Nyförvärv i Bokmalans hyllor

Jag misstänker att jag har ett uppdämt behov av att handla böcker. Hela förra året tog jag det ganska lugnt med alla typer av shopping, eftersom jag skulle göra Den Stora Resan.

Men sedan jag kom hem har jag spontant handlat hem en rätt stor skörd. (Dessutom har jag förbeställt åtta böcker från Bokus och AdLibris reor - vi får se hur många som dyker upp av dessa. Återkommer.)



Innan resan skaffade jag fram lite nya zeeländsk litteratur, som jag dock inte ännu har läst. Katherine Mansfield är tydligen en av de stora namnen, liksom Janet Frame (tack S för presenten!).


Julklapp från jobbet! Köpte upp mig på två av höstens favoriter - Vår rättmätiga plats och Pojkarna.


Fyndade denna Mahatma Gandhi-biografi på Bok & bild för ett löjligt fördelaktigt pris. Skrev mitt specialarbete om honom på gymnasiet. Fascinerande liv.


Skulle bara gå förbi Sf-bokhandeln lite snabbt och köpa en present ... men, ack ack ack!

Kom därifrån med två bilderböcker av Neil Gaiman, Watchmen (favorit, måste ägas!) samt antologin Shadows over Baker Street, som jag hittade till tack vare A Study in Emerald. Lovecraft möter Sherlock Holmes - det borde var helt enkelt fantastiskt!


Jag norpade faktiskt Dirk Gently från en hög med gåvoböcker som kom till jobbet, medan Strindis kom med på köpet när jag gick på Författardagen. Mycket tveksamt om den kommer att läsas någon gång, dock ...


Två av mina kompisar i Göteborg bor precis vid antikvariatet Röde orm, som bara råkar ha en hel vägg full med begagnad sf/fantasy. Lycka! Fyndade China Miéville-favoriten The City & the City samt en arthuriansk fantasyroman av Stephen Lawhead som jag har sneglat på tidigare.

I övrigt fick jag också plats med alla nyförvärv i hyllorna. Slutsats: en nöjd bokmala!

A Librarian's Tale, or There and Back again

Nu är Bokmalan återkommen från sina äventyr på andra sidan jordklotet! En tre veckors lång resa är nu till ända och allt som kvarstår är minnen, fotografier och dagboksanteckningar. Det har varit helt, helt fantastiskt!

Resans första etapp bestod av själva farandet till den södra hemisfären, med ett stopp på flygplatshotellet i Bangkok.



Väl framkommen började jag med några dagars kringresande med buss på Nordön, med utgångspunkt från Auckland, Nya Zeelands största stad.





Ett av de första stoppen var, tro det eller ej, Hobbiton. Så på ett sätt kulminerade resan på en gång!

Inför inspelningen av The Hobbit-filmerna har Hobbiton byggts upp på nytt; faktum är att bygget har hållt på i över tre år. Men denna gång, till skillnad från när LOTR filmatiserades, har de använt riktiga material som sten, trä, halm och kullerstenar. Trädgårdar är uppodlade och små rekvisitadetaljer, som gardiner i fönstren, fågelskrämmor och tvätt på tork, är på plats.

Det kändes som att hitta en förlorad värld, där fågelsången var nästintill öronbedövande och luften tät av blomdoft. Jag rekommenderar alla er LOTR-vänner där ute en resa dit ...

Det var, i sanning, ett magiskt ställe.



Andra aktiviteter på Nordön var en māoriafton i Rotorua, ett besök till Wai-o-Tapu för att se olika vulkaniska aktiviteter samt att beskåda lysmaskar i grottorna i Waitomo.













Jag har sett vackra Huka Falls, beundrat utsikten över Lake Taupo och badat i en varm källa som mynnade ut i floden Waikato.









Jag har åkt buss uppför Mount Ruapehu, en av tre aktiva vulkaner kring Tongaringo National Park. En annan av de vulkanerna, Mount Ngauruhoe, är kanske mer känd som Mount Doom nu för tiden ...

Och på tal om LOTR så har jag också sett "Gollum's Pool" (där han fångar fisk och sjunger sin lilla visa i The Two Towers, om ni minns?), vid Tawhai Falls.







En vecka kring nyår spenderades sedan på Raumati South i goda vänners lag. Där regnade det i fyra dygn i sträck innan vädret blev fint igen. Men där fanns också samtal, god mat & gott att dricka, jamsessioner och fantastiskt sällskap.

Vi vandrade på stranden i ösregn och plockade pauasnäckor, och badade när solen var framme. Vi promenerade i bush och genom djungel, badade i en iskall flod och körde upp på ett berg så att jag fick njuta av utsikten av tjusiga Kapiti Coast, med Kapiti Island i fokus.









En dag turistade jag i Wellington. Vackert väder, vacker hamn. Spenderade några timmar på fantastiska Te Papa och gick förbi den biografen där The Return of the King hade premiär. (Nördig? Vem, jag? )





Sedan åkte jag iväg själv igen, med färjan (förvillande lik Gotlandsfärjan) vidare till Sydön. I Picton hoppade jag på min busstur igen och hamnade i Nelson. Därifrån besökte jag Abel Tasman National Park, med bushväxtlighet, sälar och gyllene stränder.

Hela vägen nerför västkusten hade vi otroligt vackert väder och utsikten var obeskrivlig. Molndraperade berg på ena sidan och så havet på andra. Magnifikt.

I Greymouth provade jag öl på Monteith's bryggeri, medan Franz Josef bjöd på en promenad till glaciären och sedan bad i varma källor (trots att hela staden då hade vattenbrist, på grund av torka). Vi passerade spegelblanka Lake Matheson såväl som Lake Wanaka.

Det vackra vädret följde med oss till Wanaka och en bit in till Queenstown. Lagom, i alla fall, så att en skulle hinna med att göra sitt bungy jump i gassande solsken ...

(För övrigt skedde bungy jump-andet över Kawarau River, också känd som River Anduin ... Coincidence? I think not!)















Från Queenstown (där bergskedjan the Remarkables kan beskådas, känd som flera av bergen i LOTR, bland annat som Dimhill Dale) åkte jag på en utflykt till magiska fjordlandskapet Milford Sound. Låt mig säga så här - Slartibartfast skulle ha varit helt nöjd!

Den resan bjöd på snötäckta berg - också kända som the Misty Mountains - täckta av moln, samsas med fjordlandskap, pampiga vattenfall och djur som sälar och delfiner. Måste ses, helt enkelt.







Jag har shoppat, fikat och tagit en half pint Emmerson Bookbinder i Dunedin, som är den staden som av alla i hela världen ligger längst bort från Sverige. Där kurade jag också i vandrarhemmets tv-rum längst ner i källaren tillsammans med ett gäng från bussen och tittade på vad då? Jo, Hostel, förstås ...

Men den sista bilden jag vill dela med mig av är från ett vattenfall i Milford Sound. Tycker du att det ser fullkomligt paradisiskt ut? Då är det bäst att vänja sig.

Naturen på Nya Zeeland är just paradisiskt vacker, i mångt och mycket. Så där att kameran inte kan göra det rättvisa. Bäst att åka dit och titta med de egna ögonen!

The Road goes ever on and on ...

"It's a dangerous business, Frodo, going out your door. You step onto the road, and if you don't keep your feet, there's no knowing where you might be swept off to ..."

Idag påbörjar Bokmalan sin långa färd mot Nya Zeeland! Väl mött på andra sidan jorden, kära läsare.

Att tro på mister Pip

Jag har precis läst ut Att tro på Mister Pip av Lloyd Jones. Åh. Bara åh. Den var gripande och ovanlig. Magiskt realistiskt.

På en ö i Stilla havet i ett litet samhälle lever människor i sina enkla hus på det som havet och regnskogen ger dem. Tidigare, förstår en i texten, var ön ett gruvsamhälle uppbyggt av vita män från Australien som utvann koppar där.

Känslan av tid och rum känns svävande under läsningen, även fast jag när som helst kan slå upp exakt var och när boken utspelar sig.

I berättelsens nu är ön i kläm mellan två olika grupper av gerillagäng, som jag tolkar det, varav en gruppering från början verkar vara öns egna söner (kallade ”rambosarna”) medan den andra gruppen kommer utifrån och omnämns ”rödskinnen”.

Detta hot växer fram successivt i texten. Från början får jag mer känslan av att samhället är bortglömt av omvärlden, helt isolerad från kontakt med andra:

Vi slutade gå i skolan när våra lärare hade farit med sista båten till Rabaul. Sista båten. Det var ett ord som fick huvudena att hänga på oss. Nu skulle vi bli tvungna att gå på vatten för att ta oss ifrån ön. (s. 14)

Det finns spår av kolonimaktens intrång – någon enstaka konservburk, elartiklar som inte längre kan användas, ett parasoll. Och förstås den gåtfulle Mr Watts. Öns enda viting, gift med en kvinna från ön – Grace.

Om Matilda, en flicka i tidiga tonåren, är historiens huvudperson och berättare så är Mr Watts (Glosöga ofta kallad) dess fokus, dess katalysator och symbol för många olika saker.

Mr Watts ikläder sig rollen som byns lärare, när ingen annan finns. Han bjuder också in barnens släktingar att berätta om sådant de vet, som exempelvis Bibeln, olika slags växter och fiskar eller färgen blått.

Själv har Mr Watts stora glapp i sina kunskaper, men en sak verkar han kunna mycket om: Mr Dickens från England. Han läser Lysande utsikter (i princip den enda boken som existerar på ön) för barnen, flera gånger på rad. När boken förstörs försöker de tillsammans återskapa romanen, mening för mening. Och magi uppstår.

Matilda främst, men också flera andra av barnen, blir helt uppslukade av Pips öden och äventyr i det viktorianska England. Trots avstånd i tid och rum, så känns Pip mer närvarande och verklig än exempelvis Matildas egna anmödrar.

Det Mr Watts undervisar i klassrummet är svårgripbart. Mr Dickens, ja visst. Hur litteraturen kan ge oss erfarenheter och väcka känslor. Hur vi kan diskutera och engagera oss i en bok och därför också möta varandra.

Men också någonting annat. Skildringen där Mr Watts berättar om det som ingen annan människan kan ta ifrån oss ger mig rysningar: ”våra tankar och vår fantasi” samt vår egen inre röst:

Ljudet av mitt namn tog mig till en plats djupt inne i mitt huvud. Jag visste sedan tidigare att ord kan ta en till nya världar men jag hade inte vetat att jag bara med kraften av ett ord uttalat enbart för mina egna öron skulle hamna i ett rum som ingen annan kände till. (s. 113-114)

Relationen till Matildas mor - rakryggad, religiös och snartstucken - skildras också i nära detalj; nästan klaustrofobiskt så. Moderns rivalitet med Mr Watts blir snarast en symbol för en konflikt mellan livet på ön och den hotfulla vita världen. Matilda, som känner en stark lojalitet mot båda parter, dras mellan polerna.

Språket känns både litterärt och muntligt, om ni förstår vad jag menar. Något av Salman Rushdies muntliga känsla finns med i Lloyds berättarkonst, fast i mycket enklare form.

På grund av ett enkelt missförstånd förvandlas Mr Watts till Mr Dickens i en konfrontation med en av gerillagrupperna, och Mr Pip växer från en litterär karaktär till någon som byns invånare skyddar och gömmer – ett potentiellt hot för båda gerillagrupperna.

Skildringar av byns lugna liv bryts av mot de korta, intensiva episoder där något utav gängen tar kontroll över byn. Bränner, skövlar och värre ändå. Mycket värre.

Samtidigt som författaren ständigt skildrar alla som människor: de unga pojkarna som redan spenderat år i djungeln, ensamma med sina vapen. Det malariasjuka befälet, utan räddning, då mediciner inte längre existerar på ön.

Oundvikligt rör sig berättelsen mot sin kulmen …

Läs den, om ni inte redan har gjort det! (Den kom ut 2006 och anledningen till att just jag läste den just nu är för att författaren kommer från Nya Zeeland.) Den är väl läsvärd.

Vi kan för övrigt också se fram emot filmen snart, med Hugh Laurie i rollen som Mr Watts.

Valar & ugglor - böcker för nya zeeländska unga

Fantastik möter verklighet i två nya zeeländska barn/ungdomsböcker som jag läste helt nyligen.


I The Whale Rider lever en māoriklan fortfarande ganska traditionellt i kustbyn Whangara, på Nordöns ostkust.

Flickan Kahu föds som barnbarn till Koro, som är ledaren, och hon döps efter klanens heliga anfader, valryttaren Paikea, som också kallades Kahutia Te Rangi.

Farfadern, av familjen ömsint kallad för Paka, har föga intresse för Kahu eftersom han längtar efter en sonson att föra arvet vidare till.

Inte ens när Kahu växer upp och blir allt mer intresserad av stammens historia, sånger och språk märker Paka hennes speciella förmågor och tydliga band till klanens mytologiska historia.

Resten av familjen, dock, märker hur speciell Kahu är. Och hon, i sin tur, kämpar ständigt efter att nå svårfångade Pakas kärlek och respekt.

Som en modern folksaga berättar Witi Ihimaera, en välkänd māoriförfattare, en finstämd historia, vackert skriven, om tradition och framtid, familjesammanhållning, genusmönster och myter.


I Joanna Orwins Owl kämpar en familj för att behålla sin gård, efter att pappan i familjen har gått bort. Modern befinner sig i en depression och är besluten att sälja gården, medan de tre syskonen kämpar med alla dagliga sysslor.

Tama, en ung māorikille från stan som har hamnat lite på glid, kommer till gården för att komma bort från trubbel samt hjälpa till med arbetet.

Den sorgdrabbade Owl blir mycket missnöjd över Tamas intåg och deras relation blir på en gång spänd och tävlingsinriktad.

När Owl upptäcker några grottmålningar i närheten, råkar han och Tama tillsammans väcka till liv en uråldrig māorimyt - den om Pouki, en enorm, människoätande fågel.

De tvingas samarbeta för att lösa mysteriet med grottmålningarna, för att kunna besegra Poukai, rädda gården och hela bygden.

På en lättläst funktionell prosa berättas Orwin en spännande myt i en modern tappning. Resultatet blir ungefär som en Fem-bok, fast med med övernaturliga inslag och lite tydligare moraliska budskap (som att en inte ska döma andra och att en måste kunna samarbeta för att lyckas).

Teman som sorg, identitet, familjerelationer, tillhörighet och arv är tydliga i berättelsen, bland annat i konflikten kring framtiden för familjens gård.


Min Nya Zeelands-läsning fortsätter - en annan dag!

Rotlösa krigare i slummen

Jag har fortsatt med mitt NZ-tema genom att plöja tre väldigt olika romaner med en gemensam nämnare: de berör alla på något vis māorifolket, ursprungsbefolkningen på Nya Zealand.

Den första är boken Once Were Warriors av Alan Duff, som kanske är mest känd som filmen med samma namn.

Jag vet att vi satt och grät hela familjen åt den smärtsamma och sorgliga familjehistorien på 90-talet.

Vi följer familjen Heke, en fattig māorifamilj som lever på bidrag och bor i trånga hyreshus i ett område präglat av våld, alkoholism, frånvarande föräldrar och utanförskap.

Jake ("the muss") är mannen med stort M, störst, starkast och stoltast i kvarteret; kungen på den lokala puben.

Beth är frun som kämpar för att hålla ihop familjen, kämpar mot sitt eget missbruk och medberoende, kämpar för att hålla sig lugn och inte "provocera" Jake till våldsamheter. Vilket förstås är hopplöst.

De många barnen tycks dömda i förtid. Den udda fågeln Boog hamnar på anstalt, Nic dras med i det lokala gänget och Grace råkar så illa ut som en flicka kan i en värld präglad av en frustrerad maskulin våldsamhet.

Mittemot deras hus finns den stora villan som tillhör familjen Trambert och vittnar om ett harmoniskt liv med god mat, nära relationer, kultur och en möjlig framtid. Så få meter ifrån, men en hel värld emellan.

Några mil därifrån finns Beths hemby, där kopplingen finns till ett māoriliv som innebär historia, kultur, språk och ritualer, som dock är lika främmande för innevånarna i Pine Block som de europeiskättades (pākehās) livsföring.

Duff har ett språk som är så tätt, så tätt att jag nästan blir anfådd av läsningen. I de olika kapitlen följer vi framförallt Beth, Jake eller Grace. De allra innersta tankarna presenteras i en virvlande malström av korta meningar, talspråk, slang, utrop och innerlighet.

Det är insiktsfullt, realistiskt och smärtsamt att läsa. Och på slutet, en liten, liten smula hoppfullt.

Margaret Mahy revisited

Inför den stundande Nya Zealandsresan har jag så smått börja rikta in mig på författare just därifrån.

Det är snurrigt att tänka sig att jag över jul och nyår (och, således, också midsommar) kommer att befinna mig på andra sidan jordklotet.

Min första kontakt med Nya Zealand kom sig av att jag lånade en bok på bokbussen när jag var tolv år gammal: Trixarna av Margaret Mahy.

Det tog ett tag innan jag förstod hur landet låg; det förvirrade mig storligen att midsommar firades i samband med jul och nyår.

Redan omslaget förförde mig: en mörkblå ram, en strand. Vi ser ryggen på en ung kvinna med ostyrigt rött hår. En man med säreget utseende tittar på henne. Värderande. Hotfullt?

Två andra män, mörkhåriga, syns i bakgrunden, på väg framåt. Männen bär alla gammeldags svartvitrandiga baddräkter. Någonting laddat vilar över hela bilden. När jag blev större sedan insåg jag att omslaget var målat av Inger Edelfeldt, som är en annan av mina absolut bästa författare. Det var nog ödet, helt enkelt.

Trixarna är en övernaturlig romans. Författaraspiranten Harry (egentligen döpt till det mer praktfulla Ariadne) är en tyst medlem i en stor och bullrig familj. När de som vanligt åker till sommarhuset, Carnival's Hide, dyker tre främlingar upp och ställer allting på ända.

De karismatiska bröderna Ovidius, Felix och Hadfield är mer än lovligt mystiska och deras närvaro tycks höra ihop både med det gamla husets historia och de texter som Harry skriver. Allas relationer påverkas och både familjen och huset tycks knaka i fogarna.

Det är den enda bok som jag i mitt liv har läst två gånger på rad: så fort som sista sidan var slukad började jag om från första igen. Det är också en av de böcker som jag fortfarande läser om då och då.

Också Mahys Förvandligen har jag läst flera gånger under min uppväxt. (Också där har Edelfeldt gjort det fantastiska omslaget.)

I den möter vi en kämpande familj i en förort till Christchurch, där Lauras lillebror, efter en av hennes onda aningar, blir förhäxad av en mystisk butiksägare.

Hon vet dock instinktivt vart hon ska bege sig för hjälp när Jacko bara blir allt mer illa däran: till Sorry Carlisle som är ordningsman i klassen över henne och en häxa.

Mahy blandar det övernaturliga och det vardagliga på ett fantastiskt sätt. Familjerna och deras relationer är helt tydliga, psykologin fungerar och dialogen känns naturlig.

Både dessa böcker är också, eller fram för allt, kärlekshistorier. Harrys stormiga passion med en av bröderna Carnival är smärtsam och intensiv och fungerar som en katalysator för hennes identitetsutveckling och ommöblerandet i familjerelationerna.

Laura och Sorrys kitsliga inledning och ambivalenta förlopp skildras med stort allvar och är en språngbräda till det alternativa liv som Laura väljer, där magi är någonting helt naturligt.

Som tolv-, trettonåring var jag helt såld. Om jag inte hade läst dessa böcker som ung hade jag aldrig fastnat så intensivt för Twilight som jag faktiskt gjorde. Men det var som att öppna en magisk garderobsdörr och få en direkt passage till mitt prepubertala, ensamna, drömmande bokslukarjag. Det gjorde mig lycklig.