Tedags för viktorianska varulvar

För mig, som under perioder av mitt liv har med närmast manisk iver har läst dels historiska Harlequin, Jane Austen samt bit lit av olika slag, är Soulless av Gail Carriger något av en fullträff.

Miss Alexia Tarabotti är en intelligent och självständig ungmö, italienskättad och med vissa svårigheter att passa in i det sociala sammanhang i London till vilket hon klassmässigt hör hemma.

Eftersom människor generellt är flirtiga, skvallriga idioter, endast intresserade av äktenskap och mode, trivs Alexia bäst i sällskap av böcker samt té.

Här någonstans tar Jane Austen-liknelserna slut. I detta alternativa viktorianska England är både vampyrer och varulvar inte bara verklighet, utan också etablerade i det vardagliga samhället med exempelvis politisk representation och egen byråkrati.

Alexia själv är ingen vanlig människa, utan är någonting som kallas för preternatural. Det är det övernaturligas antites och vid kontakt med magiska varelser, neutraliserar hon dennes förmågor. En originell idé, som dock inte känns helt färdigetablerad.

En person tränger dock igenom Alexias roll som potentiell ensamvarg (pun intended), nämligen alfahannen för det mest prominenta varulvssällskapet i London. Lord Connell Maccons eldfängda temperament är väl matchat med Alexias. Deras relation är en kitslig sak som naturligtvis blommar ut i en passionerad romans under deras äventyr tillsammans.

Lorden arbetar för BUR (Bureau for Supernatural Registration) och även Alexia blir indragen i deras uppdrag. I denna del finns framförallt två problem: enskilda vampyrer och varulvar (som inte hör till någon flock/svärm) försvinner spårlöst. Samtidigt som nya dyker upp, utan några som helst kunskaper om hur reglerna i det civiliserade samhället ser ut.

Både bokens mythos och handling saknar någonting vad gäller utförande och intern logik. De övernaturliga inslagen presenteras lite skissartat och bokens steampunkstendens utforskas inte närmre.

Men jag förlåter författaren det, för hon har verkligen skrivit en riktigt humoristisk underhållningsroman som passar perfekt när en vill ha någonting riktigt lättsamt och charmigt. Jag ser fram emot att läsa fortsättningarna i serien.

Obs! Läses lämpligen med en kanna té inom räckhåll. Mycket nöje!

Gryning över Twilight

Den uppmärksamma läsaren har kanske märkt att Bokmalan inte har skrivit någonting om den senaste filmen i Twilight-sviten.

Jag har förvisso sett Breaking Dawn (på premiärkvällen med väninnan M, som traditionen bjuder!).

Men det kändes föga lustfyllt att skriva om den då. Ska dock försöka mig på detta nu ...

Om ni - om det nu ens är möjligt längre - har missat allt Twilight-relaterat, men längtar efter att upptäcka Stephenie Meyers värld, så läs icke vidare.

Ett sådant här inlägg kan endast stavas S-P-O-I-L-E-R-S.

Så, Breaking Dawn, alltså. Det startar med bröllop. Ett riktigt storslaget, vitt marängbröllop. Det fortsätter vidare med smekmånaden på paradisön Isle Esme och fortsätter, som ni säkert vet, med en skräckfylld graviditet som också påverkare balansen inte bara mellan the Cullens och the Quileutes utan också splittrar vargflocken i tu.

Okej, det som verkligen, verkligen stör mig i filmen.

Att Bella får blåmärken när hon och Edward har sex för första gången. Hur han är sluten och skuldfylld och hur hon tvingas trösta honom och avfärda skadorna. Och hur Bella fortsättningsvis måste tigga och be om att få sex, medan Edward håller sig sval.

Det är otroligt genusmärkligt. Så uppenbart så att vidare förklaringar knappast behövs ...


Hur vargflocken skildras. När Bellas graviditet blir känd delas flocken i två, där majoriteten anser att det okända fostret måste dödas på en gång, och alltså också Bella med. Jake, förstås, motsätter sig detta och resultatet blir två vargflockar med varsin alfahanne.



I denna scen i filmversionen framstår vargarna som Gmork-liknande monstervarelser som talar med morrande, högljudda domedagsstämmor som snarast liknar amerikanska speaker-röster till en jäkligt dålig amerikansk actionfilm.

Om publiken generat börjar skratta under en sådan egentligen allvarstyngd scen, då har filmmakarna inte riktigt lyckats ...

Min bild av Quileute-vargarna är just att det är någonting naturligt. De är inga varulvar i ordets klassiska bemärkelse. De är hamnskiftare, de är i balans med sig själva och naturen och det är någonting som har gått i arv i släkterna under en lång tid. Denna skildring går verkligen i clinch med det etablerade mythoset.


Konceptet imprint. Det är (precis som exemplet med Edwards blåmärkning av Bella) mycket problematiskt redan i text. I visuell form blir det oerhört svårsmält.

Imprint handlar om ett slags själsfrändeskap, där varulvarna i flocken kan finna just den partnern som är bäst anpassad för dem. När det bandet upptäcks kan ingenting hindra det, i princip. (Därav kärlekstriangeln Sam-Leah-Emily.)

Men det handlar inte nödvändigtvis om en vuxen, fysisk kärlek, utan en kan "imprinta" också på barn. Det förklaras med att varulvspojken då helt enkelt är det som flickan behöver att han ska vara, exempelvis som en snäll och vårdande farbror och lekkamrat.

Ja vet, det låter helt perverterat. Och det framstår inte bättre i filmen heller. I scenen där Renesmee föds och Jacob blir medveten om hennes existens har de försökt minska känslan av konstighet genom att göra "flash forwards" till när Renesmee är en vacker tonårsflicka, någongång i framtiden. Men reaktionen triggas ändå av en bebis vid en förlossning. Det är helt enkelt ... för märkligt.


När jag ser filmen inser jag hur lite jag tycker om denna seriens sista bok, jämfört med de andra delarna. Första och tredje delen är mina absoluta favoriter. I Twilight, som jag läste helt utan förväntningar för länge sedan, blev jag indragen i mitt prepubertala flickrum igen, förförd av en övernaturlig romans i en vardaglig miljö.

New Moon kändes lite som en transportsträcka, medan Eclipse blev kulmen för mig.

Jag blev flickaktigt förälskad i Jacob, som jag tyckte på alla sätt skulle var en mer jämställd och hälsosam partner för Bella. Hans sorg blev min. Triangeldraman är svårat att så oberörd inför.

Men i Breaking Dawn ska det perfekta amerikanska lyckliga slutet till varje pris pressas in. Lyckligt slut = marängbröllop och barn, naturligtvis.

(Plus larviga mängder pengar, som kläms in lite i förbifarten. Exklusiva bilar, avancerad teknologi, drivor med sedlar som en kan snubbla på i den Cullenska residensen, en privat semesterö döpt efter frun i huset ... Oh, well.)

Och till varje pris, i detta fall, innebär framförallt lidande för Jacob, denna hårt beprövade vän, och en total splittring i hans krets, vargflocken.

Plus en total fysisk nedbrytning av Bella. När ryggraden knäcks itu dör jag lite. Men det är förstås värt det - hon får ju en bebis! Hon är som en martyr, snarast, febrig, ivrande och ser sitt eget liv som totalt oviktigt.

Jag är skeptiskt.


Nu undrar kanske ni, fanns det ingenting med filmen som tilltalade denna uppenbart svårflörtade Bokmala? Jo, så klart. Min väninna M och jag har följt Twilight-filmerna tillsammans, sett dem på bio (flera gånger), helt förlorat oss i magin och noggrant diskuterat de olika versionernas för- och nackdelar. Detta har varit den största glädjen för mig med alltihopa.

Det gör vi nu också. Men hindren var stora denna vända.

Okej, det som jag gillar.

Musiken! Äntligen är den begåvade kompositören Carter Burwell tillbaka från den första filmen. Filmmusiken var en av de saker jag föll hårdast för från början och av de saker som verkligen saknades i New Moon.


Att det är så påkostat och generellt välgjort. Med duktiga skådisar. (Michael Sheen är exempelvis fantastisk, även om the Volturi inte har sådan stor roll just i denna delfilm.) Det är lyxigt med välgjorda "flickfilmer", som tar materialet på allvar. Det har jag påpekat tidigare och det är fortfarande sant.

I detta fall är det snarast själva materialet som är problematiskt.


Läs mina tidigare inlägg! Om Twilight allmänt, filmerna New Moon och Eclipse.

Läsrapport från sommarens slut och höstens början

Kanske ska jag ändå, så här i slutet av oktober, plita ner några korta rader om det andra som har blivit läst i slutet av sommaren och början av hösten. Det har blivit en ganska blandad kompott denna gång.

Nyligen har jag plöjt igenom en del av höstens nya ungdomsböcker, men de skall föräras med ett eget inlägg, tänkte jag.


Son of Avonar - Carol Berg (The Bridge of D'Arnath; 1)
Jag fick låna en fantasyroman av en av mina forna biblioteksstammisar. (Egentligen två, men jag har läst den andra än - The Final Empire, Brandon Sanderson.)

I sekundärvärld, the Four Realms, följer vi Seri i två olika tidslinjer. I berättelsens början lever hon ett fattigt, isolerat liv i en stuga där hon en dag stöter på en naken man, halvgalen och på flykt från kungens vakter. Detta är berättelsens nu.

Seris förflutna innebar ett liv som dotter i en adelsfamilj, uppvaktad av kungen själv. Långsamt visas den passionerade kärlekshistoria med en magiker som oundvikligen tycks leda till ett abrupt och olyckligt slut.

Magi är nämligen förbjudet i riket och belagt med dödsstraff.

Till en början på grund av trots, hjälper hon den främmande mannen och de ger sig ut på en klassisk quest-resa tillsammans med andra aktörer i dramat. Men efter hand som berättelsen fortlöper visas hur mycket deras livsöden faktiskt är sammanfogade.

Jag är förtjust i karaktären Seri - hon är tuff, självständig och ganska grining, vilket jag uppskattar. Men överlag känner jag igen lite för mycket av handlingsmönster och karaktärstyper för att den ska ge någon särskilt omvälvande läsning.


Julia - Anne Fortier
Jag älskar bokens omslag. Jag älskar också idén - att en ung kvinna, rotlös i världen, reser till Italien och upptäcker att hon är ättling till verklighetens Julia, från Romeo och Julia. Själva boken är ... okej.

Förvecklingarna är lite för snåriga och långsökta. Språket är okej, men inte mer. Karaktärerna har potential till att vara charmiga, intressanta och mångfacetterade (exempelvis Umberto är en jättespännande karaktär).

Men de skildras för spretigt och blir därför inte tydliga. Konflikten mellan tvillingssystrarna känns väldigt oetablerad - varför spenderar de större delen av historien med att verkligen avsky varandra?

De partier som fungerar bäst är när författaren skapar de fiktiva historiska dokumenten som berättar om historien om Romeo och Giulietta i flera olika versioner. Där får hon till tonen och stämningen fint.

Den är bitvis underhållande, spännande och charmig, men själva grundidén hade kunnat bjuda på mycket, mycket mer.


Säg ifrån! - Stéphane Hessel
Denna lilla stridsskrift från en fransk elitdiplomat och koncentrationslägeröverlevare i 90-årsåldern har spridit sig snabbt över Europa. I den svenska upplagan skriver några inhemska journalister också ner sina tankar kring texten, som Åsa Moberg och Göran Greider.

Bland annat menar Hessel att vi måste gå bort från en apatisk och likgiltig inställning till livet. "Indignationen är motståndets drivkraft", använder Hessel som en rubrik (s. 26).

Det finns ingen anledning att inte alla människor ska kunna leva ett värdigt liv. Efter andra världskriget startades ett enormt återuppbyggnadsarbete och mycket av den välfärd vi i Europa har blivit vana vid, började här. Hessel skriver:

De styrande är skamlösa nog att påstå att staten inte längre har råd med sådana medborgerliga omsorger. Men hur är det möjligt att man idag saknar medel att bevara och utveckla de här sociala erövringarna?" (s. 26)

När det idag, som Hessel vidare påpekar, skapas mer rikedomar än någonsin i väst. Problemet är att "penningaväldet" aldrig tidigare har varit så etablerat i alla höga maktskift, aldrig mer egoistisk. Klyftorna mellan rika och fattiga ökar lavinartat. Välfärden monteras ned.

Vad kan vi då göra? Hessel skriver:

Min önskan är att var och en av er skall finna något som gör er upprörda. Det är värdefullt. När vi upprörs över något, som jag över nazismen, blir vi engagerade, stridbara och stolta. Vi deltar i ett historiskt flöde, ett mäktigt historiskt flöde som behöver vår personliga energi för att dra vidare. (s. 26)

Underbart formulerat. Hoppfullt, sant, inspirerande. Och himla svårt.


Mio, min Mio - Astid Lindgren
Denna sagopärla fick jag äran att recensera för ett tag sedan. Det var en härlig omläsning, dessa Bo Villhelms Olssons äventyr som prins Mio i Landet bortom fjärran.

Lindgren skriver en fantasyklassiker för unga läsare som fungerar fint för många åldrar. Särskilt som högläsning; språket är repetativt, som sagans form sig bör, och stillsamt vackert.


Phoenix bok - Eden Maguire (Beautiful Dead; 4)
Sista delen i serien om Darina, som tvingas utreda flera mordfall i den lilla staden Ellerton där hon bor. Fyra ungdomar dog under loppet av ett år och fyra ungdomar blev kvar i denna värld som osaliga andar/zombies/änglar - Beautiful Dead. Tre av dessa har Darina hjälpt finna frid; den enda som kvarstår nu är hennes älskade Phoenix.

Det jag gillar med serien är den klaustrofobiska småstadsmiljön, klasskillnaderna, buset på stan och hopplösheten. I bästa fall tänker jag emellanåt på Twin Peaks.

Jag kan tänka mig att köpa det mesta i denna serie: det mediokra språket, den gränslöst passionerade kärleksaffären (trots att de bara var ihop två månader innan Phoenix dog), konceptet med de osaliga andarna som bor i något slags kollektiv ...

Men inte att sagda kollektiv döper sig själva till Beautiful Dead. Det känns högst otroligt och sticker ut än mer när boken läses i översättning.


Rosornas arv - Leila Meacham
Själva handlingen känns besläktad med Borta med vinden, vilket i min bok är en positiv sak. Mary Toliver (läs: Scarlett O'Hara) kommer från en gammal anrik bomullsodlarsläkt i den lilla staden Howtbutker, sedan barnsben nära vän med de tillika framgångsrika släkterna Warwick och DuMont.

Dessa familjers livsöden vävs samman i flera generationer och kretsar kring affärer, krig, äktenskap och förvecklingar, med släktgodset NN i centrum. Godset som splittrar familjer, söndrar kärlekspar och bara tycks leda till olycka.

Boken är dock inte välskriven. Språket är medelmåttigt, banalt rent av. Karaktärerna är inte trovärdiga och mycket berättas rakt upp och ner, utan att skildras. Flera strukturella problem finns också, som de okritiska skildringarna av slaveriet och genusordningen, där Mary straffas för att hon inte vill ge upp sitt gods till förmån för en position som mor och fru.

Tyvärr.


Sherlock Holmes 1: The Trial of Sherlock Holmes - Leah Moore, John Reppion and Aaron Campbell
Leah Moore, dotter till seriegurun Alan Moore, har tillsammans med ett gäng andra skapat en ny Sherlock Holmes-historia i seriealbumsformat.

Även om jag håller med J, som påpekar att det verkar högst otroligt att Holmes tappar fattningen och blir fängslad, så gillade jag denna serie.

Den språkliga tonen är helt rätt och rutorna är väldigt vältecknade i en stil som passar Sherlock Holmes-stämningen väl. Det viktorianska, dimmiga London med droskor och gaslyktor ... Jag gillar't.

Sherlock-frossan fortsätter, för övrigt. Just nu håller jag på att kolla igenom Murder Rooms: Mysteries of the Real Sherlock Holmes. Riktigt, riktigt bra! (Framförallt Ian Richardson som Dr Bell.)


En vampyr föds - Darren Shan (Legenden om Larten Crepsley; 1)
Just som jag var färdig med att recensera den långa vampyrsviten om Darren Shan, dök författaren upp med en prequel-serie, där vi får följar hur Darrens mentor, Larten Crepsley, blev vampyr.

I likhet med Shans tidigare delar är boken mycket lättläst, charmig, våldsam och väldigt grabbig. Snabb och enkel underhållning.


Dear John - Nicholas Sparks
En helt rakt berättad historia, nästan helt utan skildringar, miljöbeskrivningar eller några djupare personporträtt, om en ung amerikansk soldat som möter kärleken på en sommarpermission och planerar ett civilt liv med henne. Men då planen kraschar in i World Trade Center tar han återigen värvning och riskerar att förlora allt.

Jag blev väldigt förtjust i filmen The Notebook, som är byggd på en roman av Sparks, och jag kan tänka mig att jag kommer att gilla filmversionen av Dear John också.

Men som bok betraktad är den blek. Den känns inte litterärt berättad och vad blir den då, då den ändå är i bokform?


Om Om - Staffan Stenudd
Denna recensionsbok dök upp i min brevlåda och är en liten svensk dystopi från 70-talet. Naturligt nog är det stora katastrofscenariot ett kärnvapenkrig och en överlevnadsverklighet med strålskadesjuka människor gömda nere i Stockholms tunnelbanor skildras trovärdigt och otäckt.

Historien tar sedan ett annat spår och berättar om pojken Om (både som i meditationsmantrat och om uti fall att), som blir den enda överlevande på planeten Jorden. Hans verklighet är obegränsad och hans gåvor stora.

I mötet med en annan planets kultur ställs frågor kring mänsklighet, moral och möjligheter på sin spets. En intressant historia - väldigt enkelt berättad och konstruerat men med mycket stoff.


Slut på läsrapporten!

Is he ... sparkling?

Den här tackar jag J för - känns väldigt passande nu när det inte ens är en månad kvar till den efterlängtade Breaking Dawn-premiären ...

Vampyrer i solen

För övrigt firade jag sommarsemestern i år med att, ironiskt nog, läsa flera vampyrromaner.

Yttersta offret - Richelle Mead
Vampire Academy har jag läst som recensionsböcker, men jag skulle antagligen ha hittat dit i varje fall. Nu har sista delen - del 6 - kommit på svenska. Själv har jag har missat del fyra och fem, men det var inte svårt att hänga med i storyn ändå.

I denna sista del behövs flera trådar knytas ihop. Rose fängslas, misstänkt för mordet på drottningen. Dmitri är inte längre strigoi, tack vare Lissas magiska krafter, men vampyrsamhället misstror honom. Lissa kan inte få en rättmätig plats i vampyrrådet, då hon är ensam ättling till släkten Dragomir. Trassligt värre!

Lättläst, gulligt, spännande och förutsägbart. Språket är ... okej. Mest av allt gillar jag karaktären Rose - hon är så hetlevrad, grälsjuk och rysligt bra på att slåss. Det uppskattas.


Dead in the Family - Charlaine Harris
Inför att True Blood skulle komma, började jag läsa bokserien som ligger till grund för tv-serien. Nu har jag just läst del 10, den näst senaste i serien. (Jag håller mig till pocketböckerna.)

Att läsa böckerna är på många sätt en hel annan sak än att se serien. Handlingslinjerna verkar ganska olika varandra, liksom stämningen. (Har sett de två första säsongerna än så länge.)

Jag måste erkänna att tv-serien tilltalar mig mer - det är en story som gör sig väldigt väl i visuellt format. Det tryckande klimatet i amerikanska södern, rasismen och de sociala motsättningar. Dialekterna. Närheten till cajunkultur och haitisk vodou. Allt våld och all erotik.

I likhet med såpoperor går bokserien så långsamt fram, att inte mycket egentligen tycks hända i varje del. Sookie återhämtar sig långsamt efter tortyren hon utsattes för i del 9.

Hon blir mer intrasslad både i varulvsflocken i Shreveports affärer, i vampyrpojkvännen Erics liv och i kusinbarnet Hunters uppväxt (också han telepat). Samtidigt kämpar chefen/vännen Sam med att "komma ut" som hamnbytare, någonting som väcker ont blod hos många.

Men böckerna är charmiga. Sookie är väldigt peppig och Harris lägger väldigt mycket fokus på vardagsdetaljer i det dagliga livet i den pyttelilla staden Bon Temps. Mitt emellan blodbad och övernaturliga väsen, tvättar Sookie, solar och lånar böcker på bibblan. Det är en kul kontrast.


Awakened - P.C. & Kristin Cast (House of Night; 8)
Min favoritserie av dessa är nog ändå House of Night. Åh, vad jag önskar att den hade kommit ut när jag var i 12-13 års ålder! Jag blir helt såld på kombinationen av amerikansk high school-liv med sociala hierarkier och slang, och det högtidliga vi-dyrkar-månen-kulten, vampyrer och blessed be.

I den här delen (nummer 8) har Zoey återvänt från the Otherworld och finner respit hos drottning Sgiach på ön Skye. Där lär hon sig dels att hon har rötter i fey magic och dels knyts bandet till väktaren Stark ännu hårdare.

Dock verkar mörka krafter hemma i Tulsa och Zoey tvingas återvända.

Omslagen är precis i min smak och behöver jag ens nämna att Stevie Ray är min favoritkaraktär? Snäll, peppig, jordnära sydstatstjej som blir den första av en helt ny ras av vampyrer, själlösa till en början ...

Dessutom plitar författarna ihop två böcker om året, vilket innebär att jag brukar kunna läsa en på sommarsemestern och en till jul. Precis lagom!

"Ta' småvarmt från den Bonnierska buffén"

Att läsa A Song of Ice & Fire är lite som att äta en riktig maffig helkvällsbanket. Det är vansinnigt gott och trevlig, men är också mättande och tar lång tid. Ibland blir det lite tilltugg mellan rätterna. Som exempelvis:




Några recensionsböcker ...

Häxmästaren (Legenden om Morwhayle; 1) - Peter Bergting
Första delen i en traditionell fantasyserie för lässlukaråldern. Tvillingsyskon som växer upp på olika håll men förenas, ett magiskt svärd, några varulvar samt en drake. Ungefär.

Ödets söner - Darren Shan (del 12)
Tro det eller ej - den sista delen i vampyrserien Darren Shan. Lättläst, fartig, humoristisk och lite noir, som vanligt.





... och några lättuggade kärlekshistorier ...

Love Story - Erich Segal
Kortfattad och lättläst bok som tydligen blev en otrolig bästsäljare på 70-talet. Två collegestudenter möts över de strikta klassgränserna och faller handlöst för varandra - rikemanssonen och musikstudenten (på stipendium, förstås). Förstår dock inte riktigt varför den slog så hårt?

Överenskommelser - Simona Ahrnstedt
En svensk historisk kärleksroman i bästa Harlequin-anda. Hon - Beatrice - är den fattiga kusinen på landet med svallande eldrött hår; bildad och debattlysten men samtidigt oerfaren och oskuldsfull. Han - Seth - är the self-made man, mörkhårig, arrogant, rastlös och en kvinnotjusare av mått.

Med finns också en elak och liderlig greve, en ondskefull farbror med sociala ambitioner, en vän, vacker och älskad kusin, en frigjord fransk änka med mera, med mera.

Dylika romaner har sedan länge varit ett guilty pleasure för Bokmalan, som egentligen inte alls får sådana böckers ideal och innehåll att gå ihop med sin egen anti-heteronormativa och genusvrånga livsåskådning ...



... samt några Niffenegger!

The Night Bookmobile - Audrey Niffenegger
En ovanlig och något makaber liten grafisk historia om en ung kvinna som under en nattlig promenad finner en bokbuss som visar sig innehålla allt hon, och bara hon, någonsin läst. Hennes liv blir sedan fokuserad kring läsning och kring att finna denna bokbuss igen. Häftig.

Tidsresenärens hustru - Audrey Niffenegger
Också en ovanlig berättelse! Henry, den charmige och lite bad boy-bibliotekarien som älskar punk, har en genetisk defekt som gör att han ofrivilligt färdas i tiden.

Han möter inte bara sig själv i alla möjliga åldrar, utan också konstnärinnan Kate. Hennes uppväxt blir en lång väntan på att hon ska få träffa Henry i nuet, i hans verkliga ålder, när hon själv också är vuxen. Deras kärlekshistoria är ojämförlig och omöjlig. Originellt och välkomponerat.

Funderar på om jag ska ta och läsa hennes andra roman, Själens osaliga längtan, medan jag ändå verkar ha farten uppe.

Sjukt bra tv-serier!

Sedan i somras har jag tittat ikapp på flera tv-serier som genom åren har lockat mig, men som jag av en anledning eller annan, aldrig riktigt tittat ordentligt på. Och jag måste säga att i princip allt jag har sett verkligen, verkligen har fallit mig på läppen. Jag har helt enkelt sett ett antal sjukt bra tv-serier!


Buffy the Vampire Slayer
Denna vampyrklassiker behöver egentligen ingen närmare presentation. Joss Whedon plockar godbitar från flera genrer (exempelvis high school-serier, ostig amerikansk sf/äventyr samt, förstås, vampyrtraditioner) och ger oss en klassisk blond valleygirl som slåss som en gudinna. (Nästan.)

Med odödliga nördkaraktärer som Willow (vars resa från blygt hackergeni till megamäktig, lesbisk Wiccadrottning är en inspiration för många nördtjejer runt om i västvärlden) och den ständigt snälla och ständigt undanskuffade Xander, finns det något för alla.

Bibliotekarier, i synnerhet, kan glädjas åt den underbart urbota brittiska, vansinnigt torra och boknördiga Giles (särskilt i episoden A New Man, där Giles blir förvandlad till en demon. Extremt roligt.)

Favoritepisoden Hush har fantastiska skurkar, med en estetik som lutar åt suggestiv graphic novel-tradition. En annan favorit är det ofattbart sorgliga The Body, som jag inte kunde sluta gråta över.

När jag har sett ströavsnitt av Buffy på tv genom åren har jag tyckt att det har varit charmig, ostig underhållning. Inget mer. Nu när jag har sett alla säsonger i ett svep tycker jag att det finns så mycket mer.

Bra action, absolut. Fantastisk dialog, smart och väldigt witty. Förträffliga oneliners. Bra genustänk. Ett seriöst lesbiskt förhållande i centrum, relativt tidigt i modern amerikansk tv-historia. Sköna karaktärer, förstås, men som faktiskt också växer och utvecklas. Och som tillåts vara mångfacetterade.



Firefly
Om någon hade sagt till mig för ett år sedan att jag skulle titta på en tv-serie i genren space western och dessutom älska den, så skulle jag bara ha fnyst. Men det var innan jag hade plöjt alla säsonger av Buffy och insett Joss Whedons storhet.

Så Firefly blev det. (Och filmen Serenity ... plus att jag har köpt in de första två seriealbumen till min bibbla också ... )

Western-ploten: En misantropisk och cynisk kapten (med det passande smeknamnet Mal) slogs på rebellernas sida (brunrockarnas) i kriget mot etablissemanget. Sedan dess är han laglös och livnär sig som smugglare. Det enda han har i livet är sin trogna springare (Serenity) och sin lojala crew.

Sountracket är fantastiskt! Bästa westernmusiken. Att Whedon själv har skrivit temat ökar ju bara hans coolhetsfaktor ytterligare ...

Science fiction-ploten: Rebellerna kämpade mot ett intergalaktiskt imperium (the Alliance). Mals trogna springare är i själva verket ett rymdskepp. Smugglingen sker i rymden, då människor har koloniserat stora delar av universum.

Genreblandingen fungerar fantastiskt bra. Överraskande så.


Heroes
Flera människor runt om i USA och Japan börjar upptäcka att de har övernaturliga förmågor. Deras livsöden är sammanflätade, trots att de kanske aldrig ens har träffats tidigare.

Än så länge har jag bara sett första säsongen och jag har hört att den inte alls fortsätter lika starkt. Men jag blev helt såld på denna första säsong. (Jag såg den två gånger på rad. Inklusive extramaterialet.)

Jag tycker otroligt mycket om:

- Blandningen mellan det helt övermänskliga/övernaturliga/högtidliga med att människor har extraordinära förmågor och ger sig ut med ambitionen att rädda världen och det moderna/vardagliga. Den återkommande profetiska meningen "Save the cheerleader, save the world" sammanfattar stämningen väl.

- Karaktärerna! Peter Petrelli kan mycket väl vara en av mina bästa hjältekaraktärer hittills - en rikemansson som har all världens chans till pengar och makt, men som istället väljer att utbilda sig till sjuksköterska med inriktning på palliativ vård.

Dennes superhjältekraft visar sig sedan vara att han kan absorbera andra personers förmågor, genom att han tänker på dem när han vill bruka förmågan. Han omnämns som en empath. Ett underbart koncept, tycker jag.

- Comic book/graphic novel-känslan i hela estetiken. Så klart påverkas det mycket av den synske konstnären Isaacs skisser och målningar, som visas frekvent i serien. Men inspirationen är större än så. Och det är plågsamt snyggt.



True Blood
Så klart. För en gångs skull ett fall där jag tycker mer om det visuella mediet än om böckerna det bygger på. Böckerna är charmiga och underhållande. Men serien tycker jag har något mer.

Miljöerna är den djupaste amerikanska träsksödern, som i sig själv har en särskild suggestiv stämning, en särskild dialekt, intressanta samhällsfenomen och potential för djupt rotad rasism och religiös fanatism.

Denna plats passar väldigt väl att kombinera med de övernaturliga elementen och strukturerna, som vampyrernas strikt hierarkiska samhällssystem och hamnbytarnas mer individualistiska.

När vampyrerna "kommer ut" ur sina kistor och avslöjar för världen att de finns, kan förstås många paralleller dras till olika former av rasism och diskriminering.

Karaktärerna är inte alltid helt inbjudande, vilket känns befriande. Sookie är en helperky autodidaktisk white trash-tjej med telepatiska förmågor, stor integritet och stark moral. Vampyren Eric som uråldrig och helt opålitlig vikingavampyr är en fröjd för ögat. Hamnbytaren Sam är fin favorit; en variant på den klassiska filmrollen the boy next door.

Jag har bara sett de två första säsongerna än så länge, men ser fram emot fortsättningen. Just det, nämnde jag att serien är väldigt våldsam? Och innehåller mycket sex? Åh, inte det? Ja, nu vet ni, i alla fall.

Övrigt som har blivit läst ...

... under hösten och vintern, men som inte har omvandlats till några blogginlägg, kan här skådas!




Tankeläsaren - Kristen Cashore (De utvalda 1)
Första delen i en äventyrsfantasyserie med hårdkokt svärdskämpa i huvudrollen.

Fatta eld & Revolt - Suzanne Collins (Hungerspelen 2 & 3)
De fantastiska fortsättningarna till Hungerspelen. Åh, denna serie var helt uppslukande! Jag har verkligen saknat den sortens läsning ...

Ten Sorry Tales - Mick Jackson
Kluriga och morbida noveller i Tim Burton-anda, lånade av K på jobbet.

Reflexer - Amanda Kerfstedt
En borgerlig familjeroman om en liten bygd och de förvecklingar och intriger som uppstår där mellan de välmående släkterna, men också ett stycke translitteraturhistoria som visar på hur normer skaver och tär.

Vi som aldrig sa hora - Ronnie Sandahl
Omdiskuterad och uppburen roman om hur det är att vara ung man i Sverige idag. Mediokert språk och gräslig kvinnosyn.

Skuggornas herre - Darren Shan
Del 11 i vampyrsvit som jag brukar recensera.




Omläsningar

Feberboken - Stina Aronson
En liten 30-talspärla! Passionerad bok med vackert språk om olycklig kärlek – författaren Mimmi trånar efter nonchalante Hugo, den nye litteräre gunstlingen.

Min salig bror Jean Hendrich - Carina Burman
Kärleksroman med stort K, utspelar sig Gustav III: s Stockholm med poeten Kellgren i fokus. Brilliant språk i 1700-talsanda!

Kejsarn av Portugallien - Selma Lagerlöf
Om ett fars kärlek till sitt barn - så uppslukande och ofrånkomlig att när den dystra verkligheten slår till väljer fadern galenskapen.

Charlie - Margareta Suber
Unga pojkflickan Charlie vistas en sommar på 30-talet vid en fashionabel badort och möter där tvåbarnsmamman Sara - och blir handlöst förälskad.

Dorian Grays porträtt - Oscar Wilde
Ljudbok, denna gång, inläst av den oefterhärmeliga Rikard Wolff. Magiskt!

Nåbelpriset i litteratur & annat fantastiskt

Tack, kära SF-bokhandeln i Malmö, för er underbara blogg! Smart, påläst & så sjuuukt rolig!

Här kan en, så här i Nobelpristider, läsa om det alternativa litteraturpriset Nåbelpriset. Årets vinnare är alltså Stephen King, denna klassiska storproducerande horror-författare!

Läs mer om priset här! Där ges bland annat en förträfflig förklaring till varför det vissa år saknas pristagare:

På några äldre datum är det luckor. Det beror på att denna information var skriven på hålkort som enbart kunde läsas i de specialtillverkade kalkyleringsmaskiner som förstördes i dinosaurieinvasionen från Mars.

Här finns också ett alldeles underbart inlägg om Buffy the vampire slayer, som Bokmalan har blivit "unconditionally and irrevocably in love with" ...

Mycket nöje!

Willow + Bokmalan= sant?!

Create your own FACEinHOLE

Bokmalan har inte alls haft Buffymaraton på sistone och blivit helt frälst ... Nej då, inte alls ... *visslar oskyldigt*

Och läsandet går bra?

På sistone har den lilla fritiden som blev kvar verkligen lagts på sömnad samt dvd-boxar. Därför kommer här bara en kort läsrapport från augusti.

Jag plöjde del 9 i Sookie Stackhouse-serien (Dead and gone av Charlaine Harris).

En medelmåttig ungdomsroman av Ann Brashares (Pilträdens systrar: Vänskapen växer) slank ner, liksom en skräpromantisk/ historisk roman om Visby (Ödets hav av Elisabet Nemert).

Förutom några recensionsböcker var det nog allt.

Jag har nu kommit hälften ungefär i Joyce Carol Oates Svart flicka, vit flicka, som tyvärr inte direkt övertygar, och har också läst de första fyrahundra sidorna i Perdido Street Station, som jag har fått låna av M. Det känns roligt att läsa mer av China Miéville, som har stått på läsa-mer-av-listan.

Hitills gillar jag den stenhårt, även om den inte alls känns som en typisk Bokmalanbok. Det är en urban dystopi med magiska inslag. Språket består till stor del av miljöbeskrivningar som dryper av elände och storstadssmuts. Mitt i staden pulserar den enorma stationen Perdido Street som ett urbant hjärta.

Men, misärartat som det är, tycker jag att skildringarna ändå ger en ton av att det - trots allt - funkar. Trots smuts, fattigdom, segregering, orättvisa klassklyftor och allt som finns i staden så lever folk - älskar, söker gemenskap, arbetar, engagerar sig i konst, vetenskap, politik, varandra ... Människor överlever inte bara, utan lever.

Jag hoppas på att skriva ett ordentligt inlägg sedan när boken är färdigläst. So far, so good, som en säger. Vi får se vart hösten leder oss ...

Bokmalans sommar

Plötsligt har en månad gått igen - tiden går verkligen rekordsnabbt! Sommaren har inte alls innehållit så mycket läsning som jag hade tänkt mig. Däremot har jag hunnit med andra viktiga saker som att kolla på L word och sy historiska kläder samt rida dromedar i Sahara ...

Jag har däremot läst färdigt Jacqueline Careys andra trilogi om Terre d'Ange - bland det absolut, absolut bästa jag har läst på flera år! Det är faktiskt så otroligt bra att jag knappt tycks kunna sammanfatta läsningen i ett blogginlägg, ens en gång. Jag ska dock försöka.

Sedan har jag plöjt igenom del fem till och med åtta i Charlaine Harris serie om Sookie Stackhouse. Underhållande och bitvis spännande, men knappast briljant. Jag tycker faktiskt att tv-serien True Blood känns mer originell och stämningsfull. Det är inte ofta en föredrar det visuella mediet framför boken det bygger på, men det händer uppenbarligen ibland.


Nyss har jag avslutat The Uncommon Reader av Alan Bennett, en fin liten läspärla där författaren har lånat Englands drottning till huvudkaraktär.

Ett slumpmässigt besök på bokbussen som (tydligen) stannar precis utanför slottet får drottningen att pliktskyldigast låna en bok. Läsningen sparkar igång en bokslukarprocess hos regenten som får närmast karnevaliska konsekvenser, då kökspojken Norman får anställning som hennes litterära assistent och maktordningen kring hovet möbleras om.

Drottningen beklagar sig för sin privatsekreterare över slöseriet med alla författare hon har talat med utan att ha läst deras böcker:

'But ma'am must have been briefed, surely?'
'Of course, said the Queen, 'but briefing is not reading. In fact it is the antithesis of reading. Briefing is terse, factual and to the point. Reading is untidy, discursive and perpeptually inviting. Briefing closes down a subject, reading opens it up.' (s. 21)

Språket är urbota brittiskt, torrt och knastrigt och lågmält humoristiskt. Några underbara citat om läsningens fröjder fastnade särskilt, framförallt denna ordväxling:

'I would have thought,' said the Prime Minister, 'that Your Majesty was above literature.'
'Above literature?' said the Queen. 'Who is above literature? You might as well say one was above humanity.' (s 115)

Väl sammanfattat och gott så ...

Läst under maj & juni

Framförallt har Bokmalan, som ni vid det har laget vet, läst Jacqueline Carey under våren och sommaren. Men lite annat har också slunkit ner.

Husfrid: En tragikomisk familjeberättelse - Alison Bechdel
Starkt självbiografiskt seriealbum om familjerelationer och komma ut-processer.

Burned - P.C. & Kristen Cast
High school/vampyrserien House of night fortsätter med en sjunde del i ett rasande tempo.

Sayonara september - Åsa Ekström
Svenskt mangaalbum (om en nu kan säga så) med självbiografisk touch om en ung kvinna som flyttar till en ny stad och börjar på en serietecknarskola.

Pärlor och patroner: 60 historiska kvinnoporträtt - Loka Kanarp
Kanarp gör sammanfattande kvinnoporträtt - fyra rutor per sida, en sida per quinna - om alla möjliga och omöjliga fruntimmer.

Jehåvasjäveln - Henrik Pettersson
En roman med självbiografisk grund om en ung man uppvuxen som Jehovas vittne och som sedan väljer att hoppa av.

Spökhistorier från det svarta skeppet - Chris Priestley
Mordiska och riktigt ruggiga spökhistorier för barn på låg- och mellanstadiet.

Fire and ice

Igår var Bokmalan återigen på bio med sin väninna M för att beskåda nästa del i Stephenie Meyers The Twilight Saga. Eclipse är inte bara den tredje delen i serien utan också min personliga favorit av alla böckerna.

Här ställs verkligen kärlekstriangeln mellan Bella, Edward och Jacob på sin spets och det är dramatiskt, fyllt av smärtsam kärlek och väldigt plågsamt att läsa. Särskilt om en, som undertecknad, är svagast för karaktären Jacob ...

(Om du på något vis har lyckats missa hela Twilight-vågen så varnas här för spoilers ...)

Om filmatiseringen av New Moon hade jag några få men starka invändningar, som filmmusiken och utslätningen av Bella. Det var saker som verkligen störde mig under filmens lopp.

Min spontana upplevelse av Eclipse var helt enkelt njutning. Jag blev så uppslukad av filmen att jag inte reflekterade över särskilt mycket alls. Detta underlättades också av att det inte var lika mycket hysteriska skrik som när vi såg New Moon.

(Fast det var en man bakom oss som troligen inte hade läst boken och som blev väldigt upprörd när Bella var på väg att kyssa Jacob: "Nej, nej, vad gör du?!". Det var dock nästan mer underhållande än störande ... )

Mestadels log jag bara: det är något visst med att se en favoritbok omvandlas till film, att se fysiska personer och platser ersätta ens inre bilder och höra texten förvandlas till repliker. Som jag påpekade i inlägget om New Moon kan det vara både en fröjd och en liten sorg. Igår var det en fröjd.

Störst fokus ligger på Bellas olika relationer till de två närmsta i hennes liv, eller, som det beskrivs i böckerna, de två olika versionerna av henne själv som blommar upp med Edward respektive Jacob. Två versioner som verkar vara omöjliga att kombinera ju mer rivaliteten och fiendskapet växer mellan vampyren och varulven i fråga.

Det är många saker från boken som jag tyckte fungerade väldigt fint i filmen. Vargarna är så välgjorda, både vackra och hotfulla. Stämningen i vargflocken är väldigt sympatiskt tecknad: den lättsamt bråkiga syskonliknande gemenskapen, men också det komplicerade av att inte ha någon helt privat sfär.

När Bella umgås med Jacob i hans varghamn visas verkligen hur avslappnade de är tillsammans. Hur klanen Cullen och vargarna försiktigt börjar samarbeta skildras också fint.

Jag är väldigt nöjd med alla actionscener. Det är en riktig rysare när Victorias nyfödda armé marscherar upp från vattnet ... (Synd dock att de har bytt Victoria! Jag tyckte att Rachelle Lefevre kändes mycket mer evil.)

Filmskaparna har också lyckats med att göra the Cullens farliga, vilket de sannerligen kan vara när det behövs. Stridsscenerna känns spännande och välkoreograferade. (Min enda undran är varför de onda vampyrerna ser ut att vara gjorda av porslin när de slutligen dödas ... ?)

Mest efterlängtat för undertecknad var två saker: dialogen mellan Edward och Jacob i tältet den stormiga natten innan striden, vilken i filmen lyckas hålla balansen mellan allvar, fiendskap och torr humor.

Den andra saken var kyssen mellan Bella och Jacob. Den som i boken börjar med att Jacob manipulerar en desperat Bella, men sedan övergår i njutning och en stor insikt:

Jacob was right. He'd been right all along. He was more than just my friend. That's why it was so impossible to tell him goodbye - because I was in love with him. Too. I loved him, more than I should, and yet, still nowhere near enough. (s. 528)

Kyssen är vackert iscensatt på snöiga berg med en makalös utsikt. Hollywood at its best. Jag saknar dock lite känslan som förmedlas så tydligt i boken, att kyssen är så annorlunda från Bellas och Edwards, för att de inte behöver vara försiktiga med varandra. Passionen tillåts ta överhanden.

Liksom det enda jag saknar i den plågsamma avskedsscenen dem emellan i slutet av filmen är visionen som Bella får under kyssen:

I could see Charlie and Renée mixed into a strange collage with Billy and Sam and La Push. I could se years passing, and meaning something as they passed, changing me. I could see the enormous red-brown wolf that I loved, always standing as a protector if I needed him. For the tiniest fragment of that second, I saw the bobbing heads of two small, black-haired children, running away from me into the familiar forest. When the disappeared, they took the rest of the vision with them. (s. 529)

Den som inte fäller en tår här har troligen ett hjärta av sten ...

Stephenie Meyers senaste

Du vet väl att du kan läsa The Short Second Life of Bree Tanner av Stephenie Meyer i fulltext alldeles gratis under en månads tid?

Snart är det också dags för premiären av Eclipse - happy joy! Det ser ut att bli en bra Twilight-sommar!

En näve bit lit, en nypa strip lit, ett uns av alternativ historieskrivning ...

... kryddas med vardagsabsurda noveller, mangaalbum samt tonårsagenter och avnjutes väl kyld! Där, kära läsare, har ni receptet på undertecknads läsning på sistone!

Som ni säkert vet har jag spenderat sista tiden med att studera, och därför har mina inlägg på bloggen mest bestått av korta kuriösa inslag, ofta av något skämtsam karaktär.

Jag har dock läst en del böcker som inte går under benämningen kurslitteratur och jag tänkte försöka mig på en liten sammanställning av dessa verk. Så, årets läsning so far, alltså. Först ut var två stycken recensionsböcker:


Gryningsmördarna är del 9 i serien om vampyrprinsen Darren Shans öden & äventyr. Samtidigt lättsmält och hårdkokt vampyraction för högstadiet, ungefär. Inte riktigt min kopp té ...

Crocodile tears av Anthony Horowitz är åttonde delen i serien om Alex Rider, hemlig agent för engelska MI6. Konstigt nog är jag svag för Horowitz serie, trots att jag troligen inte hör till böckernas huvudmålgrupp. Enkelt men välskrivet språk och ohyggligt spännande.


Jag har också läst ikapp på mina vampyrserier och övernaturliga romanser. Bland annat har jag har läst vidare i bokserien som tv-serien True Blood är baserade på (Dead in Dallas, Club Dead samt Dead to the World.

Jag måste erkänna att våldet och cynismen i dessa böcker nästan blir för mycket för undertecknad emellanåt. Fast det är ändå rappt, spännande och underhållande.

Lite mer oskyldigt känns då high school-vampyrserien House of night av mor och dotter Cast, där jag har läst del 6, Tempted. Den slutade dock både våldsamt och spännande, så jag ser verkligen fram emot nästa del nu ...

Jag läste den andra delen i den liknande serien Vampire Academy , men den är tyvärr av alltför låg kvalitet för att det ska bli någon nöjesläsning. För mycket Gossip Girl-känsla ...

Under din hud av Merissa Marr slank också ner; en urban fairie-historia som påminner väldigt mycket om Holly Blacks serie som startade med Tithe.


Vidare har jag också fått låna fler mangaalbum av min elev (i detta fall, min sempai), och läst två delar i feel good-serien om den originella femåringa flickan i Yotsuba&! samt den galna shojoserien Ouran High School.


Jag fick tipset av min kollega M att läsa Jonas Karlssons nya novellsamling, Den perfekte vännen. Den var verkligen storslaget bra! Klurig, finurlig med en emellanåt otäck främmandegörande känsla av overklighet. Trots att han egentligen skriver ganska enkelt om vardagen. Men det blir ändå bitvis absurt och orealistiskt.

Bäst tyckta jag om novellen Rummet samt den som handlar om vännen som försvinner (?) på cirkusen (vilket ledde mina tankar till en dikt/novell av Neil Gaiman, där någons farmor trollas bort på en cirkus. Den ingår i Smoke and mirrors och är både absurd och obehaglig).

Jag passade på att läsa Det andra målet också, Karlssons första novellsamling, som jag fick av S för rätt länge sedan. Den grep inte tag i mig på samma sätt: den var mer rättfram, även om den också visar på en ganska gåtfull vardag. Men Karlsson har ett fint och klurigt språk.

Tony Samuelssons Jag var en arier är någonting så ovanligt som en svensk alternativ historieskrivning och skildrar hur livet i Sverige på 70-talet hade kunnat se ut om Nazityskland hade vunnit andra världskriget. Temat är mer intressant än utförandet: Samuelssons svala språk och karaktärsskildring lämnar mig ganska oberörd. Men kyligheten i språket och relationerna mellan karaktärerna, passar samtidigt stämningen i berättelsen. Distanserat och vagt hotfullt.

Direkt från den läsningen gick jag till Maja Lundgrens Myggor och tigrar, en allt annat än distanserad berättelse. Den är svårbeskrivd, romanen, och eftersom den blev så omdiskuterad när den publicerades så känns den samtidigt väldigt beskriven. Den känns inte så mycket som en roman som något slags dagbok, där Lundgren berättar dels om livet som en motvillig del av svenska kulturkotterier samt om den tillfälliga vardagen i Neapel, där hennes svårförklarliga fascination för maffialivet beskrivs i detalj.

Jag vet inte riktig varför jag tycker så mycket om att läsa boken. Kanske är det uppenbart så att Lundgren har ett extremt begåvat språk? Läsningen liksom bara flyter på, trots att handlingen är ganska fragmentarisk.


Förutom det råkade jag handla en bok till på bokrean, Cora Sandels Alberte-trilogi. Jag har också läst klart en rysk klassiker samt några svenska ungdomsromaner, men det kommer mer om det senare. Så är alltså läget just nu, med Bokmalans läsning. Om ni nu undrade, alltså.

Nu är nedräkningen avslutad ...

... för nu har undertecknad varit och beskådat filmen baserad på Stephenie Meyers New Moon, efter att ivrigt ha väntat på den i ett år.

Det var en smula svårt att koncentrera sig på filmen, då ljudnivån i salongen ofta var öronbedövande. Publiken skrek som (gissar jag) på den värsta Beatles-konsert. Både skrämmande och helt charmigt, på något vis. Mest bedårande var hur en del skrek förtjust och andra buade i de ömma scenerna mellan Bella och Jacob. Där syntes lagtillhörigheten lika tydligt som på vilket hockeyderby som helst (även om halsdukar och kepsar inte verkar ingå som lagmarkörer i detta forum).

Vad tyckte då Bokmalan, som igår kväll var en grande tante i jämförelse med resten av publiken? Jag tyckte att filmen som helhet var snygg, välgjord och vansinnigt spännande. Trots att jag har läst romanen flera gånger och vet exakt vart den tar vägen, satt jag som klistrad. Det är både en fröjd och en liten sorg att få se sina favoritböcker förvandlas till rörlig bild.

FÖR DIG SOM INTE HAR SETT FILMEN ÄN, MEN VILL:
HÄR FINNS DET RISK FÖR SPOILERS ...

Jag tyckte att hela upplägget med vargflocken fungerade väldigt väl. Den lekfulla, broderliga sammanhållningen, som för utomstående snarast ser ut som sektmekanismer, visas tydligt i Emilys lilla kök. De enorma vargarna som pojkarna transformeras till är mycket välarbetade och ser realistiska (och en smula skräckinjagande) ut. Bellas och Jacobs framväxande vänskap (och mer?) framträder tydligt på ett sätt som känns igen från boken.

The Volturi - vampyrvärldens mäktigaste familj - skildras väl utifrån hur Meyer tecknar dem i sina verk. Besöket till Volterra bjuder på imponerande actionscener; klart grymmare än vad i alla fall jag är van att se i amerikanska filmer så tydligt riktade till en flickpublik.

Trots att samma skådespelare är med, miljöerna är sig ungefär lika och filmen är uppenbart välgjord, lämnades jag ändå med en vag känsla av besvikelse. Det jag mest uppskattade med filmen Twilight var dess trogenhet gentemot förlagan och det faktum att filmen tilläts vara så mörk och lågmäld. Det kändes ovanligt med en slags amerikansk high school-film som var så mörkt filmad, i blågröna toner och med fantastiska naturscenerier i regn och snö; trolska skogar och karga berg. Jag uppskattade också hur Bella porträtterades; lika tillbakadragen som i böckerna, väldigt klumpig och vacker egentligen endast i beskådarens ögon.

I New Moon saknas den storslagna naturen oftast, och porträttet av Bella är något "uppiffat". Det är inte bara de noggrannt ansade ögonbrynen som bryter av, utan framförallt en känsla av att det blyga, lågmält integritetsfulla och klumpiga lite är som bortblåst.

Det som jag först reagerade på med filmen var den väldigt traditionella filmmusiken. När Edward tidigt i filmen reciterar Romeos slutrepliker, dränks nästan replikerna i smäktande stråkar. Allvarligt? Någonting som verkligen satte tonen för det mörka i den första filmen var Carter Burwells mångsidiga och egna musiksättning. Den saknades här.

New Moon gav känslan av att ha blivit, helt enkelt, Hollywoodifierad. Jag tror att den förra regissören, Catherine Hardwickes, independece-
filmsrötter var grunden
för det som jag upplever
som Twilights
originalitet.
Inte är det märkligt att stämningen i filmen blir annorlunda då man plockar in en regissör som har arbetat med filmer som American Pie och About a boy ...

Men, jag kommer att gå och se filmen igen när hysterin har lagt sig något, då det troligen blir enklare att låta sig beröras. Det känns som någonting ovanligt och lyxigt när böcker uppenbart riktade till en publik bestående av unga kvinnor, omvandlas till påkostade, välgjorda actionfyllda filmer, där man uppenbarligen tar materialet på allvar. Det gör undertecknad mer än nöjd.