torsdag 24 november 2011

Pojkarna

Augustvinnaren Pojkarna är riktigt, riktigt läsvärd.

Bella, Momo och Kim är tre flickor, på gränsen till pubertet och tonårsliv. De blir nästan klaustrofobiskt instängda av de sociala hierarkierna i skolan, av skräcken för ”pojkklungan”, av ”kriggstrategier och sammandrabbningar” (s. 22-23)

Med tafsningar, könsord, komplimanger och porrfilmsreferenser om vartannat hålls flickorna i schack, balanserande mellan sina längtan efter att slå tillbaka, förväntningarna på hur flickor skall reagera samt också det egna potentiella begäret.

Kim, vår ciceron i denna historia, skaver i sin flickkropp:
Min kropp satt på mig som något främmande, en gummidräkt som klibbade och kliade. Men hur jag än rev och skrapade med naglarna satt den där den satt. Om nätterna kunde jag drömma att min kropp föll av mig. Det var så enkelt, plötsligt hittade jag en dragkedja i huden. [---] Jag öppnade den, kunde känna luften sila in mot min riktiga hud därunder, som ett vakuum när det släpper. (s. 19-20).
Detta är en av de många saker jag tycker om med denna roman: kroppsligheten. Den är nästan poetiskt och väldigt symboliskt omskriven, berättelsen igenom, men också så tydlig. Så kroppslig och konkret.

Jag känner verkligen olustkänslorna inför att växa in i ett okänt kvinnoskap, en kvinnlighet, att fastna i någon av ”de förutbestämda Kvinnomallarna. Vi knep ihop munnarna och slöt ögonen, vägrade att acceptera det oundvikliga.” (s. 21)

De tre vännerna tar sin tillflykt till sin flickgemenskap i Bellas växthus: en frizon från tonårens lockelser och en eventuell vuxenhet. I Bellas odling och i deras lekar, som de fantastiska skimrande maskeraderna de ordnar, gömmer de sig och finner styrka i sin gemenskap, utanför.

Maskeradscenerna, då flickorna förvandlas till fantasivarelser som Shere Khan, en silverrygg, Fågelhärskaren och Pierrot, är magiska. De bjuder på ett sådant lekfullt allvar och en sådan stark flickgemenskap att jag automatiskt tänker på Inger Edelfeldt - flickgemenskapernas okrönta drottning.

Att utklädnaderna här lutar åt tydligt maskulina karaktärer visar på genusaspekterna i texten – att kvinnorollerna skaver, eller kanske handlar det om ett maktåtertagande.

När flickorna, av en slump, upptäcker vad Bellas senast funna växt har förmågan att göra, blir de först äventyrslystna och extatiska. Första kvällen de drar runt på orten iklädda sina pojkkroppar, märker de redan skillnaden:
Det var underligt. Inga hala glidande blickar, inget begär, inga flinande munnar, ingenting som smet in under huden och bet sig fast. Bara en glasartad, fjärrskådande blick som varken såg eller såg bort. (s. 54)
Bella skildras som den som är tryggast i sin existerande identitet: hon har en fyllig kropp (med konnotationer till en traditionell kvinnokropp?) som hon mestadels verkar känna sig hemma i. Van att ta ansvar för andra, ägnar hon framförallt sin tid åt sitt växthus.

Det kreativa konstnärsbarnet Momo ser pojklekarna just som lekar; som tidsfördriv och experiment. Som en del av gemenskapen. Till en början. Tills det förvandlas till sådant allvar för Kim.

Snart blir dock konflikten för skarp för att ignorera. Kim känner sig mer hemma i sin pojkkropp än någonsin i sin flickdito och hon dras via hårdningen Tony snabbt allt djupare in i ett småkriminell och tuff maskulin gemenskap.

Tony, som sitter som en ”rövarhövding” i en gammal länsstol i en skum källarlokal och får Kim att tänka på ”pirater, rövarkulor, skattkartor och dolda gångar, män som klättrade uppför fasader med kniven mellan tänderna.” (s. 81)

Deras relation växer fram som ett kumpanskap, balanserande på gränsen mellan hat och åtrå, mellan våldsamhet och gemenskap, och den blir för Kim som en drog.

Jag skulle kunna skriva så mycket mer om denna förunderliga text. Men jag tycker hellre att du ska läsa den själv.

Schiefauers prosa är glasklar, rak men poetisk. Hennes språkhantverk griper mig.

Handlingen är ovanlig men trovärdig i sin fantastiskhet; både magisk och realistisk.

Genusöverskridandet (både fysiskt, emotionellt och strukturellt) är genomgående i texten. Det är intressant och aktuellt.

Jag känner så för Kim, för hens maktlösa känsla som flicka, för hens strävan efter makt och egenvärde, för hens gränslösa längtan efter den kärlek och gemenskap som någon som Tony aldrig kan ge hen och för den skavande känslan av att vara en främling i sin egen kropp.

Jag är helt där.

2 kommentarer:

Metronyx sa...

Det låter som en höjdarbok! Någonting för den växande flickan/kvinnan, och varför inte deras föräldrar - särskilt papporna. I många diskussioner med män häpnar jag över hur många som verkligen tror att Sverige är helt jämställt, att det finns lika villkor för gosse resp. flickebarn, men det finns det ingenstans. Undrar om pojkar känner sig lika aviga som många flickor gör.? Jag tror det men på andra sätt. Dessa roller, suck.

Fian sa...

Det är en höjdare - läs, läs, läs! =)