Ända sedan jag lärde känna Karin Tidbeck, vilket passande nog var på en skrivarlinje på en folkhögskola, har jag skarpt gillat hennes skrivande. Karin är oerhört skicklig språkligt och skrev redan då originella texter åt det fantastiska hållet.
Nu finns en novellsamling i tryck (publicerad av Man av skugga förlag), med den gåtfulla titeln Vem är Arvid Pekon?
"Läkaren Franz Hiller blev förälskad i ett luftskepp." Vi är in medias res från den första obegripliga meningen i den första novellen, "Beatrice".
Hillers passionerade förälskelse i en zeppelinarprototyp, åtföljs snart av kvinnan Anna Goldbergs kärleksaffär med en ångmaskin. En otäck kärleksskildring, med en oväntad och obehaglig beskrivning av sexuella övergrepp.
I "Några brev till Ove Lindström" skriver en dotter brev till sin far, som har avlidit. Lite i taget nystas deras historia upp - uppväxten i kollektivet i den ärvda folkhögskolan. Pappans alkoholism. Mammans frånvaro.
Men brev för brev blir det också självklart att någonting annat spelar under ytan. Någonting utanför vår verklighet. Det sista brevet börjar med den olycksbådande meningen "Solen gick inte upp idag."
Novellen "Linkax, Symass, Kanevat" är något av en extrafavorit för undertecknad, då jag är uppvuxen i den förorten som denna text utspelar sig i. I det gråkalla och snålblåsiga vädret tvingas textens jag att vänta på bussen vid centrumet. En främmande kvinna, som ser uteliggaraktig ut, sitter nära brevid henne på bänken. Butiksskyltarna blinkar förbi i bakgrunden, vardagliga namn som Lindex, Synsam, Konsum.
Men någonting händer. Jag tycker väldigt mycket om formuleringen på bokens baksida - att vi får "möta de människor som blir vittnen när verklighetens hinna brister." Precis så är det. Förortens vardagliga tristess skevas till och hotet om något främmande, kanske till och med lovecraftskt, lurar under ytan.
Titelnovellen, "Arvid Pekon", är också en suggestiv liten pärla. Arvids jobb som växeltelefonist blir alltmer komplicerat när han börjar få märkliga samtal som efterfrågar döda mammor och skalbaggskungen - vem sjutton det nu kan vara. Detta är tyvärr bara inledningen till Arvids allt större problem.
Inte bara kompositionen och stämningen är välfungerande i texterna, utan också (eller framförallt!) språket. Karin skriver dessa texter på ett sätt som får mig att tänka på begreppet le mot juste.
Språket är relativt sparsmakat, eller, borde jag kanske säga väl provsmakat. Jag upplever att varje ord är genomtänkt och placerat exakt där det borde vara.
Samlingens sista novell - "Tant Britas stugby" - framstår först som enkla dagsboksanteckningar från en författare in spe som reser till en avskild släktstuga för att färdigställa sitt manus.
Väl där förlorar hen sig i släktforskning och allt obehagligare drömmar. Den sista meningen lämnar oss kvar i en (får jag säga) typisk tidbecksk känsla av vagt obehag och skavande verklighet.
Och det är storslaget så.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar