Jag fick tipset av en elev och läste Cecilia Aherns PS Jag älskar dig. Handlingen lät jättefin - en ung kvinna förlorar sin man och bästa vän i cancer. Men mannen hade förberett brev och överraskningar till kvinnan, som hon får då och då under det första året efter att han har gått bort. En riktigt "sob story"; jag var i princip beredd med näsduken.
Men vad händer? Boken är skrivet med ett sådan tråkigt och taffligt språk, att jag inte kan ta till mig handlingen. Alls. Jag har försökt komma på sätt att beskriva varför jag tycker att språket är så dåligt; att verkligen sätta fingret på det. Jag tror att det är för att allting beskrivs och förklaras, ingenting skildras. Jag minns inte de exakta formuleringarna, men har läst meningar i stil med dessa:
"Sharon var verkligen en god vän. Det kändes skönt när hon tröstade henne."
"Han rufsade till hennes hår, för att busa."
Eller ett direkt citat: "Holly och Jack träffades ofta över lunch eller en drink för att höra vad som hänt i den andres liv. De intresserade sig för varandra. Hon tyckte om hans sällskap och såg honom inte bara som en bror utan också som en riktig kompis." (s 44)
Det blir så vansinnigt ointressant, och alla karaktärer förblir helt platta. Man ser dem inte alls. Sedan finns det också gott om uttjatade uttryck som man inte vill läsa i en roman, exempelvis "pricket över i:et" (sagt om en snygg topp) och att väninnorna gör någonting "under tjo och tjim" (vilket för mig endast är någonting Knattarna skulle komma undan med). Visst, här kan det vara en översättningsproblematik också, eftersom jag läste boken i svensk översättning. But still.
Jag förstod att boken och jag inte skulle komma överens då huvudkaraktären skulle läsa den döde mannens första brev och författaren skrev: "Holly höll andan och med tårar i ögonen och bultande hjärta läste hon den välbekanta stilen." (s 32)
Puh.
Och detta är för mig märkligt, för jag är väldigt förtjust att kolla på chic flicks (jag kommer säkert att gilla filmen som är baserad på den här boken). Filmerna kommer för mig (till en viss gräns) undan med att vara genussterotypa, heteronormativa, förutsägbara och ibland rent utav undermåliga. Jag tycker att det är skön avkoppling och jag blir ofta på gott humör av sådana filmer.
Har verkligen försökt läsa exempelvis Marian Keyes och tänkt att, vad skönt, nu har jag en hel genre att läsa när jag vill läsa någonting avslappnande och roligt. Men chic lit fungerar tydligen inte för mig.
Min väninna B sa det så bra när vi diskuterade detta nyligen, hon sa någonting i stil med att "det är okej att Hollywood tror att jag är så där dum. Men en bok, där förväntar jag mig något mer."
Well said.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar