Jag erkänner mig besegrad - Audrey Niffenegger är en riktigt spännande författare! Nyligen skrev jag både om Tidsresenärens hustru och om The Night Book Mobile, vilka jag tyckte om. Men det var Själens osaliga längtan som verkligen fick mig på fall.
Tvillingarna Elspeth och Edie har inte haft mycket kontakt med varandra i sina vuxna liv. Men när Elspeth dör efterlämnar hon sin fina Londonlägenhet till Edies tvillingdöttrar, Valentina och Julia.
Flickorna, som är i början på tjugoårsåldern, flyttar dit från Chicago för att påbörja sina nya liv.
Det jag verkligen, verkligen gillar med boken är:
1) Karaktärerna! De är så udda, komplexa, underliga, sympatiska OCH väldigt osympatiska.
Elspeths (betydligt yngre) pojkvän och granne, Robert, som är alldeles för fascinerad av den anrika Highgate cemetary som ligger precis bredvid huset. Martin, forskare och korsordskonstruktör med grava tvångssyndrom och en komplicerad relation till sin fru, Marjike.
Den klaustofobiska relationen mellan tvillingarna, där Julia vill fortsätta leva ett spegelliv medan den veka Valentina vill bli sin egen. Elspeth, som spökar i huset och är en karismatisk, intelligent kvinna, men uppfriskande nog inte snäll.
2) Det morbida i berättelsen. Den besitter en skön gotisk känsla med stort fokus på kyrkogården Highgate som granne till det gamla huset där alla bor. (Highgate som också inspirerade Neil Gaimans The Graveyard Book.)
De unga tvillingarnas smala, bleka kroppar och nästan vita hår passar väl in i stämingen. Det finns också en klibbig incestuös känsla allt eftersom relationerna förvecklas och reds ut i historien.
Att Elspeth spökar passar hennes viljestarka, livstörstande personlighet väl. Det finns också en familjehemlighet som behöver lösas i romanen. Ett visst fokus på den rent fysiska döden och det som sker därefter gör historien lite mer gory.
3) Det oväntade. Jag blir överraskad flera gånger under läsningen, av händelser och vändningar.
Det är under lång tid inte heller lätt att veta hur en sådan här mörk historia kan sluta.
Men det finns också några uns av hopp och medmänsklighet mitt bland morbiditeterna.
4) Vissa detaljer, som exempelvis att den lilla vita kattunge som flickorna fångar in och tar hand om döps till "Dödens lilla kattunge". Det känns mörkt humoristiskt på ett sätt som tilltalar mig.
Jag ser med spänning fram emot vad Niffenegger ska hitta på härnäst.
3 kommentarer:
Ja visst har den något extra : D Highgate måste man ju nästan ta och besöka när an kommer förbi London nästa gång. Ja person galleriet är underbart, kan inte annat än att hålla med! Själv har jag inte läst The Night Book Mobile så det blir ev ett projekt.
Jag är helt såld - bra att du tryckte på att du skulle läsa den. =)
Highgate, absolut. Vi hade en suverän tur på en kyrkogård i Glasgow en gång. Superhäftiga, gotiska gravstenar med änglar och små mausoleum och sådant.
Jag både tyckte om och ogillade boken. Slutet var exempelvis för abrupt för min smak. Läs mer om vad jag tyckte på www.minaboktips.se där jag idag publicerat ett inlägg om boken.
Skicka en kommentar