Sex & the City á la 50-tal

Redan omslaget till denna bok lockar: Det bästa av allt av Rona Jaffe. En amerikansk 50-talsroman i nytryck; en rosa pärla med snygga, tidsenliga klänningar på omslaget.

Här följer vi några unga kvinnor i New York under några år i början/mitten på 1950-talet. De arbetar alla, vid någon tidpunkt, på ett stort förlag som ger ut både månadsmagasin och böcker (mest av den kiosklitterära sorten).

Caroline är medelklassflickan från en trevlig förort, som efter sin collegeexamen och efter att ha blivit lämnad av sin överklasspojkvän, tar sig till New York och startar sin karriär. Trots att hon är kvinna och ung, stiger hon snabbt i graderna.

Den enkla April vill bli älskad av en man och gift, men finner det svårt, trots sitt otroligt vackra yttre. Gregg, däremot, tuff och komplex, vill bli skådespelare men fastnar i en destruktiv relation med en teaterproducent.

Den sista kvinnan, Barbara, skild och ensamstående med sin lilla dotter, är framgångsrik på förlaget men drömmer egentligen om Kärleken. Vilket inte är det lättaste, under hennes omständigheter i den tid som är.

Det märks att denna roman är samtida med en av mina favoritböcker - Carol av Patricia Highsmith. Jag tycker att de är besläktade med varandra i stil och ton, och förstås också miljöer.

Även fast jag förlorar mig i båda berättelserna, så är de egentligen skriven lite grann med en sval distans. Samtidigt som jag får följa karaktärernas inre liv, så berättas det lite på håll. Svårt att förklara. Men jag känner det tydligt.

Sex & the City följer kvinnors jakt på kärlek och karrlär i den legendariska storstaden, precis som denna historia. Också här fungerar själva staden New York nästan också som ett levande väsen, som en egen karaktär. Vi följer årstidsväxlingarna och hur väder och temperaturer påverkar alla människor i staden. Hur staden också ändrar karaktär och stämning, beroende på situation och humör hos karaktärerna, ibland hotfull, ibland lockande.

Det är skrämmande att se att vissa situationer känns så märkligt välbekanta, trots att det är cirka 60 år sedan denna roman skrevs. Visserligen hoppas jag att det inte är kutym fortfarande att de manliga cheferna mer som regel än undantag tafsar på sina anställda. Men visst förekommer det säkert ett maktuttnyttjande även idag.

Den känslan av att män generellt har tolkningsföreträde vid konflikter och olika synpunkter eller att män distansierar sig emotionellt och därför ofta håller en maktposition i heterosexuella förhållanden är (tyvärr) situationer som känns verkliga fortfarande.

Kvinnornas kärleksrelationer som skildras i boken skulle faktiskt ganska direkt kunna översättas till Sex & the City-relationer. Ganska lite känns förändrat, vilket är extremt sorgligt. Även om konventionerna var strängare då än nu, finns fortfarande så mycket av dessa förväntningar och roller kvar i vårt nu och en tittar på exempelvis tvåsamhetens uppbyggnad, kärnfamiljer, äktenskap, heteronormativitet, kvinnors handlingsutrymmet, etc, etc ...

Lättsmält och ändå tänkvärd läsning. Jag har sett att den här boken verkar vara ganska på tapeten just nu: är det någon annan som har läst? Är jag för pessimistisk? Håller ni med, tycker ni annat?

Att flyga högt och vara välkommen hem

Hösten har, som så höstar sig bör, bjudit på en kavalkad av nyutgivna ungdomsromaner. Här kommer några av de som Bokmalan har läst på sistone!


I Flyga högt stormar Silja in en vanlig högstadieklass i en svensk småstad. Hon är svartklädd, högljudd och bryr sig föga om den orättvisa men ändock trygga sociala hierarki som klassen har vårdat i många år.

Silja blir vän med Sven, den ouppnåeliga snyggingen, och sätter sig alltid brevid Line, hon som alltid är utanför. Och hon börjar också komma mellan Vendela och hennes lugna, trygga bästis Tove. Hela klassens gränser börjar rämma.

Katarina von Bredow skriver generellt alltid fina ungdomsböcker, enligt min mening. Hennes språk flyter fint, vi följer huvudpersonen nära, nära.

Hon kombinerar vardag och dramatik på ett naturligt sätt. Ofta skildrar hon någonting normbrytande - exempelvis förbjuden kärlek eller testandet av olika lojaliteter och sociala gränser.

Denna historia är precis också rätt balans av exceptionella händelser (Vendelas och hennes familjs sorg, hämndförsöken som görs av klassens "tuffa tjejer") och vardagsliv (gå på H&M, café, lära känna varandra).

Kärlek och passion är en självklar ingrediens i Bredows böcker, liksom i denna. Som så ofta ligger dock större fokus på relationerna mellan flickor, än egentligen kärlek mellan flicka-pojke. Vilket jag gillar.


I Söta pojkar är bara på låtsas har författarens - Moa Eriksson Sandberg - egna dagboksanteckningar förvandlats till romanform, vilket kan förklara varför det dels känns väldigt trovärdigt formulerat och dels blir inte känns helt litterärt.

Ella är en kulturell sextonåring med teaterambitioner, musikintresse (detta är 90-tal, Broder Daniel-tider och indiepop) och av att skaffa sig erfarenheter. Hon skildras precis så där självupptagen, osäker och gränslöst anpassningsbar som många faktiskt är och känner sig under de skälvande tonårsåren.

Hon trasslar in sig med söta pojkar, som alla tycks så överlägsna, svårtillgängliga och (ibland) rent svinaktiga.

Det är dock någonting som gör att det inte räcker till för mig. Den ständigt förfördelade tonen som hålls. Bristen på ärlig gemenskap, att stå upp för sig själv.

Troligen är denna bok mer en autentisk skildring av en tonårstid än många andra ungdomsromaner, egentligen. (Precis som Linda Skugges dagböcker från 90-talet, som hon publicerade.) Men jag blir aldrig riktigt engagerad.


Johanna Lindbäck är en av mina personliga favoriter när det gäller ungdomsromaner. Hon lyckas med att skriva väl, skriva personligt, skriva engagerande. Problem och konflikter är verkliga och allvarliga. Men också ofta just trovärdiga och enkla att relatera till.

I den senaste romanen Välkommen hem undrar Sara över om hon är just det. Välkommen. Hem.

Efter ett utbytesår i London kommer Sara hem till Luleå igen och finner att tiden har sprungit iväg utan henne. Det spänner med familjen och vardagen. Vännerna verkar ha fullt upp utan henne. Kompisarnas stundande 18-årskalas med krogutgångar hjälper ju inte heller, när Sara själv får stanna hemma.

Särskilt Bella skaver. Bästa Bella, tvillingbror till Mattias. Mattias som Sara gjorde slut med för att åka till London. Vackra, välbekanta Mattias, som bor i huset bredvid och som hon inte längre är kär i. Väl?

Fristaden blir oväntat nog jujutsu, med grannkillen Adrian, som först egentligen mest irriterar henne. Som hon absolut inte heller är kär i. Väl?

Ja, ni fattar. Kärlek, identitet, vänskap, kluvna lojaliteter, sociala spel ... Det är fint. Och bra. Och välskrivet. Tydligt.

Och det känns lite uppfriskande att tjejen sitter med skuldkänslor och undrar hur hon har sårat sitt ex, istället för att hon sitter med sorg över att vara dumpad/ha blivit otrogen mot eller både och. Om ni förstår.

Som boende i en ombildad familj blir jag också glad av det fina porträtt som skildras lite i förbifarten av Adrians styvpappa. De har en nära kontakt och där har Adrian fortfarande har ett eget rum, trots att mamman och han har varit skilda länge. Det glädjer en bonusmammas hjärta att se sådana skildringar.


Jessica Schiefauers Om du var jag, utgiven 2009 men läst av undertecknad nu i höst.

Två omaka unga kvinnors vänskap tar slut med ett brak, då den utåtriktade Louise sticker till Grekland för att jobba och Agnes blir kvar, med nya kärleken. Kvar finns många oklarheter - varför stack Louise så plötsligt? Och vad lämnar hon kvar?

Och i Agnes relation märks snart också oklarheter, då Hannes plötsliga förälskelse verkar sina. Vad blir egentligen kvar i Agnes liv?

Jag tror att det hade blivit bättre för mig om jag läst denna innan Schiefauers Pojkarna. Var så uppfylld av den och böckerna är så olika sinsemellan, så det blir inte riktigt en rättvis bedömning. Ett inlägg är på gång om Pojkarna ...

Den förspillda vakan

Nadeem Aslams roman Den förspillda vakan är en långsam berättelse om ett land härjat av både inre och yttre stridigheter - Afghanistan. Själv är Aslam britt, ursprungligen från ett av Afghanistans grannländer, Pakistan.

Något påminner den mig om Doktor Zjivago; tvärsnittet som ges av ett härjat lands moderna historia. Och precis som när jag läste om den gode doktorn, känner jag mig manad att slå upp saker och läsa mer om landet vi vistas i.

Tiden är runt 2001, precis efter talibanernas avsättning. Lara (namnvalet, en slump? Lara Fjodorovna?) reser till Afghanistan för att leta efter sin försvunna bror, som var militär i den ryska armén. Hon har fått kontakt med en engelskman vid namn Marcus, sedan länge bosatt i staden Usha, vars dotter haft kontakt med brodern.

Så till Usha reser hon och tillfälligheter gör att även David, en amerikansk CIA-agent, en ung muslimsk terrorist, Casa, samt byns lärarinna Dunia, också samlas där i Marcus hus. Det vackra huset vid sjön, granne med en nedlagd parfymfabrik.

Detta är ramberättelsen. Aslam berättar om deras livsöden, långsamt. En liten tråd i taget nystas upp och får oss att se hur dessa personers öden på väntade och alldeles oväntade sätt hänger ihop. Deras relationer skildras bräckligt, trovärdigt och allmänmänskligt.

Samtidigt fungerar karaktärernas nationaliteter och roller också som symboler för hela Afghanistan och de olika intressenterna där genom tiderna - Ryssland och dess armé, USA, dess militär, underrättelsetjänst och också hjälpinsatser.

Där finns brittisk kolonialism och muslimsk fanatism. Kvinnornas position i Afghanistan syns i flera livsberättelser, bland annat Marcus fru, Quatrina, och deras dotter, Zameen. Lärarinnan speglar en framtida, eventuellt möjlig roll för kvinnor. Något mer fri.

Till och med buddhismen blir synlig i berättelsen, då Marcus fann en enorm staty av ett Buddhahuvud när han grävde på tomten för att starta sin parfymfabrik, tidigare i historien. Välkomponerad roman.

Det är språket som dock fullständigt får mig på fall. Språket är sirligt, flytande, sorgset och vansinnigt vackert. Verkligheten känns annorlunda när Aslam beskriver den.

När Lara först har träffat Marcus känner hon sig skrämd av att han saknar en hand, som blivit avhuggen. Känslan beskrivs: "Den levande bägare han en gång kunde forma med sina två händer är kluven mitt itu." (s. 14)

Poetiskt och tydligt. Jag skulle kunna citera många rader och stycken för er; jag har många uppskrivna. Dock ska jag spara upplevelsen åt er och bara bjuda på ett till:

Här är det möjligt att ta en brödskiva från en assiett och medan man följer dess historia tillbaka till utgångspunkten få sig ett dussin krigshistorier till livs - hur kriget har påverkat och märkt handen som tog ut det ur ugnen, handen som knådade degen, åkern där vetet odlades. (s. 51)

Aslam har kontroll över sin text, sina karaktärer, sina trådar. Genom små detaljer och individers berättelser ger han mig en känsla av en större helhet och ett lands historia.

En salig blandning ungdomsromaner

Jag var, precis som säkert många, många av er andra fantasyläsare och bokbloggare där ute, mycket spänd på att läsa Cirkeln av Mats Strandberg & Sara Bergmark Elfgren. Den har varit så omtalade denna vår och blev dessutom så vansinnigt hyllad av Jonas Thente på förstasidan av DN:s kulturdel.

Det gör mig glad att fantastisk litteratur kan få ett sådant positivt bemötande i detta vårt Sverige, som jag ofta tycker har alldeles för stort fokus på socialrealism och har en tendens att behandla genrelitteratur något styvmoderligt.

Jag gillar Cirkeln. Verkligen. Om den hade kommit ut när jag var yngre hade jag varit helt salig. Som vuxen läsare med mängder av böcker i besläktade genrer bakom mig, blir jag inte extatisk som Thente.

Men det är trevlig läsning - riktigt uppslukande, kan-inte-sova-på-natten-läsning, precis som Hungerspelen. Femhundra sidor lästes ut på en dag och jag ser fram emot att läsa del två.

Det är en fröjd att få se en svensk småstadsmiljö skildras i ett mörkt och hotfull sken, där rektorn (möjligen?) kan misstänkas vara en ondskefull, övernaturlig mördare. Där magin ruvar mellan fula höghus och övergivna parker.

En vardaglig högstadiemiljö blir fonden för häxor och en kamp för livet mot en än så länge oklar ondska. Där några utvalda unga kvinnor tvingas mötas över sociala gränser och fördomar för att kämpa tillsammans.

Jag tänker spontant på Inger Edelfeldt och Margaret Mahy, som är två av mina elitförfattare vad gäller att skriva övernaturligt för unga.

Ett extra plus får författarna för att de introducerar möjligheten till en lesbisk kärleksrelation i historien på ett oproblematiskt sätt, någonting som fortfarande är så pass ovanligt att det känns lyxigt.

Mer van är en vid klassiska komma ut-historier, som exempelvis Hans Olssons Spelar roll. Det är en humoristisk skildring av Johan Alexander som i skolan är en het basketmachokille som har lätt att få tjejer, som han inte vill ha.

Hemma förlorar han sig i fantasier om att vara Alexander den Stores kärleksslav. Bland annat. Hur ska hans olika identiteter kunna smälta samman?

Jag har också läst en relativt nyutkommen ungdomsroman med en oslagbart bra titel - Kapitulera omedelbart eller dö, av Sanna Näsling.

Det är en mörkt humoristisk historia om två tjejer på högstadiet, Lovely och Mary, som är själsfränder - bästa väninnor, nästan som systrar, älskare, stöttepelare, lekkamrater. De är så synkade att de tycks kunna kommunicera med varandra via tankarna.

De vägrar att nöja sig med ett vanligt svenskt högstadieliv, utan omvandlar livet till något mer exotiskt med hjälp av magiska färgnyanser (Cherry Red, Poison Green, Bad Temper Blue), som kapitlen är döpta efter, och fantastiska konversationer på engelska. Deras framtida lägenhet i London drömmer de sig ofta bort till; en verklighet som känns lika stark som vardagen.

Denna bok är en guldgruva för sådana där formuleringar en bara vill spara på, ni vet. Dialogen är ofta en galen historia, blandat på svenska och engelska. Slagkraftigt, oväntat och roligt. Exempelvis:

På ungdomsmottagningen hittar jag och Lovely en broschyr om nåt som heter Klamydiadagen. "Ja ha", säger Lovely förvånat. "Well, why not. Jag var så jävla trött på Nationaldagen." (S. 190)

Men en mörkare ton finns i botten också: Lovely drabbas ofta av panikångest och det känns tydligt att någonting ångestladdat och hotfullt lurar nära. Gränserna mellan verkligheterna är inte klara. En väldigt speciell historia.

Slutligen har jag just läst ut De vassa tändernas skog av Carrie Ryan, en postapokalyptisk historia om resterna av ett USA efter zombieinvasionen. Mary bor i en by omgärdad av stängsel, det enda skyddet mellan byn och de oheliga.

Där erbjuder livet bara två alternativ för henne: att gifta sig med en ung man hon inte älskar (då den hon faktiskt älskar är trolovad med hennes bästa vän) eller att gå i kloster och tjäna den gud hon inte längre tror på.

Men en dag kommer en främmande flicka till byn och förstärker Marys hopp om att det finns annat liv utanför deras by i skogen.

Som en blandning mellan The Village och Hungerspelen bjuder Ryan på ett välskriven, mörk och väldigt spännande historia om en ung kvinna modig nog att drömma om ett liv utan rädsla, ett liv vid havet.

Det är bokförlaget Styxx som har gett ut denna sträckläsningspärla, de som också gav ut Udda verklighet. Det känns lyxigt med ett svenskt bokförlag som ger ut fantastisk litteratur.

(Deras böcker är dessutom riktigt snygga, i storpocketformat, med svarta bokblock. Det är bara ett plus!)

Jag ser med spänning fram emot fler böcker från detta förlag.

Harry Potter-frossa!

Inom den senaste månaden har jag läst om alla sju Harry Potter-böcker, sett om de sex tidigare filmerna, sett den sjunde filmen på bio samt läst Tales of Beedle the Bard. En kan helt enkelt lugnt säga, att temat har varit Harry Potter.

Det började så oskyldigt med att jag såg den senaste filmen på bio och insåg att jag inte mindes så mycket från den sjunde boken, som jag bara hade läst en gång. Sedan fick jag den idén att läsa allt från början, nu när faktiskt alla böcker redan är utgivna.

Det var en härlig läsupplevelse att få läsa dem i ett svep, när tidigare en var tvungen att vänta två år eller så mellan varje del. Det är fascinerande att se hur Rowling utvecklar böckerna från myspysliga äventyrsberättelser i internatskolemiljö vidare till det mörka allvar som regerar de senare böckerna.

Både språket och miljöerna som Rowling bygger upp är lekfulla och kluriga. Jag är väldigt förtjust i den magiska blandning hon gör, där etablerade mytiska företeelser och varelser och Oxfordmiljöer blandas ihop med en dos Fem-gänget och engelsk vardaglighet. Jag tycker att det är originellt och mycket trovärdigt i sig själv.

Starkast griper mig Harrys ständiga stora förluster och det andra världskriget-liknande allvaret som träder in i sjätte och sjunde boken, bland annat när ungdomarna lyssnar på rebellernas radiosändningar för att få höra om någon de känner har dött i striderna mot Voldemort.

Trots att jag här läst böckerna så många gånger, så blir jag så närvarande i texterna, berörd och rörd. Skrattar och gråter, om vartannat. Det är fantasifullt, finurligt och väldigt mänskligt. Denna serie är verkligen läslust för mig.

Bokmalan fnissar gott åt ...

... Johanna Thydells senaste roman, Ursäkta att man vill bli lite älskad. (Faktum är att jag var så inne i boken att jag åkte flera stationer på fel tunnelbanelinje utan att märka något, vilket får ses som ett gott tecken.)

Nora Jonasson skärskådar sig själv och sitt kaotiska och alldeles vanliga liv med stor humor. Enligt Nora själv är det enda speciella med henne att hon har en ovanligt fantastisk och populär bästis - Lisa.

Men vänskapen vacklar när Nora blir anklagad för att stöta på Jack, Lisas pojkvän. Men något sådant skulle Nora aldrig göra! Eller, visst skulle hon inte det, väl?

De Noriska ordspråken* som presenteras bjuder på både klokskap och ironi, och fungerar snarast som sensmoraler kring de situationer Nora hamnar i. Det är ett skönt stilgrepp.

Thydell lyckas med konsttycket att skriva helt vardagligt och skruvat samtidigt. Många fniss och smil framkallades, och det tackar vi för i vintermörkret.


*Exempelvis: "Allt måste man inte analysera in i döden men det gör man visst ändå." (s. 72)