Dödlig dekadent dandy sökes

Mark Gatiss (också känd som Mycroft Holmes) är verkligen en relevant person för oss anglofila nördar där ute.

Inte bara är han en av skaparna bakom den nya Sherlock-serien (tillsammans med Steven Moffat). Han har också skrivit den litterära karamellen The Vesuvius Club (första delen av tre).

Här möter vi den oförliknelige Lucifer Box - konstnär, spion, lönnmördare och dandy - i det edwardianska London.

I denna berättelse utreder Box morden på två av Englands mest framstående vulkanforskare och hamnar också mitt i en reliksmugglarliga. Ledtrådarna för honom till Neapel, där han inser att intrigen är tätare än han först trott.

Lucifer Box är en oemotståndlig litterär karaktär. Vältalig, välklädd, sarkastisk, amorös och helt omoralisk. Associationer till den verklige dandyn Oscar Wilde kommer naturligtvis också till en, särskilt när Box levererar sina bitska one-liners och anmärkningar, som exempelvis denna:

"You are very impudent, young man, I replied. It will get you a long way." (s. 156) Eller denna, när Box själv råkar ut för ett långt fall: "If this was The Fall then I understood why my namesake came out so illtempered." (s. 161) Eller varför inte denna, något mer ekivoka, då en mer ... intim ... relation inleds med hjälpredan Charlie:

Mr Jackpot turned his huge eyes on me in a kind of mute enquiry. A moment later he put his hand on my thigh.
Well, what was I to do? For the well-bred gentleman there was surely only one recourse. I f****d him. (s. 127)

Det är också omöjligt att inte älska Delilah, ett oerhört robust och prosaiskt fruntimmer som fungerar som ett slags allt-i-allo för Box. Bland annat städar hon undan när det har lönnmördats.

Bokens största fröjd är helt enkelt språket: det rör sig om en oerhört välkomponerad pastisch. Sirligt, stiligt och torrt humoristiskt. Illustationerna i art nouveau-stil, signerade Ian Bass, sätter tidsandan på ett förträffligt sätt.

Även om tidsperioden är senare än Sherlock Holmes-tiden, så går tankarna onekligen ditåt. Författaren själv gör själv en blinkning till Conan Doyle genom beskrivningen "This entire case seemed to be a study in wet reds and blacks." (s. 99)

Kasten är tvära mellan de fina herrklubbarna, restaurangerna, sjabbiga pubar och mörka gränder.

Letar ni efter erotiska lönnklubbar, opiumrus, mystiska beslöjade damer, giftiga insekter, fällor, förväxlade identiteter och förklädnader? Tillåt mig att säga, att ni har hittat helt rätt.

Läsrapport från sommarens slut och höstens början

Kanske ska jag ändå, så här i slutet av oktober, plita ner några korta rader om det andra som har blivit läst i slutet av sommaren och början av hösten. Det har blivit en ganska blandad kompott denna gång.

Nyligen har jag plöjt igenom en del av höstens nya ungdomsböcker, men de skall föräras med ett eget inlägg, tänkte jag.


Son of Avonar - Carol Berg (The Bridge of D'Arnath; 1)
Jag fick låna en fantasyroman av en av mina forna biblioteksstammisar. (Egentligen två, men jag har läst den andra än - The Final Empire, Brandon Sanderson.)

I sekundärvärld, the Four Realms, följer vi Seri i två olika tidslinjer. I berättelsens början lever hon ett fattigt, isolerat liv i en stuga där hon en dag stöter på en naken man, halvgalen och på flykt från kungens vakter. Detta är berättelsens nu.

Seris förflutna innebar ett liv som dotter i en adelsfamilj, uppvaktad av kungen själv. Långsamt visas den passionerade kärlekshistoria med en magiker som oundvikligen tycks leda till ett abrupt och olyckligt slut.

Magi är nämligen förbjudet i riket och belagt med dödsstraff.

Till en början på grund av trots, hjälper hon den främmande mannen och de ger sig ut på en klassisk quest-resa tillsammans med andra aktörer i dramat. Men efter hand som berättelsen fortlöper visas hur mycket deras livsöden faktiskt är sammanfogade.

Jag är förtjust i karaktären Seri - hon är tuff, självständig och ganska grining, vilket jag uppskattar. Men överlag känner jag igen lite för mycket av handlingsmönster och karaktärstyper för att den ska ge någon särskilt omvälvande läsning.


Julia - Anne Fortier
Jag älskar bokens omslag. Jag älskar också idén - att en ung kvinna, rotlös i världen, reser till Italien och upptäcker att hon är ättling till verklighetens Julia, från Romeo och Julia. Själva boken är ... okej.

Förvecklingarna är lite för snåriga och långsökta. Språket är okej, men inte mer. Karaktärerna har potential till att vara charmiga, intressanta och mångfacetterade (exempelvis Umberto är en jättespännande karaktär).

Men de skildras för spretigt och blir därför inte tydliga. Konflikten mellan tvillingssystrarna känns väldigt oetablerad - varför spenderar de större delen av historien med att verkligen avsky varandra?

De partier som fungerar bäst är när författaren skapar de fiktiva historiska dokumenten som berättar om historien om Romeo och Giulietta i flera olika versioner. Där får hon till tonen och stämningen fint.

Den är bitvis underhållande, spännande och charmig, men själva grundidén hade kunnat bjuda på mycket, mycket mer.


Säg ifrån! - Stéphane Hessel
Denna lilla stridsskrift från en fransk elitdiplomat och koncentrationslägeröverlevare i 90-årsåldern har spridit sig snabbt över Europa. I den svenska upplagan skriver några inhemska journalister också ner sina tankar kring texten, som Åsa Moberg och Göran Greider.

Bland annat menar Hessel att vi måste gå bort från en apatisk och likgiltig inställning till livet. "Indignationen är motståndets drivkraft", använder Hessel som en rubrik (s. 26).

Det finns ingen anledning att inte alla människor ska kunna leva ett värdigt liv. Efter andra världskriget startades ett enormt återuppbyggnadsarbete och mycket av den välfärd vi i Europa har blivit vana vid, började här. Hessel skriver:

De styrande är skamlösa nog att påstå att staten inte längre har råd med sådana medborgerliga omsorger. Men hur är det möjligt att man idag saknar medel att bevara och utveckla de här sociala erövringarna?" (s. 26)

När det idag, som Hessel vidare påpekar, skapas mer rikedomar än någonsin i väst. Problemet är att "penningaväldet" aldrig tidigare har varit så etablerat i alla höga maktskift, aldrig mer egoistisk. Klyftorna mellan rika och fattiga ökar lavinartat. Välfärden monteras ned.

Vad kan vi då göra? Hessel skriver:

Min önskan är att var och en av er skall finna något som gör er upprörda. Det är värdefullt. När vi upprörs över något, som jag över nazismen, blir vi engagerade, stridbara och stolta. Vi deltar i ett historiskt flöde, ett mäktigt historiskt flöde som behöver vår personliga energi för att dra vidare. (s. 26)

Underbart formulerat. Hoppfullt, sant, inspirerande. Och himla svårt.


Mio, min Mio - Astid Lindgren
Denna sagopärla fick jag äran att recensera för ett tag sedan. Det var en härlig omläsning, dessa Bo Villhelms Olssons äventyr som prins Mio i Landet bortom fjärran.

Lindgren skriver en fantasyklassiker för unga läsare som fungerar fint för många åldrar. Särskilt som högläsning; språket är repetativt, som sagans form sig bör, och stillsamt vackert.


Phoenix bok - Eden Maguire (Beautiful Dead; 4)
Sista delen i serien om Darina, som tvingas utreda flera mordfall i den lilla staden Ellerton där hon bor. Fyra ungdomar dog under loppet av ett år och fyra ungdomar blev kvar i denna värld som osaliga andar/zombies/änglar - Beautiful Dead. Tre av dessa har Darina hjälpt finna frid; den enda som kvarstår nu är hennes älskade Phoenix.

Det jag gillar med serien är den klaustrofobiska småstadsmiljön, klasskillnaderna, buset på stan och hopplösheten. I bästa fall tänker jag emellanåt på Twin Peaks.

Jag kan tänka mig att köpa det mesta i denna serie: det mediokra språket, den gränslöst passionerade kärleksaffären (trots att de bara var ihop två månader innan Phoenix dog), konceptet med de osaliga andarna som bor i något slags kollektiv ...

Men inte att sagda kollektiv döper sig själva till Beautiful Dead. Det känns högst otroligt och sticker ut än mer när boken läses i översättning.


Rosornas arv - Leila Meacham
Själva handlingen känns besläktad med Borta med vinden, vilket i min bok är en positiv sak. Mary Toliver (läs: Scarlett O'Hara) kommer från en gammal anrik bomullsodlarsläkt i den lilla staden Howtbutker, sedan barnsben nära vän med de tillika framgångsrika släkterna Warwick och DuMont.

Dessa familjers livsöden vävs samman i flera generationer och kretsar kring affärer, krig, äktenskap och förvecklingar, med släktgodset NN i centrum. Godset som splittrar familjer, söndrar kärlekspar och bara tycks leda till olycka.

Boken är dock inte välskriven. Språket är medelmåttigt, banalt rent av. Karaktärerna är inte trovärdiga och mycket berättas rakt upp och ner, utan att skildras. Flera strukturella problem finns också, som de okritiska skildringarna av slaveriet och genusordningen, där Mary straffas för att hon inte vill ge upp sitt gods till förmån för en position som mor och fru.

Tyvärr.


Sherlock Holmes 1: The Trial of Sherlock Holmes - Leah Moore, John Reppion and Aaron Campbell
Leah Moore, dotter till seriegurun Alan Moore, har tillsammans med ett gäng andra skapat en ny Sherlock Holmes-historia i seriealbumsformat.

Även om jag håller med J, som påpekar att det verkar högst otroligt att Holmes tappar fattningen och blir fängslad, så gillade jag denna serie.

Den språkliga tonen är helt rätt och rutorna är väldigt vältecknade i en stil som passar Sherlock Holmes-stämningen väl. Det viktorianska, dimmiga London med droskor och gaslyktor ... Jag gillar't.

Sherlock-frossan fortsätter, för övrigt. Just nu håller jag på att kolla igenom Murder Rooms: Mysteries of the Real Sherlock Holmes. Riktigt, riktigt bra! (Framförallt Ian Richardson som Dr Bell.)


En vampyr föds - Darren Shan (Legenden om Larten Crepsley; 1)
Just som jag var färdig med att recensera den långa vampyrsviten om Darren Shan, dök författaren upp med en prequel-serie, där vi får följar hur Darrens mentor, Larten Crepsley, blev vampyr.

I likhet med Shans tidigare delar är boken mycket lättläst, charmig, våldsam och väldigt grabbig. Snabb och enkel underhållning.


Dear John - Nicholas Sparks
En helt rakt berättad historia, nästan helt utan skildringar, miljöbeskrivningar eller några djupare personporträtt, om en ung amerikansk soldat som möter kärleken på en sommarpermission och planerar ett civilt liv med henne. Men då planen kraschar in i World Trade Center tar han återigen värvning och riskerar att förlora allt.

Jag blev väldigt förtjust i filmen The Notebook, som är byggd på en roman av Sparks, och jag kan tänka mig att jag kommer att gilla filmversionen av Dear John också.

Men som bok betraktad är den blek. Den känns inte litterärt berättad och vad blir den då, då den ändå är i bokform?


Om Om - Staffan Stenudd
Denna recensionsbok dök upp i min brevlåda och är en liten svensk dystopi från 70-talet. Naturligt nog är det stora katastrofscenariot ett kärnvapenkrig och en överlevnadsverklighet med strålskadesjuka människor gömda nere i Stockholms tunnelbanor skildras trovärdigt och otäckt.

Historien tar sedan ett annat spår och berättar om pojken Om (både som i meditationsmantrat och om uti fall att), som blir den enda överlevande på planeten Jorden. Hans verklighet är obegränsad och hans gåvor stora.

I mötet med en annan planets kultur ställs frågor kring mänsklighet, moral och möjligheter på sin spets. En intressant historia - väldigt enkelt berättad och konstruerat men med mycket stoff.


Slut på läsrapporten!

Bokmalan shoppar - lagom mycket

Förra året var det en alldeles förträfflig bokrea för bokmalor. Detta år skonades dock både plånboken och bokhyllorna, då det inte var så mycket som jag föll för. (Faktum är jag mest råkade handla fullprisböcker ändå ... )



När jag ändå handlade presenter på SF-bokhandeln passade jag på att köpa ett eget exemplar av Karin Tidbecks förträffliga novellsamling, Vem är Arvid Pekon?



På Bok & Bild spontanköpte jag denna barndomsfavorit - Borta med vinden av Margaret Mitchell. Väl värd att läsas om igen en regnig söndag, och det vackra omslaget gör den väl värd att bara äga.

Igår spenderade kollegan M och jag en mycket angenäm eftermiddag i stora Akademibokhandeln på Mäster Samuelsgatan.

Skolan är alldeles sportlovstom nu, så vi passade på att orientera oss i bokutbudet (samt, för min del, äta en massiv kladdkakebit med grädde och minimarshmallows).

Förutom lite nya nästan-vuxna-romaner och en del fräsiga engelska novellsamlingar till bibblan, råkade jag också handla lite till mig själv. Nämligen, dessa tre böcker.




Alla noveller och romaner om Sherlock Holmes. I pocket = kan faktiskt tas med och läsas i kollektivtrafiken. Självklart kom denna omläsningslängtan sig av att ha tittat på den sköna tv-serien Sherlock.

Och eftersom jag inte har läst om Holmes sedan jag var barn, känns det extra roligt att läsa på engelska nu. Jag började direkt när jag kom hem i går kväll ...




Jag passade också på att handla min gamla favoritförfattare Hanif Kureishis samlade noveller på rean för en liten femtiolapp. En mycket god affär!

Sherlock!

Bokmalan är - naturligtvis - helt såld på nya Sherlock som har gått på SVT nu. Snyggt, roligt, snärtigt och så brittiskt.

Serieskaparna Steven Moffat och Mark Gatiss (som dessutom spelar brodern Mycroft) har verkligen lyckats förflytta Sherlock till samtiden, med moderna Londonmiljöer och Dr Watson som militärläkare, nyss hemkommen från Afghanistan.

Att Watson bloggar om fallen är en naturlig och rolig lösning, liksom namnet på det första fallet - A study in pink. Och att Sherlock växlar mellan sitt ihopfällbara förstoringsglas och sin i-Phone när det gäller att hitta ledtrådar, känns också det helt rätt.

Serien är dessutom väl castad - både Watson (Martin Freeman, också känd som Arthur Dent) och Sherlock (Benedict Cumberbatch) övertygar stort, liksom dynamiken dem emellan.

Klockrent! Jag ser med förtjusning fram emot fortsättningen.

Staden & staden

Två av mina bokmalande vänner har China Miéville som något av en husgud. Följaktligen tyckte undertecknad att det var dags att pröva på sagda författare. Valet föll på Miévilles senaste bok, The City and the City.

Det här inlägget stavas för övrigt S-P-O-I-L-E-R-S, för det känns näst intill omöjligt att diskutera boken annat än i dess helhet.

Berättelsen känns riktigt noir där vi i ett långsamt tempo får följa polisinspektören Tyador Borlús arbete med mordet på en ung amerikansk student. Karaktären Borlú känns som en typisk amerikansk tv-serie-polis, som inte har särskilt mycket i livet utanför jobbet, och som när han fastnar för ett fall ger hundratjugo procent.

Det mest fascinerande med boken är den miljömässiga uppbyggnaden. Borlú bor och arbetar i staden Beszel. Men sammanvävt i samma stad är också staden Ul Qoma, som hör till en separat nation. Svårgripbart? Ja, det är bara början.

Staden är alltså delad i två separata delar, men inte som en tänker sig när Berlin var delad i två, där en gräns är dragen i mitten av staden, på något vis. Utan en och samma gata eller ett och samma torg kan höra till bägge städerna. Crosshatched är uttrycket som Miéville använder för fenomenet.

Kontakt med den andra staden är totalt förbjuden, vilket innebär att invånarna i båda städer måste lära sig att "icke-se" (unsee) invånare från den andra staden. En måste "icke-se" både människor, djur och bilar (där det sistnämda blir extra besvärligt, eftersom man även kör på samma gator).

Fenomenet med att "icke-se", och de digra konsekvenser som följer om en misslyckas, känns ytterligt orwellianskt. När gränserna mellan städerna korsas, griper breach in, ögonblickligen och utan pardon. Vad detta breach är, är oklart länge genom berättelsen. Rent organisatoriskt låter det som en gemensam polisiär myndighet för båda städerna, för att upprätthålla de verkligen speciella reglerna som gäller för staden (städerna). Men det beskrivs nästan som en utomjordlig makt, som automatiskt och på ett omänskligt och nästan magiskt vis griper in. Rädslan för breach är fullkomlig.

I röran med att ha två städer i en, finns starka nationalistiska grupper på båda sidor, men också unionister (unificationists), som menar att städerna var en stad från början, och borde så bli igen. För att ytterligare komplicera saker finns det också människor som hävdar att det finns en tredje stad, i bortglömda uttrymmen mellan Beszel och Ul Qoma - Orciny. Denna staden skulle då vara ursprungsstaden.

Ytterligare andra menar att breach och Orciny är samma sak, och att det är de som har den reella makten. Att vara unionist är förbjudet, då breach finns inbäddat i ideologin. Dock finns det motståndsrörelser, framförallt ungdomar, som arbetar för ett enande. Men tron på Orciny är mer än förbjudet - det är ett fullständigt tabu.

Befolkningen i Beszel och Ul Qoma har vissa lokala skillnader vad gäller kläder, kroppsspråk och språk. Men språket anges vara ursprungligen ett och samma i grunden, och skillnaderna i kultur verkar hårfina. Helt klart rör vi oss i östra Europa; närheten till Turkiet nämns också.

Detta spöklika upplägg av två nationer i en och samma stad, som egentligen har det mesta gemensamt, men som under ett oförklarligt hot lever åtskilda, leder tankarna till forna Jugoslavien, eller varför inte Jerusalem.

Beroende på politiskt läge på Balkan har man talat ibland om serbokroatiska som ett gemensamt språk, och ibland om serbiska och kroatiska (och andra slaviska språk) som helt separata språk. Precis som i boken, kan språket skrivas både med latinskt alfabet och kyrilliskt.

Större delen av boken är lågmält spännande och puttrar på i ett ganska långsamt tempo. Men när saker och ting börjar avslöjas, rullar resten av boken på snabbt, och upplösningen känns både oväntad och häpnandsväckande. Resultatet är en väldigt egen historia, fantasy noir, möjligen, med både politiskt och filosofiskt intressanta aspekter.

Jag blev dock lite besviken när de delar som hade löfte om sig att vara riktigt övernaturliga (breach, Orciny), visade sig ha andra, mer krassa och realistiska förklaringar. Samtidigt vann möjligtvis berättelsens helhet på det. Jag kan inte bestämma mig för vad jag tycker, riktigt.

Det var i varje fall en omtumlande läsupplevelse, och jag kommer fortsätta att klura på denna bok en lång stund framöver.