Jag har just läst klart China Miévilles Kraken - läsningen har gått plågsamt långsamt. Den lät så lovande: ett exemplar av en jättebläckfisk bevarad i formalin på the Museum of Natural History i London blir oförklarligt stulen.
På något sätt triggar detta igång en händelsekedja som resulterar i att olika sekter och samfund i det andra, mer magiska London, är överens om att apokalypsen är nära.
Men på något vis fungerar det inte alls så bra som en Miévilleroman borde. Jag föll för både The City & the City och Perdido Street Station. Men det är något i det humoristiska anslaget i boken som ger mig känslan att författaren själv inte tar det hela på så stort allvar.
Det finns bra idéer - the Londonmancers, till exempel, som är ett slags Londons tysta väktare, magiker och siare. Kyrkan uppbyggd kring the Kraken är välkomponerad, med religiösa ämbeten och heliga skrifter.
Eller minnesänglarna som finns i alla äldre byggnader av vikt i staden och skyddar dem. En i-pod som fungerar som en skyddsamulettt är också en kul detalj. Men det räcker tyvärr inte.
När jag läser denna historia tänker jag på Neil Gaimans urbana fantasyromaner Neverwhere och American Gods. Och tänker att detta inte alls håller samma klass.
Jag saknar the suspension of disbelieve, helt enkelt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar