onsdag 29 december 2010

Övrigt som har blivit läst ...

... under hösten och vintern, men som inte har omvandlats till några blogginlägg, kan här skådas!




Tankeläsaren - Kristen Cashore (De utvalda 1)
Första delen i en äventyrsfantasyserie med hårdkokt svärdskämpa i huvudrollen.

Fatta eld & Revolt - Suzanne Collins (Hungerspelen 2 & 3)
De fantastiska fortsättningarna till Hungerspelen. Åh, denna serie var helt uppslukande! Jag har verkligen saknat den sortens läsning ...

Ten Sorry Tales - Mick Jackson
Kluriga och morbida noveller i Tim Burton-anda, lånade av K på jobbet.

Reflexer - Amanda Kerfstedt
En borgerlig familjeroman om en liten bygd och de förvecklingar och intriger som uppstår där mellan de välmående släkterna, men också ett stycke translitteraturhistoria som visar på hur normer skaver och tär.

Vi som aldrig sa hora - Ronnie Sandahl
Omdiskuterad och uppburen roman om hur det är att vara ung man i Sverige idag. Mediokert språk och gräslig kvinnosyn.

Skuggornas herre - Darren Shan
Del 11 i vampyrsvit som jag brukar recensera.




Omläsningar

Feberboken - Stina Aronson

En liten 30-talspärla! Passionerad bok med vackert språk om olycklig kärlek – författaren Mimmi trånar efter nonchalante Hugo, den nye litteräre gunstlingen.

Min salig bror Jean Hendrich - Carina Burman
Kärleksroman med stort K, utspelar sig Gustav III: s Stockholm med poeten Kellgren i fokus. Brilliant språk i 1700-talsanda!

Kejsarn av Portugallien - Selma Lagerlöf
Om ett fars kärlek till sitt barn - så uppslukande och ofrånkomlig att när den dystra verkligheten slår till väljer fadern galenskapen.

Charlie - Margareta Suber

Unga pojkflickan Charlie vistas en sommar på 30-talet vid en fashionabel badort och möter där tvåbarnsmamman Sara - och blir handlöst förälskad.

Dorian Grays porträtt - Oscar Wilde
Ljudbok, denna gång, inläst av den oefterhärmeliga Rikard Wolff. Magiskt!

tisdag 28 december 2010

Bokmalan har just läst klart ...

... Hungerspelen och är helt utmattad! Vilken serie! Inte sedan jag läste Twilight för första gången har jag blivit så drabbad av samma sorts härliga läsfrenesi som jag (felaktigt) trodde endast hörde till slukaråldern. Flera nätters sömn var flugit och farit i och med denna läsning ...

Min upplevelse är att serien egentligen är ganska lättillgänglig; språket är välskrivet men enkelt. Men samtidigt är serien väl genomtänkt, välkomponerad och smart.

Som en samtidskommentar mot dagens mediaklimat, dokusåpor och andra morbida mänskliga företeelser är den glasklar. Den handlar också om djupare spörsmål, som vilka mål som helgar medlen och vilken skillnad det egentligen blir i ett samhälle, även om ett inbördeskrig avklaras och rebellerna blir de styrande.

Stämningen är mörk. Panem målas upp på ett högst trovärdigt vis - jag ser allting klart. Jag gillar att huvudpersonen, Katniss, är så väldigt mänsklig. Även om hon är modig, lojal och en mästarinna på bågskytte, är hon också felbar och tecknas sällan som en särskilt sympatisk person.

Triangeldramat mellan henne, den konstnärlige och älskvärde bagarsonen Peeta och den eldiga tjuvjägaren Gale tar egentligen inte mycket plats i berättelsen, men ligger som en grundton genom allt som händer.

Suzanne Collins låter historien ta, i varje fall för mig, oväntade vändningar. Ingen går säker för olycka eller döden. Inte ens precis i slutet anar jag fullt ut hur det ska sluta, vilket är otroligt frusterande - och fantastiskt.

Jag är, helt enkelt, så otroligt där.

söndag 26 december 2010

Kursmoment 4: Rendezvous with Rama

När jag läste Arthur C. Clarkes SF-klassiker Rendezvous with Rama till min kurs blev jag, överraskande nog, helt hooked.

Jag har aldrig trott att jag egentligen gillar SF - förutom 1984, Brave New World, Kallocain, The Host, Hungerspelen, China Miéville ... Jag antar att det är dags att inse att jag visst gillar SF!

Rama, en enorm cylindrisk farkost som färdas genom universum med en hisnande hastighet, dyker upp i vårt solsystem under en kort period.

Ett rymdteam har några korta veckor på sig att upptäcka Rama, som framstår som både både hisnande och klaustrofobisk. Och framförallt helt okänd.

Kombinationen av det spektakulära med Rama - en uråldrig, främmande, artificiell värld - och den allmänmänskliga känslan var lysande. Trots att det egentligen inte händer så mycket i romanen så är den vansinnigt spännande.

Jag bjuder på mitt skrivande från forumet, där jag tar upp miljöer, sociala strukturer och den implicita författaren.

***

The novel is set in the future for Clarke, as well as for us readers, in the 22nd century. Although it’s written in the 70ies it actually manages to depict a plausible vision of a future, in my opinion.

T, although I find your description of humankind a bit too misanthropic, I absolutely agree with you on the fact that humans don’t seem to have changed that much. The fact that Commander Norton idolizes Captain Cook and draws several parallels to his fate as an explorer also enhances this feeling (e.g., p. 81 and onward).

The novel mostly takes place inside of Rama and we readers are made aware of every small change in the world of Rama.

Rama is described as being very vast. And as an artificial world housed in a great flying object twirling round in space I suppose it is. Inconceivable so. But I’m also struck by the grandness of the universe as the small Endeavour closes in on Rama in the beginning of the book.

Humankind doesn’t seem to have changed much. Spread out on several planets in the galaxy, as well as the moon, human relations still seem to be very much like in our time.

Instead of a United Nation there is the United Planets, trying to get humankind organized and collaborating with each other. The Rama Committee is an interesting example of group dynamics, where persons of great reputation from different planets as well as academic disciplines argue in between.

“’With all due respect to the Ambassador’, said Taylor in his most disrespectful voice.” (96) Often I feel that personal ego and pettiness risk standing in the way of actual efficiency.

The team on Endeavour seem much more harmonious, although they also consist of very different people. Commander Norton’s domestic issues seem relevant today as well, although he has two families instead of one.

Considering gender issues – Clarke places competent female characters along with the male ones in both the Rama Committee as well as in Endeavour’s crew, although the females are in minority.

That Norton’s got two wives is not problematized but that Mercer and Calvert are married to the same women is depicted as something unusual. This says something about the gender structures.

The implied author, for me, is someone who has great knowledge of technology related to both space travels and communication. Devices like air locks and space suits feel plausible to me, as well as the using of space jargon, like EVA (which at least I had to look up).

The novel is built a lot around the communication between people, for instance between the different crew members exploring Rama as well as their communication with the surrounding worlds – the Rama Committee, their families, etc.



The relations between the characters feel quite plausible, as does the greater social structures of the United Planet, the Rama Committee and other interplanetary situations. This hints to some knowledge of both psychology and sociology.

The gender issues I’ve pointed out leads me to think that the implied author is aware of inequalities between genders, but is still to much a child of his time to be able to stand completely outside the established gender order.

(As shown for instance by the passage on page 48 where Norton takes about the combination breasts and weightlessness and the previously discussed differences concerning polygamy.)

fredag 24 december 2010

God läsjul & ett vittert nytt år!


Från er tillgivna Bokmala.

onsdag 22 december 2010

Lika som, ja, ni vet



















Samma fototillfälle? Målgruppsanpassning? Två själar - en tanke?

Klart lika är i vart fall omslagen till denna upplaga av Patrick Süskinds Parfymen och den nyutgivna Överenskommelser av Simona Ahrnstedt.

Nå ja, de är åtminstone inte utgivna av samma förlag.

måndag 20 december 2010

Svensk urban fantasy -

- låt mig kasta in ett "äntligen!" efter den rubriken!

Det är nästintill omöjligt att inte tänka på Neil Gaimans Neverwhere när jag här presenterar Nene Ormes Udda verklighet. Det gör absolut ingenting.

Jag är vansinnigt förtjust i Gaiman, för det första, så en sämre inspirationskälla kan en verkligen ha. För det andra så står Ormes stadigt på eget skrivande.

Den unga kvinnan Udda har länge plågats av mardrömmar och hallucinationer. Men gränserna mellan dröm och verklighet blir allt otydligare då händelser hon drömt om visar sig vara sanna.

Hon finner sig indragen i en parallell verklighet där okända varelser existerar och spelreglerna är oklara. Vem är Henning, som kan skifta till fågelhamn? Vad vill Oraklet, som bor högst upp i Turning Torso? Och hur ska Udda få tillbaka sin försvunna vän Daniel?

Romanen är både välskriven och välkomponerad. Ormes uppfyller ett av de viktigaste kriterierna i ett fantastiskt berättande - the suspension of disbelief. När jag följer med Udda runt om i det Malmö som blir allt mer magiskt, så är jag övertygad. Det bor ett orakel i Turning Torso. En gatubrunn vid stationen blir en portal till andra dimensioner och tider. Klart.

Jag har verkligen längtat efter att få läsa om bekanta platser, magiskt tillskevade. Gaimans London Below är nog så spännande, men det blir en extra dimension att det utspelar sig i gamla socialrealistiska Sverige. (Jag måste allt be mina Malmöväninnorna att guida mig runt lite vid nästa besök.)

Ordet sär, som Ormes använder för de människor som har olika övernaturliga förmågor, gillar jag skarpt. Jag läste just Tankeläsare av Kristin Cashore, där begreppet särling används på ett liknande sätt. Det låter vacker och annorlunda och känns som ett positivt återtagande.

Jag är nöjd och förtjust och ser fram emot både Ormes framtida skrivande samt mer svensk urban fantasy generellt.

fredag 17 december 2010

Bokmalan fnissar gott åt ...

... Johanna Thydells senaste roman, Ursäkta att man vill bli lite älskad. (Faktum är att jag var så inne i boken att jag åkte flera stationer på fel tunnelbanelinje utan att märka något, vilket får ses som ett gott tecken.)

Nora Jonasson skärskådar sig själv och sitt kaotiska och alldeles vanliga liv med stor humor. Enligt Nora själv är det enda speciella med henne att hon har en ovanligt fantastisk och populär bästis - Lisa.

Men vänskapen vacklar när Nora blir anklagad för att stöta på Jack, Lisas pojkvän. Men något sådant skulle Nora aldrig göra! Eller, visst skulle hon inte det, väl?

De Noriska ordspråken* som presenteras bjuder på både klokskap och ironi, och fungerar snarast som sensmoraler kring de situationer Nora hamnar i. Det är ett skönt stilgrepp.

Thydell lyckas med konsttycket att skriva helt vardagligt och skruvat samtidigt. Många fniss och smil framkallades, och det tackar vi för i vintermörkret.


*Exempelvis: "Allt måste man inte analysera in i döden men det gör man visst ändå." (s. 72)

söndag 12 december 2010

Hungerspelen - en adrenalinkick

Ända sedan Stephenie Meyer tipsade om Suzanne Collins serie Hungerspelen på sin hemsida har jag tänkt läsa den. Men nu slog jag slag i saken efter att den har fått flera av skolans svensklärare att bli eld och lågor och faktiskt söka sig till SF-avdelningen i bibblan.

I ett postapokalyptiskt USA råder grava klasskillnader. Den totalitära nationen, som kallas Panem (troligen etymologiskt släkt med panoptikon?), är uppdelat i tolv olika distrikt där invånarna har väldigt olika möjligheter till att försörja sig.

Tidigare fanns också ett trettonde distrikt, men detta förstördes av statsmakten efter att en motståndsrörelse därifrån försökt leda en revolt.

I det fattiga distrikt 12 bor sextonåriga Katniss Everdeen (vilket fantastiskt namn!), som tvingas till tjuvjakt för att försöka hålla mat på bordet till sin mor och lillasyster. Hennes livsöde är tätt sammanknutet med jämnårige Gales och tillsammans spenderar de mycket tid i skogen - trots att det är förbjudet.

Varje år anordnas tävlingen hungerspelen, som är ett stort massmedialt jippo där två ungdomar från varje distrikt väljs ut som tävlande. Spelen är ett sätt för huvudstaden att straffa distrikten, för att de ska komma ihåg att det är meningslöst att göra uppror mot den rådande ordningen.

I direktsänd tv tvingas ungdomarna sedan slåss mot varandra till endast en överlevare finns kvar. Vinnaren får rikedomar och mat. Och livet i behåll.

När lillasystern blir utvald, tar Katniss frivilligt hennes plats och förbereder sig för brutala overkligheten i Hungerspelen. Tyvärr blir Peeta, bagarens son som tidigare har räddat henne och familjen från svält, också utvald. De finner stöd hos varandra, trots att de vet att endast en av dem kan gå levande ur spelen.

Konceptet med själva hungerspelen leder tankarna till både offentliga avrättningar och pryglingar genom historien och förstås också gladiatorspelen under Romartiden. Myten om Theseus anger författaren själv som en utgångspunkt. Men den moderna tidens dokusåpor är en minst lika tydlig inspiration, där den ena gränsen efter den andra passeras för tittarnas höga nöje.

Med sitt rättframma språk och direkta berättande väcker boken också många tankar om hur mänskligheten fungerar.

Att läsa Hungerspelen är som att få en adrenalininjektion. Jag inser att jag måste vänta med att läsa del och tre när jag har en helt ledig dag. Sträckläsning är ett måste.

måndag 6 december 2010

En damroman

Sigrid Combüchens senaste bok Spill har den sköna undertiteln en damroman. Här möter vi flera kvinnor ur olika perspektiv och tider.

Författaren har med en karaktär med sitt namn som en berättarröst och romanen inleds med ett brev adresserat till Combüchen, undertecknat av en Hedwig Langmark.

Det visar sig att författaren har omtalat ett fotografi i ett av sina tidigare verk; ett fotografi som i själva verket föreställer Hedwig och hennes familj. En brevväxling, som varar i många år, tar sin början.

Hedwig berättar episoder ur sitt unga liv, men motvilligt. Combüchen är mest intresserad av detta, medan Hedwig gärna vistas i nuet. Författaren forskar på egen hand kring Hedwigs familj, besöker hennes barndomshem och surfar runt på släktforskarmanér. Med detta stoff bygger hon upp historien om Hedda.

Episodiskt berättas Heddas liv så som det skulle kunnat ha varit. Hon växer upp i Lund i en medelklass/småborgerlig familj under tidigt 1900-tal. Hennes väg leder så småningom till Stockholm till en sömmerskautbildning och några äventyr i Filmstaden. Och till kärleken, kärlekarna.

Dessa episoder är utsökta att läsa. Jag ser verkligen miljöerna och kläderna framför mig, jag är helt där. Språket är förträfflig och sätter tonen för tiden. Ett Stockholm från 30-talet känns dubbelt för mig - både likt och främmande.

Romanen främsta styrka är hur Heddas genusposition(er) skildras. Framförallt i förhållande till det krävande familjelivet, där det tycks finnas en inte alltid uttalad men självklar förväntan att Hedda främst finns till för familjen. Bröderna, däremot, tillåts leva ut sina liv utan hinder.

Den klaustrofobiska skildringen av Heddas första tid i Stockholm, som inneboende i en hemsk våning på Östermalm, är också mycket intressant. Hur hon hungrig går runt på stan och försöker hitta en restaurang att besöka, men som ensam kvinna vågar hon inte gå in någonstans. Det är inte formellt förbjudet, men otryggt och långt ifrån självklart att som kvinna röra sig i olika offentligheter under denna tid.

Hur olika verkligheterna ser ut ur kvinnornas respektive männens ögon skildras i ett ögonblick då Hedda och Luigi (som kallas Ugly, för att han ser så osannolikt bra ut) tittar på samma film:
'Det handlar om dig', sade han. 'Unga kvinnor som kommer till storstan för att visa vad de kan.' Hedda svarade inte. Hur kunde han vara så oseende? Båda filmerna handlade om att låta drömmarna fara och bli fru. Eller konstnär och karriär om man anser sig förmer. Men vad kunde hon säga om det? Vad är det för mening med att peka ut vad en annan inte ser? (s. 424)
Combüchens ovanliga berättarteknik är spännande och ibland förvirrande. Författarjaget i boken - också kallat Combüchen - gör att jag gärna tolkar allting som verkligt, som biografiskt. Fast jag vet att det är en roman. Det metalitterära greppet blir en spänning i texten. Verkligheten vacklar.

Ibland vet jag inte riktigt vem som berättar, i vilken tid eller verklighet jag vistas. Hedwigs brev och mail är oftast utmärkta som så (Första brevet, exempelvis, vilket ger en närmast biblisk ton).

Annars kan jaget variera. Olika blickar betraktar och olika tankar utvecklas.

Resultatet är en fascinerande läsning.

söndag 5 december 2010

Bokmalans betyg II

Essä nummer två, som handlade om Coraline, fick också högsta betyg:

"Very good essay, I like Nikolajeva's works myself and consider fantasemes to be an interesting topic for discussions. Your grade is VG."

Hurraaa!, säger Bokmalan, som håller på med det sista på Rendezvous with Rama och snart skall påbörja Tanith Lees Biting the Sun. To be continued ...

torsdag 2 december 2010

söndag 28 november 2010

The door, the dream and other fantastical elements

In this essay I aim to explore some of the fantastical elements used in the children’s fantasy novel Coraline by Neil Gaiman. I use literary professor Maria Nikolajeva’s book The Magical Code (1988) as a tool for finding these elements – elements that Nikolajeva calls fantasemes.

The secondary world in Coraline seems to exist parallel with “our” reality and is accessible from the primary world through a portal. The door and the mysterious tunnel are the passageway to the other world. The door is portrayed as a mystery, something forbidden as it’s in the room where Coraline is not allowed and it’s accessed with a great rusty key.

But although the secondary world is open, it is, of course, not open to anyone. For instance, when Coraline’s mother open’s the door, nothing happens: “Her mother was right. The door didn’t go anywhere. It opened into a brick wall.” (p. 9) But when Coraline opens the door herself, this scene emerges:

Coraline put her hand on the doorknob and turned it; and finally, she opened the door. It opened on to a dark hallway. The bricks had gone as if they’d never been there. There was a cold, musty smell coming through the opened doorway: it smelled like something very old and very slow. (p. 26)

It could be read as a comment on how Coraline’s parents doesn’t give her enough attention as well as a way of showing how grown ups in general focuses on more mundane things than children, hence missing the magic. This is recurrent in children’s fiction and in children’s fantasy especially.

The dream, often used as a passageway in fantasy , doesn’t have that function in Coraline. But it serves as sort of a warning of things to come, for instance when Coraline dreams of meeting a rat and follows it to the drawing room, where the main gateway actually exists (p. 10).

We gather there might be other passageways as well, like the cat’s ability to move between realities. Later on we realise that Coraline isn’t the only child who have been visiting the secondary world, when she finds the ghosts of the other children.

Nikolajeva discusses journey patterns in children’s fantasy and establishes that the most common pattern in the circular journey. The character (or characters) makes a travel to the secondary world and then return to the safe haven of home. Gaiman toys a bit with this notion.

Firstly, Coraline is forced to enter the passageway to the other world a second time, after returning and finding her parents missing. Also, to remove the parents is a very effective way to make the whole text seem unsure and not safe.

Like I wrote on the forum, the secondary world consists of the elements of Coraline’s reality – her house, the closest surroundings, her parents and the other people living in the building. But all the elements are slightly twisted and changed, in a silently threatening manner. This makes the secondary world more confusing and creepy than if it had been a completely different universe.

Secondly, when Coraline returns to her real home the second time, the threat of the Beldam is still present. Not even the primary world is allowed to be a safe haven. So, the goal must be not only to arrive at the primary world, but to cut off all connections to the threatening secondary world.

Many of the magical items existing in fantasy derive from folk lore, myth and fairie tales. In Coraline we have the magical mirror, which we recognize from Snow White as well as Through the Looking-Glass.

It doesn’t function as a passageway in Coraline, but it serves other purposes. When the other mother kidnaps Coraline’s parents, she is able to see this through the mirror. Also the mirror functions as a prison for Coraline and the ghost children:

She pulled Coraline back into the hallway and advanced upon the mirror at the end of the hall. Then she pushed the tiny key into the fabric of the mirror, and she twisted it. It opened like a door, revealing a dark space behind it. [---] There she swung the mirror closed, and left Coraline in darkness. (p. 80)

Another magical item is the seeing-stone that Coraline gets from Miss Spink. The stone works as a protection for Coraline, and it allows her to feel safer when spending time in the strange secondary world. It’s also used as a weapon in the struggle against the other mother, when Coraline uses the stone to be able to find the souls of the ghost children (for instance, p. 97). The souls actually take the form of small glass marbles, which is suiting – to put something serious and vitally important into the form of an ordinary toy.

Connected to the magical items is also the concept of a magical helper, writes Nikolajeva, which in children’s fantasy often consists of talking animal, preferably domestic ones. Like the cat in Coraline. But cats may also be viewed as magical creatures with connotations to witchcraft.

The cat often serves as a reluctant helper to Coraline throughout the novel, for instance, in telling that the Beldam is fond of “games and challenges” (p. 65) It is also the cat that shows Coraline that her parents are missing, although he can’t speak in the primary world. “The cat made no reply, but Coraline could imagine its voice, as dry as a dead fly on a windowsill in winter, saying Well, where do you think they are?” (p. 54)

Typically, the rats serve as minions to the other mother, as rats often are associated with filth and diseases. The mice in the novel, however, serve as messengers twice in the novel, warning Coraline about the going through the door in the beginning and finally telling her the primary world is safe again in the end.

To conclude – it was quite easy to establish some of the fantasemes used in Gaiman’s Coraline. The structure of the secondary world as only open to some creatures (Coraline, the cat, the earlier children). The door is a classical fantaseme, though in this version it is accompanied by the mysterious tunnel as well.

Classical is also the function of the dream as something more than just a dream. In this case, the dream serves as a sort of warning or premonition for Coraline.
Gaiman builds his novel on the circular journey pattern often used in children’s fantasy, but makes it into a loop movement: there and back again and then there and back again, again, so to speak.

To use the protagonist’s primary world as a model for the threatening secondary world, like Gaiman does, is not the most common thing in fantasy. This increases the feelings of insecurity and threat in the text, in my opinion. As does the fact that the dangers of the secondary world are allowed back into the primary world.

Magical items, another type of fantaseme, appear, such as the mirror, the seeing stone and the children’s souls, disguised as glass marbles. A magical helper exists as well, albeit a bit reluctant – the cat. The talking cat form is also typical in children’s fiction, as it’s a domestic animal, chosen for a sense of safety. Other magical animals appearing are the threatening rats and the helpful mice.

My conclusion is that Gaiman uses a lot of classical fantaseme in Coraline, but that they seem to be worked with quite deliberately and that in many ways Gaiman also breaks our expectations for a fantasy novel for young children.

söndag 21 november 2010

Prins Charles känsla, eller What is love?

Liv Strömquists senaste album, Prins Charles känsla, är inte fullt så funny ha ha som de tidigare. (Jag har sällan skrattat så mycket som när jag läste Einsteins fru!) Här känns tonen lite mörkare och mer hopplös.

Kärleken som en socialt konstruerad ritual undersöks, med misshandelsrelationer och sexuellt ägande som sällskap.

Strömquist är fortfarande knivskarpt samhällskritisk, megafeministisk och mycket, mycket rolig.

Här ifrågasätts den heteronormativa tvåsamheten och den patriarkala familjekonstellationen i stort och smått. Olika genusteorier presenteras grundligt, som exempelvis Anna G. Jonasdottírs idé om kärlekskraft.

Frågan om varför det i så många amerikanska sitcoms är roligt att hata fruar, flickvänner, mödrar och svärmödrar ställs och är skrämmande adekvat. Tragiska kvinnoöden som Victoria Benedictssons och prinsessan Dianas återberättas och sätts i ett genussystem.

Åter igen använder sig Strömquist av tävlingsmomentet för att på ett humoristiskt sätt visa på misshälligheter i vår genusordning. I detta fall bjuds det bland annat på Vårda en man-VM, där Mary Welsh Hemingway, gift med den berömde Ernest, presenteras som en av tävlingens tidigare vinnare. Även Våra allra mest älskade torskar presenteras, med Gustaf Fröding och Hugh Grant i spetsen.

Skildringarna av den heteronormativa tvåsamheten visar onekligen på hur galet vårt sätt att organisera kärleksliv och familjeliv kan vara. Orden "Jag är inte kär i dig längre" beskrivs som en trollformel som helt plötsligt betyder ett abrupt slut på allt vad vänskap, samarbete, sällskap och familjekonstellation heter:
- Jag är inte kär i dig längre.
- OK! Då måste jag flytta till en annan bostad, vi kommer aldrig mer att ligga med varandra i hela våra liv, och om jag behöver prata med någon ska jag i första hand vända mig till någon annan.
-Exakt! (s. 123)
Samma sak gäller om ett för stort intresse uppstår för någon annan person än den tvåsamma partnern. Allt samman tycks mycket märkligt när en betraktar det från den positionen.

Med en allvarligare och mer teoretisk ton visar Strömquist oss världen genom sina svartvita teckningar och helt galna collage - en värld som har många stora strukturella fel som behöver synliggöras och förändras.


måndag 15 november 2010

Några bilder från Bokberättar-SM

Det fina omslagspappret på presentboken alla deltagare fick.

Bokmalan tillsammans med den trevlige Svante Weyler, förläggare och konferencier.




Bokmalan presenterar Min salig bror Jean Hendrich, en underbar historisk roman av Carina Burman. (Den utspelar sig i det gustavianska Stockholm - därav tricornen.)

Ingen seger i Bokberättar-SM ...

... för Bokmalan, tyvärr! Vann gjorde Mia Dimblad från Hässleholms bibliotek. Juryns motivering löd:

”Med stor inlevelseförmåga återgestaltar Mia Dimblad intryck och läsupplevelser, hon preciserar känslor och förmedlar böckernas innehåll med lika mycket återhållsamhet som explosiv kraft.” Mia Dimblad vann även publikens pris.

Silver tog Margareta Hagman, Gävle och bronsmedalj Eva Töllner, Jönköping.

Läs mer på Strängnäs kommuns hemsida och kolla in Kulturnytts sändning från fredagen (12:35 in i programmet).

Om du undrar hur undertecknad skötte sig kan du spana in webbsändningen via Bambuser (2:17:55 och framåt hittar du min presentation).

Det var en mycket trevlig dag/kväll och ett jättefint arrangemang! Det är riktigt roligt att bibliotekarier numer får chans att tävla i ett SM ...

fredag 12 november 2010

Bokmalan tävlar i bokberättande!

"Den första officiella SM-tävlingen någonsin i bokberättande för bibliotekarier äger rum i kulturhuset Multeum, Strängnäs den 12 november 2010."

Läs mer på hemsidan och spana gärna in den snygga affischen där alla tävlandens namn syns! (Bland annat Bokmalans!)

Bilden ovan är lånad av bibliotekarien Christer Hermansson, som är projektansvarig.


"Syftet med Svenskt Mästerskap i bokberättande för bibliotekarier är att uppmuntra bibliotekarier till att bli ännu bättre på att förmedla litteratur muntligt och att skapa ett lustfyllt årligt publikt arrangemang som skapar intresse kring boken och bibliotekens litteraturförmedling.

Bibliotekarierna ska presentera en obligatorisk roman och en eller två valfria romaner av svenska författare som skriver för vuxna, max 3 minuter per bok. Den obligatoriska romanen är Selma Lagerlöfs Kejsarn av Portugallien.

En jury och publiken utser sedan två vinnare utifrån kriterier som förmedling av innehåll, engagemang/lust och subjektivt uttryck.

Konferencier: Svante Weyler.

Juryn består av:
Nina Frid (bokcirklar.se)
Nina Solomin (chefredaktör, Vi Läser)
Anders Johnsson (bibliotekarie, Strängnäs bibliotek)
Henriette Zorn (chefredaktör, Biblioteksbladet)
René Vázquez Díaz (författare och styrelseledamot i Sveriges Författarförbund)

Arrangörer: Strängnäs bibliotek, Länsbibliotek Sörmland, Statens kulturråd, Biblioteksbladet
Sveriges Författarförbund, Vi Läser, Bokcirklar.se"


Wish me luck ...

onsdag 10 november 2010

Jesus & hans onda tvilling

I fantasyförfattaren Philip Pullmans återberättande av Jesu liv använder sig han av det som har kallats för the oldest trick in the book - ett tvillingpar. När Maria föder barn i stallet i Betlehem i denna version så föder hon alltså två söner - Jesus och Christ.

I enkla och rättframt berättade episoder följer vi sedan båda bröderna. Jesus, Josefs favoritson, växer upp till att bli en rättfram revolutionär som lägger stor vikt vid sanningen. Den veka Christ, Marias älsklingspojke, är smart och mycket slug och har stora planer för Jesus.

När Christ får besök av en man, helt enkelt kallad the stranger, utvecklas den planen och sätts i verket. Christ får i uppdrag att följa Jesus, i lönndom, och nedteckna hans dåd och se till att de sprids. Vem främlingen är - en ängel, Djävulen eller någonting där emellan - är oklart.

Medan Pullman orienterar sig i Jesu dåd och bibliska namn och orter sker en förskjutning - Jesu dåd omvandlas till mirakel, med Jesu död (och Christs) återuppståndelse som klimax. Jesus livsverk iscensätts och han görs odödlig - med hjälp av det allra enklaste såpoperatricket!

De roller Christ spelar är många - Satan som frestar Jesus i öknen, bibelförfattare, Judas samt Jesus återuppstånden. Tillsammans med främlingen skapar Christ myten om Jesus som sedan blir grunden till en kyrka som kommer ha makt på jorden i nästintill eviga tider. Historia skapas genom en historia. Främlingen motiverar detta inför Christ:
'And he is history and you are the truth,' said the stranger. 'But just as truth knows more than history, so you have to be wiser than he is. You will have to step outside time, and see the necessity for things that those within time find distressing or repugnant. You will have to see, my dear Christ, with the vision of God and the angels.' (s. 125)
Berättelsen relativiserar stora polemiska begrepp som sanning - lögn, nutid - framtid, historia - verklighet ... Till syvende og sidst aktualiseras idéen om the good of the many - i och med att Jesus offras kommer fundamentet till kyrkan kunna etableras.

Den kyrkan ser Jeus själv, i Pullmans tappning, inte som någonting eftersträvansvärt. I en monolog tillåts han förklara varför: hur männen som tror sig lyda Guds vilja skulle börja missbruka den makten och bestämma över och bestraffa sina medmänniskor. Hur allting skulle eskalera till spionage, tortyr och krig. Jesus vision om en kyrka handlar om egendomslöshet, kärlek och öppenhet för alla:
That it should not be like a palace with marble walls and polished floors, and guards standing at the door, but like a tree with its root deep in the soil, that shelters every kind of bird and beast and gives blossom in the spring and shade in the hot sun and fruit in the season, and in time gives up its sound wood for the carpenter; but that sheds many thousand of seeds so that new trees can grow in its place. (s. 199-200)
Vackert beskrivet. Resultatet är subtilt och subversivt.

fredag 5 november 2010

Bokmalans betyg

På mailen idag hittade Bokmalan sitt omdöme för essäen hon lämnat in till sin Science fiction & fantasykurs:

"Thank you very much for your impressive composition! The choice of topic was very good, the quality of the paper is excellent: all three elements of composition are present, structural organization of the paragraphs and descriptive language. Well done – VG."

Det tackar vi för!

tisdag 2 november 2010

A story on Faerie, love and magical music

In this essay I aim to discuss what I find to be the major themes in the novel War for the Oaks by author Emma Bull – love, magic and music. My intention is to discuss how the themes of love and music relate to the realm of Faerie and the concept of magic in the book.

To achieve this goal I aim to use both the novel itself, thoughts gathered from the courses forum and the book review by Michael M. Jones that was included in the syllabus.

To gather my thoughts on the subject I’ll start with some descriptions on Eddi and why she was chosen to be connected with Faerie in the first place. In the prologue the Phouka tells the Glaistig that Eddi “makes music, the kind that moves heart and body.” (p. 13) It is mainly this musicality that leads the Phouka to contact Eddi, first in an off-hand way at the club: “The man had met her look with a silent challenge that made her skin prickle.” (p. 19)

This prickling of the skin is of course a warning for us that something is about to happen, and also a way to show that Eddi is in fact chosen by Faerie. The fact that also Stuart notices the Phouka gives us a clue to the fact that Stuart also has a little magic of his own, which is later established.

All of Eddi’s life seems to circle around the topic of music: “The rhythm of her steps reminded her of a dozen different songs at once, and she hummed one softly to herself.” (p. 24) This description of her suggests that she’s almost filled with music to the brim. Music is so alive in Bull’s world that it almost takes physical form. Actually, when the band is complete with all the band members, Eddi’s musicality gives surprising results, when she unconsciously starts to cast illusions when on-stage (p. 226).

This also shows us how well her musicality connects to the Faerie magic (“Deceptions, illusions and tricks of the light”, as the Phouka says on page 187). Either Eddi’s musicality is a way to make her more receptive to Faerie magic, like an entrance or a short cut. Or music is a magic of its own accord, but compatible with the magicks of Faerie. Like Michael M. Jones writes in his books review on War for the Oaks that “the songs are an essential part of the magic of this book”.

The idea of music as a kind of magic is also strengthen by Eddi’s resistance against glamour – both the Glaistig’s and Willy’s – and is confirmed by the Phouka:
She has her own magic, Willy lad. All poets do all the bards and artists, all the musicians who truly take the music into their hearts. They all straddle on the border of Faerie, and they see into both worlds. (p. 174)
Finally, the fact that the Queen of Air and Darkness allows for the duel to be determined by music seems to settle on the concept of music as magic (p. 301).

The quote above also shows us how thin the line is between Faerie and “our” reality. Musicians and poets have through out history apparently crossed the line very naturally. The author’s description of the Nicollet Mall in the prologue of the book also illustrates how the two worlds co-exist and sometimes overlap. The subtle changes in the text give a more otherworldly feel than the banks and department stores in the first paragraph:
The street lamp globes hang like myriad moons, and light glows in the empty bus shelters like nebulae.[---] Near the south end of the mall, in front of the Orchestra Hall, Peavy Plaza beckons: a reflecting pool, and a cascade that descends from towering chrome cylinders to a sunken walk-in maze of stone blocks and pillars for which “fountain” is an inadequate name. In the moonlight, it is black and silver, gray and white, full of an elusive play of shape and contrast. (p.13)
Through carefully chosen adjectives and parables, Bull creates a change in the ordinary city, leading it to the parallel reality of Faerie. Geographically it seems the same, but the worlds are notably different.

The Phouka (or Robin Goode as he jokingly names himself – a wink to the character of Puck, who disguised himself as Robin Goodfellow ), is certainly a creature of Faerie. Jones writes that the “Fey, after all, are capricious, whimsical, mysterious, and operate on a level completely alien to us.” In the book itself the Phouka’s mercurial temperament is often commented. But he is not only that. He is also the character becoming Eddi’s closest and most reliable friend.

The Phouka is described in the beginning of the book as a threatful and quite menacing presence. Along the way, though, his appearance changes. The playful and teasingly flirtatious approach towards Eddi evolves into a real infatuation and the uncomfortable truce between them actually turns into friendship. Jones summarizes him as Eddi’s “bane, her protector, her nemesis, and her confidante.”

In the strict Seelie court, the Phouka’s status isn’t especially high, as seen for instance in the conflicts between the Phouka and the Sidhe Lord, Willy. And in his relationship with Eddi he seems discontent with some of the structures in Faerie and has plans to change these (p. 318). Jones describes the Phouka as “a ‘common’ Fey with some plans of his own”. The Phouka feels more like a powerful being when away from the hierarchies of court.

One aspect of the Phouka’s discontentment is shown when the actions of Willy are discussed and the Phouka describes his kind’s inability to feel true love, something he is not proud of (p. 186). In his strong reaction we clearly see the Phouka’s feelings of love towards Eddi.

It was my intention to look at how the themes of love and music relate to the realm of Faerie and the concept of magic in the book. My conclusion is that music is portrayed as a magic in its own, although it is related to or compatible with the magicks of Faerie.

This is showed through the facts that the fey always been drawn to human bards, poets and musicians and that they have kind of glamour of their own. The fact that two of the musicians in Eddi’s band actually are fey also shows that they are drawn to music. And, as I concluded earlier in the text, that music is an acceptable form for duelling, seems to settle the question of music as a form of magic.

The major love story in the novel is that of Eddi and the Phouka. My conclusion is that they are drawn to each other because they are portrayed as kind of borderline creatures. They are both familiar and otherworldly for each other, since both of them are involved in two different realities – the human world and Faerie.

fredag 29 oktober 2010

Watchmen på besök!

Eller, i varje fall Watchman! Det är Halloweenvecka på Bokmalans jobb och helt plötsligt hade vi Rorschach på besök. Detta var ju tvunget att förevigas ...

tisdag 26 oktober 2010

Läst under hösten


En del av det jag har läst nu under hösten så här långt hoppas jag orka skriva egna inlägg om snart. En del annat har varit kurslitteratur. Det som inte har varit varken det ena eller andra listas här.

Det är så logiskt att alla fattar utom du - Lisa Bjärbo
Ungdomsskildring ur både hennes & hans perspektiv - två vänner sedan gammalt vars vänskap möjligen är på väg att utvecklas till en kärleksrelation. Klassiskt men fungerar ändå.

Saker som aldrig händer - Johanna Lindbäck
Fint lågmäld ungdomsbok om två unga mäns växlande vänskapsrelation, om kärleksförhållanden, lojalitet och trohet. Lindbäck är verkligen alltid läsvärd! Hon skildrar stora mänskliga känslor och relationer så odramatiskt men ändå trovärdigt och engagerande.

Kvinnor på gränsen till genombrott - Ulrika Knutson
Knutson skriver personligt och lättläst om några av de centrala kvinnorna i och kring Fogelstadgruppen. (Det känns dock som om jag skulle ha läst den här först, och sedan Carina Burmans magnifika biografi om K.J. ... )

Leka med modernismen: Virginia Woolf och Bloomsburygruppen - Ingela Lind
En odyssée över författaren Virginia Woolf och den grupp av modernistiska konstnärer, författare och filosofer som kallade sig Bloomsberries. Om författande, konstnärsskap, vänskap, kärlek & sex, förlagsarbete, politik, filosofi och kritik under 1900-talets första stormiga decennier.

måndag 25 oktober 2010

Nåbelpriset i litteratur & annat fantastiskt

Tack, kära SF-bokhandeln i Malmö, för er underbara blogg! Smart, påläst & så sjuuukt rolig!

Här kan en, så här i Nobelpristider, läsa om det alternativa litteraturpriset Nåbelpriset. Årets vinnare är alltså Stephen King, denna klassiska storproducerande horror-författare!

Läs mer om priset här! Där ges bland annat en förträfflig förklaring till varför det vissa år saknas pristagare:

På några äldre datum är det luckor. Det beror på att denna information var skriven på hålkort som enbart kunde läsas i de specialtillverkade kalkyleringsmaskiner som förstördes i dinosaurieinvasionen från Mars.

Här finns också ett alldeles underbart inlägg om Buffy the vampire slayer, som Bokmalan har blivit "unconditionally and irrevocably in love with" ...

Mycket nöje!

lördag 16 oktober 2010

Willow + Bokmalan= sant?!


Create your own FACEinHOLE

Bokmalan har inte alls haft Buffymaraton på sistone och blivit helt frälst ... Nej då, inte alls ... *visslar oskyldigt*

fredag 1 oktober 2010

Kursmoment 1: A Wizard of Earthsea

Nu är den första boken i kursen Science Fiction & Fantasy avklarad! Jag måste säga att första delen av The Earthsea Cycle av Ursula K. Le Guin inte imponerade stort. Den kändes som en klassisk och bitvis steretyp allåldersfantasy med den fula ankungen Ged och hans kamp mot det onda inom sig själv.

Men den är också skriven relativt tidigt i fantasyns moderna historia och som jag har förstått saken utvecklas böckerna väldigt mycket längre fram i serien (någonting som bland annat diskuteras av den nya zeeländska författaren/bibliotekarien Margaret Mahy).

På vårt diskussionsforum har jag skrivit inlägg framförallt gällande genusordningen i Earthsea. Här kommer två av mina inlägg:

"I absolutely agree with all of you who commented the structure of female characters in Earthsea. This is also surprising knowing how Le Guin wrote Left hand of darkness and thoroughly explored gender issues.

Both the lack of female characters and the form of the ones appearing are troubling. The character Serret is the only female appearing more than once and in any larger sense. And her part as an evil temptress feels really archetypical and sad.

But one thing that’s interesting with the social structures of Earthsea is that most inhabitants seem to be of some colour. This is rarely the case in western fantasy, which tends to be quite ethnocentric. Did anyone else reflect on this?"



"I agree with T – very interesting questions, E! Questions that brings me dangerously close to thoughts of the author as a person, and not just the implied author.

In an excerpt from a doctoral dissertation on Western fantasy fiction for children found on Le Guin’s webpage, Sharada Bhanu discusses the difference between the female characters in the first trilogy, compared to Tehanu, the fourth part in the series:

“[---] the text has emerged from a growth in consciousness on the part of the author and a changed cultural ethos, in particular the feminist movement. ‘Weak as women’s magic; wicked as women’s magic’ goes a saying in Earthsea, the school of Roke admits no women. Women, particularly in Wizard and Shore are weak, wicked, marginalised, missing or dead. Tehanu redresses the balance by presenting a woman’s world, interests, magic and problems
[---]."

I haven’t read more than the first part myself, but it really sounds like the author was influenced by a feministic insight and actually constructed her characters differently as a consequence of this.

In a Q&A section in The Guardian Le Guin answers a question on how she had reconsidered Earthsea and its inhabitants between part 3 and 4:

“Briefly, what happened in the 17 years between Farthest Shore and Tehanu was that feminism was reborn, and I became 17 years older, and learned a good deal. One of the things I learned was how to write as a woman, not as an honorary, or imitation, man. From a woman's point of view, Earthsea looked quite different than it did from a man's point of view.”

It’s maybe not entirely kosher to bring in the words of the author as a person into a literary discussion, but I still found it quite interesting.

I wasn’t as impressed by A wizard of Earthsea as I’ve always thought I would be. I found it to be a very traditional fantasy novel (and yes, I’m aware of the fact that it’s early on in the history of fantasy =), clearly very Tolkienesque. The gender issues feel very unmodern as well.

But I’m very curious about the later books in the series – they sound very interesting!"

***

Nästa bok blir Emma Bulls War for the Oaks - jag rapporterar vidare!

tisdag 28 september 2010

Bokmalans bokmässa

Bokmalan har varit - inte helt olikt andra bokmalor och malar där ute i landet - på Bok- och biblioteksmässan i Göteborg!

En fantastisk sak med Bokmässan är så klart att vandra runt i den enorma utställningshallen (med 895 utställare!) och betrakta detta vimmel och mymmel av böcker, bokförlag, bokhandlar, antikvariat, tidskrifter, debatter, författarpresentationer och samtal.

Det är också roligt träffa kollegor inom de bok- och litteraturrelaterade yrkena. Det var extra härligt att träffa mina BHS-kumpaner Y och I igen - det var alldeles för länge sedan! Y deltog i en debatt om nordiska feminismer på fredagseftermiddagen, som jag lyssnade på. Jag passade också på att köpa en prenumeration på Bang åt mig själv i 30-årspresent och fick då Liv Strömquists nya album på köpet - yay!

Med ett seminariekort i högsta hugg fastnade Bokmalan lätt i den flora av föreläsningar, seminarier och debatter som finns att lyssna på. Via Bokmässans community kan du se en lista över alla seminarier som undertecknad bevistade.

Många diskussioner fördes om hur bokmarknaden ska utvecklas i en alltmer digital tid (liksom både film-, tv- och musikbranscherna har gjort) och vad som kommer att bli bibliotekens och bibliotekariernas roll i denna utveckling. Mycket spännande och högst relevant för oss bibliotekarier att fundera på.

Ett sådant seminarium - Sociala medier och bibliotek - finns sammanfattat via Högskolan i Borås, och mina åsikter sammanfattas väl av kulturskribenten Jonas Thente i Dagens Nyheter.

Annat spännande som jag hittade var en avhandling om vampyren i litteraturen, som litteraturvetaren Anna Höglund skrivit - Vampyrer: En kulturkritisk studie av den västerländska vampyrberättelsen från 1700-talet till 2000-talet.

Jag lyssnade på Sofi Oksanen tala om estnisk historia och hörde Inger Edelfeldt läsa ur sin nya bok, Samtal med djävulen. Ett seminarium gav tips på hur World of Warcraft kan användas i undervisningen och på ett annat diskuterades nordisk feminism.

Och detta är ändå bara en bråkdel.

Det finns helt enkelt en hel värld av möjligheter på Bokmässan.

måndag 13 september 2010

Dags för ytterligare förkovran

Bokmalan har återigen anmält sig till en högskolekurs; denna gång en engelsk distanskurs vid Högskolan i Halmstad om science fiction och fantasy. (Inte helt otippat, kanske?)

Kurslistan ser ut som följer:

Emma Bull, War for the Oaks
Arthur C. Clarke, Rendezvous with Rama
Neil Gaiman, Coraline
Tanith Lee, Biting the Sun
Ursula K. LeGuin, A Wizard of Earthsea
Elizabeth Moon, Speed of Dark

Just nu håller jag på med A wizard of Earthsea. Jag återkommer med vidare rapporter!

måndag 6 september 2010

Och läsandet går bra?

På sistone har den lilla fritiden som blev kvar verkligen lagts på sömnad samt dvd-boxar. Därför kommer här bara en kort läsrapport från augusti.

Jag plöjde del 9 i Sookie Stackhouse-serien (Dead and gone av Charlaine Harris).

En medelmåttig ungdomsroman av Ann Brashares (Pilträdens systrar: Vänskapen växer) slank ner, liksom en skräpromantisk/ historisk roman om Visby (Ödets hav av Elisabet Nemert).

Förutom några recensionsböcker var det nog allt.

Jag har nu kommit hälften ungefär i Joyce Carol Oates Svart flicka, vit flicka, som tyvärr inte direkt övertygar, och har också läst de första fyrahundra sidorna i Perdido Street Station, som jag har fått låna av M. Det känns roligt att läsa mer av China Miéville, som har stått på läsa-mer-av-listan.

Hitills gillar jag den stenhårt, även om den inte alls känns som en typisk Bokmalanbok. Det är en urban dystopi med magiska inslag. Språket består till stor del av miljöbeskrivningar som dryper av elände och storstadssmuts. Mitt i staden pulserar den enorma stationen Perdido Street som ett urbant hjärta.

Men, misärartat som det är, tycker jag att skildringarna ändå ger en ton av att det - trots allt - funkar. Trots smuts, fattigdom, segregering, orättvisa klassklyftor och allt som finns i staden så lever folk - älskar, söker gemenskap, arbetar, engagerar sig i konst, vetenskap, politik, varandra ... Människor överlever inte bara, utan lever.

Jag hoppas på att skriva ett ordentligt inlägg sedan när boken är färdigläst. So far, so good, som en säger. Vi får se vart hösten leder oss ...

onsdag 18 augusti 2010

Mini-me!

Så här fin kan en liten bibliotekarie i cernitlera se ut! Min begåvade elev Amanda har återigen varit i farten och har denna gång återskapat både undertecknad och hennes bibliotekariekollega i miniatyrformat ... Nu står vi båda och håller vakt på lånedisken! Otroligt roligt.




måndag 2 augusti 2010

Love as thou wilt


Sedan i maj, då jag hade läst färdigt den första trilogin, har jag försökt skriva ett blogginlägg om Jacqueline Careys serie Kushiel’s Legacy. Jag började skriva … men insåg att det skulle bli alldeles för långt. Istället fortsatte jag med den andra trilogin och insåg att inlägget knappast skulle bli kortare av det.

Men samtidigt känner jag att jag måste få till ett inlägg – detta har varit undertecknads mest intensiva läsupplevelse på hur lång tid som helst. Det kan inte passera obemärkt förbi.

Serien är en alternativhistorisk fantasysvit som framförallt utspelar sig i något slags historiskt Europa. Modet hintar om både gotik och renässans – tiden skulle lika gärna helt enkelt kunna vara på fantasytiden. Basen i Careys serie är landet Terre d’Ange, som känns igen som Frankrike. Där råder ett polyteistiskt system baserat på gudomen Elua och dennes följeslagare, vars grundprincip är denna: Love as thou wilt.

I den första trilogin, som består av Kushiel’s Dart, Kushiel’s Chosen och Kushiel’s Avatar, följer vi en ung flicka vid namn Phèdre. Hon växer upp som föräldralöst barn vid ett av husen i the Court of Night-Blooming Flowers, där kärleksgudinnan Naamah dyrkas genom ett system av prostitution.

Vid tio års ålder leder Phèdres enda fysiska defekt – en blodröd fläck i ena ögat – henne till att bli adopterad av en adelsman, Anafiel Delaunay, som är djupt inblandad i spionage och politiska intriger. Denne känner igen Phèdre för det hon är – en anguissette, en person utvald av den mäktiga guddomen Kushiel att känna njutning genom smärta. Delaunay utbildar Phèdre och hennes fosterbror Alcuin till att bli kombinerade kurtisaner och spioner genom att bland annat lära dem flertalet språk.

Detta är upptakten till Kushiel’s Legacy och trots att jag redan nu har skrivit långa stycken så säger det egentligen ingenting. You’ve ain’t seen nothing yet, som det så vackert heter. Den andra trilogin - Kushiel's Scion, Kushiel's Justice, Kushiel's Mercy - har en ung pojke vid namn Imriel som huvudperson.

Men jag vill egentligen inte avslöja så mycket av handlingen eftersom Carey faktiskt är något så ovanligt som en författare som lyckas överraska. Detta är en av de saker som jag tyckte bäst om med serien.

Det första jag fastnade för var hennes språk. Det är sirligt, ålderdomligt och så skickligt konstruerat att jag ibland var tvungen att läsa om stycken för att det var så vackert. Det är svårt att föreställa sig att någon född i vår tid kan på ett så naturligt sätt hålla en sådan arkaisk ton.

Det andra som jag föll för var det kärleksparadigmet som råder i Terre d’Ange: Love as thou wilt. Vilket innebär att homo- och bisexualitet är i princip lika normativt som heterosexualitet (dock inte fullt ut då bara heteroäktenskap skildras). Det finns också rum för polyamorösitet, både genom kurtisanssystemet (som är heligt och högt värderat) och genom att en kan exempelvis gifta sig med en person men utse andra som sina officiella älskarinnor/älskare.

Phèdre själv tecknas som bisexuell och hennes största sexuella affär (destruktiv och mycket, mycket erotisk) är med den vackra och farliga Melisande Shahrizai.

Genusmässigt är också Terre d’Ange intressant, då det inte görs någon statusmässig skillnad på kvinnor och män exempelvis vad gäller ägande och ämbeten. När serien tar sin början står en kvinnlig Dauphine på tur till tronen. Grannlandet Alba har förvisso manliga regenter men ämbetet ärvs matriarkalt, vilket innebär att den nuvarande regentens systerson står som tronarvinge.

Kurtisansystemet utgörs också både av män och kvinnor, vilket inte heller är någonting som diskuteras eller ifrågasätts.

Det märks att Carey har kontroll på sitt eget omfattande material. De trådar som presenteras i hennes nästan-tusen-sidor-per-del-långa-romaner knyts väl ihop. Bikaraktärerna, oavsett hur många och små, är väl genomarbetade. (Ibland är hon lekfull, som exempelvis när hon döper en karaktär som är specialist på trummor till Audine Davul.)

Det märks att Carey gör mycket historisk research då hon bygger upp sin sekundärvärld och de olika länderna som besöks vilar på fakta från sina verkliga historiska förlagor (exempelvis Eire - Irland, Alba – Skottland/Storbritannien, La Serenissima – Venedig).

Ytterligare en sak som gör serien så stark är att karaktärer tillåts vara komplicerade. Inte ens rikets stora förrädare förenklas till skurkar. Phèdre själv balanserar ljus och mörker inom sig och är inte alls någon jag alltid sympatiserar med (vilket också gäller den andra seriens protagonist, Imriel).

De många erotiska inslagen är inte heller alltid konventionella. Då Phèdre är både en kurtisan och en anguissette handlar mycket av sexlekarna om njutning på (och bortom) gränsen till smärta. Ibland blir det ganska magstarkt.

Serien är episk, om än inte vad gäller tidsspannet. Men väl i antalet karaktärer, politiska intriger, olika städer och länder som personerna reser till och banden de där knyter. Serien är egentligen low fantasy – de magiska elementen är få men skickligt utnyttjade.

Careys kanske främsta styrka är att hon inte väjer för någonting. Hon låter historien bli så mörk och så hopplöst nattsvart att jag som läsare blir arg och nästan slänger ifrån mig boken. Ibland rann tårar hejdlöst ned för mina kinder även fast jag satt på tunnelbanan och läste.

Ett sådant stycke är en beskrivning av en kyss efter ett mycket långt och mörkt parti (ni kommer att förstå vidden av den kyssen när ni väl kommer dit ... men visst är det en fantastisk beskrivning?):
That kiss, I cannot describe. It was like a poem, a prayer, a homecoming unlooked-for. It was like dungeon walls crumbling to reveal a glimpse of sky. It shook me to the very roots of my soul. (Kushiel's Avatar, s. 517)
Carey låter inte sina karaktärer klara sig undan faran med en hårsmån. Oftast låter hon sina karaktärer överleva men inte utan att de får betala. Dyrt.

Men detta innebär att jag som läsare blir överraskad. Ibland till och med chockad. Det innebär också att det hoppet som finns i berättelsen, den kärleken, lojaliteten och viljan att överleva, tillsammans, blir så ofattbart mycket starkare. Liksom min läsupplevelse.

söndag 1 augusti 2010

Bokmalans sommar

Plötsligt har en månad gått igen - tiden går verkligen rekordsnabbt! Sommaren har inte alls innehållit så mycket läsning som jag hade tänkt mig. Däremot har jag hunnit med andra viktiga saker som att kolla på L word och sy historiska kläder samt rida dromedar i Sahara ...

Jag har däremot läst färdigt Jacqueline Careys andra trilogi om Terre d'Ange - bland det absolut, absolut bästa jag har läst på flera år! Det är faktiskt så otroligt bra att jag knappt tycks kunna sammanfatta läsningen i ett blogginlägg, ens en gång. Jag ska dock försöka.

Sedan har jag plöjt igenom del fem till och med åtta i Charlaine Harris serie om Sookie Stackhouse. Underhållande och bitvis spännande, men knappast briljant. Jag tycker faktiskt att tv-serien True Blood känns mer originell och stämningsfull. Det är inte ofta en föredrar det visuella mediet framför boken det bygger på, men det händer uppenbarligen ibland.


Nyss har jag avslutat The Uncommon Reader av Alan Bennett, en fin liten läspärla där författaren har lånat Englands drottning till huvudkaraktär.

Ett slumpmässigt besök på bokbussen som (tydligen) stannar precis utanför slottet får drottningen att pliktskyldigast låna en bok. Läsningen sparkar igång en bokslukarprocess hos regenten som får närmast karnevaliska konsekvenser, då kökspojken Norman får anställning som hennes litterära assistent och maktordningen kring hovet möbleras om.

Drottningen beklagar sig för sin privatsekreterare över slöseriet med alla författare hon har talat med utan att ha läst deras böcker:
'But ma'am must have been briefed, surely?'
'Of course, said the Queen, 'but briefing is not reading. In fact it is the antithesis of reading. Briefing is terse, factual and to the point. Reading is untidy, discursive and perpeptually inviting. Briefing closes down a subject, reading opens it up.' (s. 21)
Språket är urbota brittiskt, torrt och knastrigt och lågmält humoristiskt. Några underbara citat om läsningens fröjder fastnade särskilt, framförallt denna ordväxling:
'I would have thought,' said the Prime Minister, 'that Your Majesty was above literature.'
'Above literature?' said the Queen. 'Who is above literature? You might as well say one was above humanity.' (s 115)
Väl sammanfattat och gott så ...