Dikter, dikter, dikter

I andan av att vilja läsa någonting annat gav jag mig på två diktsamlingar, någonting som är ovanligt för mig. Jag är en vältränad romanslukare, en medelbegåvad novelläsare, men dikter? Ovant.

Patti Smiths Oskuldens tecken var den ena jag valde, eftersom hon är en rock'n'roll-legend och cooling. Men jag vet inte ...

Jag tappade koncentrationen hela tiden. Tyckte varken det ena eller andra om de valda orden. Ser referenser och uttryck som får mig att tänka på andra Chelsea-rockpoeter, som Bob Dylan eller Leonard Cohen. Men fick ingen känsla.

Den andra diktsamlingen jag valde är skriven av en gammal skrivarkurskamrat till mig - Den unga F:s Bekännelser enligt Maria Margareta Österholm.

Maria Margareta har för övrigt under flera år varit en av eldsjälarna bakom förlaget Rosenlarv, som ger ut kvinnliga klassiska författare som behöver lyftas upp till en välförtjänt position.

Som en fiktiv självbiografi/dagbok berättas historien (historier) om fröken F i ett halsbrytande tempo med ett språk där varje strof känns genomtänkt och noga placerat.

Här blandas klassiska litterära tilltal ("Vari vi möter ...", "Kära dagbok", "Kära systrar"), bibliska klanger, omstrukturerade ordstäv och talesätt, ordlekar, barnramsor, sånger och litterära allusioner.

Frasen "det finns inget så vackert som en död skönhet" (s. 34) får mig att tänka på både Laura Palmer i tv-serien Twin Peaks, detta mytomspunna mordoffer som så mycket av serien koncentrerar på, och på Ofelia - "sjön är en viloplats för ihjälslagna älsklingar" (s. 14)

Här vänder och vrider författaren (tolkar jag det som) på flickheten, att vara flicka i detta samhälle. Den unga F är en och hon är alla vi. Meningen "jag hade ett skrik men lärde mig tala" (s. 18) känns symbolisk: vi får inte ta plats. Skriker vi ska vi spärras in på vinden och hållas där.

Många traditionella kvinnoattribut används lekfullt och hotfullt, som den återkommande handväskan eller hur F bakar "storhetsvansinne" (s. 77) och en "katedral" (s. 46).

En text som spretar och skaver. Ofta förstår jag inte, men jag dras med i språkets konstruktion och tolkar själv allt eftersom jag läser.

Det är en saga med ofta högtidligt tilltal, men verkligheten lurar oförsonligt bakom orden.

Radbrytningar och olika fontstorlekar ger en känsla av att texten är levande, att den böljar med ordens mening(ar).

Pojkarna

Augustvinnaren Pojkarna är riktigt, riktigt läsvärd.

Bella, Momo och Kim är tre flickor, på gränsen till pubertet och tonårsliv. De blir nästan klaustrofobiskt instängda av de sociala hierarkierna i skolan, av skräcken för ”pojkklungan”, av ”kriggstrategier och sammandrabbningar” (s. 22-23)

Med tafsningar, könsord, komplimanger och porrfilmsreferenser om vartannat hålls flickorna i schack, balanserande mellan sina längtan efter att slå tillbaka, förväntningarna på hur flickor skall reagera samt också det egna potentiella begäret.

Kim, vår ciceron i denna historia, skaver i sin flickkropp:

Min kropp satt på mig som något främmande, en gummidräkt som klibbade och kliade. Men hur jag än rev och skrapade med naglarna satt den där den satt. Om nätterna kunde jag drömma att min kropp föll av mig. Det var så enkelt, plötsligt hittade jag en dragkedja i huden. [---] Jag öppnade den, kunde känna luften sila in mot min riktiga hud därunder, som ett vakuum när det släpper. (s. 19-20).

Detta är en av de många saker jag tycker om med denna roman: kroppsligheten. Den är nästan poetiskt och väldigt symboliskt omskriven, berättelsen igenom, men också så tydlig. Så kroppslig och konkret.

Jag känner verkligen olustkänslorna inför att växa in i ett okänt kvinnoskap, en kvinnlighet, att fastna i någon av ”de förutbestämda Kvinnomallarna. Vi knep ihop munnarna och slöt ögonen, vägrade att acceptera det oundvikliga.” (s. 21)

De tre vännerna tar sin tillflykt till sin flickgemenskap i Bellas växthus: en frizon från tonårens lockelser och en eventuell vuxenhet. I Bellas odling och i deras lekar, som de fantastiska skimrande maskeraderna de ordnar, gömmer de sig och finner styrka i sin gemenskap, utanför.

Maskeradscenerna, då flickorna förvandlas till fantasivarelser som Shere Khan, en silverrygg, Fågelhärskaren och Pierrot, är magiska. De bjuder på ett sådant lekfullt allvar och en sådan stark flickgemenskap att jag automatiskt tänker på Inger Edelfeldt - flickgemenskapernas okrönta drottning.

Att utklädnaderna här lutar åt tydligt maskulina karaktärer visar på genusaspekterna i texten – att kvinnorollerna skaver, eller kanske handlar det om ett maktåtertagande.

När flickorna, av en slump, upptäcker vad Bellas senast funna växt har förmågan att göra, blir de först äventyrslystna och extatiska. Första kvällen de drar runt på orten iklädda sina pojkkroppar, märker de redan skillnaden:

Det var underligt. Inga hala glidande blickar, inget begär, inga flinande munnar, ingenting som smet in under huden och bet sig fast. Bara en glasartad, fjärrskådande blick som varken såg eller såg bort. (s. 54)

Bella skildras som den som är tryggast i sin existerande identitet: hon har en fyllig kropp (med konnotationer till en traditionell kvinnokropp?) som hon mestadels verkar känna sig hemma i. Van att ta ansvar för andra, ägnar hon framförallt sin tid åt sitt växthus.

Det kreativa konstnärsbarnet Momo ser pojklekarna just som lekar; som tidsfördriv och experiment. Som en del av gemenskapen. Till en början. Tills det förvandlas till sådant allvar för Kim.

Snart blir dock konflikten för skarp för att ignorera. Kim känner sig mer hemma i sin pojkkropp än någonsin i sin flickdito och hon dras via hårdningen Tony snabbt allt djupare in i ett småkriminell och tuff maskulin gemenskap.

Tony, som sitter som en ”rövarhövding” i en gammal länsstol i en skum källarlokal och får Kim att tänka på ”pirater, rövarkulor, skattkartor och dolda gångar, män som klättrade uppför fasader med kniven mellan tänderna.” (s. 81)

Deras relation växer fram som ett kumpanskap, balanserande på gränsen mellan hat och åtrå, mellan våldsamhet och gemenskap, och den blir för Kim som en drog.

Jag skulle kunna skriva så mycket mer om denna förunderliga text. Men jag tycker hellre att du ska läsa den själv.

Schiefauers prosa är glasklar, rak men poetisk. Hennes språkhantverk griper mig.

Handlingen är ovanlig men trovärdig i sin fantastiskhet; både magisk och realistisk.

Genusöverskridandet (både fysiskt, emotionellt och strukturellt) är genomgående i texten. Det är intressant och aktuellt.

Jag känner så för Kim, för hens maktlösa känsla som flicka, för hens strävan efter makt och egenvärde, för hens gränslösa längtan efter den kärlek och gemenskap som någon som Tony aldrig kan ge hen och för den skavande känslan av att vara en främling i sin egen kropp.

Jag är helt där.

Kyssförbudslistor & bitar som fattas

En av höstens godbitar blev Naomi & Elys kyssförbudslista av Rachel Cohn och David Levithan.

Det är en fartig, New York-romantisk skröna med många berättarperspektiv och vardagsabsurda situationer. Naomi och Ely har varit symbiotiska vänner sedan barnsben; nästan syskon på vissa sätt och nästan tvillingsjälar på andra.

Deras familjer har varit intrasslade i varandra på komplicerade sätt (som framkommer successivt).

Kyssförbudslistan kommer till som något slags verktyg för att behålla illusionen av att det är Ely & Naomi, Naomi & Ely, och att så alltid kommer att vara. De namn som hamnar på listan får ingen av dem kyssa.

Ely är en självsäker ung man, uppfostrad av två mammor. Naomi bor numer ensam med sin deprimerade mor och har ett stort problem. Hon kan egentligen bara föreställa sig en framtid gift med Ely. Ely, däremot, vill bara vara tillsammans med killar.

Men frågan är om någon annan ens får plats i konstellationen Ely & Naomi, Naomi & Ely.

I varje kapital skiftar berättarperspektivet och inte bara de uppenbara huvudpersonerna får ta plats. Där finns också vännerna Robin (♀) och Robin (♂), som kanske ska få ihop det med varandra. Naomis ex-pojkvän, Bruce I, och nuvarande (?) pojkvän, Bruce II. Smågalna grannar i huset. Ja, ni förstår.

Språket är välkomponerat, tonen en blandning av dödligt allvar och absurd humor. I vissa av Naomis partier ersätts många ord med symboler, vilket blir ett ovanligt och spännande sätt att läsa.

Jag är såld. Läs den!


En bit av mig fattas är Levithans senaste ungdomsroman på svenska; också den klart läsvärd. Vi får följa tre ungdomar i New York samma dag som flygplanen kraschade in i World Trade Center, vid några tillfällen under året och sedan på årsdagen.

Peter, Claire och Jasper. Tre ungdomar som möts på grund av omständigheter. Jasper och Claire går i samma klass; Peter och Jasper möttes på en fest och skulle gå på dejt tillsammans den 11:e september. Innan det datumet förvandlades till något annat.

Sömnlöshet, avstängdhet, sorg, gemenskap. Allt detta visas i de korta nedslag som görs i huvudpersonernas liv. Hur de dras till varandra och knyts samman.

Lite fragmentariskt, gripande och vardagligt. Jag gillar Levithans stil och kommer absolut läsa vidare.

Hjärta, hat och mer än så

Några fler av höstens lästa ungdomsromaner ... kommer här!


I Mycket mer än så följer vi Auden, en intelligent, studiemotiverad och inåtvänd ung kvinna, barn till två intellektuella engelskprofessorer.

Moderns, en sval akademikerdrottning, och faderns, en narcissistisk författardiva, skilsmässa får Aud att vackla. Hon flyr sin mor och spenderar sommaren hos pappan och den nya flickvännen. Och deras nyfödda bebis.

I det lilla samhället vid havet blir Auden mer involverad i livet (utanför studielitteraturen) än vad hon tidigare varit. Eller velat.

Pappans dysfunktionella relation med unga, företagssamma Heidi, som dras ner i en depression då allt ansvar med barnet genusklassiskt nog hamnar på henne.

Ungdomarna i trakten - Maggi, som tycks vara en tuggummituggande, rosaklädd sötsak men har så många fler facetter. Eli, bruten av sorg, sluten, men som får oväntad kontakt med Auden.

Möten mellan människor. Sömnlösa människor som söker sig till nattöppna, sunkiga diners, för att komma bort. Och finner varandra där. Jag tycker om det! Lågmält, långsamt, inte så dramatiskt. Och ändå dramatiskt, för att det är Livet.


Mer dramatiskt blir det i Älskar - hatar av Jenny Downham. Mike och hans syster bor med sin alkoholiserade mamma i den sunkiga hyresdelen av den staden. Ellie bor med sin stabila kärnfamilj i en tjusig villa.

När Mikes syster anklagar Ellies bror för våldtäkt, rasar allt. Klasskillnader är, som ni förstår, temat i denna historia, liksom samhällets rådande genusordning. Att vara kvinna + underklass = automatiskt inte våldtäktsbar.

När Mike och Ellie inte bara möts, utan också blir kära i varandra, spenderar tid tillsammans och börjar förstå varandras världar, riskerar allting att falla samman. Familjelojalitet, hämndplaner, den stundande rättegången ...

Historien berättas ur både Mikes och Ellies perspektiv. Jag är helt där. Välskrivet, engergirikt, engagerande.


Den är lite udda, denna bok: Robothjärta av Natalie Standiford. En ung tjej, Bea, flyttar ännu en gång med sin familj och byter skola.

Nu har hon bestämt sig för att vara en robot, för att slippa känslor och annat omak. Men det håller inte riktigt, när hon träffar Ghost Boy (Jonah), som också försöker stänga av världen. Smeknamnet är passande: han position i skolan är inte bara ett utanförskap, utan nästan någonting overkligt.

Men Robot Girl och Ghost Boy når fram till varandra, delvis genom ett ovanligt radioprogram som sänds på småtimmarna och lockar till sig udda fåglar. Vänskap, kärlek eller något eget – inte helt självklart och sannerligen inte okomplicerat.

Bitvis spinner författaren upp Jonahs historia om familjehemligheter och sorg, samtidigt som Beas familj allt mer krackelerar.

Språkligt sätt är boken tyvärr medelmåttig och varken handling eller karaktärers beteenden känns alltid helgjutna. Men berättelsen får ändå plus för de lite ovanliga personporträttten och för det faktum att det inte utvecklas till en traditionell kärlekshistoria.

Att flyga högt och vara välkommen hem

Hösten har, som så höstar sig bör, bjudit på en kavalkad av nyutgivna ungdomsromaner. Här kommer några av de som Bokmalan har läst på sistone!


I Flyga högt stormar Silja in en vanlig högstadieklass i en svensk småstad. Hon är svartklädd, högljudd och bryr sig föga om den orättvisa men ändock trygga sociala hierarki som klassen har vårdat i många år.

Silja blir vän med Sven, den ouppnåeliga snyggingen, och sätter sig alltid brevid Line, hon som alltid är utanför. Och hon börjar också komma mellan Vendela och hennes lugna, trygga bästis Tove. Hela klassens gränser börjar rämma.

Katarina von Bredow skriver generellt alltid fina ungdomsböcker, enligt min mening. Hennes språk flyter fint, vi följer huvudpersonen nära, nära.

Hon kombinerar vardag och dramatik på ett naturligt sätt. Ofta skildrar hon någonting normbrytande - exempelvis förbjuden kärlek eller testandet av olika lojaliteter och sociala gränser.

Denna historia är precis också rätt balans av exceptionella händelser (Vendelas och hennes familjs sorg, hämndförsöken som görs av klassens "tuffa tjejer") och vardagsliv (gå på H&M, café, lära känna varandra).

Kärlek och passion är en självklar ingrediens i Bredows böcker, liksom i denna. Som så ofta ligger dock större fokus på relationerna mellan flickor, än egentligen kärlek mellan flicka-pojke. Vilket jag gillar.


I Söta pojkar är bara på låtsas har författarens - Moa Eriksson Sandberg - egna dagboksanteckningar förvandlats till romanform, vilket kan förklara varför det dels känns väldigt trovärdigt formulerat och dels blir inte känns helt litterärt.

Ella är en kulturell sextonåring med teaterambitioner, musikintresse (detta är 90-tal, Broder Daniel-tider och indiepop) och av att skaffa sig erfarenheter. Hon skildras precis så där självupptagen, osäker och gränslöst anpassningsbar som många faktiskt är och känner sig under de skälvande tonårsåren.

Hon trasslar in sig med söta pojkar, som alla tycks så överlägsna, svårtillgängliga och (ibland) rent svinaktiga.

Det är dock någonting som gör att det inte räcker till för mig. Den ständigt förfördelade tonen som hålls. Bristen på ärlig gemenskap, att stå upp för sig själv.

Troligen är denna bok mer en autentisk skildring av en tonårstid än många andra ungdomsromaner, egentligen. (Precis som Linda Skugges dagböcker från 90-talet, som hon publicerade.) Men jag blir aldrig riktigt engagerad.


Johanna Lindbäck är en av mina personliga favoriter när det gäller ungdomsromaner. Hon lyckas med att skriva väl, skriva personligt, skriva engagerande. Problem och konflikter är verkliga och allvarliga. Men också ofta just trovärdiga och enkla att relatera till.

I den senaste romanen Välkommen hem undrar Sara över om hon är just det. Välkommen. Hem.

Efter ett utbytesår i London kommer Sara hem till Luleå igen och finner att tiden har sprungit iväg utan henne. Det spänner med familjen och vardagen. Vännerna verkar ha fullt upp utan henne. Kompisarnas stundande 18-årskalas med krogutgångar hjälper ju inte heller, när Sara själv får stanna hemma.

Särskilt Bella skaver. Bästa Bella, tvillingbror till Mattias. Mattias som Sara gjorde slut med för att åka till London. Vackra, välbekanta Mattias, som bor i huset bredvid och som hon inte längre är kär i. Väl?

Fristaden blir oväntat nog jujutsu, med grannkillen Adrian, som först egentligen mest irriterar henne. Som hon absolut inte heller är kär i. Väl?

Ja, ni fattar. Kärlek, identitet, vänskap, kluvna lojaliteter, sociala spel ... Det är fint. Och bra. Och välskrivet. Tydligt.

Och det känns lite uppfriskande att tjejen sitter med skuldkänslor och undrar hur hon har sårat sitt ex, istället för att hon sitter med sorg över att vara dumpad/ha blivit otrogen mot eller både och. Om ni förstår.

Som boende i en ombildad familj blir jag också glad av det fina porträtt som skildras lite i förbifarten av Adrians styvpappa. De har en nära kontakt och där har Adrian fortfarande har ett eget rum, trots att mamman och han har varit skilda länge. Det glädjer en bonusmammas hjärta att se sådana skildringar.


Jessica Schiefauers Om du var jag, utgiven 2009 men läst av undertecknad nu i höst.

Två omaka unga kvinnors vänskap tar slut med ett brak, då den utåtriktade Louise sticker till Grekland för att jobba och Agnes blir kvar, med nya kärleken. Kvar finns många oklarheter - varför stack Louise så plötsligt? Och vad lämnar hon kvar?

Och i Agnes relation märks snart också oklarheter, då Hannes plötsliga förälskelse verkar sina. Vad blir egentligen kvar i Agnes liv?

Jag tror att det hade blivit bättre för mig om jag läst denna innan Schiefauers Pojkarna. Var så uppfylld av den och böckerna är så olika sinsemellan, så det blir inte riktigt en rättvis bedömning. Ett inlägg är på gång om Pojkarna ...

Margaret Mahy revisited

Inför den stundande Nya Zealandsresan har jag så smått börja rikta in mig på författare just därifrån.

Det är snurrigt att tänka sig att jag över jul och nyår (och, således, också midsommar) kommer att befinna mig på andra sidan jordklotet.

Min första kontakt med Nya Zealand kom sig av att jag lånade en bok på bokbussen när jag var tolv år gammal: Trixarna av Margaret Mahy.

Det tog ett tag innan jag förstod hur landet låg; det förvirrade mig storligen att midsommar firades i samband med jul och nyår.

Redan omslaget förförde mig: en mörkblå ram, en strand. Vi ser ryggen på en ung kvinna med ostyrigt rött hår. En man med säreget utseende tittar på henne. Värderande. Hotfullt?

Två andra män, mörkhåriga, syns i bakgrunden, på väg framåt. Männen bär alla gammeldags svartvitrandiga baddräkter. Någonting laddat vilar över hela bilden. När jag blev större sedan insåg jag att omslaget var målat av Inger Edelfeldt, som är en annan av mina absolut bästa författare. Det var nog ödet, helt enkelt.

Trixarna är en övernaturlig romans. Författaraspiranten Harry (egentligen döpt till det mer praktfulla Ariadne) är en tyst medlem i en stor och bullrig familj. När de som vanligt åker till sommarhuset, Carnival's Hide, dyker tre främlingar upp och ställer allting på ända.

De karismatiska bröderna Ovidius, Felix och Hadfield är mer än lovligt mystiska och deras närvaro tycks höra ihop både med det gamla husets historia och de texter som Harry skriver. Allas relationer påverkas och både familjen och huset tycks knaka i fogarna.

Det är den enda bok som jag i mitt liv har läst två gånger på rad: så fort som sista sidan var slukad började jag om från första igen. Det är också en av de böcker som jag fortfarande läser om då och då.

Också Mahys Förvandligen har jag läst flera gånger under min uppväxt. (Också där har Edelfeldt gjort det fantastiska omslaget.)

I den möter vi en kämpande familj i en förort till Christchurch, där Lauras lillebror, efter en av hennes onda aningar, blir förhäxad av en mystisk butiksägare.

Hon vet dock instinktivt vart hon ska bege sig för hjälp när Jacko bara blir allt mer illa däran: till Sorry Carlisle som är ordningsman i klassen över henne och en häxa.

Mahy blandar det övernaturliga och det vardagliga på ett fantastiskt sätt. Familjerna och deras relationer är helt tydliga, psykologin fungerar och dialogen känns naturlig.

Både dessa böcker är också, eller fram för allt, kärlekshistorier. Harrys stormiga passion med en av bröderna Carnival är smärtsam och intensiv och fungerar som en katalysator för hennes identitetsutveckling och ommöblerandet i familjerelationerna.

Laura och Sorrys kitsliga inledning och ambivalenta förlopp skildras med stort allvar och är en språngbräda till det alternativa liv som Laura väljer, där magi är någonting helt naturligt.

Som tolv-, trettonåring var jag helt såld. Om jag inte hade läst dessa böcker som ung hade jag aldrig fastnat så intensivt för Twilight som jag faktiskt gjorde. Men det var som att öppna en magisk garderobsdörr och få en direkt passage till mitt prepubertala, ensamna, drömmande bokslukarjag. Det gjorde mig lycklig.

En salig blandning ungdomsromaner

Jag var, precis som säkert många, många av er andra fantasyläsare och bokbloggare där ute, mycket spänd på att läsa Cirkeln av Mats Strandberg & Sara Bergmark Elfgren. Den har varit så omtalade denna vår och blev dessutom så vansinnigt hyllad av Jonas Thente på förstasidan av DN:s kulturdel.

Det gör mig glad att fantastisk litteratur kan få ett sådant positivt bemötande i detta vårt Sverige, som jag ofta tycker har alldeles för stort fokus på socialrealism och har en tendens att behandla genrelitteratur något styvmoderligt.

Jag gillar Cirkeln. Verkligen. Om den hade kommit ut när jag var yngre hade jag varit helt salig. Som vuxen läsare med mängder av böcker i besläktade genrer bakom mig, blir jag inte extatisk som Thente.

Men det är trevlig läsning - riktigt uppslukande, kan-inte-sova-på-natten-läsning, precis som Hungerspelen. Femhundra sidor lästes ut på en dag och jag ser fram emot att läsa del två.

Det är en fröjd att få se en svensk småstadsmiljö skildras i ett mörkt och hotfull sken, där rektorn (möjligen?) kan misstänkas vara en ondskefull, övernaturlig mördare. Där magin ruvar mellan fula höghus och övergivna parker.

En vardaglig högstadiemiljö blir fonden för häxor och en kamp för livet mot en än så länge oklar ondska. Där några utvalda unga kvinnor tvingas mötas över sociala gränser och fördomar för att kämpa tillsammans.

Jag tänker spontant på Inger Edelfeldt och Margaret Mahy, som är två av mina elitförfattare vad gäller att skriva övernaturligt för unga.

Ett extra plus får författarna för att de introducerar möjligheten till en lesbisk kärleksrelation i historien på ett oproblematiskt sätt, någonting som fortfarande är så pass ovanligt att det känns lyxigt.

Mer van är en vid klassiska komma ut-historier, som exempelvis Hans Olssons Spelar roll. Det är en humoristisk skildring av Johan Alexander som i skolan är en het basketmachokille som har lätt att få tjejer, som han inte vill ha.

Hemma förlorar han sig i fantasier om att vara Alexander den Stores kärleksslav. Bland annat. Hur ska hans olika identiteter kunna smälta samman?

Jag har också läst en relativt nyutkommen ungdomsroman med en oslagbart bra titel - Kapitulera omedelbart eller dö, av Sanna Näsling.

Det är en mörkt humoristisk historia om två tjejer på högstadiet, Lovely och Mary, som är själsfränder - bästa väninnor, nästan som systrar, älskare, stöttepelare, lekkamrater. De är så synkade att de tycks kunna kommunicera med varandra via tankarna.

De vägrar att nöja sig med ett vanligt svenskt högstadieliv, utan omvandlar livet till något mer exotiskt med hjälp av magiska färgnyanser (Cherry Red, Poison Green, Bad Temper Blue), som kapitlen är döpta efter, och fantastiska konversationer på engelska. Deras framtida lägenhet i London drömmer de sig ofta bort till; en verklighet som känns lika stark som vardagen.

Denna bok är en guldgruva för sådana där formuleringar en bara vill spara på, ni vet. Dialogen är ofta en galen historia, blandat på svenska och engelska. Slagkraftigt, oväntat och roligt. Exempelvis:

På ungdomsmottagningen hittar jag och Lovely en broschyr om nåt som heter Klamydiadagen. "Ja ha", säger Lovely förvånat. "Well, why not. Jag var så jävla trött på Nationaldagen." (S. 190)

Men en mörkare ton finns i botten också: Lovely drabbas ofta av panikångest och det känns tydligt att någonting ångestladdat och hotfullt lurar nära. Gränserna mellan verkligheterna är inte klara. En väldigt speciell historia.

Slutligen har jag just läst ut De vassa tändernas skog av Carrie Ryan, en postapokalyptisk historia om resterna av ett USA efter zombieinvasionen. Mary bor i en by omgärdad av stängsel, det enda skyddet mellan byn och de oheliga.

Där erbjuder livet bara två alternativ för henne: att gifta sig med en ung man hon inte älskar (då den hon faktiskt älskar är trolovad med hennes bästa vän) eller att gå i kloster och tjäna den gud hon inte längre tror på.

Men en dag kommer en främmande flicka till byn och förstärker Marys hopp om att det finns annat liv utanför deras by i skogen.

Som en blandning mellan The Village och Hungerspelen bjuder Ryan på ett välskriven, mörk och väldigt spännande historia om en ung kvinna modig nog att drömma om ett liv utan rädsla, ett liv vid havet.

Det är bokförlaget Styxx som har gett ut denna sträckläsningspärla, de som också gav ut Udda verklighet. Det känns lyxigt med ett svenskt bokförlag som ger ut fantastisk litteratur.

(Deras böcker är dessutom riktigt snygga, i storpocketformat, med svarta bokblock. Det är bara ett plus!)

Jag ser med spänning fram emot fler böcker från detta förlag.