talk?”, Lou asks himself in the beginning, while at the psychiatrist’s office. Consistently throughout the novel Moon holds the narrative close to Lou’s perspective and really show how many things that we may consider natural and obvious are in fact … well, not.

A lot of sayings, if you interpret them literary, are really illogical. Like someone being a heel, for instance, which Lou reflects upon. This is certainly one of the difficulties for someone trying to learn a new language – to be able to decipher these cultural references. This also holds true for someone autistic, as is repeatedly shown in the novel.

Many social situations that Lou deciphers in the text show us how complicated, illogical and not-honest “normal” people in general are. Like Don, who appears to be a friend but is really a foe.

Because Lou works so hard trying to interpret nuances in voices and facial expressions he often gets confused by people saying things they obviously don’t mean. The communication between the autistic characters in the book is depicted as more direct and honest. If no one wants to talk, they simply don’t.

The fact that different rules seem to apply for autistics and “normal” people is also commented on, for instance: “Aldrin closes his eyes, refusing contact. I was scolded for doing just that.” (s. 149) If you’re considered normal, you have a lot more freedom. If you’re autistic, everything will be viewed against that.

As all of you have pointed out, the concept of normal just doesn’t cut it after reading this novel (not that it did before!).

I see a lot of myself in the character of Lou, like the need for routines, a systematic way of working and his tendency to feel overwhelmed in social situations, like when travelling with public transports. I, for instance, have these tendencies as well, but Lou feels them stronger.

Like T pointed out, this book actually disturbs one’s way of looking at the world and taking people for granted. It made me stop and think how frail communication between people are – if all of our brains work in different ways, how are we able to communicate with each other at all?

onsdag 29 december 2010

Övrigt som har blivit läst ...

... under hösten och vintern, men som inte har omvandlats till några blogginlägg, kan här skådas!




Tankeläsaren - Kristen Cashore (De utvalda 1)
Första delen i en äventyrsfantasyserie med hårdkokt svärdskämpa i huvudrollen.

Fatta eld & Revolt - Suzanne Collins (Hungerspelen 2 & 3)
De fantastiska fortsättningarna till Hungerspelen. Åh, denna serie var helt uppslukande! Jag har verkligen saknat den sortens läsning ...

Ten Sorry Tales - Mick Jackson
Kluriga och morbida noveller i Tim Burton-anda, lånade av K på jobbet.

Reflexer - Amanda Kerfstedt
En borgerlig familjeroman om en liten bygd och de förvecklingar och intriger som uppstår där mellan de välmående släkterna, men också ett stycke translitteraturhistoria som visar på hur normer skaver och tär.

Vi som aldrig sa hora - Ronnie Sandahl
Omdiskuterad och uppburen roman om hur det är att vara ung man i Sverige idag. Mediokert språk och gräslig kvinnosyn.

Skuggornas herre - Darren Shan
Del 11 i vampyrsvit som jag brukar recensera.




Omläsningar

Feberboken - Stina Aronson

En liten 30-talspärla! Passionerad bok med vackert språk om olycklig kärlek – författaren Mimmi trånar efter nonchalante Hugo, den nye litteräre gunstlingen.

Min salig bror Jean Hendrich - Carina Burman
Kärleksroman med stort K, utspelar sig Gustav III: s Stockholm med poeten Kellgren i fokus. Brilliant språk i 1700-talsanda!

Kejsarn av Portugallien - Selma Lagerlöf
Om ett fars kärlek till sitt barn - så uppslukande och ofrånkomlig att när den dystra verkligheten slår till väljer fadern galenskapen.

Charlie - Margareta Suber

Unga pojkflickan Charlie vistas en sommar på 30-talet vid en fashionabel badort och möter där tvåbarnsmamman Sara - och blir handlöst förälskad.

Dorian Grays porträtt - Oscar Wilde
Ljudbok, denna gång, inläst av den oefterhärmeliga Rikard Wolff. Magiskt!

tisdag 26 oktober 2010

Läst under hösten


En del av det jag har läst nu under hösten så här långt hoppas jag orka skriva egna inlägg om snart. En del annat har varit kurslitteratur. Det som inte har varit varken det ena eller andra listas här.

Det är så logiskt att alla fattar utom du - Lisa Bjärbo
Ungdomsskildring ur både hennes & hans perspektiv - två vänner sedan gammalt vars vänskap möjligen är på väg att utvecklas till en kärleksrelation. Klassiskt men fungerar ändå.

Saker som aldrig händer - Johanna Lindbäck
Fint lågmäld ungdomsbok om två unga mäns växlande vänskapsrelation, om kärleksförhållanden, lojalitet och trohet. Lindbäck är verkligen alltid läsvärd! Hon skildrar stora mänskliga känslor och relationer så odramatiskt men ändå trovärdigt och engagerande.

Kvinnor på gränsen till genombrott - Ulrika Knutson
Knutson skriver personligt och lättläst om några av de centrala kvinnorna i och kring Fogelstadgruppen. (Det känns dock som om jag skulle ha läst den här först, och sedan Carina Burmans magnifika biografi om K.J. ... )

Leka med modernismen: Virginia Woolf och Bloomsburygruppen - Ingela Lind
En odyssée över författaren Virginia Woolf och den grupp av modernistiska konstnärer, författare och filosofer som kallade sig Bloomsberries. Om författande, konstnärsskap, vänskap, kärlek & sex, förlagsarbete, politik, filosofi och kritik under 1900-talets första stormiga decennier.

måndag 5 juli 2010

Läst under maj & juni


Framförallt har Bokmalan, som ni vid det har laget vet, läst Jacqueline Carey under våren och sommaren. Men lite annat har också slunkit ner.

Husfrid: En tragikomisk familjeberättelse - Alison Bechdel

Starkt självbiografiskt seriealbum om familjerelationer och komma ut-processer.

Burned - P.C. & Kristen Cast
High school/vampyrserien House of night fortsätter med en sjunde del i ett rasande tempo.

Sayonara september - Åsa Ekström

Svenskt mangaalbum (om en nu kan säga så) med självbiografisk touch om en ung kvinna som flyttar till en ny stad och börjar på en serietecknarskola.

Pärlor och patroner: 60 historiska kvinnoporträtt - Loka Kanarp
Kanarp gör sammanfattande kvinnoporträtt - fyra rutor per sida, en sida per quinna - om alla möjliga och omöjliga fruntimmer.

Jehåvasjäveln - Henrik Pettersson
En roman med självbiografisk grund om en ung man uppvuxen som Jehovas vittne och som sedan väljer att hoppa av.

Spökhistorier från det svarta skeppet - Chris Priestley
Mordiska och riktigt ruggiga spökhistorier för barn på låg- och mellanstadiet.

söndag 14 mars 2010

Doktor Andrejevitj, eller en stor berättelse om Ryssland

Detta år började med att jag lyckades slutföra något av ett evighetsprojekt då jag läste klart den ryska mastodontklassikern Doktor Zjivago av Boris Pasternak. Jag påbörjade den i augusti och har läst till och från hela hösten. (Det passade väldigt bra att läsa den under dessa vargavintermånader vi har haft!) Att jag alls läste klart den får snarast ses som en personlig triumf.

Min goda moder, som är uppvuxen med att läsa Moa Martinson och Per Anders Fogelström, brukar då och då reta mig för min fäbless för det övernaturliga och min ovilja att läsa socialrealism. Låt mig bara att säga, att genom att läsa om den gode doktorn i sexhundra sidor så har jag fått socialrealism så att det i princip rinner ur öronen på mig.

Berättelsen täcker en intensiv period av modern rysk historia och skildrar både den första ryska revolutionen 1905, första världskriget, Februarirevolutionen 1917, Oktoberrevolutionen samma år och efterföljande inbördeskrig. Detta var jag tvungen att slå upp och läsa in mig något på - annars hade det varit hopplöst att orientera sig i handlingen. Vilket armé är det doktorn blir ivägtvingad med denna gång? Kriget känns lika hopplöst och omänskligt, vilken sida det än är som styr.

Karaktärerna i romanen - personnamnet som titel till trots - är legio. För någon ovan med ryska namnformer (som undertecknad) var det också komplicerat att hålla reda på vem som var vem, då alla har två efternamn vardera, ett förnamn och troligen också flera olika smeksnamnsformer, beroende på hur familjär en är med personen i fråga. Den gode doktorn själv kallas exempelvis vid sitt andra efternamn, Andrejevitj, en stor del av romanen. Förvirrande är bara förnamnet (eller, i det här fallet, efternamnet.)

I centrum har vi doktorn och hans närmsta familj (fru, barn, svärföräldrar) och själsfränden och älskarinnan Lara. Men romanen är väldigt kollektivt berättad och episk till sin karaktär; människors livsöden vävs ihop med Rysslands öde på ett mäktigt sätt. Ett mycket bärande tema i boken är konflikten mellan plikt och kärlek/drömmar, vilket bland annat kan ses i doktorns relation till de två kvinnorna i hans liv.

Både berättartekniken och språket känns ovan för mig. Förutom några noveller och pjäser av Tjechov har jag egentligen inte läst någon rysk författare alls. Berättartekniken påminner mig lite om rytmen i medeltida ballader, den tekniken som brukar kallas för leaping and lingering. I vissa partier är språket korthugget och funktionellt och driver handlingen snabbt vidare i en konstaterande ton. I andra blommar språket poetiskt och dröjer sig kvar vid långdragna och storslaga beskrivningar av både tundran och tajgan. Många av karaktärerna är också folkligt burleska och dialogen (som tar upp en stor del av texten) är ofta rapp och grov.

Doktor Zjivago var för mig en väldigt tungrodd läsning. Både språket och berättartekniken kändes ovan och ganska ålderdomlig; namnformerna och landets historia var till stor del obekanta för mig. Men den är också mästerligt berättad och ger en levande, beskrivande bild av en enorm nation under en vansinnigt stormig period. En får nästan svindel.

söndag 24 januari 2010

Ränderna går aldrig ur

I höstas debuterade Agnes Hellström med denna roman, Ränderna går aldrig ur. De få tidsmarkörerna genom berättelsen (Lasermannen, Pearl Jam, Medan du sov) talar tydligt om för mig att vi är jämnåriga, författaren och undertecknad här.

Elin härstammar från en överklassläkt men är uppvuxen med sin lärarmor i lilla Gimo utanför Uppsala. Hon återupptar plötsligt kontakten med den förmögna mormodern och söker till en anrik internatskola i Sigtuna.

Det glamorösa livet på internatet med den självklara gemenskapen som Elin hade föreställt sig, blir inte riktigt som hon tänkt sig. De unga, vackra och rika är i själva traumatiserade av olyckliga barndomar och prestationsångest, och droger, alkohol och ätstörningar är vardagsmat. Hierarkierna, den elitistiska synen på människor och den naiva synen på Sverige som ett klasslöst samhälle, är alla saker svåra att smälta för Elin. Konflikterna skärps när Elin igen får kontakt med barndomsvännen Behnam.

Tre gymnasieår skildras nästan skissartat genom romanen, men genom nedslagen skildras skolmiljöerna och klasskillnaderna glasklart. Jag blev väldigt förtjust i Hellströms språk, som verkligen är Elins; ibland nästan ofärdigt, som en skulle skriva i en dagbok. Det är som att författaren först har skrivit långa dialoger och beskrivningar, och sedan skalat av allting förutom det absolut nödvändigaste.

Jag tycker också om att karaktärena är så mänskliga och förhållandevis nyanserade. Elin försöker både passa in och är ibland feg, men är också modig och självständig. De "bratigaste" av Sigtunaeleverna, som till-och-från pojkvännen Otto, tillåts också vara ömsinta och goda.

Vad som är överklass, kan en verkligen fundera över, då Elin ofta känner sig malplacé trots sina "fina" anor. För mig leder detta tankarna till tv-serien Gilmore Girls, där en av huvudpersonerna, Rory, också är barnbarn i en förmögen släkt men själv är uppfostrad under enklare former av en ensamstående mamma. Den typen av erfarenhet, och de perspektiv på livet som både Elin och Rory har med sig, passar i vart fall inte in i romanens elitistiska internatmiljö.

Boken gick förvisso snabbt att läsa, men stannade verkligen kvar hos mig efter läsningen.

lördag 14 november 2009

Allt det andra ...

... som lästs under sommaren och hösten, då, som jag inte har haft tid och ork att plita om? Här kommer en kort-kort sammanställning!



FANTASY, SF & SKRÄCK

Neil Gaiman & Dave McKean - The Graveyard Book
En klassisk Neil & Dave, om en levande pojke adopterad av spöken på en kyrkogård.

Laurell K. Hamilton - Guilty Pleasures (Anita Blake)
Som Buffy i bokformat - hårdkokt, noir och våldsamt. Ändå förvånansvärt långtråkigt.

Melissa Marr - Mer än ögat ser
En urban fairieförälskelse i samma anda som Holly Black.

Stephenie Meyer - The Host
En innerlig och otippad kärlekshistoria i en dystopisk framtid med Body Snatchers-upplägg.

Richelle Mead - Törst (Vampire Academy)
Enkelt sammanfattat - Gossip Girl i vampyrtappning. Jag gillar förvisso vampyrer, men har inte förstått mig på den andra komponenten.

Magnus Nordin - Djävulens märke
Som en amerikansk high school-skräckis med häxtema, fast i bokform och i en svensk högstadiemiljö.

Guillermo del Toro & Chuck Hogan - The Strain
Vampyrism sprids som ett virus i New York i denna bok, som känns som ett filmmanus till en film vi redan sett.




UNDERHÅLLNING

Kate Cann - Escape, Fiesta, Footloose
Typiska feel good-romaner om unga kvinnor som lämnar tryggheten, finner en plats i världen och en smula kärlek. Lättlästa och förutsägbara, men med charm och viss substans.

Kate Mosse - Labyrinten
En historisk roman där Alices öde i modern tid vävs samman med Alaïs på 1200-talet. Den lämnade, trots det rafflande upplägget, inget större avtryck.




TIDIGA STOCKHOLM

Helena Henschen - Hon älskade
Henschen berättar enkelt om sin släkting Signes fantastiska liv. Som borgarklass i Stockholm valde hon ett liv fyllt av politik, välgörenhet, kvinnosaksfrågor, giftermål och skilsmässor.

Jessica Kolterjahn - Ut ur skuggan
Agnes, uppvuxen i en kärlekslös överklassfamilj, finner det omstörtande livet genom sin kamera och kärleksmötet med en gift kvinna, Claire. Rakt berättad men ändå poetisk.


I stora drag var det nog det mesta, so far ...

måndag 21 september 2009

Mustiga släktkrönikor en masse

Ett lästema som slumpmässigt blev till under sommarläsningen var magiskt realistiska släktkrönikor. I ett svep läste jag Middlesex av Jeffrey Eugenides, Salman Rushdies Midnight's Children, Dödgrävarens dotter av Joyce Carol Oates och Norrlands Akvavit av Torgny Lindgren .

Middlesex är en av de där böckerna som jag länge har tänkt läsa och i förväg haft känslan av att jag kommer älska. Så var det med Oates Blonde - så var inte riktigt fallet med Middlesex. Jag tyckte om den och jag sträckläste den. Den var intelligent, välkomponerad, dramatisk (kriget, flykten, upploppen), med intressanta karaktärer (farföräldrarna, Callie/Cal själv) och teman (släktskap, incest, intersexualitet och identitet). Men det blev inte den där magiska läsupplevelsen som uppstår ibland. Kanske hade jag för stora (eller andra) förväntningar?

Efter Middlesex läste jag Midnight's Children - min första Rushdie. De två verken har mycket gemensamt formmässigt: en mustig släktskröna som samtidigt skildrar en del av ett lands moderna historia och också erfarenheter från en samhällsklass. Rushdies klassiska roman är inte bara berättelsen om missanpassade och övernaturligt begåvade Saleem, utan också historien om det moderna Indiens framväxt. Om kampen mot kolonialismens England, för självstyre och en egen identitet som nation. Liksom Eugenides ger oss bitar av USA:s 1900-talshistoria - bilindustrin, förbudstiden, spritsmuggling, upplopp, Nation of Islam - och grekiska immigranters väg till att bli amerikaner.

Jag fann Rushdie svårläst - den oerhört muntliga berättartonen och de slingrande långa meningarna med parenteser och bisatser staplade i evighet. Men jag fann honom också språklig genial. En roman som fick ta sin tid, helt enkelt. Språklig magi uppstår när Rushdie beskriver hur Saleem växer i sin mors mage:
What had been (at the beginning) no bigger than a full stop had expanded into a comma, a word, a sentence, a paragraph, a chapter; now it was bursting into more complex development, becoming, one might say, a book - perhaps even an encyclopaedia, even a whole language ..." (s. 133)

Däremot läste jag ut Dödgrävarens dotter på en semesterdag. Oates har verkligen förmågan att skriva långt och vansinnigt gripande. Jag ville inte sluta läsa om Rebeccas tragiska uppväxt (som dotter i en tysk flyktingfamilj i USA) och hur faderns stora gestalt dominerarar hela livet för dem. Förut respekterad matematiklärare, i nya landet bespottad dödgrävare. När Rebecca som tonårsflicka lockas iväg av förföriske och våldsamme Tignor, påbörjas nästa fas av hennes liv. Sorglig, välskrivet som Oates alltid skriver, oerhört gripande och oförutsägbar. När jag har läst färdigt, känns det som att jag har läst tre romaner i en.

Lite mindre episk var Norrlands akvavit - undertecknads första Torgny Lindgren. Det är berättelsen om väckelsepredikanten Olof Hermansson, som på ålderns höst blivit ateist. Han bestämmer sig för att resa tillbaka till yttersta Norrland för att försöka avfrälsa de han i sin ungdom frälste. Sedan följer en gubbigt småputtrig bygdehistoria som är trivsam och vardagligt absurd. Ett underbart stycke dialog i boken lyder:
- Man får väl tro på Gud även om man är avfälling? sade Marita. Om man skulle hava lust? Även om man med full kraft hänger sig åt synden?
- Givetvis, sa Olof Helmersson. Det är synden som är huvudsaken. I stort sett alla avfällingar är troende.
- Så att, sade Marita. Nu då har jag de nödiga medlen. Jag ska kasta mig ut i synden. Och bli avfälling.
- Min dotter, sa Olof Helmersson. Du kommer aldrig att ångra dig.
- Med alla de här pengarna, sade Marita, kan man väl åstadkomma ganska mycket synd, pappa?
- Ja, sa Olof Helmersson. Nästan obegripligt stora mängder. Synden är ofta förvånansvärt billig. (s. 221)
Intelligent formulerat, humoristiskt och säkerligen relativt sant. Alla fyra romaner hade mycket som talade för dem, och jag kommer säkerligen att återvända till samtliga författare i sinom tid.

onsdag 3 juni 2009

Körkarlen - en helhetslösning

Jag har lyckats ta mig iväg på två evenemang som faller under Bergmanfestivalen, som äger rum i staden just nu. I lördags var vi och såg Körkarlen på biograf Sture, regisserad av pionjären Victor Sjöström, baserad på Selma Lagerlöfs korta roman med samma namn. Boken läste jag för flera år sedan; det är inte en av mina favoritselmor men ändock läsvärd. Den är verkligen ett barn av sin tid, med Frälsningsarmésoldater och en kristen, nykteristisk moral.

Jag har aldrig sett en hel stumfilm förut. Som S sa efteråt, "jag blev förvånad över att jag tyckte att det var så BRA!" En trio spelade livemusik, vilket var otroligt stämningsfullt. Matti Bye, som komponerat musiken, var verkligen begåvad. Det är också roligt att föreställa sig vilket hantverk film måste ha varit 1921. Tänk att få till de där dubbelexponeringarna, för att få andarna att bli genomskinliga. Det är lite magi.

Igår läste jag P.O. Enquists pjäs Bildmakarna, för att sedan åka till Dramaten och se en filmad version av pjäsen (från 1998), presenterad av P.O. själv och skådespelerskan Elin Klinga.

Pjäsen handlar om ett möte mellan Selma Lagerlöf, skådespelerskan Tora Teje, Victor Sjöström och filmaren Julius Jaenzon. Den var extremt välspelad. Anita Björk gjorde en strålande Selma - barsk, full av integritet och sårbar. Elin Klinga, som spelade Tora, var utåtagerande, tuff och barnslig, hopplöst ouppfostrad och modig. Starkt och roligt blir det när Tora skäller ut Selma, för att författarinnan inte vill avslöja sina innersta drivkrafter. "Du får lägga av med att DUMPA så där Selma!" Samspelet mellan kvinnorna strålar. Jag blev fängslad.

Intressant också är att jag hann läsa igenom Enquists manus på cirka en halvtimme - men det tog nästan två timmar att spela det. Dramatik är verkligen inte till för att läsas rakt upp och ner som text ...

Diskuterade med S efteråt om vanskligheten med att tala om berömdheter efter deras död. Att man glömmer bort att de också var mångfacetterade individer och att man tenderar överföra sin bild av kändisen i fråga.

När jag läste Enquists efterord till pjäsen Bildmakarna avfärdar han aspekter av Selma Lagerlöfs privatliv som många andra tagit fasta på (ex hennes lesbiskhet), men lägger stor betydelse vid Lagerlöfs roll som medberoende dotter till en alkholiserad far. Den biten tyckte jag var trist i pjäsen, att Lagerlöf görs till ensam och lidande oskuld. Det stämmer i sin tur inte ihop med min bild av Selma, som är mer bilden av en som älskar och lever. Intressant hur vi lägger fokus vid de aspekter som passar ens egna erfarenheter.

Så intressant att se båda dessa filmvisningar. Stiligt av festivalen, dessutom, att bjussa på inträdet.

fredag 29 maj 2009

Vi måste göra motstånd, motstånd, motstånd ...

Det blev en intensiv vecka nu, med både film och bok som berörde. Seriealbumet Einsteins fru av Liv Strömquist fick mig att skratta så högt - och samtidigt sätta det i halsen, för att det är så sant och så allvarligt. Albumet är bland annat en odyssé över bortglömda berömda kvinnor. Några exempel är fruar, flickvänner och husor till europeiska ikoner (kända och/eller ökända) som Marx, Stalin och Einstein. Exempelvis då Mileva Einstein, matematiker och fysiker, sägs ha stor del i arbetet som Albert sedan fick all ära för.

Albumet innehåller många betraktelser över västvärldens normativa, alltför sällan ifrågasatta beteenden. Ett av de roligaste är avsnittet Bögdjuren. Många har blivit nöjda med att ha hittat exempel på homosexuella relationer inom djurvärlden, då man äntligen kan hävda att homosexualitet är någonting "naturligt", eftersom djuren gör't. Liv Strömquist skriver,

Det finns ju en massa saker som människor gör, som inte djur gör. Slumpmässigt valt exempel på mänskligt beteende:
- OK! Vi kryssar för dom möblerna vi vill ha i IKEA-katalogen med en röd penna!
-Ja! (s. 20)
Det är ett ganska löjligt argument för någontings "naturlighet" idag, att vända sig till djurriket. Med tanke på hur ofta mänskligheten är mån om att ställa sig över djuren med värderande ord som intelligens, kommunikation och samvete, etc. Det blir väldigt krystat, detta. Avsnittet Bögdjuren fortsätter med olika djurförsök, där man testar exempelvis bilkörning och bantning på djuren. Slutklämmen blir,

- Dåliga nyheter, grabbar! Uttern glufsar i sig sill som om det inte fanns någon morgondag!
- Ekorren förstår inte det här med servon!
- FAAN! Då måste vi omorganisera allt mänskligt liv på hela planeten!! För det är ONATURLIGT! (s. 21)
Sista avsnittet om amerikanska anarkisten Voltairine de Cleyre är också otroligt spännande. De Cleyre skrev och talade bland annat om vikten av ett eget rum för kvinnor, att äktenskap inte var den självklara vägen för kärlek, utan snarare tvärtom samt att det är viktigare för barn är att växa upp med kärlek och frihet än att det ska vara två föräldrar, etc. Väldigt spännande och mycket modernt. Modernare, tror jag, än vad de flesta tänker idag.

Också partiet där kärnfamiljen dissikeras är träffsäkert och benhårt kritiskt. Varför, om kärnfamiljen är det bästa som finns, behöver den så mycket reklam? undrar Strömquist och påpekar att den som propagerar hårdast för kärnfamiljen är påven, som inte ens bor i en kärnfamilj utan "softar istället omkring i ett slags mansseparatistiskt kollektiv baserat på rökelse, mansklänningar och guldhattar." (s. 90) En ganska queer familjebildning egentligen, alltså.

Veckan bjöd också på ett biobesök, filmen Milk. Jag tyckte att den var strålande bra. Engagerande och gripande. Sean Penn gör en övertygande Harvey Milk, den förste öppet homosexuelle personen vald till ett politisk ämbete i California. 1977 blev Milk slutligen vald. Det är så otroligt sent i historien.

Det är skrämmande att se en iscensättning av dåtidens politiska klimat i USA - ett av världens mäktigaste länder. Den kristna högerns gravt obehagliga utspel och extrema homofobi (politikerna Anita Bryant och John Briggs) skrämmer mig. Tänk att få lagstiftningen så emot dig, som individ. Att du inte ska få arbete eller bostad för att du blir attraherad av någon av samma kön som du själv. Jag vet att så fortfarande är fallet på så många ställen i vår värld. Jag vet att homosexualitet avkriminaliserades 1944 i Sverige och att det fram till 1979 ansågs som en mental sjukdom att vara gay. Fram till året innan jag föddes. Jag vet det, men kan inte förstå det.

fredag 6 mars 2009

En filmikon i textformat


Jag började läsa Joyce Carol Oates Blonde nästan så fort jag var färdig med Michael Fabers Sugar. Från en tegelsten om en kvinna till en annan. De fungerade faktiskt att läsa efter varandra. Oates bok har stått i flera år på min att-läsa-lista, det kändes bra att äntligen komma dit.

När jag började tyckte jag att den var väldigt ryckig och fragmentarisk. Oates gör små nedslag här och där i Marilyn Monroes liv, skiftar berättarperspektiv ofta i korta episoder. Alla betraktar verkligen Monroe på håll hela tiden, den väldigt typiskt maskulina, patriarkala blicken. Hon objektifieras av alla runt omkring henne - älskare, äkta män, maktens män i Hollywood och dubbelt genom fotografernas ögon.

Men också när Monroe ser sig själv så blir det på distans. Oates visar oss flickan Norma Jean, alltid väldigt ung och oskuldsfull, oanades, även när självmordet närmar sig, när hon missbrukar och har blivit utnyttjad igen på alla vis (sexuellt, emotionellt, ekonomiskt ...). En flicka som betraktar "sin magiska vän i spegeln" och som verkar anse att Marilyn Monroe är en roll som måste spelas; någonting påhittat och väsensskilt från henne själv.

Intressant är hur kroppslig boken är (precis som Sugar), och vilken annan bild det ger av denna ikon, pinuppan, sexobjektet. Hon lider av fruktansvärda mensvärker och migränanfall, det beskrivs hur hårt hon tränar sin kropp för att hålla sig i form. Drogmissbruket ger henne senare konstiga sår och utslag. Oates skriver om hur Monroe sminkas i timmar och sys in i sina klänningar för att hålla chimären uppe, och vilka smärtsamma blekningar hon utstår för sitt platinablonda hår (och även könshår). Det ger verkligen helt nya tolkningar av just ikonen Monroe - ett mänskliggörande av hela västsamhällets besatthet av den "okroppsliga" kvinnan, som alltså är luktlös, hårlös, perfekt och bara till för att tillfredsställa en maskulin sexualitet.

Berättelsen om Marylin Monroe som Oates skriver är verkligen så vansinnigt sorglig. Jag blir, precis som under läsningen av Sugar, så ärligt förbannad. Männens makt i Hollywood under Monroes tid är fullkomlig. Flickan är inte värt ett vitten, hon är endast en kropp som ska justeras, visas upp, betraktas och dra in pengar till filmbolaget. Hon är också ett hål som man kan behandla hur man vill. Det känns cyniskt och hopplöst.

En sak jag gillar med Oates roman är hur tydligt hon skildrar Monroes kamp för bildning och hennes genuina intresse för skådespeleri. Detta för hon sällan gehör för i Hollywood, men jag tycker om alla de beskrivningar om hur Monroe vill ta om en scen flera gånger för att det ska bli perfekt och om hur i slutändan hon "stjäl" alla scener från sin motspelare. Hennes närvaro är så total. Den kan inte ignoreras.

Norma Jeans tragiska barndom med modern som är psykisk sjuk och en helt frånvarande far bådar verkligen illa för resten av hennes historia. Små glimtar ges om att hon blev sexuellt utnyttjad redan som litet barn (farbror Clyde?). Detta fortsätter egentligen fram till och med USAs dåvarande president, också en modern ikon, och utnyttjandet får sådana enorma proportioner på grund av detta. Västs mäktigaste man ... Sökandet efter kärleken och tryggheten belönas så illa i Monroes liv.

Trots den fragmentariska uppbyggnaden lyckas Oates få ett sådant flyt i berättelsen. Jag kan verkligen inte sluta läsa. Det är en fiktiv historia, baserad på verkliga personer och händelser. Men jag glömmer ofta fiktionen under läsningen, för det känns så trovärdigt. Precis så här hade det kunnat gå till. Och mitt hjärta värker för flickan Norma Jean, som nu på ett sätt verkar leva för evigt.

måndag 23 februari 2009

I ett viktoriansk England

Nu har jag alltså läst färdigt Michael Fabers Sugar. Det var länge sedan jag läste en sådan tegelsten (åttahundraplus sidor) som gick så vansinnigt fort att läsa! Tänkte bara läsa en liten stund innan det var sovdags, tittade upp och både tiden och sidantalet hade sprungit iväg som aldrig förr. Den var fullständigt uppslukande.

Det känns ovanligt med böcker som är så kroppsliga. Ofta är böcker som filmer, att man skippar många av de vardagligaste sysslorna. För att det inte ska bli ointressant och tidsödande. Men Faber tar verkligen fasta på toalettbesök, bad och ingående granskningar av karaktärernas kroppar och kroppsvätskor. Beskrivningen av Sugars egenframkallade missfall är klart magstark.

Sedan beskrivs också miljöerna detaljerat och naturalistiskt. Hela 1870-talets London skildras via stankerna från rännstenen, sjukdomar, rutten mat, otvättade kroppar. Tapeter flagar, golvbrädor ruttnar och tänder likaså.

Sugars förflyttning från bordellen till en fin lägenhet vidare till ett välbärgat överklasshus blir ett bra grepp att visa klasskillnader och människors mycket olika förutsättningar. Också den viktorianska erans dubbelmoral görs tydlig, med sin stränga sexualmoral och religiositet på ena sidan och en outsinlig mängd prostituerade kvinnor på andra sidan.

Den förhatlige William Rackhams relation till kvinnor levandegör det ack så klassiska hora-madonnakomplexet, där den "rena" kärleken till den komplicerade frun Agnes (oskuldsfull men samtidigt vansinnig) ställs mot den fysiska kärleken till den fallna Sugar. Det patriarkala samhällets makt syns så tydligt i allt - från de stora samhällsstrukturerna till relationen mellan två enskilda människor. Jag läser och blir helt enkelt så förbannad!

Sugar, som i början av boken presenteras som så undergiven sina manliga kunder, visar sig i hemlighet skriva en roman à la Dirty weekend. Men hennes integritet och ilska spolas bort ju mer hennes egen situation förbättras, och hennes solidaritet med sina olyckssystrar svalnar. Det är provocerande, men samtidigt så mycket mer ärligt än att ha en hjältinna som är orealistiskt perfekt och godhjärtad. Karaktären Sugar är förvirrande, tycker jag, och hennes utveckling och reaktioner inte helt lättydda eller logiska.

Det var också länge sedan jag läste en roman som var så oförutsägbar. Jag kunde verkligen inte utröna hur det skulle gå för Sugar, hur boken skulle sluta. Faktiskt knappt ens efter att ha läst sista sidan ...

fredag 16 januari 2009

Rapport från vardagen - tvätt & Steinbeck

Jo, veckan är till bredden fylld av sysslor, det skall erkännas. Och alla är sannerligen inte av litterär art (detta inlägg påbörjas exempelvis mellan en tvättid och potatisskalande ... ).


Men på arbetet har jag i vart fall hållit ytterligare en lektion om Shakespeare (alias The Bard with the Beard). Nytt är ett kort prat jag höll om John Steinbeck, vilket var intressant som 17 att läsa in sig till.

Vi har ett dubbelt förflutet, Steinbeck & jag, som startade svajigt med tvångsläsningen i skolan (Pärlan på högstadiet, Möss & människor på gymnasiet). Men i vuxen ålder, när min bror passionerat utgöt sig över hur otroligt bra Vredens druvor var, blev jag intresserad. Till semestern plockades därför Öster om Eden hem (den Steinbeck som fanns på hyllan på jobbet just då). Större delen av en semesterdag spenderades på balkongen, med J:s sagolika margaritas, och ett strilande sommarregn. Magi uppstod.

För mig, som spenderade större delen av barndomen i fantastikens multiversum, har steget till realism, socialrealism och dess angränsningar inte varit helt självklart. Men jag kunde fullständigt kliva in i Öster om Eden - dess språk, de fantastiska beskrivningarna av Salinasdalen, de komplicerade karaktärerna (favoriterna är nog pappa Hamilton och Li) och relationerna dem emellan. Jag var verkligen där. Svårförklarat.

Men jag hade missat hur spännande Steinbecks liv och karriär var. Hur han, trots möjligheten till universitetsstudier på anrika Stanford, tog ströjobb, luffade runt och satsade på sitt skrivande. Hans tid som krigskorrenspondans under andra världskriget; att han skrev manuset till filmen Viva Zapata!. Att Steinbeck undanbad sig att stå med i "the film credits" då han skrev manuset till en Hitchcock-film, för att han tyckte att slutprodukten har rasistiska undertoner. Civilkurage!

Historien kring The grapes of wrath var också otroligt fascinerande - torkan och missbruket av jorden som ledde till att hela the Great plains i princip förvandlades till damm, och hundratusentals bönder blev utan hem och jord att bruka. Dessa tog sig till bördigare stater där de tvingades till tillfälliga jobb för slavlöner och utan några som helst rättigheter. Detta skrev Steinbeck om, och orsakade hård kritik, bevakning av FBI samt bokbränning. Otroligt coolt ... Boken står definitivt på mitt att-läsa-lista!

Puh, men själva läsandet just nu då? Jag tragglar vidare med Hanif Kureishis Something to tell you, om en medelålders man (med ett leverne som freudiansk psykoanalytiker, bevars!) och dennes medelålderskris ... Hur hamnade jag här?! Bara för att jag blev kär i författarens The Buddha of suburbia för tio år sedan när jag satt i Hyde Park och hade ett klart "anglo romantic moment". Jag har sedan dess läst i princip alla noveller och romaner karl har spottat ur sig och tyckt om det. Den senaste dock för cirka sex år sedan (Gabriel's gift). Men vi får se om jag klarar mig igenom detta spektakel.

Annars kör jag ett svenska-ungdomsromaner-tema, för att få lite kolla på hur utgivningen sett ut på sistone. Just nu fnissar jag gott åt Johanna Lindbäcks En liten chock. En sammanfattning av ungdomsromansbiten kommer nog, vad det lider.

Slutligen blev jag, efter att ha läst Pomegranates mycket stiliga blogg, http://pomegranateclub.blogspot.com/, påmind om ett album som glömdes i mitt inlägg om grafisk litteratur. Ola Skogäng tecknar superfina Theos ockulta kuriositeter (som jag läste något när den gick i Nemi), och släppte första albumet 2008. Mumiens blod är ett rätt mörkt äventyrsalbum med sköna noirskildringar av Stockholm; någonstans en blandning mellan Tintin och Jan Lööf vågar jag hävda.

Om fredagsmedvetslösheten inte hinner slå till så blir det troligen badkaret med en god bok nu ...