Bokmalan har just läst klart ...

... Hungerspelen och är helt utmattad! Vilken serie! Inte sedan jag läste Twilight för första gången har jag blivit så drabbad av samma sorts härliga läsfrenesi som jag (felaktigt) trodde endast hörde till slukaråldern. Flera nätters sömn var flugit och farit i och med denna läsning ...

Min upplevelse är att serien egentligen är ganska lättillgänglig; språket är välskrivet men enkelt. Men samtidigt är serien väl genomtänkt, välkomponerad och smart.

Som en samtidskommentar mot dagens mediaklimat, dokusåpor och andra morbida mänskliga företeelser är den glasklar. Den handlar också om djupare spörsmål, som vilka mål som helgar medlen och vilken skillnad det egentligen blir i ett samhälle, även om ett inbördeskrig avklaras och rebellerna blir de styrande.

Stämningen är mörk. Panem målas upp på ett högst trovärdigt vis - jag ser allting klart. Jag gillar att huvudpersonen, Katniss, är så väldigt mänsklig. Även om hon är modig, lojal och en mästarinna på bågskytte, är hon också felbar och tecknas sällan som en särskilt sympatisk person.

Triangeldramat mellan henne, den konstnärlige och älskvärde bagarsonen Peeta och den eldiga tjuvjägaren Gale tar egentligen inte mycket plats i berättelsen, men ligger som en grundton genom allt som händer.

Suzanne Collins låter historien ta, i varje fall för mig, oväntade vändningar. Ingen går säker för olycka eller döden. Inte ens precis i slutet anar jag fullt ut hur det ska sluta, vilket är otroligt frusterande - och fantastiskt.

Jag är, helt enkelt, så otroligt där.

Hungerspelen - en adrenalinkick

Ända sedan Stephenie Meyer tipsade om Suzanne Collins serie Hungerspelen på sin hemsida har jag tänkt läsa den. Men nu slog jag slag i saken efter att den har fått flera av skolans svensklärare att bli eld och lågor och faktiskt söka sig till SF-avdelningen i bibblan.

I ett postapokalyptiskt USA råder grava klasskillnader. Den totalitära nationen, som kallas Panem (troligen etymologiskt släkt med panoptikon?), är uppdelat i tolv olika distrikt där invånarna har väldigt olika möjligheter till att försörja sig.

Tidigare fanns också ett trettonde distrikt, men detta förstördes av statsmakten efter att en motståndsrörelse därifrån försökt leda en revolt.

I det fattiga distrikt 12 bor sextonåriga Katniss Everdeen (vilket fantastiskt namn!), som tvingas till tjuvjakt för att försöka hålla mat på bordet till sin mor och lillasyster. Hennes livsöde är tätt sammanknutet med jämnårige Gales och tillsammans spenderar de mycket tid i skogen - trots att det är förbjudet.

Varje år anordnas tävlingen hungerspelen, som är ett stort massmedialt jippo där två ungdomar från varje distrikt väljs ut som tävlande. Spelen är ett sätt för huvudstaden att straffa distrikten, för att de ska komma ihåg att det är meningslöst att göra uppror mot den rådande ordningen.

I direktsänd tv tvingas ungdomarna sedan slåss mot varandra till endast en överlevare finns kvar. Vinnaren får rikedomar och mat. Och livet i behåll.

När lillasystern blir utvald, tar Katniss frivilligt hennes plats och förbereder sig för brutala overkligheten i Hungerspelen. Tyvärr blir Peeta, bagarens son som tidigare har räddat henne och familjen från svält, också utvald. De finner stöd hos varandra, trots att de vet att endast en av dem kan gå levande ur spelen.

Konceptet med själva hungerspelen leder tankarna till både offentliga avrättningar och pryglingar genom historien och förstås också gladiatorspelen under Romartiden. Myten om Theseus anger författaren själv som en utgångspunkt. Men den moderna tidens dokusåpor är en minst lika tydlig inspiration, där den ena gränsen efter den andra passeras för tittarnas höga nöje.

Med sitt rättframma språk och direkta berättande väcker boken också många tankar om hur mänskligheten fungerar.

Att läsa Hungerspelen är som att få en adrenalininjektion. Jag inser att jag måste vänta med att läsa del och tre när jag har en helt ledig dag. Sträckläsning är ett måste.

Amerikanska södern och klassisk dystopi

Just som jag var beredd att publicera en nekrolog över Bokmalan, spratt det plötsligt till! Äntligen! Hösten har helt enkelt varit lång, tidskrävande och mörk. Således har både bokläsandet och bokbloggandet fallit i glömska.

Något litet har en i vart fall läst. Om några veckor får vi faktiskt en amerikansk författare på besök. Ingemar Fasth, eldsjälen bakom Kulturhusets Internationella författarscen har bjudit in John Wray och det är alltså denne författare som också skall komma till oss. Just nu håller jag på att läsa hans senaste roman, Lowboy, som handlar om en sinnesjuk ung man på rymmen i New Yorks tunnelbana. Tidigare i höstas läste jag Wrays Canaan's Tongue.

Förutom att den fick pluspoäng då omslaget så perfekt matchade undertecknads färgval i bloggen, så var det verkligen en sällsam historia. En recensent jag läste jämförde Wray med William Faulkner, vilket jag håller med om. Cynismen, bräckligheten och åskådliggörandet av mänsklighetens mörkare sidor i en bisarr gruppdynamik påminner mig om Faulkners Det allra heligaste.

Wray berättar en långsam och dramatisk historia om en brottsliga under amerikanska inbördeskriget. Karaktärerna - hästtjuvar, slavsmugglare, "confidence men", våldsverkare - är komplexa och intressanta. Fullständigt omoraliska, men ändå troende. Berättelsen kickar igång med ett väckelsemöte lett av ligans ledare, the Redeemer, som är en sadistisk, karismatisk charlatan i prästkläder. Mötet verkar inledningsvis fromt, men sluta med att alla besökarnas hästar blir stulna och att the Redeemer försöker skända en troende änka. Burlesken är total, fast i något mörkare tonläge.

Wray växlar berättarperspektiv som andra byter underkläder. Han gör det skickligt och det ger boken en särskild rytm. En passage där Wrays språkliga stil märks tydligt är denna, där en förrymd slav - Bosun - förs bort av ligan. Bosun tror att han ska friges och anar inte det mörka öde som ligan har i beredskap för honom. The Redeemer predikar för mannen, mitt i floden på flotten där de befinner sig, och ber honom välja ett nytt namn för att symbolisera den nyvunna friheten:

"The name you yourself choose, contrary-wise, will be the name of a new-born child." He smiled. "And whether you answer to it, sir, will be nobody's business but your own."
That said, the Redeemer stretched up his arm and touched Bosun gently on the mouth. Bosun bowed his head to recieve this touch, bashful and not a little bewildered, like Mary before the archangel Gabriel. His expression shuttled back and forth between exultation and dismay, as though he'd been found guilty, through no fault of his own, of some especially noble crime.
"Tell me your name, pilgrim", the Redeemer said softly. "Tell it to me and I'll baptize you here and now."
A measure of silence passed - I know not how long - then Bosun raised his head. "I should be called 'Simon', after Simon from the desert," he said, his voice full of wonder at itself.
If that was not the sound of religion, the sound of spirit given voice, then I have never heard it in my life." (s. 63)

Berättelsen är både realistisk och mystisk, episk och fragmentarisk. Språket är, som ni hör, emellanåt magiskt.

Hösten bjöd också på en omläsning av en dystopisk klassiker, Nineteen Eighty-four.Jag läste George Orwell när jag var alldeles för ung, ety det att jag knappast förstod boken och inte heller mindes mycket av den efteråt. Inför en föreläsning om dystopisk litteratur jag skulle hålla på jobbet, läste jag således om den.

Vilken skillnad! Det är verkligen roligt att bli vuxen ibland ... Jag blev otroligt fascinerad och kunde faktiskt inte sluta läsa. Ni känner naturligtvis till grundhandlingen - ett totalitärt imperium, efter världskrig, atombomber och terrorbalans. Ett allrådande parti och obrytbara klasskillnader. England som vi känner det är uppslukat av Oceanien, en av tre supermakter, men berättelsen äger rum i London.

Det mest intressanta med Orwells verk är iscensättandet av den totalitära makten i människors vardag. Den klaustrofobiska känslan av att leva i ett panoptikon. Att de allra mest privata tankarna inte bara riskerar att granskas, utan också kan leda till livsfara. När minsta ansiktsuttryck kan betyda slutet. Ett samhälle där alla historiska dokument revideras allt eftersom saker och ting ändras. Där en alltså inte kan tala om sådana begrepp som tid, historia, sanning eller världsbild.

Min favoritaspekt är Orwells "newspeak"; den språkliga reformen som partiet genomför successivt, för att minska ordförrådet och därmed också människors förmåga att formulera sig självständigt och/eller kritiskt mot partiet. Både verbalt och i tanken. Språk ÄR verkligen makt. Också principen "doublethink" är galet intressant och svårgripbar. Förmågan att kunna mentalt acceptera två påstående, som motsäger varandra.

Snart skall jag berätta om min resa till Oxford och London under höstlovet. (Den fantastiska orwellianska skylten ni ser här ovan, sitter faktiskt uppsatt här och där i Londons tunnelbana. Jag hoppas bara att formspråket är medvetet och något ironiskt valt - annars blir det en smula skrämmande.)

Tills dess - England prevails ...

Mustiga släktkrönikor en masse

Ett lästema som slumpmässigt blev till under sommarläsningen var magiskt realistiska släktkrönikor. I ett svep läste jag Middlesex av Jeffrey Eugenides, Salman Rushdies Midnight's Children, Dödgrävarens dotter av Joyce Carol Oates och Norrlands Akvavit av Torgny Lindgren .

Middlesex är en av de där böckerna som jag länge har tänkt läsa och i förväg haft känslan av att jag kommer älska. Så var det med Oates Blonde - så var inte riktigt fallet med Middlesex. Jag tyckte om den och jag sträckläste den. Den var intelligent, välkomponerad, dramatisk (kriget, flykten, upploppen), med intressanta karaktärer (farföräldrarna, Callie/Cal själv) och teman (släktskap, incest, intersexualitet och identitet). Men det blev inte den där magiska läsupplevelsen som uppstår ibland. Kanske hade jag för stora (eller andra) förväntningar?

Efter Middlesex läste jag Midnight's Children - min första Rushdie. De två verken har mycket gemensamt formmässigt: en mustig släktskröna som samtidigt skildrar en del av ett lands moderna historia och också erfarenheter från en samhällsklass. Rushdies klassiska roman är inte bara berättelsen om missanpassade och övernaturligt begåvade Saleem, utan också historien om det moderna Indiens framväxt. Om kampen mot kolonialismens England, för självstyre och en egen identitet som nation. Liksom Eugenides ger oss bitar av USA:s 1900-talshistoria - bilindustrin, förbudstiden, spritsmuggling, upplopp, Nation of Islam - och grekiska immigranters väg till att bli amerikaner.

Jag fann Rushdie svårläst - den oerhört muntliga berättartonen och de slingrande långa meningarna med parenteser och bisatser staplade i evighet. Men jag fann honom också språklig genial. En roman som fick ta sin tid, helt enkelt. Språklig magi uppstår när Rushdie beskriver hur Saleem växer i sin mors mage:

What had been (at the beginning) no bigger than a full stop had expanded into a comma, a word, a sentence, a paragraph, a chapter; now it was bursting into more complex development, becoming, one might say, a book - perhaps even an encyclopaedia, even a whole language ..." (s. 133)

Däremot läste jag ut Dödgrävarens dotter på en semesterdag. Oates har verkligen förmågan att skriva långt och vansinnigt gripande. Jag ville inte sluta läsa om Rebeccas tragiska uppväxt (som dotter i en tysk flyktingfamilj i USA) och hur faderns stora gestalt dominerarar hela livet för dem. Förut respekterad matematiklärare, i nya landet bespottad dödgrävare. När Rebecca som tonårsflicka lockas iväg av förföriske och våldsamme Tignor, påbörjas nästa fas av hennes liv. Sorglig, välskrivet som Oates alltid skriver, oerhört gripande och oförutsägbar. När jag har läst färdigt, känns det som att jag har läst tre romaner i en.

Lite mindre episk var Norrlands akvavit - undertecknads första Torgny Lindgren. Det är berättelsen om väckelsepredikanten Olof Hermansson, som på ålderns höst blivit ateist. Han bestämmer sig för att resa tillbaka till yttersta Norrland för att försöka avfrälsa de han i sin ungdom frälste. Sedan följer en gubbigt småputtrig bygdehistoria som är trivsam och vardagligt absurd. Ett underbart stycke dialog i boken lyder:

- Man får väl tro på Gud även om man är avfälling? sade Marita. Om man skulle hava lust? Även om man med full kraft hänger sig åt synden?
- Givetvis, sa Olof Helmersson. Det är synden som är huvudsaken. I stort sett alla avfällingar är troende.
- Så att, sade Marita. Nu då har jag de nödiga medlen. Jag ska kasta mig ut i synden. Och bli avfälling.
- Min dotter, sa Olof Helmersson. Du kommer aldrig att ångra dig.
- Med alla de här pengarna, sade Marita, kan man väl åstadkomma ganska mycket synd, pappa?
- Ja, sa Olof Helmersson. Nästan obegripligt stora mängder. Synden är ofta förvånansvärt billig. (s. 221)

Intelligent formulerat, humoristiskt och säkerligen relativt sant. Alla fyra romaner hade mycket som talade för dem, och jag kommer säkerligen att återvända till samtliga författare i sinom tid.

Incitament till att bli vegetarian

Sara Granér - bitsk, träffsäker & sjuuukt rolig!

Vi måste göra motstånd, motstånd, motstånd ...

Det blev en intensiv vecka nu, med både film och bok som berörde. Seriealbumet Einsteins fru av Liv Strömquist fick mig att skratta så högt - och samtidigt sätta det i halsen, för att det är så sant och så allvarligt. Albumet är bland annat en odyssé över bortglömda berömda kvinnor. Några exempel är fruar, flickvänner och husor till europeiska ikoner (kända och/eller ökända) som Marx, Stalin och Einstein. Exempelvis då Mileva Einstein, matematiker och fysiker, sägs ha stor del i arbetet som Albert sedan fick all ära för.

Albumet innehåller många betraktelser över västvärldens normativa, alltför sällan ifrågasatta beteenden. Ett av de roligaste är avsnittet Bögdjuren. Många har blivit nöjda med att ha hittat exempel på homosexuella relationer inom djurvärlden, då man äntligen kan hävda att homosexualitet är någonting "naturligt", eftersom djuren gör't. Liv Strömquist skriver,

Det finns ju en massa saker som människor gör, som inte djur gör. Slumpmässigt valt exempel på mänskligt beteende:
- OK! Vi kryssar för dom möblerna vi vill ha i IKEA-katalogen med en röd penna!
-Ja! (s. 20)

Det är ett ganska löjligt argument för någontings "naturlighet" idag, att vända sig till djurriket. Med tanke på hur ofta mänskligheten är mån om att ställa sig över djuren med värderande ord som intelligens, kommunikation och samvete, etc. Det blir väldigt krystat, detta. Avsnittet Bögdjuren fortsätter med olika djurförsök, där man testar exempelvis bilkörning och bantning på djuren. Slutklämmen blir,

- Dåliga nyheter, grabbar! Uttern glufsar i sig sill som om det inte fanns någon morgondag!
- Ekorren förstår inte det här med servon!
- FAAN! Då måste vi omorganisera allt mänskligt liv på hela planeten!! För det är ONATURLIGT! (s. 21)

Sista avsnittet om amerikanska anarkisten Voltairine de Cleyre är också otroligt spännande. De Cleyre skrev och talade bland annat om vikten av ett eget rum för kvinnor, att äktenskap inte var den självklara vägen för kärlek, utan snarare tvärtom samt att det är viktigare för barn är att växa upp med kärlek och frihet än att det ska vara två föräldrar, etc. Väldigt spännande och mycket modernt. Modernare, tror jag, än vad de flesta tänker idag.

Också partiet där kärnfamiljen dissikeras är träffsäkert och benhårt kritiskt. Varför, om kärnfamiljen är det bästa som finns, behöver den så mycket reklam? undrar Strömquist och påpekar att den som propagerar hårdast för kärnfamiljen är påven, som inte ens bor i en kärnfamilj utan "softar istället omkring i ett slags mansseparatistiskt kollektiv baserat på rökelse, mansklänningar och guldhattar." (s. 90) En ganska queer familjebildning egentligen, alltså.

Veckan bjöd också på ett biobesök, filmen Milk. Jag tyckte att den var strålande bra. Engagerande och gripande. Sean Penn gör en övertygande Harvey Milk, den förste öppet homosexuelle personen vald till ett politisk ämbete i California. 1977 blev Milk slutligen vald. Det är så otroligt sent i historien.

Det är skrämmande att se en iscensättning av dåtidens politiska klimat i USA - ett av världens mäktigaste länder. Den kristna högerns gravt obehagliga utspel och extrema homofobi (politikerna Anita Bryant och John Briggs) skrämmer mig. Tänk att få lagstiftningen så emot dig, som individ. Att du inte ska få arbete eller bostad för att du blir attraherad av någon av samma kön som du själv. Jag vet att så fortfarande är fallet på så många ställen i vår värld. Jag vet att homosexualitet avkriminaliserades 1944 i Sverige och att det fram till 1979 ansågs som en mental sjukdom att vara gay. Fram till året innan jag föddes. Jag vet det, men kan inte förstå det.

Who watches the Watchmen?

Nu var det några veckor sedan jag läste Watchmen av Alan Moore och Dave Gibbons. Och allt jag kan säga är - wow. Vilken läsupplevelse. I början när jag läste kände jag spontant att det här är för hårdkokt för mig. Våldtäktsförsöket mot Silk Spectre är grymt. Det kluvna hundhuvudet som Rorschak ser när han själv blir tvingad att titta på Rorschakbilder. Så många våldsscener som får det att vändas i magen på en.

Jag är uppvuxen med lite högtidliga, romantiska och nobla fantasyhistorier. Jag klarar inte av för mycket cynism, grymhet och våld. Men trots det tyckte jag att albumet var helt fantastiskt.

Jag tycker att själva formatet är strålande: de grafiska delarna av berättelsen bryts av med löpande textdelar. Delar av rapporter från polis och myndigheter, korrenspondans, textutdrag från fiktiva böcker och självbiografier. Historien blir så mycket fylligare.

Liksom hur huvudhistorien, med en värld på gränsen till utplåning, också visas i serien-i-serien, Tales of the Black Freighter. Ett av de rena textpartierna ger oss bakgrundshistorien till hur the Black Freighter kom till, hur DC Comics lanserade den, vilka som tecknade den, etc. Klart meta! Jag trodde först att den faktiskt hade existerat på riktigt. Men den finns alltså bara invävd i Watchmen.

Jag älskar den dystopiska noir-känslan i serien. Hur mörkt och hopplöst New York är. Vilka antihjältar våra hjältar faktiskt är. Rorschak uppenbart så med sitt allt annat än tvålfagra utseende och psykiska labilhet. The Comedian som är ett under av cynism och grymhet, samtidigt som han förblir en av endast två statligt understödda superhjältar när staten förbjudit all annan hjälteverksamhet. Dr Manhattans syn på tiden som någonting både simultant och oföränderligt. Hur han långsamt alltmer driver bort från mänskligheten och vår syn på livet.

Men ändå. Jag tilltalas av att det bara är Dr Manhattan som har egentliga superkrafter. De andra är bara vanliga människor, som försöker göra en skillnad. På något vis. Det tyckte jag var en av de saker som var synd med filmversionen (som jag annars gillade!) - att karaktärerna blev mer "hjältiga" och mindre mänskliga.

Handlingen är komplex. Det är många trådar som följs, många huvudkaraktärer och mycket politiska konspirationer, med domedagsklockan hängandes i bakgrunden bara minuter från midnatt. Kalla kriget har sällan varit mer otäckt. Men Moore har koll på alla sina trådar. Han är en sådan författare som får mig att tycka att boken är fruktansvärt bra ända till slutet. Då får han mig att tycka att det är mästerligt.

Också språkligt är Moore mycket begåvad. När en klass på mitt jobb läste dystopier på engelska i höstas enades läraren och jag om att eleverna kunde läsa exempelvis V for Vendetta lika gärna som en roman. Språket är välskrivet, komplext och poetiskt emellanåt. En stor insikt för den prosafixerade svenska skolan ...



VARNING!HÄR KOMMER DET SPOILERS!
Jag måste få gå in i detalj på en scen, väldigt i slutet. Så här du inte läst än, strunta i dessa rader ... I kapitel 12, A stronger loving world, när domedagsklockan står på midnatt. New York efter katastrofen. Människor ligger döda överallt, i blodiga högar. En attack från yttre rymden har krossat en stor del av staden. Första rutan är på Madison Square Garden, där bandet Pale Horse har spelat. På andra rutan ser man den stora skylten på framsidan av konserten, där man kan se att förbandet heter Krystal nacht. En tidning med rubriken War? ligger på den demolerade gatan. Tredje rutan, biografen Utopia visar filmen The day Earth stood still. Man får se enorma tentakler. Andra detaljer; ett taxiföretag med namnet Promethean Cab Co., med sloganen Bringing light to the world. Tídningar med rubriken War? fladdrar förbi i varje bild. Och slutligen får man se "rymdmonstret", som har kraschlandat mitt på The Institute for spacial studies. En reklamannons för "the Veidt method" syns i förgrunden ...

Vad annat kan jag säga än - världsklass?

En filmikon i textformat

Jag började läsa Joyce Carol Oates Blonde nästan så fort jag var färdig med Michael Fabers Sugar. Från en tegelsten om en kvinna till en annan. De fungerade faktiskt att läsa efter varandra. Oates bok har stått i flera år på min att-läsa-lista, det kändes bra att äntligen komma dit.

När jag började tyckte jag att den var väldigt ryckig och fragmentarisk. Oates gör små nedslag här och där i Marilyn Monroes liv, skiftar berättarperspektiv ofta i korta episoder. Alla betraktar verkligen Monroe på håll hela tiden, den väldigt typiskt maskulina, patriarkala blicken. Hon objektifieras av alla runt omkring henne - älskare, äkta män, maktens män i Hollywood och dubbelt genom fotografernas ögon.

Men också när Monroe ser sig själv så blir det på distans. Oates visar oss flickan Norma Jean, alltid väldigt ung och oskuldsfull, oanades, även när självmordet närmar sig, när hon missbrukar och har blivit utnyttjad igen på alla vis (sexuellt, emotionellt, ekonomiskt ...). En flicka som betraktar "sin magiska vän i spegeln" och som verkar anse att Marilyn Monroe är en roll som måste spelas; någonting påhittat och väsensskilt från henne själv.

Intressant är hur kroppslig boken är (precis som Sugar), och vilken annan bild det ger av denna ikon, pinuppan, sexobjektet. Hon lider av fruktansvärda mensvärker och migränanfall, det beskrivs hur hårt hon tränar sin kropp för att hålla sig i form. Drogmissbruket ger henne senare konstiga sår och utslag. Oates skriver om hur Monroe sminkas i timmar och sys in i sina klänningar för att hålla chimären uppe, och vilka smärtsamma blekningar hon utstår för sitt platinablonda hår (och även könshår). Det ger verkligen helt nya tolkningar av just ikonen Monroe - ett mänskliggörande av hela västsamhällets besatthet av den "okroppsliga" kvinnan, som alltså är luktlös, hårlös, perfekt och bara till för att tillfredsställa en maskulin sexualitet.

Berättelsen om Marylin Monroe som Oates skriver är verkligen så vansinnigt sorglig. Jag blir, precis som under läsningen av Sugar, så ärligt förbannad. Männens makt i Hollywood under Monroes tid är fullkomlig. Flickan är inte värt ett vitten, hon är endast en kropp som ska justeras, visas upp, betraktas och dra in pengar till filmbolaget. Hon är också ett hål som man kan behandla hur man vill. Det känns cyniskt och hopplöst.

En sak jag gillar med Oates roman är hur tydligt hon skildrar Monroes kamp för bildning och hennes genuina intresse för skådespeleri. Detta för hon sällan gehör för i Hollywood, men jag tycker om alla de beskrivningar om hur Monroe vill ta om en scen flera gånger för att det ska bli perfekt och om hur i slutändan hon "stjäl" alla scener från sin motspelare. Hennes närvaro är så total. Den kan inte ignoreras.

Norma Jeans tragiska barndom med modern som är psykisk sjuk och en helt frånvarande far bådar verkligen illa för resten av hennes historia. Små glimtar ges om att hon blev sexuellt utnyttjad redan som litet barn (farbror Clyde?). Detta fortsätter egentligen fram till och med USAs dåvarande president, också en modern ikon, och utnyttjandet får sådana enorma proportioner på grund av detta. Västs mäktigaste man ... Sökandet efter kärleken och tryggheten belönas så illa i Monroes liv.

Trots den fragmentariska uppbyggnaden lyckas Oates få ett sådant flyt i berättelsen. Jag kan verkligen inte sluta läsa. Det är en fiktiv historia, baserad på verkliga personer och händelser. Men jag glömmer ofta fiktionen under läsningen, för det känns så trovärdigt. Precis så här hade det kunnat gå till. Och mitt hjärta värker för flickan Norma Jean, som nu på ett sätt verkar leva för evigt.

I ett viktoriansk England

Nu har jag alltså läst färdigt Michael Fabers Sugar. Det var länge sedan jag läste en sådan tegelsten (åttahundraplus sidor) som gick så vansinnigt fort att läsa! Tänkte bara läsa en liten stund innan det var sovdags, tittade upp och både tiden och sidantalet hade sprungit iväg som aldrig förr. Den var fullständigt uppslukande.

Det känns ovanligt med böcker som är så kroppsliga. Ofta är böcker som filmer, att man skippar många av de vardagligaste sysslorna. För att det inte ska bli ointressant och tidsödande. Men Faber tar verkligen fasta på toalettbesök, bad och ingående granskningar av karaktärernas kroppar och kroppsvätskor. Beskrivningen av Sugars egenframkallade missfall är klart magstark.

Sedan beskrivs också miljöerna detaljerat och naturalistiskt. Hela 1870-talets London skildras via stankerna från rännstenen, sjukdomar, rutten mat, otvättade kroppar. Tapeter flagar, golvbrädor ruttnar och tänder likaså.

Sugars förflyttning från bordellen till en fin lägenhet vidare till ett välbärgat överklasshus blir ett bra grepp att visa klasskillnader och människors mycket olika förutsättningar. Också den viktorianska erans dubbelmoral görs tydlig, med sin stränga sexualmoral och religiositet på ena sidan och en outsinlig mängd prostituerade kvinnor på andra sidan.

Den förhatlige William Rackhams relation till kvinnor levandegör det ack så klassiska hora-madonnakomplexet, där den "rena" kärleken till den komplicerade frun Agnes (oskuldsfull men samtidigt vansinnig) ställs mot den fysiska kärleken till den fallna Sugar. Det patriarkala samhällets makt syns så tydligt i allt - från de stora samhällsstrukturerna till relationen mellan två enskilda människor. Jag läser och blir helt enkelt så förbannad!

Sugar, som i början av boken presenteras som så undergiven sina manliga kunder, visar sig i hemlighet skriva en roman à la Dirty weekend. Men hennes integritet och ilska spolas bort ju mer hennes egen situation förbättras, och hennes solidaritet med sina olyckssystrar svalnar. Det är provocerande, men samtidigt så mycket mer ärligt än att ha en hjältinna som är orealistiskt perfekt och godhjärtad. Karaktären Sugar är förvirrande, tycker jag, och hennes utveckling och reaktioner inte helt lättydda eller logiska.

Det var också länge sedan jag läste en roman som var så oförutsägbar. Jag kunde verkligen inte utröna hur det skulle gå för Sugar, hur boken skulle sluta. Faktiskt knappt ens efter att ha läst sista sidan ...

En liten seger - övervunnen medelålderskris

Puh, nu är jag slutligen färdig med medelålderskrisande-freudianska-psykologen-romanen, skriven av Mr Hanif Kureishi! Det tog sin lilla tid, faktiskt. Och vad tyckte jag då? Svårt att säga. På ett ställe träffar huvudkaraktären, Jamal, mannen som var förlaga till Slim i Jack Kerouacs On the road. Det fiktiva mötet fick mig att tänka att det finns vissa gemensamna beröringspunkter mellan Something to tell you och On the road (där den svenska titel passar väl in; På drift.) Jamal och hans krets driver också, fastän på ett mer välnärt, blasérat, övre-medelklass-vis. Dekandensen och gränslösheten finns, oavsett om det gäller relationer, droger, sexualitet, tid/rum. Men naiviteten, nyfikenheten och hoppet, som finns i Kerouacs smått galna text, saknas här.

Just Kureishis blasérade karaktärer finner jag provocerande. Men samtidigt gillar jag att han skildrar så blandade människor utan åtskillnad. De rika konstnärskretsarna, släktingarna i Pakistan, småkriminella människor och prostituerade. Det jag tycker bäst om med boken är en del av dialogerna (boken består till stor del av dialog), där banden mellan människor verkligen syns. Då lyckas Kureishi få till en ton av absurdistisk vardag, som känns äkta, lite skitig och roande. Exempelvis mellan Jamal och den prebubertala sonen Rafi, som från sonens sida är en blandning av ömhet och attacker. Sedan är boken bitvis funny-ha-ha; mitt favoritparti är när Jamal i sin ungdom arbetade på gamla British Library, och beskrev det som "I'm a mole and I live in a hole", I sang, or droned as I worked." (s. 87).

En ton av uppgivenhet och misantropi lämnade en lite bitter smak i munnen på undertecknad efter sista sidan. Nu ska det bli skönt med en paus från medelålderskrisande-medelklass-män ...