Pojkarna

Augustvinnaren Pojkarna är riktigt, riktigt läsvärd.

Bella, Momo och Kim är tre flickor, på gränsen till pubertet och tonårsliv. De blir nästan klaustrofobiskt instängda av de sociala hierarkierna i skolan, av skräcken för ”pojkklungan”, av ”kriggstrategier och sammandrabbningar” (s. 22-23)

Med tafsningar, könsord, komplimanger och porrfilmsreferenser om vartannat hålls flickorna i schack, balanserande mellan sina längtan efter att slå tillbaka, förväntningarna på hur flickor skall reagera samt också det egna potentiella begäret.

Kim, vår ciceron i denna historia, skaver i sin flickkropp:

Min kropp satt på mig som något främmande, en gummidräkt som klibbade och kliade. Men hur jag än rev och skrapade med naglarna satt den där den satt. Om nätterna kunde jag drömma att min kropp föll av mig. Det var så enkelt, plötsligt hittade jag en dragkedja i huden. [---] Jag öppnade den, kunde känna luften sila in mot min riktiga hud därunder, som ett vakuum när det släpper. (s. 19-20).

Detta är en av de många saker jag tycker om med denna roman: kroppsligheten. Den är nästan poetiskt och väldigt symboliskt omskriven, berättelsen igenom, men också så tydlig. Så kroppslig och konkret.

Jag känner verkligen olustkänslorna inför att växa in i ett okänt kvinnoskap, en kvinnlighet, att fastna i någon av ”de förutbestämda Kvinnomallarna. Vi knep ihop munnarna och slöt ögonen, vägrade att acceptera det oundvikliga.” (s. 21)

De tre vännerna tar sin tillflykt till sin flickgemenskap i Bellas växthus: en frizon från tonårens lockelser och en eventuell vuxenhet. I Bellas odling och i deras lekar, som de fantastiska skimrande maskeraderna de ordnar, gömmer de sig och finner styrka i sin gemenskap, utanför.

Maskeradscenerna, då flickorna förvandlas till fantasivarelser som Shere Khan, en silverrygg, Fågelhärskaren och Pierrot, är magiska. De bjuder på ett sådant lekfullt allvar och en sådan stark flickgemenskap att jag automatiskt tänker på Inger Edelfeldt - flickgemenskapernas okrönta drottning.

Att utklädnaderna här lutar åt tydligt maskulina karaktärer visar på genusaspekterna i texten – att kvinnorollerna skaver, eller kanske handlar det om ett maktåtertagande.

När flickorna, av en slump, upptäcker vad Bellas senast funna växt har förmågan att göra, blir de först äventyrslystna och extatiska. Första kvällen de drar runt på orten iklädda sina pojkkroppar, märker de redan skillnaden:

Det var underligt. Inga hala glidande blickar, inget begär, inga flinande munnar, ingenting som smet in under huden och bet sig fast. Bara en glasartad, fjärrskådande blick som varken såg eller såg bort. (s. 54)

Bella skildras som den som är tryggast i sin existerande identitet: hon har en fyllig kropp (med konnotationer till en traditionell kvinnokropp?) som hon mestadels verkar känna sig hemma i. Van att ta ansvar för andra, ägnar hon framförallt sin tid åt sitt växthus.

Det kreativa konstnärsbarnet Momo ser pojklekarna just som lekar; som tidsfördriv och experiment. Som en del av gemenskapen. Till en början. Tills det förvandlas till sådant allvar för Kim.

Snart blir dock konflikten för skarp för att ignorera. Kim känner sig mer hemma i sin pojkkropp än någonsin i sin flickdito och hon dras via hårdningen Tony snabbt allt djupare in i ett småkriminell och tuff maskulin gemenskap.

Tony, som sitter som en ”rövarhövding” i en gammal länsstol i en skum källarlokal och får Kim att tänka på ”pirater, rövarkulor, skattkartor och dolda gångar, män som klättrade uppför fasader med kniven mellan tänderna.” (s. 81)

Deras relation växer fram som ett kumpanskap, balanserande på gränsen mellan hat och åtrå, mellan våldsamhet och gemenskap, och den blir för Kim som en drog.

Jag skulle kunna skriva så mycket mer om denna förunderliga text. Men jag tycker hellre att du ska läsa den själv.

Schiefauers prosa är glasklar, rak men poetisk. Hennes språkhantverk griper mig.

Handlingen är ovanlig men trovärdig i sin fantastiskhet; både magisk och realistisk.

Genusöverskridandet (både fysiskt, emotionellt och strukturellt) är genomgående i texten. Det är intressant och aktuellt.

Jag känner så för Kim, för hens maktlösa känsla som flicka, för hens strävan efter makt och egenvärde, för hens gränslösa längtan efter den kärlek och gemenskap som någon som Tony aldrig kan ge hen och för den skavande känslan av att vara en främling i sin egen kropp.

Jag är helt där.

Den röda grevinnan

Yvonne Hirdman, kvinnohistoriker och genusvetare extraordinaire, har skrivit en bok om sin mor, Marie Ida Käthe Charlotte Schledt.

Lolotte, Lottie. Gift grevinnan Stenbock-Fermor. Dolly, Loll, Erna. Kodnamn Rudi, kamrat Stenbock, Bourguikan. Fru Hirdman.

Äventyrlig kvinna har många namn. Jag väljer ett förnamnstilltal, för att jag är osäker på vad jag ska kalla henne.

Att läsa om Charlotte är, liksom Hirdman visar med sin undertitel, "en Europeisk historia".

Charlotte, född 1906, växte upp i bland annat Oxford och Bukovina med en bokhandlarfar, två syskon och en stark, kämpande mor som familjens sammanhållande kitt (så som det så ofta har varit).

Detta är i mångt och mycket också hennes berättelse - Emelie, Hirdmans mormor. Hon som försörjde familjen då den verklighetsfrånvände Fritz allt som ofta var borta. Hon som höll ryssarna stången då Radautz invaderades under första världskriget.

Som vuxen gifte sig Charlotte med en kommunistisk ung greve, Alexander Stenbock-Fermor, och levde loppan i det nästan krampaktigt nöjeslystna och inför framtiden skälvande Weimarberlin.

För mig blir plötsligt mellankrigstiden i Europa fascinerande. I skolan lärde jag mig att första världskriget spelade roll för vår kontinents historia och framtid, men mest fokus låg förstås på andra världskriget. Och tiden däremellan blev aldrig helt tydlig för mig.

Den blir tydlig genom de vardagsnära skildringarna i denna bok. Bland annat förstår jag på ett annat sett hur nazismen kunde slå igenom i Tyskland, något som alltid tyckts mig så ofattbart. Det är som att jag har haft all fakta, men inte gjort förståelsen till min förrän nu.

Jag har inte tidigare sett hur bräcklig demokratin var i Weimarrepubliken. Att tyskarna, naturligtvis, var väl internaliserade med tanken om ett kejsardöme. Att demokrati inte automatiskt var eftersträvansvärt, utan betraktades av många som något misstänkt. Sabla engelskt påfund!

På många sätt måste nazismens idé med en enväldig ledare och kejsardömesretorik varit betryggande. Skrämmande, men nog sant.

Jag kan inte - och vill inte! - berätta allt om Charlottes makalösa liv. Alla hennes roller och resor, politiken, arbetet och kärlekarna. Jag tycker verkligen att ni ska läsa denna historia.

Men det är som att hon har en osviklig känsla för att vara där det händer. Hon upplever första världskriget som barn och Wiemarberlin som ung. Hon blir utkastad från Schweiz på grund av kommunistiskt arbete och flyttar till Moskva, just innan de interna förföljelserna inom partiet når sin kulmen.

Hennes - trots de geografiska avstånden - nära relation med sin mor, Emelie, känns helt relevant också för mig i mitt liv. Jag småler för mig själv när de brevledes diskuterar barnafödande:

Jag tycker inte att det stämmer helt, det som du skriver om dagens ungdom, dess egoism och njutningslystnad! Det finns ju en lång rad ganska viktiga och oundgängliga faktorer som inte fanns för tjugo, trettio år sedan, eller bara för ett fåtal. Världen har ju ändrat sig grundligt under tiden, för två tre år sedan hade jag trots allt mycket gärna velat ha barn, men nu? Vem vet var jag är nästa år? (Brev från Charlotte till Emelie, s. 256)

Medan Emelie, vid ett annat tillfälle, hade skrivit till Charlotte att "ett barn är en ren och oblandad lycka, därför att det är kröningen i våra kvinnoliv." (s. 47) Olika förväntningar i olika kvinnogenerationer, då som nu.

Jag tänker att Hirdman så enkelt skulle ha kunnat skriva en biografi mer i romanform, som vi är ganska vana vid att se dem. Hennes mors liv är sannerligen spännande nog för att kunna göra sig väl i den formen.

Men jag är så glad att hon inte valde det. Hirdman, som den historikern hon är, drar sig för att skriva sådant som hon inte vet och kan bekräfta med källor. Hennes mammas dagbok. Brev, fotografier, offentliga dokument från olika länder, Sovjets kaderakter.

Och det är så mycket Hirdman inte vet om sin mor. Det finns en trevande, ihop-pusslande ton i texten. Frustration över att inte veta, frustration över att inte ha passat på att fråga moster Leni, som var den som levde längst av Charlottes familj:

Men Leni är död. Alla är döda som skulle ha kunnat berätta om dofterna, om måltiderna, om trädgården, om grannarna, om ungänget, om skolan, om bästa vännerna, om födelsedagarna, festerna. (s. 64)

Det är så allmänmänskligt: att vilja veta om sin bakgrund, att sörja över att en inte känner sina familjemedlemmar som de individer de faktiskt var. Att veta att det är för sent att fråga de som faktiskt var med.

Samtidigt är det privat och nära: Hirdman försöker återskapa sin mor utav tidens kvarlämnade fragment, och därmed också en del av sin egen identitet.

Jag blir så berörd, rörd och intresserad. Det är fullständigt fascinerande och lärolik läsning.

Här ligger jag och blöder

Denna Augustvinnande ungdomsroman av psykologen och författaren Jenny Jägerfeld var verkligen strålande läsning.

Början på boken, när huvudpersonen Maja råkar såga av sig en del av sin tumme i en utförlig beskrivning, fick mig att undra så smått vart boken var på väg någonstans.

Men sedan byggs bilden av Majas vardagsliv upp - hon går på estetiskt program på gymnasiet och bor hos sin pappa Jonas, en semikänd musikkritiker. Maja skildras som en person som i mångt och mycket går sin egen väg och som inte står så många nära.

Tidigt i boken presenteras relationen till modern, Jana (som också Maja kallar henne), som någonting spänt och långt ifrån självklart. Jana är en rationell och begåvad psykologiforskare och bor i en annan stad.

När Maja reser till Jana för en av sina mammahelger, dyker inte Jana upp för att hämta henne på stationen. Ett mysterium tar sin början när Maja anländer till sin mammas hus och finner det övergivet.

Maja spenderar helgen där ensam och försöker ta reda på vad som kan ha hänt, och råkar dessutom hooka upp med den gulliga grannkillen Justin (Jens), som hon aldrig ens sett förut.

Jägerfeld blandar verkligen genrer i denna roman. Det känns bitvis som en psykologisk deckare, men det bjuds också på lite galghumor, familjerelationer och ett uns kärlekshistoria. Framförallt är det dock en nära skildring av en ung själs känsloliv.

Författaren skildrar både hur Maja reagerar i sitt sjuttonårsjag, men ger också minnesbilder från barndomen, allt eftersom mysteriet med Jana rullas upp. Jägerfeld skildrar allt med stor psykologisk trovärdighet.

Det är skickligt, tycker jag, att kunna kombinera vardaglighet och med det oändligt komplicerade och sorgliga.


P.S. Är det någon mer än jag som har undrat om själva titeln är en parafras på Bob Hanssons Här ligger jag och duger ... ?

En damroman

Sigrid Combüchens senaste bok Spill har den sköna undertiteln en damroman. Här möter vi flera kvinnor ur olika perspektiv och tider.

Författaren har med en karaktär med sitt namn som en berättarröst och romanen inleds med ett brev adresserat till Combüchen, undertecknat av en Hedwig Langmark.

Det visar sig att författaren har omtalat ett fotografi i ett av sina tidigare verk; ett fotografi som i själva verket föreställer Hedwig och hennes familj. En brevväxling, som varar i många år, tar sin början.

Hedwig berättar episoder ur sitt unga liv, men motvilligt. Combüchen är mest intresserad av detta, medan Hedwig gärna vistas i nuet. Författaren forskar på egen hand kring Hedwigs familj, besöker hennes barndomshem och surfar runt på släktforskarmanér. Med detta stoff bygger hon upp historien om Hedda.

Episodiskt berättas Heddas liv så som det skulle kunnat ha varit. Hon växer upp i Lund i en medelklass/småborgerlig familj under tidigt 1900-tal. Hennes väg leder så småningom till Stockholm till en sömmerskautbildning och några äventyr i Filmstaden. Och till kärleken, kärlekarna.

Dessa episoder är utsökta att läsa. Jag ser verkligen miljöerna och kläderna framför mig, jag är helt där. Språket är förträfflig och sätter tonen för tiden. Ett Stockholm från 30-talet känns dubbelt för mig - både likt och främmande.

Romanen främsta styrka är hur Heddas genusposition(er) skildras. Framförallt i förhållande till det krävande familjelivet, där det tycks finnas en inte alltid uttalad men självklar förväntan att Hedda främst finns till för familjen. Bröderna, däremot, tillåts leva ut sina liv utan hinder.

Den klaustrofobiska skildringen av Heddas första tid i Stockholm, som inneboende i en hemsk våning på Östermalm, är också mycket intressant. Hur hon hungrig går runt på stan och försöker hitta en restaurang att besöka, men som ensam kvinna vågar hon inte gå in någonstans. Det är inte formellt förbjudet, men otryggt och långt ifrån självklart att som kvinna röra sig i olika offentligheter under denna tid.

Hur olika verkligheterna ser ut ur kvinnornas respektive männens ögon skildras i ett ögonblick då Hedda och Luigi (som kallas Ugly, för att han ser så osannolikt bra ut) tittar på samma film:

'Det handlar om dig', sade han. 'Unga kvinnor som kommer till storstan för att visa vad de kan.' Hedda svarade inte. Hur kunde han vara så oseende? Båda filmerna handlade om att låta drömmarna fara och bli fru. Eller konstnär och karriär om man anser sig förmer. Men vad kunde hon säga om det? Vad är det för mening med att peka ut vad en annan inte ser? (s. 424)

Combüchens ovanliga berättarteknik är spännande och ibland förvirrande. Författarjaget i boken - också kallat Combüchen - gör att jag gärna tolkar allting som verkligt, som biografiskt. Fast jag vet att det är en roman. Det metalitterära greppet blir en spänning i texten. Verkligheten vacklar.

Ibland vet jag inte riktigt vem som berättar, i vilken tid eller verklighet jag vistas. Hedwigs brev och mail är oftast utmärkta som så (Första brevet, exempelvis, vilket ger en närmast biblisk ton).

Annars kan jaget variera. Olika blickar betraktar och olika tankar utvecklas.

Resultatet är en fascinerande läsning.