Dikter, dikter, dikter

I andan av att vilja läsa någonting annat gav jag mig på två diktsamlingar, någonting som är ovanligt för mig. Jag är en vältränad romanslukare, en medelbegåvad novelläsare, men dikter? Ovant.

Patti Smiths Oskuldens tecken var den ena jag valde, eftersom hon är en rock'n'roll-legend och cooling. Men jag vet inte ...

Jag tappade koncentrationen hela tiden. Tyckte varken det ena eller andra om de valda orden. Ser referenser och uttryck som får mig att tänka på andra Chelsea-rockpoeter, som Bob Dylan eller Leonard Cohen. Men fick ingen känsla.

Den andra diktsamlingen jag valde är skriven av en gammal skrivarkurskamrat till mig - Den unga F:s Bekännelser enligt Maria Margareta Österholm.

Maria Margareta har för övrigt under flera år varit en av eldsjälarna bakom förlaget Rosenlarv, som ger ut kvinnliga klassiska författare som behöver lyftas upp till en välförtjänt position.

Som en fiktiv självbiografi/dagbok berättas historien (historier) om fröken F i ett halsbrytande tempo med ett språk där varje strof känns genomtänkt och noga placerat.

Här blandas klassiska litterära tilltal ("Vari vi möter ...", "Kära dagbok", "Kära systrar"), bibliska klanger, omstrukturerade ordstäv och talesätt, ordlekar, barnramsor, sånger och litterära allusioner.

Frasen "det finns inget så vackert som en död skönhet" (s. 34) får mig att tänka på både Laura Palmer i tv-serien Twin Peaks, detta mytomspunna mordoffer som så mycket av serien koncentrerar på, och på Ofelia - "sjön är en viloplats för ihjälslagna älsklingar" (s. 14)

Här vänder och vrider författaren (tolkar jag det som) på flickheten, att vara flicka i detta samhälle. Den unga F är en och hon är alla vi. Meningen "jag hade ett skrik men lärde mig tala" (s. 18) känns symbolisk: vi får inte ta plats. Skriker vi ska vi spärras in på vinden och hållas där.

Många traditionella kvinnoattribut används lekfullt och hotfullt, som den återkommande handväskan eller hur F bakar "storhetsvansinne" (s. 77) och en "katedral" (s. 46).

En text som spretar och skaver. Ofta förstår jag inte, men jag dras med i språkets konstruktion och tolkar själv allt eftersom jag läser.

Det är en saga med ofta högtidligt tilltal, men verkligheten lurar oförsonligt bakom orden.

Radbrytningar och olika fontstorlekar ger en känsla av att texten är levande, att den böljar med ordens mening(ar).