Alcatraz versus the Evil Librarians

Tillåt mig att säga: äntligen! Äntligen en bok om hur bibliotekarier egentligen styr hela världen (the Hushlands kallat) med hjälp av sin makt över informationen:

'The Librarians control the information in this city - in this whole country. They control what gets read, what gets seen, and what gets learned. Because of that, they have power.' (s. 99)

Brandon Sanderson (kanske mest känd för att vara den som skriver färdigt Wheel of Time efter Robert Jordans bortgång) har komponerat den fantastiska äventyrsberättelsen Alcatraz versus the Evil Librarians. Ett läsmåste för alla biblioteksnördar!

Med ett uns av Harry Potter och i samma berättaranda som Lemony Snicket möter vi föräldralöse Alcatraz just som han blir bortkörd från ännu ett fosterhem. Detta på grund av hans osvikliga förmåga Att Ha Sönder Saker. Som exempelvis, att råka bränna ner ett kök. Eller så.

Men denna gång blir inte Alcatraz bortforslad till ännu ett fosterhem, utan han blir istället nästan mördad av en främmande man och sedan räddad av sin (dittills okände) farfar - Grandpa Smedry.

Alcatraz får reda på att ätten Smedry är välkända motståndskämpar mot bibliotekariernas envälde. Smedrys härstammar själva från the Freelands, vilka består av tre kontinenter i Stilla havet som bibliotekarierna systematiskt har utrotat från alla världskartor.

(Detta förklarar himla mycket, tycker jag personligen. Det har alltid sett oproportionerligt tomt ut i Stilla Havet.)

Ätten Smedrys vapen är framförallt att många av medlemmarna är så kallade Oculators - de har förmågan att skapa och använda olika slags mäktiga linser för olika ändamål (exempelvis att spåra, skjuta eld, tortera).

Många av familjemedlemmarna också har magiska förmågor i sig själva. Alcatraz kan ha sönder saker, en kusin kan tala fullständigt obegripligt (!) och farfadern är alltid försenad (vilket är mycket praktiskt när någon skjuter på en). En bisarr version av superkrafter - underbart!

Berättartilltalet är direkt riktat till läsaren, på bästa 1800-talsromanvis, och Alcatraz som berättare gör ofta långa utvikningar för att förklara saker för oss hushlanders och kommenterar även gärna själva skrivandets konst. Exempelvis:

I apologize for that last chapter. It was far too deep and ponderous. At this rate it won't be long before this story departs speaking of evil Librarians, and instead turns into a terribly boring tale about a lawyer who defends unjustly accused field hands. (s. 278)

Ja, ni förstår. Det finns många roliga detaljer, klurigheter och absurda saker att berätta. Men jag måste begränsa mig; annars växer detta inlägg bortom rimlighetens nivå. Det är lekfullt och skruvat och väldigt, väldigt roligt.

Småläst

Som ni vet, så slinker det ofta ner böcker som kanske inte inspirerar till långdragna, utförliga inlägg i bloggen. Men som en ändå har lagt ner lästid på. Dessa brukar jag samla ihop i kollektiva inlägg och i varje fall skriva en liten rad om. Som en kort läsrapport, ungefär.


Innan jag dör - Jenny Downham
En stark, sorglig och oerhört mänsklig skildring av Tessa, en tonårstjej som är döende i leukemi. Hon skriver ihop en lista över saker hon vill prova innan hon dör och vi får bland annat läsa om hur Tessa blir kär för första och sista gången, och om hur hennes familj och vänner handskas med det faktum att hon snart ska dö. Gripande!

Ibland bara måste man - David Levithan
En lättuggad och charmig amerikansk high school-historia om Paul som förälskar sig i Noah men ändå råkar trassla in sig med sitt ex Kyle. Levithan har verkligen blivit en av mina favorit-YA-författare. Tyckte mycket om både Naomi & Elys kyssförbudslista, som han har skrivit tillsammans med Rachel Cohn, och En bit av mig fattas.


I skuggornas makt - Brandon Mull (Fablehaven; 3)
Recensionsbok. Enkelt uttryckt - en författare som gärna vill leka i Spiderwicks sandlåda men som trots den snarlika ploten och uppbyggnaden föga lyckas. Det saknas framförallt inre logik och moderna könsroller.


Ett hav av blod - Darren Shan (Legenden om Larten Crepsley; 2)
Recensionsbok. Jag har recenserat ganska många delar i författarens serie om Darren Shan och också fått fortsätta med den nya serien (som är en prequel-svit) om Larten Crepsley. Det är, fortfarande, hårdkokt, fartigt och mycket fokuserat på killar och deras gemenskap. Våld, vampyrer, vapen. Men det är faktiskt humoristiskt och ganska medryckande.



The Last Song - Nicholas Sparks
Varför envisas jag med att försöka läsa den här författaren? Jo, för att hans böcker låter som enkla underhållande kärleksromaner som är sköna att läsa när en är trött och bara vill koppla av ... bara det att karln kan ju inte skriva! Pinade mig igenom denna också. Är kanske aldrig tillräckligt trött, helt enkelt, för Sparks?


Pale - Chris Wooding
Recensionsbok. En riktigt spännande och otäck historia utgiven av det lättlästa förlaget Barringtone Stoke. I en nära framtid kan vissa människor under vissa förutsättningar väckas ifrån döden. De kallas för pales på grund av sin blekhet och blir illa behandlade av större delen av samhället. En historia liten till formatet men stor innehållsmässigt.


Ska försöka knåpa ihop ett manga-inlägg här framöver; jag har fått låna en stor bunt av en av mina kära elever. Väl mött!

Tyko Flores äventyr

Det börjar som en realistisk skildring av barnarbete i gruvornas djupa mörker i någonting som liknar 1700-talets Sverige. Snart förvandlas historien om föräldralöse Tyko Blom och hans kamrat Julius/Julia till en både äventyrsfylld, varm, otäck och rolig fantasyberättelse som tar oss med till en annan värld.

Jag har läst Martin Widmarks trilogi - Den dansande djävulen, Fyrtornet i Son-Li, Polyhymnias guld - högt för min bonusdotter och vi har verkligen njutit denna läsresa. Det har varit högljudda "Neeej, du kan ju inte sluta läsa NU!" vid aftonläsningarna. Resorna till och från skolan har plötsligt gått alldeles för fort.

Som vuxen läsare känner jag igen flera av fantasygenrens berättarmönster och karaktärer. "Ankungen" Tyko, som förvandlas från enkel, föräldralös gruvpojke till arvtagaren Tyko Flores.

Quest-temat, med både den inre och yttre resan och flera uppdrag som måste lösas. Karaktärer som relativt enkelt kan delas upp i hjälpare/stjälpare och där ondskan är tydligt definerad, enligt barnboksvärldens spelregler.

Men Widmark är en alldeles strålande berättare och det väldigt spännande läsning. Det hårda livet i gruvan, där de unga gruvpojkarna får slita och får stryk, skildras detaljerat och intressant. Där byggs historien upp.

Övergången till det mer fantastiska fungerar också väl. Sekundärvärlden, Den Röda vägens land, tecknas tydligt och detaljerat och bjuder på en del oväntade personer och händelser. Den gåtfulla Ormapan är förstås en favorit, liksom berättelsens starka dam Lillevi och, för all del, retstickan Arti Harakka.

Språket är välkomponerat och välskrivet och är en fröjd att läsa högt. De svartvita illustrationerna i början av varje kapitel, signerade av Henrik Tamm, sätter verkligen stämningen. En stämning av äventyr och fara i en främmande värld. Av vänskap och mod. Och av att komma hem, slutligen.

Läsrapport från sommarens slut och höstens början

Kanske ska jag ändå, så här i slutet av oktober, plita ner några korta rader om det andra som har blivit läst i slutet av sommaren och början av hösten. Det har blivit en ganska blandad kompott denna gång.

Nyligen har jag plöjt igenom en del av höstens nya ungdomsböcker, men de skall föräras med ett eget inlägg, tänkte jag.


Son of Avonar - Carol Berg (The Bridge of D'Arnath; 1)
Jag fick låna en fantasyroman av en av mina forna biblioteksstammisar. (Egentligen två, men jag har läst den andra än - The Final Empire, Brandon Sanderson.)

I sekundärvärld, the Four Realms, följer vi Seri i två olika tidslinjer. I berättelsens början lever hon ett fattigt, isolerat liv i en stuga där hon en dag stöter på en naken man, halvgalen och på flykt från kungens vakter. Detta är berättelsens nu.

Seris förflutna innebar ett liv som dotter i en adelsfamilj, uppvaktad av kungen själv. Långsamt visas den passionerade kärlekshistoria med en magiker som oundvikligen tycks leda till ett abrupt och olyckligt slut.

Magi är nämligen förbjudet i riket och belagt med dödsstraff.

Till en början på grund av trots, hjälper hon den främmande mannen och de ger sig ut på en klassisk quest-resa tillsammans med andra aktörer i dramat. Men efter hand som berättelsen fortlöper visas hur mycket deras livsöden faktiskt är sammanfogade.

Jag är förtjust i karaktären Seri - hon är tuff, självständig och ganska grining, vilket jag uppskattar. Men överlag känner jag igen lite för mycket av handlingsmönster och karaktärstyper för att den ska ge någon särskilt omvälvande läsning.


Julia - Anne Fortier
Jag älskar bokens omslag. Jag älskar också idén - att en ung kvinna, rotlös i världen, reser till Italien och upptäcker att hon är ättling till verklighetens Julia, från Romeo och Julia. Själva boken är ... okej.

Förvecklingarna är lite för snåriga och långsökta. Språket är okej, men inte mer. Karaktärerna har potential till att vara charmiga, intressanta och mångfacetterade (exempelvis Umberto är en jättespännande karaktär).

Men de skildras för spretigt och blir därför inte tydliga. Konflikten mellan tvillingssystrarna känns väldigt oetablerad - varför spenderar de större delen av historien med att verkligen avsky varandra?

De partier som fungerar bäst är när författaren skapar de fiktiva historiska dokumenten som berättar om historien om Romeo och Giulietta i flera olika versioner. Där får hon till tonen och stämningen fint.

Den är bitvis underhållande, spännande och charmig, men själva grundidén hade kunnat bjuda på mycket, mycket mer.


Säg ifrån! - Stéphane Hessel
Denna lilla stridsskrift från en fransk elitdiplomat och koncentrationslägeröverlevare i 90-årsåldern har spridit sig snabbt över Europa. I den svenska upplagan skriver några inhemska journalister också ner sina tankar kring texten, som Åsa Moberg och Göran Greider.

Bland annat menar Hessel att vi måste gå bort från en apatisk och likgiltig inställning till livet. "Indignationen är motståndets drivkraft", använder Hessel som en rubrik (s. 26).

Det finns ingen anledning att inte alla människor ska kunna leva ett värdigt liv. Efter andra världskriget startades ett enormt återuppbyggnadsarbete och mycket av den välfärd vi i Europa har blivit vana vid, började här. Hessel skriver:

De styrande är skamlösa nog att påstå att staten inte längre har råd med sådana medborgerliga omsorger. Men hur är det möjligt att man idag saknar medel att bevara och utveckla de här sociala erövringarna?" (s. 26)

När det idag, som Hessel vidare påpekar, skapas mer rikedomar än någonsin i väst. Problemet är att "penningaväldet" aldrig tidigare har varit så etablerat i alla höga maktskift, aldrig mer egoistisk. Klyftorna mellan rika och fattiga ökar lavinartat. Välfärden monteras ned.

Vad kan vi då göra? Hessel skriver:

Min önskan är att var och en av er skall finna något som gör er upprörda. Det är värdefullt. När vi upprörs över något, som jag över nazismen, blir vi engagerade, stridbara och stolta. Vi deltar i ett historiskt flöde, ett mäktigt historiskt flöde som behöver vår personliga energi för att dra vidare. (s. 26)

Underbart formulerat. Hoppfullt, sant, inspirerande. Och himla svårt.


Mio, min Mio - Astid Lindgren
Denna sagopärla fick jag äran att recensera för ett tag sedan. Det var en härlig omläsning, dessa Bo Villhelms Olssons äventyr som prins Mio i Landet bortom fjärran.

Lindgren skriver en fantasyklassiker för unga läsare som fungerar fint för många åldrar. Särskilt som högläsning; språket är repetativt, som sagans form sig bör, och stillsamt vackert.


Phoenix bok - Eden Maguire (Beautiful Dead; 4)
Sista delen i serien om Darina, som tvingas utreda flera mordfall i den lilla staden Ellerton där hon bor. Fyra ungdomar dog under loppet av ett år och fyra ungdomar blev kvar i denna värld som osaliga andar/zombies/änglar - Beautiful Dead. Tre av dessa har Darina hjälpt finna frid; den enda som kvarstår nu är hennes älskade Phoenix.

Det jag gillar med serien är den klaustrofobiska småstadsmiljön, klasskillnaderna, buset på stan och hopplösheten. I bästa fall tänker jag emellanåt på Twin Peaks.

Jag kan tänka mig att köpa det mesta i denna serie: det mediokra språket, den gränslöst passionerade kärleksaffären (trots att de bara var ihop två månader innan Phoenix dog), konceptet med de osaliga andarna som bor i något slags kollektiv ...

Men inte att sagda kollektiv döper sig själva till Beautiful Dead. Det känns högst otroligt och sticker ut än mer när boken läses i översättning.


Rosornas arv - Leila Meacham
Själva handlingen känns besläktad med Borta med vinden, vilket i min bok är en positiv sak. Mary Toliver (läs: Scarlett O'Hara) kommer från en gammal anrik bomullsodlarsläkt i den lilla staden Howtbutker, sedan barnsben nära vän med de tillika framgångsrika släkterna Warwick och DuMont.

Dessa familjers livsöden vävs samman i flera generationer och kretsar kring affärer, krig, äktenskap och förvecklingar, med släktgodset NN i centrum. Godset som splittrar familjer, söndrar kärlekspar och bara tycks leda till olycka.

Boken är dock inte välskriven. Språket är medelmåttigt, banalt rent av. Karaktärerna är inte trovärdiga och mycket berättas rakt upp och ner, utan att skildras. Flera strukturella problem finns också, som de okritiska skildringarna av slaveriet och genusordningen, där Mary straffas för att hon inte vill ge upp sitt gods till förmån för en position som mor och fru.

Tyvärr.


Sherlock Holmes 1: The Trial of Sherlock Holmes - Leah Moore, John Reppion and Aaron Campbell
Leah Moore, dotter till seriegurun Alan Moore, har tillsammans med ett gäng andra skapat en ny Sherlock Holmes-historia i seriealbumsformat.

Även om jag håller med J, som påpekar att det verkar högst otroligt att Holmes tappar fattningen och blir fängslad, så gillade jag denna serie.

Den språkliga tonen är helt rätt och rutorna är väldigt vältecknade i en stil som passar Sherlock Holmes-stämningen väl. Det viktorianska, dimmiga London med droskor och gaslyktor ... Jag gillar't.

Sherlock-frossan fortsätter, för övrigt. Just nu håller jag på att kolla igenom Murder Rooms: Mysteries of the Real Sherlock Holmes. Riktigt, riktigt bra! (Framförallt Ian Richardson som Dr Bell.)


En vampyr föds - Darren Shan (Legenden om Larten Crepsley; 1)
Just som jag var färdig med att recensera den långa vampyrsviten om Darren Shan, dök författaren upp med en prequel-serie, där vi får följar hur Darrens mentor, Larten Crepsley, blev vampyr.

I likhet med Shans tidigare delar är boken mycket lättläst, charmig, våldsam och väldigt grabbig. Snabb och enkel underhållning.


Dear John - Nicholas Sparks
En helt rakt berättad historia, nästan helt utan skildringar, miljöbeskrivningar eller några djupare personporträtt, om en ung amerikansk soldat som möter kärleken på en sommarpermission och planerar ett civilt liv med henne. Men då planen kraschar in i World Trade Center tar han återigen värvning och riskerar att förlora allt.

Jag blev väldigt förtjust i filmen The Notebook, som är byggd på en roman av Sparks, och jag kan tänka mig att jag kommer att gilla filmversionen av Dear John också.

Men som bok betraktad är den blek. Den känns inte litterärt berättad och vad blir den då, då den ändå är i bokform?


Om Om - Staffan Stenudd
Denna recensionsbok dök upp i min brevlåda och är en liten svensk dystopi från 70-talet. Naturligt nog är det stora katastrofscenariot ett kärnvapenkrig och en överlevnadsverklighet med strålskadesjuka människor gömda nere i Stockholms tunnelbanor skildras trovärdigt och otäckt.

Historien tar sedan ett annat spår och berättar om pojken Om (både som i meditationsmantrat och om uti fall att), som blir den enda överlevande på planeten Jorden. Hans verklighet är obegränsad och hans gåvor stora.

I mötet med en annan planets kultur ställs frågor kring mänsklighet, moral och möjligheter på sin spets. En intressant historia - väldigt enkelt berättad och konstruerat men med mycket stoff.


Slut på läsrapporten!

Valar & ugglor - böcker för nya zeeländska unga

Fantastik möter verklighet i två nya zeeländska barn/ungdomsböcker som jag läste helt nyligen.


I The Whale Rider lever en māoriklan fortfarande ganska traditionellt i kustbyn Whangara, på Nordöns ostkust.

Flickan Kahu föds som barnbarn till Koro, som är ledaren, och hon döps efter klanens heliga anfader, valryttaren Paikea, som också kallades Kahutia Te Rangi.

Farfadern, av familjen ömsint kallad för Paka, har föga intresse för Kahu eftersom han längtar efter en sonson att föra arvet vidare till.

Inte ens när Kahu växer upp och blir allt mer intresserad av stammens historia, sånger och språk märker Paka hennes speciella förmågor och tydliga band till klanens mytologiska historia.

Resten av familjen, dock, märker hur speciell Kahu är. Och hon, i sin tur, kämpar ständigt efter att nå svårfångade Pakas kärlek och respekt.

Som en modern folksaga berättar Witi Ihimaera, en välkänd māoriförfattare, en finstämd historia, vackert skriven, om tradition och framtid, familjesammanhållning, genusmönster och myter.


I Joanna Orwins Owl kämpar en familj för att behålla sin gård, efter att pappan i familjen har gått bort. Modern befinner sig i en depression och är besluten att sälja gården, medan de tre syskonen kämpar med alla dagliga sysslor.

Tama, en ung māorikille från stan som har hamnat lite på glid, kommer till gården för att komma bort från trubbel samt hjälpa till med arbetet.

Den sorgdrabbade Owl blir mycket missnöjd över Tamas intåg och deras relation blir på en gång spänd och tävlingsinriktad.

När Owl upptäcker några grottmålningar i närheten, råkar han och Tama tillsammans väcka till liv en uråldrig māorimyt - den om Pouki, en enorm, människoätande fågel.

De tvingas samarbeta för att lösa mysteriet med grottmålningarna, för att kunna besegra Poukai, rädda gården och hela bygden.

På en lättläst funktionell prosa berättas Orwin en spännande myt i en modern tappning. Resultatet blir ungefär som en Fem-bok, fast med med övernaturliga inslag och lite tydligare moraliska budskap (som att en inte ska döma andra och att en måste kunna samarbeta för att lyckas).

Teman som sorg, identitet, familjerelationer, tillhörighet och arv är tydliga i berättelsen, bland annat i konflikten kring framtiden för familjens gård.


Min Nya Zeelands-läsning fortsätter - en annan dag!

Harry Potter-frossa!

Inom den senaste månaden har jag läst om alla sju Harry Potter-böcker, sett om de sex tidigare filmerna, sett den sjunde filmen på bio samt läst Tales of Beedle the Bard. En kan helt enkelt lugnt säga, att temat har varit Harry Potter.

Det började så oskyldigt med att jag såg den senaste filmen på bio och insåg att jag inte mindes så mycket från den sjunde boken, som jag bara hade läst en gång. Sedan fick jag den idén att läsa allt från början, nu när faktiskt alla böcker redan är utgivna.

Det var en härlig läsupplevelse att få läsa dem i ett svep, när tidigare en var tvungen att vänta två år eller så mellan varje del. Det är fascinerande att se hur Rowling utvecklar böckerna från myspysliga äventyrsberättelser i internatskolemiljö vidare till det mörka allvar som regerar de senare böckerna.

Både språket och miljöerna som Rowling bygger upp är lekfulla och kluriga. Jag är väldigt förtjust i den magiska blandning hon gör, där etablerade mytiska företeelser och varelser och Oxfordmiljöer blandas ihop med en dos Fem-gänget och engelsk vardaglighet. Jag tycker att det är originellt och mycket trovärdigt i sig själv.

Starkast griper mig Harrys ständiga stora förluster och det andra världskriget-liknande allvaret som träder in i sjätte och sjunde boken, bland annat när ungdomarna lyssnar på rebellernas radiosändningar för att få höra om någon de känner har dött i striderna mot Voldemort.

Trots att jag här läst böckerna så många gånger, så blir jag så närvarande i texterna, berörd och rörd. Skrattar och gråter, om vartannat. Det är fantasifullt, finurligt och väldigt mänskligt. Denna serie är verkligen läslust för mig.

The door, the dream and other fantastical elements

In this essay I aim to explore some of the fantastical elements used in the children’s fantasy novel Coraline by Neil Gaiman. I use literary professor Maria Nikolajeva’s book The Magical Code (1988) as a tool for finding these elements – elements that Nikolajeva calls fantasemes.

The secondary world in Coraline seems to exist parallel with “our” reality and is accessible from the primary world through a portal. The door and the mysterious tunnel are the passageway to the other world. The door is portrayed as a mystery, something forbidden as it’s in the room where Coraline is not allowed and it’s accessed with a great rusty key.

But although the secondary world is open, it is, of course, not open to anyone. For instance, when Coraline’s mother open’s the door, nothing happens: “Her mother was right. The door didn’t go anywhere. It opened into a brick wall.” (p. 9) But when Coraline opens the door herself, this scene emerges:

Coraline put her hand on the doorknob and turned it; and finally, she opened the door. It opened on to a dark hallway. The bricks had gone as if they’d never been there. There was a cold, musty smell coming through the opened doorway: it smelled like something very old and very slow. (p. 26)

It could be read as a comment on how Coraline’s parents doesn’t give her enough attention as well as a way of showing how grown ups in general focuses on more mundane things than children, hence missing the magic. This is recurrent in children’s fiction and in children’s fantasy especially.

The dream, often used as a passageway in fantasy , doesn’t have that function in Coraline. But it serves as sort of a warning of things to come, for instance when Coraline dreams of meeting a rat and follows it to the drawing room, where the main gateway actually exists (p. 10).

We gather there might be other passageways as well, like the cat’s ability to move between realities. Later on we realise that Coraline isn’t the only child who have been visiting the secondary world, when she finds the ghosts of the other children.

Nikolajeva discusses journey patterns in children’s fantasy and establishes that the most common pattern in the circular journey. The character (or characters) makes a travel to the secondary world and then return to the safe haven of home. Gaiman toys a bit with this notion.

Firstly, Coraline is forced to enter the passageway to the other world a second time, after returning and finding her parents missing. Also, to remove the parents is a very effective way to make the whole text seem unsure and not safe.

Like I wrote on the forum, the secondary world consists of the elements of Coraline’s reality – her house, the closest surroundings, her parents and the other people living in the building. But all the elements are slightly twisted and changed, in a silently threatening manner. This makes the secondary world more confusing and creepy than if it had been a completely different universe.

Secondly, when Coraline returns to her real home the second time, the threat of the Beldam is still present. Not even the primary world is allowed to be a safe haven. So, the goal must be not only to arrive at the primary world, but to cut off all connections to the threatening secondary world.

Many of the magical items existing in fantasy derive from folk lore, myth and fairie tales. In Coraline we have the magical mirror, which we recognize from Snow White as well as Through the Looking-Glass.

It doesn’t function as a passageway in Coraline, but it serves other purposes. When the other mother kidnaps Coraline’s parents, she is able to see this through the mirror. Also the mirror functions as a prison for Coraline and the ghost children:

She pulled Coraline back into the hallway and advanced upon the mirror at the end of the hall. Then she pushed the tiny key into the fabric of the mirror, and she twisted it. It opened like a door, revealing a dark space behind it. [---] There she swung the mirror closed, and left Coraline in darkness. (p. 80)

Another magical item is the seeing-stone that Coraline gets from Miss Spink. The stone works as a protection for Coraline, and it allows her to feel safer when spending time in the strange secondary world. It’s also used as a weapon in the struggle against the other mother, when Coraline uses the stone to be able to find the souls of the ghost children (for instance, p. 97). The souls actually take the form of small glass marbles, which is suiting – to put something serious and vitally important into the form of an ordinary toy.

Connected to the magical items is also the concept of a magical helper, writes Nikolajeva, which in children’s fantasy often consists of talking animal, preferably domestic ones. Like the cat in Coraline. But cats may also be viewed as magical creatures with connotations to witchcraft.

The cat often serves as a reluctant helper to Coraline throughout the novel, for instance, in telling that the Beldam is fond of “games and challenges” (p. 65) It is also the cat that shows Coraline that her parents are missing, although he can’t speak in the primary world. “The cat made no reply, but Coraline could imagine its voice, as dry as a dead fly on a windowsill in winter, saying Well, where do you think they are?” (p. 54)

Typically, the rats serve as minions to the other mother, as rats often are associated with filth and diseases. The mice in the novel, however, serve as messengers twice in the novel, warning Coraline about the going through the door in the beginning and finally telling her the primary world is safe again in the end.

To conclude – it was quite easy to establish some of the fantasemes used in Gaiman’s Coraline. The structure of the secondary world as only open to some creatures (Coraline, the cat, the earlier children). The door is a classical fantaseme, though in this version it is accompanied by the mysterious tunnel as well.

Classical is also the function of the dream as something more than just a dream. In this case, the dream serves as a sort of warning or premonition for Coraline.
Gaiman builds his novel on the circular journey pattern often used in children’s fantasy, but makes it into a loop movement: there and back again and then there and back again, again, so to speak.

To use the protagonist’s primary world as a model for the threatening secondary world, like Gaiman does, is not the most common thing in fantasy. This increases the feelings of insecurity and threat in the text, in my opinion. As does the fact that the dangers of the secondary world are allowed back into the primary world.

Magical items, another type of fantaseme, appear, such as the mirror, the seeing stone and the children’s souls, disguised as glass marbles. A magical helper exists as well, albeit a bit reluctant – the cat. The talking cat form is also typical in children’s fiction, as it’s a domestic animal, chosen for a sense of safety. Other magical animals appearing are the threatening rats and the helpful mice.

My conclusion is that Gaiman uses a lot of classical fantaseme in Coraline, but that they seem to be worked with quite deliberately and that in many ways Gaiman also breaks our expectations for a fantasy novel for young children.