Då var det också likt som bär

Tidsdokument (2002 respektive 2004)? Eller var det en medveten taktik - samma skådis, samma layout på filmaffischen? Likt var det i vart fall!

Lika som ni vet vad - part III

En skulle nästan kunna tro att den första bilden är Aragorn som ung, naiv äventyrare med glänsande, hoppfulla ögon. På den andra bilden har han sett mer av det verkliga livet. "Aragorn - nu, lite mörkare, skitigare och farligare än någonsin!"

Han har också hunnit samla ihop en större armé på den nedre bilden och antagligen ett större svärd. Samt en riktig häst. På den övre bilden är det bara två killar i bakrgunden som springer efter och slår ihop kokosnötshalvor mot varandra. Så en kan se detta som ett slags före-och-efter-reportage...

Apropå alter legon ...

... så var ju faktiskt den här ganska uppenbar ...

"Snow's all right in a fine morning, but I like to be in bed while it's falling"

Burr, vilken vargavinter vi har i Sverige just nu! Har inte tinat än efter att ha förflyttat mig till arbetet! Den gode Tolkien var med på färden, och beskriver resan så här:

While they were halted, the wind died down, and the snow slackened until it almost ceased. They tramped on again. But they had not gone more than a furlong when the snow returned with fresh fury. The wind whistled and the snow became a blinding blizzard. (Fellowship of the Ring, s. 324)

Bokmalans litterära England

I oktober hamnade Bokmalan helt plötsligt i England under några intensiva dagar, på fortbildningsresa med lärarkollegor och sin väninna B. Vägen ledde till Oxford, och efter det en kort visit till London. Oxford - "the city of dreaming spires", som poeten Matthew Arnold skrev. Ett passande namn, då en ser den praktfulla siluetten av Oxfords alla tinnar och torn.

University of Oxford samlar 38 olika college under sitt emblem och cirka ett hundratal forskningsbibliotek. Bland kända oxonians märks bland annat Oscar Wilde, T.S. Eliot, Aldous Huxley, Jeanette Winterson och naturligtvis J.R.R. Tolkien och C.S. Lewis. Ett paradis, således, när det gäller både utbildnings-, litteratur- och bibliotekshistoria!



I Oxford är till och med utsikten från ett alldeles vanligt café sublim ...


Christ Church är en av de äldsta och rikaste skolorna i Oxford. Som besökare fick vi endast vandra runt i några få delar av detta enorma college, då terminen var i full gång. Men det vi fick se var otroligt vackert. Fantastiska korridorer, som ser ut som klostergångar.


Vackra fönster, ut mot en av de eviga gårdarna (quads), som alla colleges är uppbyggda kring.


Överallt ser det ut som Hogwarts, Rivendell eller kanske the Shire ... ? De vackra ängarna nedan ligger intill Christ Church.




Om matsalen i Christ Church har jag hört två olika Harry Potter-anekdoter. En guide sa att den har använts vid filminspelningarna som matsalen på Hogwarts, och en annan sa att den endast stått som förlaga. Vansinnigt imponerande är den, hur som helst! Det är helt magiskt att tänka sig att folk får sitta och äta där till vardags (fast naturligtvis inte utan sina robes!).

En annan intressant sak med Christ Church var att Charles Lutwidge Dodgson, mer känd under pseudoymen Lewis Carroll, studerat och arbetat där. Den dåvarande deanens, Henry Liddell, dotter Alice var den flicka som Carroll började berätta sagan om Alice i Underlandet för. Och resten är, som en säger, litteraturhistoria.

Guiden berättade för övrigt också att deanen själv troligen var inspirationen till den vita kaninen, då denne brukade vara sen till middagen, springa ner för trappan från sitt arbetsrum, titta på klockan och muttra att han var sen ...


Alla college har varsitt kapell. I Christ Churchs fall råkar det vara en förhållandevis liten, men ack så pampig, 1200-talskyrka, som under 1500-talet byggdes ut och blev hela Oxfords katedral. Vi gick faktiskt dit och lyssnade på en mässa senare (evensong).

Där fanns också en mycket fryntlig guide som entusiastiskt berättade om allt snusk och all samhällskritik som fanns inmålat i de praktfulla kyrkfönstrena - eftersom de satt så högt upp och detaljerna var så små, räknade konstnärerna med att ingen skulle upptäcka detta. Ack, en tid utan kikare, kameror och annat otyg!


The Bodleian Library är Oxfords största bibliotek, och också ett av de äldsta. Med sina 9 miljoner exemplar är the Bodleian det näst största biblioteket i England. Större delen av biblioteket byggdes under 1600-talet.

Den äldsta delen, Duke Humphreys library, byggdes under sent 1400-tal. Där fick vi tyvärr inte ta kort, av förklarliga skäl. Det var dock gåshudsframkallande vackert!

Lustigt var att böckerna kedjades fast, för att inte stjälas. Men kedjan fästes i den främre pärmen, för att ryggen skulle skadas om kedjan fästes där. Då var böckerna tvungna att stå med magen utåt i hyllan, för att kedjan skulle få plats. Och, vips, så såg man inte vilken titel det var! Därför fick boken en siffra på magen, och i en lista vid varje sektion kunde en se vilken titel som motsvarades av siffran. Logik ...

Sir Thomas Bodley, grundaren av biblioteket i fråga, stipulerade också regler för sitt bibliotek, som fortfarande används idag (numer dock i den engelska översättningen, istället för på latin):

I hereby undertake not to remove from the Library, nor to mark, deface, or injure in any way, any volume, document or other object belonging to it or in its custody; not to bring into the Library, or kindle therein, any fire or flame, and not to smoke in the Library; and I promise to obey all rules of the Library.

The Radcliffe Camera, en av Bodleians läsesalar. Byggdes under sent 1700-tal.


En tjusig bro som förbinder två olika delar av Hertford College. Tydligen lik The bridge of sighs i Venedig. Det finns också en i Cambridge (eller, "the other place", som en säger i Oxford), som faktiskt löper över vattnet.




Dessa två bilder ovan är från the Divinity School, den äldsta byggnaden i Oxford som byggdes särskilt för skolverksamhet (som fortfarande existerar idag). Tidigare hölls undervisningen helt enkelt i kyrkorna.

Den gotiska arkitekturen är obegripligt vackert utformad, och taket är rikt utsmyckat och ornamenterat. Också fönstrena är, som ni ser, konstverk i sig själva. På den nedre bilden syns talarstolar och bänkrader, där det tydligen hölls plågsamma disputationer, som kunde pågå i flera dagar.






De tre bilder ovan är från Exeter College, där ingen mindre än herr Tolkien var elev. Visst är det fascinerande att eleverna får klottra ner sina roddtävlingsvinster på dessa vackra fasader? Fast det ser rätt studentikost och passande ut ...

Observera också de murgrönsklädda väggarna. Det amerikanska uttrycket Ivy league passar väl här (även om de amerikanska Ivy league-skolorna snarast är att betrakta som oerfarna småungar jämfört med de åldriga universiteten i Oxbridge ...)


Vid Merton College arbetade Tolkien som engelskprofessor. Kan en bli annat än vitter av att röra sig i dessa miljöer?




På denna berömda pub, The Baby and the Bird också kallad, brukade Tolkien och C.S. Lewis mötas tillsammans med sin litterära klubb, the Inklings. Ack, att ha varit en fluga på den väggen ... Nu fick vi i varje fall sitta i denna fantastiska miljö och ta en pint eller två. ("They come in pints?!")




Jag ville väldigt gärna pröva på det här med punting. Att jag såg hela den fenomenala tv-serien Brideshead revisited innan avfärd förstärkte bara min längtan efter ett Oxford med vita linnekostymer, halmhattar och champagnedrickande.

När min cicceron I och jag kom fram till puntingstället vid Cherwell river, hade de dock just stängt för säsongen. Alas! Vi fick dock en alldeles fantastisk promenad genom norra Oxford, upp till det moderna universitetet Brookes University (där min cicceron har bott och arbetat) och tillbaka till city längs med Cherwell. Det engelska vädret skötte sig exemplariskt: höstlöven glödde och solen sken.

Kontrasterna mellan Oxford och London blev närmast chockartade. Jag längtade tillbaka redan när vi klev av bussen vid Marble Arch!




Ett besök till Charles Dickens Museum blev det ...


... och vi besökte också British Museum; detta obegripligt stora museum. Det kändes som att jag orkade ta in en fingernagels storlek av allt det en kunde se där. (Vi såg Rosettastenen, i alla fall!)

Helst ville jag se den berömda läsesalen, som ju var British Librarys läsesal fram till 1997. Dock hade de byggt för alla bokhyllor och läseplatser med en stor utställning som museet behövde plats för. Besvikelse!






1997 öppnades denna moderna biblioteksbyggnad för allmänheten, efter en trettioårig byggperiod. Då biblioteket vida vuxit ifrån sina tidigare lokaler, separerades British Library och British Museum.

Jag bokade in mig en guidad visning på British Library, och blev fullständigt fascinerad (den vansinnigt fula arkitekturen till trots). Källarplanen sträcker sig 24 meter under marken och krockade under bygget med de äldsta tunnelbanelinjerna som löper i närheten (biblioteket ligger precis vid King's Cross/St. Pancras). De grävde upp så mycket jord att de kunde bygga en skidbacke i Beckton!

Böckerna i källarmagasinen sorteras i storkleksordning (!), för att effektivisera ytanvändningen. Hela huset är uppbyggt kring ett rullbandssystem, som löper under golv och genom väggar och tak. Där fraktas böckerna från magasinen till de olika lässalarna. Guiden var både kunnig och karismatisk. Jag kan varmt rekommendera dessa guidade turer. Särskilt om ni, som jag, älskar biblioteksanekdoter och litterär kuriosa ...

De två nedersta bilderna visar ett av British Librarys alla digitaliseringsprojekt, där en kan bläddra i och zooma in på detaljer i flera olika slags äldre manuskript (i den här automaten fanns bland annat en känd version av Koranen från 1300-talet och en av William Blakes anteckningsböcker).

Nu har ni, kära läsare, fått en lång, men i sammanhanget ändå kort, sammanställning av mina litterära äventyr i England!

Jag vill avsluta denna reseskildring med ett citat från poeten W.B. Yeats: "I wonder anybody does anything at Oxford but dream and remember, the place is so beautiful. One almost expects the people to sing instead of speaking. It is all like an opera."

Veckans läsning - en sömning historia

Själen frodas och myser nu när vårsolen och värmen äntligen har hittat hit! Kroppen däremot, tyngs ner av pollenallergier och vill helst gå i ide. I kombination med vansinniga tider på arbetet, undrar jag vad som egenligen har hänt med läslustan? Den var bitvis förvandlats till en ha-dvd-box-maraton-lusta.

Men, detta till trots! Någonting har jag vällan ändå läst. Lite recensionsböcker har slunkit ner. Min mangaskola fortsätter, naturligtvis, med mina tre favoritserier plus två nya, Fruits basket och School rumble. Jag hintade om min svaghet för romantik och high school-filmer, och fick således dessa av min elev (eller i detta fall, min lärare).

LOTR har tyvärr legat nere ända sedan besöket i 1800-talsbiblioteket. Kanske är det så att jag kräver en öppen eld för att läsa den ... ?

Nu har jag lämnat P.O. Enquists kosmopolitiska, stillsamt funderande liv. Blev gripen av hans skildringar av alkholist (att bli i spriten). Tyckte nästan bäst om hans betraktelser av hembyn, Hjoggböle, och relationen till modern. En fin ton i det hela. Lite fåmält.

Just nu har läsningen burit mig till helt andra vidder; ett alternativt 80-tal i ett mörkt USA. Alltså, Watchmen av Alan Moore och Dave Gibbons. Jag är sugen på att gå och se filmen på bio, men vill gärna ha läst boken innan dess. Har inte kommit så långt ännu, men är redan fäst vid både den totala antihjälten Rorschach och Dr Manhattan, som är "some kind of a quantum super-hero".

Jag gillar grundkonceptet med att rättshungrande medborgar klär ut sig och bekämpar brott, någonting som staten sedan vänder sig mot när det inte passar längre. Förföljelse och troligen än hemskare saker väntade, medan brottsligheten ökar och världen går åt skogen. Skön superhjältedystopi ...

Längtar i alla fall efter min läslust. Ska se om jag kan skaka liv i den snart.

(Yaaaaaawn!)
PS. Det märks väl inte att jag såg Min granne Totoro nyligen och blev totalt förälskad ... ? Okej, bra! DS.

Lägesrapport från en vårvirrig ö

Ja ha, en liten rapport från vardagen! I helgen sken solen och visade hur otroligt dammigt man egentligen har i sitt till synes rena hem. Adjö tweed, hej kavaj! Men ack, i morse låg ett redig lager snö över alltihopa.

Läsningen då, tänker någon kanske? Jo, den är visst lika virrig som vädret. Häromhelgen satt jag framför brasan i ett murrigt 1800-talsbibliotek och läste The Two Towers. Det kändes som en idealisk miljö; precis som min vision av professor Tolkiens arbetsrum. Där kunde jag sitta i tystnad och färdas genom skogarna med Treebeard, slåss med de andra vid Helm's deep och sedan njuta en pipa av Longbottom leaf vid det fallna Isengard.

Jag njuter verkligen av att läsa Tolkien. Jag läser ovanligt långsamt, verkligen savoring the read, om man nu kan säga så. Hans karga språk, spänningen, vänskapen mellan karaktärerna, magin i att få upptäcka hans värld. Tolkien får verkligen anses vara mästare på en sådan faktor den fantastiska litteraturen vilar mycket på - the suspension of disbelief. Inom hans värld är allt som sker inte bara möjligt, utan också logiskt. Jag är förtjust i den svindlande känslan av att det har hänt så mycket i berättelsen redan innan jag dyker in i den, många tusen år av historia. Och berättelsen kommer att fortsätta långt efter min visit. Det är skickligt.

När jag var ett barn läste jag Bilbo flera gånger, men jag kom liksom aldrig in i Sagan om ringen. Mycket tror jag faktiskt på grund av att så många i min omgivning förvarnade att den var så trögstartad. Det blev lite av en självuppfyllande profetia. Men jag läste mycket annan fantastisk litteratur; fullkomligt slukade Susan Cooper, Guy Gavriel Kay, David Eddings och Margaret Mahy. Det fortsatte senare med Terry Pratchett, Neil Gaiman och vidare. Men alltså inte Tolkien ordentligt, förrän i vuxen ålder.

Det är jag glad för, ändå. När jag hade läst hela (i Åke Ohlmarks översättning) var jag så förälskad, att få andra författare som skriver high fantasy skulle klara av en jämförelse ... Just därför vill jag inte läsa The Lord of the Rings hursomhelst. Det blir mer finläsning. Hittade också nyligen en sida med LOTR-illustrationer gjorda av den oförlikneliga Inger Edelfeldt. Magiskt fina ...

I övrigt håller jag på med P.O. Enquists självbiografiroman, Ett annat liv. Hans språk är ju så vackert, det är som min väninna K sa "att äta prosa med sked". En del religiös skuld, två delar idrott, ett rejäl matsked politik samt en skopa teatervärld blandat i en bytta bestående av resor (flykt?). Jag har inte riktigt bestämt mig än för vad jag tycker.

Dessutom har M har lånat mig andra delen i serien som inleddes med The Traveller, av författaren John Twelve Hawks, samt att min tid som mangalärling hos min elev på jobbet fortsätter med nya delar i de tre serier jag följer plus två nya serier ...

Jag säger ju det är med läsningen som med vädret. Vårväder! Vårläsning! Puh, jag känner nu för att göra som Yotusba och hennes pappa.