Läsrapport från sommarens slut och höstens början

Kanske ska jag ändå, så här i slutet av oktober, plita ner några korta rader om det andra som har blivit läst i slutet av sommaren och början av hösten. Det har blivit en ganska blandad kompott denna gång.

Nyligen har jag plöjt igenom en del av höstens nya ungdomsböcker, men de skall föräras med ett eget inlägg, tänkte jag.


Son of Avonar - Carol Berg (The Bridge of D'Arnath; 1)
Jag fick låna en fantasyroman av en av mina forna biblioteksstammisar. (Egentligen två, men jag har läst den andra än - The Final Empire, Brandon Sanderson.)

I sekundärvärld, the Four Realms, följer vi Seri i två olika tidslinjer. I berättelsens början lever hon ett fattigt, isolerat liv i en stuga där hon en dag stöter på en naken man, halvgalen och på flykt från kungens vakter. Detta är berättelsens nu.

Seris förflutna innebar ett liv som dotter i en adelsfamilj, uppvaktad av kungen själv. Långsamt visas den passionerade kärlekshistoria med en magiker som oundvikligen tycks leda till ett abrupt och olyckligt slut.

Magi är nämligen förbjudet i riket och belagt med dödsstraff.

Till en början på grund av trots, hjälper hon den främmande mannen och de ger sig ut på en klassisk quest-resa tillsammans med andra aktörer i dramat. Men efter hand som berättelsen fortlöper visas hur mycket deras livsöden faktiskt är sammanfogade.

Jag är förtjust i karaktären Seri - hon är tuff, självständig och ganska grining, vilket jag uppskattar. Men överlag känner jag igen lite för mycket av handlingsmönster och karaktärstyper för att den ska ge någon särskilt omvälvande läsning.


Julia - Anne Fortier
Jag älskar bokens omslag. Jag älskar också idén - att en ung kvinna, rotlös i världen, reser till Italien och upptäcker att hon är ättling till verklighetens Julia, från Romeo och Julia. Själva boken är ... okej.

Förvecklingarna är lite för snåriga och långsökta. Språket är okej, men inte mer. Karaktärerna har potential till att vara charmiga, intressanta och mångfacetterade (exempelvis Umberto är en jättespännande karaktär).

Men de skildras för spretigt och blir därför inte tydliga. Konflikten mellan tvillingssystrarna känns väldigt oetablerad - varför spenderar de större delen av historien med att verkligen avsky varandra?

De partier som fungerar bäst är när författaren skapar de fiktiva historiska dokumenten som berättar om historien om Romeo och Giulietta i flera olika versioner. Där får hon till tonen och stämningen fint.

Den är bitvis underhållande, spännande och charmig, men själva grundidén hade kunnat bjuda på mycket, mycket mer.


Säg ifrån! - Stéphane Hessel
Denna lilla stridsskrift från en fransk elitdiplomat och koncentrationslägeröverlevare i 90-årsåldern har spridit sig snabbt över Europa. I den svenska upplagan skriver några inhemska journalister också ner sina tankar kring texten, som Åsa Moberg och Göran Greider.

Bland annat menar Hessel att vi måste gå bort från en apatisk och likgiltig inställning till livet. "Indignationen är motståndets drivkraft", använder Hessel som en rubrik (s. 26).

Det finns ingen anledning att inte alla människor ska kunna leva ett värdigt liv. Efter andra världskriget startades ett enormt återuppbyggnadsarbete och mycket av den välfärd vi i Europa har blivit vana vid, började här. Hessel skriver:

De styrande är skamlösa nog att påstå att staten inte längre har råd med sådana medborgerliga omsorger. Men hur är det möjligt att man idag saknar medel att bevara och utveckla de här sociala erövringarna?" (s. 26)

När det idag, som Hessel vidare påpekar, skapas mer rikedomar än någonsin i väst. Problemet är att "penningaväldet" aldrig tidigare har varit så etablerat i alla höga maktskift, aldrig mer egoistisk. Klyftorna mellan rika och fattiga ökar lavinartat. Välfärden monteras ned.

Vad kan vi då göra? Hessel skriver:

Min önskan är att var och en av er skall finna något som gör er upprörda. Det är värdefullt. När vi upprörs över något, som jag över nazismen, blir vi engagerade, stridbara och stolta. Vi deltar i ett historiskt flöde, ett mäktigt historiskt flöde som behöver vår personliga energi för att dra vidare. (s. 26)

Underbart formulerat. Hoppfullt, sant, inspirerande. Och himla svårt.


Mio, min Mio - Astid Lindgren
Denna sagopärla fick jag äran att recensera för ett tag sedan. Det var en härlig omläsning, dessa Bo Villhelms Olssons äventyr som prins Mio i Landet bortom fjärran.

Lindgren skriver en fantasyklassiker för unga läsare som fungerar fint för många åldrar. Särskilt som högläsning; språket är repetativt, som sagans form sig bör, och stillsamt vackert.


Phoenix bok - Eden Maguire (Beautiful Dead; 4)
Sista delen i serien om Darina, som tvingas utreda flera mordfall i den lilla staden Ellerton där hon bor. Fyra ungdomar dog under loppet av ett år och fyra ungdomar blev kvar i denna värld som osaliga andar/zombies/änglar - Beautiful Dead. Tre av dessa har Darina hjälpt finna frid; den enda som kvarstår nu är hennes älskade Phoenix.

Det jag gillar med serien är den klaustrofobiska småstadsmiljön, klasskillnaderna, buset på stan och hopplösheten. I bästa fall tänker jag emellanåt på Twin Peaks.

Jag kan tänka mig att köpa det mesta i denna serie: det mediokra språket, den gränslöst passionerade kärleksaffären (trots att de bara var ihop två månader innan Phoenix dog), konceptet med de osaliga andarna som bor i något slags kollektiv ...

Men inte att sagda kollektiv döper sig själva till Beautiful Dead. Det känns högst otroligt och sticker ut än mer när boken läses i översättning.


Rosornas arv - Leila Meacham
Själva handlingen känns besläktad med Borta med vinden, vilket i min bok är en positiv sak. Mary Toliver (läs: Scarlett O'Hara) kommer från en gammal anrik bomullsodlarsläkt i den lilla staden Howtbutker, sedan barnsben nära vän med de tillika framgångsrika släkterna Warwick och DuMont.

Dessa familjers livsöden vävs samman i flera generationer och kretsar kring affärer, krig, äktenskap och förvecklingar, med släktgodset NN i centrum. Godset som splittrar familjer, söndrar kärlekspar och bara tycks leda till olycka.

Boken är dock inte välskriven. Språket är medelmåttigt, banalt rent av. Karaktärerna är inte trovärdiga och mycket berättas rakt upp och ner, utan att skildras. Flera strukturella problem finns också, som de okritiska skildringarna av slaveriet och genusordningen, där Mary straffas för att hon inte vill ge upp sitt gods till förmån för en position som mor och fru.

Tyvärr.


Sherlock Holmes 1: The Trial of Sherlock Holmes - Leah Moore, John Reppion and Aaron Campbell
Leah Moore, dotter till seriegurun Alan Moore, har tillsammans med ett gäng andra skapat en ny Sherlock Holmes-historia i seriealbumsformat.

Även om jag håller med J, som påpekar att det verkar högst otroligt att Holmes tappar fattningen och blir fängslad, så gillade jag denna serie.

Den språkliga tonen är helt rätt och rutorna är väldigt vältecknade i en stil som passar Sherlock Holmes-stämningen väl. Det viktorianska, dimmiga London med droskor och gaslyktor ... Jag gillar't.

Sherlock-frossan fortsätter, för övrigt. Just nu håller jag på att kolla igenom Murder Rooms: Mysteries of the Real Sherlock Holmes. Riktigt, riktigt bra! (Framförallt Ian Richardson som Dr Bell.)


En vampyr föds - Darren Shan (Legenden om Larten Crepsley; 1)
Just som jag var färdig med att recensera den långa vampyrsviten om Darren Shan, dök författaren upp med en prequel-serie, där vi får följar hur Darrens mentor, Larten Crepsley, blev vampyr.

I likhet med Shans tidigare delar är boken mycket lättläst, charmig, våldsam och väldigt grabbig. Snabb och enkel underhållning.


Dear John - Nicholas Sparks
En helt rakt berättad historia, nästan helt utan skildringar, miljöbeskrivningar eller några djupare personporträtt, om en ung amerikansk soldat som möter kärleken på en sommarpermission och planerar ett civilt liv med henne. Men då planen kraschar in i World Trade Center tar han återigen värvning och riskerar att förlora allt.

Jag blev väldigt förtjust i filmen The Notebook, som är byggd på en roman av Sparks, och jag kan tänka mig att jag kommer att gilla filmversionen av Dear John också.

Men som bok betraktad är den blek. Den känns inte litterärt berättad och vad blir den då, då den ändå är i bokform?


Om Om - Staffan Stenudd
Denna recensionsbok dök upp i min brevlåda och är en liten svensk dystopi från 70-talet. Naturligt nog är det stora katastrofscenariot ett kärnvapenkrig och en överlevnadsverklighet med strålskadesjuka människor gömda nere i Stockholms tunnelbanor skildras trovärdigt och otäckt.

Historien tar sedan ett annat spår och berättar om pojken Om (både som i meditationsmantrat och om uti fall att), som blir den enda överlevande på planeten Jorden. Hans verklighet är obegränsad och hans gåvor stora.

I mötet med en annan planets kultur ställs frågor kring mänsklighet, moral och möjligheter på sin spets. En intressant historia - väldigt enkelt berättad och konstruerat men med mycket stoff.


Slut på läsrapporten!

Sjukt bra tv-serier!

Sedan i somras har jag tittat ikapp på flera tv-serier som genom åren har lockat mig, men som jag av en anledning eller annan, aldrig riktigt tittat ordentligt på. Och jag måste säga att i princip allt jag har sett verkligen, verkligen har fallit mig på läppen. Jag har helt enkelt sett ett antal sjukt bra tv-serier!


Buffy the Vampire Slayer
Denna vampyrklassiker behöver egentligen ingen närmare presentation. Joss Whedon plockar godbitar från flera genrer (exempelvis high school-serier, ostig amerikansk sf/äventyr samt, förstås, vampyrtraditioner) och ger oss en klassisk blond valleygirl som slåss som en gudinna. (Nästan.)

Med odödliga nördkaraktärer som Willow (vars resa från blygt hackergeni till megamäktig, lesbisk Wiccadrottning är en inspiration för många nördtjejer runt om i västvärlden) och den ständigt snälla och ständigt undanskuffade Xander, finns det något för alla.

Bibliotekarier, i synnerhet, kan glädjas åt den underbart urbota brittiska, vansinnigt torra och boknördiga Giles (särskilt i episoden A New Man, där Giles blir förvandlad till en demon. Extremt roligt.)

Favoritepisoden Hush har fantastiska skurkar, med en estetik som lutar åt suggestiv graphic novel-tradition. En annan favorit är det ofattbart sorgliga The Body, som jag inte kunde sluta gråta över.

När jag har sett ströavsnitt av Buffy på tv genom åren har jag tyckt att det har varit charmig, ostig underhållning. Inget mer. Nu när jag har sett alla säsonger i ett svep tycker jag att det finns så mycket mer.

Bra action, absolut. Fantastisk dialog, smart och väldigt witty. Förträffliga oneliners. Bra genustänk. Ett seriöst lesbiskt förhållande i centrum, relativt tidigt i modern amerikansk tv-historia. Sköna karaktärer, förstås, men som faktiskt också växer och utvecklas. Och som tillåts vara mångfacetterade.



Firefly
Om någon hade sagt till mig för ett år sedan att jag skulle titta på en tv-serie i genren space western och dessutom älska den, så skulle jag bara ha fnyst. Men det var innan jag hade plöjt alla säsonger av Buffy och insett Joss Whedons storhet.

Så Firefly blev det. (Och filmen Serenity ... plus att jag har köpt in de första två seriealbumen till min bibbla också ... )

Western-ploten: En misantropisk och cynisk kapten (med det passande smeknamnet Mal) slogs på rebellernas sida (brunrockarnas) i kriget mot etablissemanget. Sedan dess är han laglös och livnär sig som smugglare. Det enda han har i livet är sin trogna springare (Serenity) och sin lojala crew.

Sountracket är fantastiskt! Bästa westernmusiken. Att Whedon själv har skrivit temat ökar ju bara hans coolhetsfaktor ytterligare ...

Science fiction-ploten: Rebellerna kämpade mot ett intergalaktiskt imperium (the Alliance). Mals trogna springare är i själva verket ett rymdskepp. Smugglingen sker i rymden, då människor har koloniserat stora delar av universum.

Genreblandingen fungerar fantastiskt bra. Överraskande så.


Heroes
Flera människor runt om i USA och Japan börjar upptäcka att de har övernaturliga förmågor. Deras livsöden är sammanflätade, trots att de kanske aldrig ens har träffats tidigare.

Än så länge har jag bara sett första säsongen och jag har hört att den inte alls fortsätter lika starkt. Men jag blev helt såld på denna första säsong. (Jag såg den två gånger på rad. Inklusive extramaterialet.)

Jag tycker otroligt mycket om:

- Blandningen mellan det helt övermänskliga/övernaturliga/högtidliga med att människor har extraordinära förmågor och ger sig ut med ambitionen att rädda världen och det moderna/vardagliga. Den återkommande profetiska meningen "Save the cheerleader, save the world" sammanfattar stämningen väl.

- Karaktärerna! Peter Petrelli kan mycket väl vara en av mina bästa hjältekaraktärer hittills - en rikemansson som har all världens chans till pengar och makt, men som istället väljer att utbilda sig till sjuksköterska med inriktning på palliativ vård.

Dennes superhjältekraft visar sig sedan vara att han kan absorbera andra personers förmågor, genom att han tänker på dem när han vill bruka förmågan. Han omnämns som en empath. Ett underbart koncept, tycker jag.

- Comic book/graphic novel-känslan i hela estetiken. Så klart påverkas det mycket av den synske konstnären Isaacs skisser och målningar, som visas frekvent i serien. Men inspirationen är större än så. Och det är plågsamt snyggt.



True Blood
Så klart. För en gångs skull ett fall där jag tycker mer om det visuella mediet än om böckerna det bygger på. Böckerna är charmiga och underhållande. Men serien tycker jag har något mer.

Miljöerna är den djupaste amerikanska träsksödern, som i sig själv har en särskild suggestiv stämning, en särskild dialekt, intressanta samhällsfenomen och potential för djupt rotad rasism och religiös fanatism.

Denna plats passar väldigt väl att kombinera med de övernaturliga elementen och strukturerna, som vampyrernas strikt hierarkiska samhällssystem och hamnbytarnas mer individualistiska.

När vampyrerna "kommer ut" ur sina kistor och avslöjar för världen att de finns, kan förstås många paralleller dras till olika former av rasism och diskriminering.

Karaktärerna är inte alltid helt inbjudande, vilket känns befriande. Sookie är en helperky autodidaktisk white trash-tjej med telepatiska förmågor, stor integritet och stark moral. Vampyren Eric som uråldrig och helt opålitlig vikingavampyr är en fröjd för ögat. Hamnbytaren Sam är fin favorit; en variant på den klassiska filmrollen the boy next door.

Jag har bara sett de två första säsongerna än så länge, men ser fram emot fortsättningen. Just det, nämnde jag att serien är väldigt våldsam? Och innehåller mycket sex? Åh, inte det? Ja, nu vet ni, i alla fall.

So little time, so much to do!

Helt plötsligt var en sådan period. När det händer Flera Stora Och Inte Positiva Saker. Och sjukdomar florerar. Och kalendern är fullklottrad med Tider, Deadlines, och Plikter.

Då förstår jag. Håll i hatten och se framåt. Close your eyes and think of England. Eller motsvarande överlevnadsstrategi.

Jag har i varje fall just läst ut karamellen Igelkottens elegans av Muriel Barbery. En sorgsen och hoppfull fransk feel good-roman om extraordinära och excentriska människor som lyckas få till äkta möten och samtal över (påstådda) gränser som klass, etnicitet, kön och ålder.

Jag är fortfarande begeistrad över Cory Doctorows Makers. Den förtjänar ett inlägg. (Läs den gärna själva så länge - här, exempelvis.)

I övrigt har jag läst:

Den vita katten - Holly Black
Hårdkokt urban fantasy-historia där en del föds med övernaturliga gåvor. De kallas berörare och anses vara andra klassens samhällsmedborgare. På grund av diskriminering och utanförskap har de tvingats organisera sig i maffialiknande klaner och Cassel föds in i en sådan klan. Problemet är bara att han inte har någon gåva. Eller ...?

The World According to Groucho Marx - David Brown
En biografi om den geniale Groucho Marx, vilket passade bra efter höstens Bröderna Marx-maraton. Ska vid tillfälle skaffa mig både Grouchos och Harpos respektive självbiografier. Torde bli intressant läsning!

Sherlock Holmes: A Study in Scarlet, The Sign of Four - Sir Arthur Conan Doyle
Självklart på grund av nya Sherlock har jag börjat läsa om Sherlock Holmes, vilket jag inte har gjort sedan jag var liten. Efter att ha tittat mycket på Agatha Christie-filmatiseringar på sistone, där det kan vara nog så klurigt att lista ut whodunit, kan jag säga så här: i Doyles historier är det inte svårt, utan omöjligt.

Eftersom mitt i historien så kommer en lång tillbakablick som utspelar sig någonstans exotiskt, där människor för oss helt främmande gör saker som i själva verket så småningom leder fram till den situationen där läsaren befinner sig ...

Men det är kul. Lättläst men snyggt språk, karismatiska karaktärer och spänning. Jag gillar det fortfarande.

Beastly, ett odjur - Alex Flinn
Kimberlie: Främlingar, Kim M. Kimselius
TimeRiders - Alex Scarrow
Några recensionsböcker som inte har lämnat något större intryck ... En modern Skönheten & odjuret, en äventyrlig flickbok (i brist på bättre beskrivning) samt en actionfylld tidsresenärshistoria.

Det händer nu - Sofia Nordin
En superfin ungdomsroman om svårigheterna i att bli kär i sin bästa vän, som Stella blir i Sigrid. Nordin skriver så, så bra! Klart, välformulerat språk, sympatiska karaktärer, allvarligt, sorgligt, roligt och helt trovärdigt.

Elsewhere - Gabrielle Zevin
En intressant ungdomsroman som handlar om livet efter döden, där man föryngras till den dagen då man återföds till jordelivet igen.

Perdido Street Station

Plats: Den enorma och dystopiska staden New Crobuzon i China Miévilles sekundärvärld Bas-Lag.

Varje ortsnamn i staden liksom dryper av elände: Badside, Skulkford, Griss Fell. Floderna som rinner genom staden heter Canker och Tar.

Vilka bor där? Vilka gör det inte, är väl snarast frågan? Människor, ja. Men också kaktusfolk, ett krigarfågelsläkte från öknen (Garuda), vattenvarelser (Vodyanoi), människor delvis omgjorda till maskiner (Remade) och humanoida insekter (Khepri).

Flygande varelser som Wyrmen finns, liksom parasitsläkten som måste leva i andras kroppar (Handlingers) men också spindelliknande gudomar (Weavers) som rör sig mellan olika dimensioner och inte bryr sig om någonting annat än huruvida händelser till ett snyggt mönster i världssväven.

Vad gör de där? En del lever vardagliga liv med bostäder, familjeliv eller liknande, arbete och kollektivtrafik. Den enorma stationen Perdido Street Station är stadens mekaniska hjärta och är också titeln på boken ifråga.

Andra kämpar mot den korrupta regimen genom att i hemlighet trycka motståndspublikationen The Runagate Rampant. En del hänger i sjabbiga konstnärskvarter medan somliga sysslar med droghandel och andra kriminella verksamheter. Vissa är forskare eller sysslar med magi (thaumaturgy).

Teknologin är retrofuturistisk, mekanisk, smutsig och flera gånger baserad på ångkraft. Skjutvapnen som finns är framförallt flintlåspistoler.

Vad tycks problemet vara? Förutom ett stort missnöje med regimen, fattigdom, segregation och allmän misär, finns ett aktuellt problem som handlar om liv och död. Flera stycken lovecraftska monster, slake-moths, har släpps fria i staden.

De hypnotiserar alla tänkande och kännande arter med sina vingar för att sedan sluka deras medvetanden. (Den som lyckas ta sig till kapitel 31 får en inte alltför angenäm beskrivning av detta. I detalj.)

Både regimen och den kriminella undervärlden är dock intresserade av att behålla de monstruösa varelserna vid liv, då deras mjölk fungerar som en kraftfull drog (dreamshit), och handeln men denna drog är värd enorma pengasummor.

En typisk beskrivning av staden: "That night, in the swollen dark hours after a brief spew of rain had hosed the city down with dirty water, the door to Isaac's warehouse was pushed open. The street was empty. There were minutes of stillness. Nightbirds and bats were all that moved. Gaslight guttered." (s. 346)

En annan representativ mening: "And then, for a moment, the creature was caught spreadeagled in the sky, the light caught it full on and time seemed to stop at the sight of the thing's awesome, unfathomable and terrible beauty." (s. 646)

Det vanligast förekommande ordet: Cul-de-sac. Alternativ Culs-de-sac.

En detalj jag gillade: När de svär så svär de i plural, som godsdamn istället för goddamm.

Slutligen: China Miéville kan verkligen, verkligen skriva. Både rent språkligt och sättet han konstruerar sin sekundärvärld. Jag är imponerad.




Bilden kommer från Flickr och är gjord av Mystery Monotreme (Vladimir Verano). ©

Slut på kursen!

Nu har jag avslutat min högskolekurs om 7,5 poäng - Science fiction & Fantasy - med högsta betyg. Känns fint!

En extra bonus är också att jag nu kan välja böcker själv hela våren, vilket jag verkligen ser fram emot.

Kursmoment 6: The Speed of Dark

En av 2010 års främsta läsupplevelser var Elizabeth Moons roman The Speed of Dark, som ingick i min kurs.

Den utspelar sig i en snar framtid och följer en ung man vid namn Lou Arrendale, som har autism. Han bor ensam, arbetar med komplicerade datorsystem vid ett stort läkemedelsföretag (tillsammans med flera andra personer med autism) och har fäktning som hobby.

Men Lous fasta rutiner störs av flera stora händelser - någon börjar stalka honom och hotar skada både hans egendom och honom själv.

Aktuell forskning visar plötsligt på möjligheter att bota autism vid vuxen ålder - barn som föds med autism botas omgående i denna sekundärvärld, men Lou och hans vänner är för gamla för att ha varit med om detta.

Detta leder till att Lous chef iscensätter en komplicerad intrig där han hotar sparka sina autistiska anställda om de inte ställer upp på de högst experimentella behandlingarna.

Än mörkare motiv anas i bakgrunden - någonting om att kunna plocka autistiska drag (savanthet, koncentrationsförmåga) och överföra dem till människor som exempelvis ska arbeta i rymden. Klart av ekonomiskt intresse för det stora företaget, alltså.

Vad boken framförallt är, är en djupdykning i en människans sinne och liv. Lous perspektiv följs konsekvent genom romanen och det är fullständigt uppslukande läsning.

Förutfattade meningar om normalhet ställs helt på ända. Detta har diskussionerna på forumet rört sig mycket kring.

***

It’s fascinating to find that so many of us seem to really have shared similar reading experiences through the course – of course we have read the same books, but often we seem to interpret them similar as well.

I was so completely hooked by this novel – one of the most interesting and moving in a long time. And I’m not entirely sure why. T, I agree with you – it’s difficult to get Lou out of one’s mind!

From page one Moon constructs an us-and-them-sense which, as already been pointed to in the discussions, often puts us as readers closer to the “us” perspective, e.g. the autistic perspective.

Like J points out, Moon makes us as readers really see Lou and sympathize with him. But it’s never about pitying him. He’s depicted as a whole human being.

“If they aren’t going to listen, why should I talk?”, Lou asks himself in the beginning, while at the psychiatrist’s office. Consistently throughout the novel Moon holds the narrative close to Lou’s perspective and really show how many things that we may consider natural and obvious are in fact … well, not.

A lot of sayings, if you interpret them literary, are really illogical. Like someone being a heel, for instance, which Lou reflects upon. This is certainly one of the difficulties for someone trying to learn a new language – to be able to decipher these cultural references. This also holds true for someone autistic, as is repeatedly shown in the novel.

Many social situations that Lou deciphers in the text show us how complicated, illogical and not-honest “normal” people in general are. Like Don, who appears to be a friend but is really a foe.

Because Lou works so hard trying to interpret nuances in voices and facial expressions he often gets confused by people saying things they obviously don’t mean. The communication between the autistic characters in the book is depicted as more direct and honest. If no one wants to talk, they simply don’t.

The fact that different rules seem to apply for autistics and “normal” people is also commented on, for instance: “Aldrin closes his eyes, refusing contact. I was scolded for doing just that.” (s. 149) If you’re considered normal, you have a lot more freedom. If you’re autistic, everything will be viewed against that.

As all of you have pointed out, the concept of normal just doesn’t cut it after reading this novel (not that it did before!).

I see a lot of myself in the character of Lou, like the need for routines, a systematic way of working and his tendency to feel overwhelmed in social situations, like when travelling with public transports. I, for instance, have these tendencies as well, but Lou feels them stronger.

Like T pointed out, this book actually disturbs one’s way of looking at the world and taking people for granted. It made me stop and think how frail communication between people are – if all of our brains work in different ways, how are we able to communicate with each other at all?

Essay 3: The meaning of life in Biting the Sun

(Klicka på Fullscreen för att kunna läsa bättre!)

Essay 3 - Fia Larsson - Biting the Sun

Kursmoment 5: Biting the Sun

När jag först började läsa Tanith Lees Biting the Sun drogs tankarna till A Clockwork Orange. Vi följer en namnlös huvudkaraktär, en medlem i ungdomssubkulturen the Jang (the young?), oftast kvinnlig men ibland man, i ett hetsigt virrvarr av egenpåhittad slang, sex, mode, droger och andra tidsfördriv.

När hen tröttnar på det ytliga livet som jang och söker efter någonting äkta och annorlunda blir hen fullständigt motarbetad av samhället. Drastiska åtgärder krävs.

Vi diskuterade bland annat om världen som skildras är utopisk eller dystopisk, den implicita författaren samt sociala strukturer. Jag har också skrivit en essä om boken ifråga, som finns att läsa här i bloggen.

Kursmoment 4: Rendezvous with Rama

När jag läste Arthur C. Clarkes SF-klassiker Rendezvous with Rama till min kurs blev jag, överraskande nog, helt hooked.

Jag har aldrig trott att jag egentligen gillar SF - förutom 1984, Brave New World, Kallocain, The Host, Hungerspelen, China Miéville ... Jag antar att det är dags att inse att jag visst gillar SF!

Rama, en enorm cylindrisk farkost som färdas genom universum med en hisnande hastighet, dyker upp i vårt solsystem under en kort period.

Ett rymdteam har några korta veckor på sig att upptäcka Rama, som framstår som både både hisnande och klaustrofobisk. Och framförallt helt okänd.

Kombinationen av det spektakulära med Rama - en uråldrig, främmande, artificiell värld - och den allmänmänskliga känslan var lysande. Trots att det egentligen inte händer så mycket i romanen så är den vansinnigt spännande.

Jag bjuder på mitt skrivande från forumet, där jag tar upp miljöer, sociala strukturer och den implicita författaren.

***

The novel is set in the future for Clarke, as well as for us readers, in the 22nd century. Although it’s written in the 70ies it actually manages to depict a plausible vision of a future, in my opinion.

T, although I find your description of humankind a bit too misanthropic, I absolutely agree with you on the fact that humans don’t seem to have changed that much. The fact that Commander Norton idolizes Captain Cook and draws several parallels to his fate as an explorer also enhances this feeling (e.g., p. 81 and onward).

The novel mostly takes place inside of Rama and we readers are made aware of every small change in the world of Rama.

Rama is described as being very vast. And as an artificial world housed in a great flying object twirling round in space I suppose it is. Inconceivable so. But I’m also struck by the grandness of the universe as the small Endeavour closes in on Rama in the beginning of the book.

Humankind doesn’t seem to have changed much. Spread out on several planets in the galaxy, as well as the moon, human relations still seem to be very much like in our time.

Instead of a United Nation there is the United Planets, trying to get humankind organized and collaborating with each other. The Rama Committee is an interesting example of group dynamics, where persons of great reputation from different planets as well as academic disciplines argue in between.

“’With all due respect to the Ambassador’, said Taylor in his most disrespectful voice.” (96) Often I feel that personal ego and pettiness risk standing in the way of actual efficiency.

The team on Endeavour seem much more harmonious, although they also consist of very different people. Commander Norton’s domestic issues seem relevant today as well, although he has two families instead of one.

Considering gender issues – Clarke places competent female characters along with the male ones in both the Rama Committee as well as in Endeavour’s crew, although the females are in minority.

That Norton’s got two wives is not problematized but that Mercer and Calvert are married to the same women is depicted as something unusual. This says something about the gender structures.

The implied author, for me, is someone who has great knowledge of technology related to both space travels and communication. Devices like air locks and space suits feel plausible to me, as well as the using of space jargon, like EVA (which at least I had to look up).

The novel is built a lot around the communication between people, for instance between the different crew members exploring Rama as well as their communication with the surrounding worlds – the Rama Committee, their families, etc.



The relations between the characters feel quite plausible, as does the greater social structures of the United Planet, the Rama Committee and other interplanetary situations. This hints to some knowledge of both psychology and sociology.

The gender issues I’ve pointed out leads me to think that the implied author is aware of inequalities between genders, but is still to much a child of his time to be able to stand completely outside the established gender order.

(As shown for instance by the passage on page 48 where Norton takes about the combination breasts and weightlessness and the previously discussed differences concerning polygamy.)

Dags för ytterligare förkovran

Bokmalan har återigen anmält sig till en högskolekurs; denna gång en engelsk distanskurs vid Högskolan i Halmstad om science fiction och fantasy. (Inte helt otippat, kanske?)

Kurslistan ser ut som följer:

Emma Bull, War for the Oaks
Arthur C. Clarke, Rendezvous with Rama
Neil Gaiman, Coraline
Tanith Lee, Biting the Sun
Ursula K. LeGuin, A Wizard of Earthsea
Elizabeth Moon, Speed of Dark

Just nu håller jag på med A wizard of Earthsea. Jag återkommer med vidare rapporter!

Allt det andra ...

... som lästs under sommaren och hösten, då, som jag inte har haft tid och ork att plita om? Här kommer en kort-kort sammanställning!



FANTASY, SF & SKRÄCK

Neil Gaiman & Dave McKean - The Graveyard Book
En klassisk Neil & Dave, om en levande pojke adopterad av spöken på en kyrkogård.

Laurell K. Hamilton - Guilty Pleasures (Anita Blake)
Som Buffy i bokformat - hårdkokt, noir och våldsamt. Ändå förvånansvärt långtråkigt.

Melissa Marr - Mer än ögat ser
En urban fairieförälskelse i samma anda som Holly Black.

Stephenie Meyer - The Host
En innerlig och otippad kärlekshistoria i en dystopisk framtid med Body Snatchers-upplägg.

Richelle Mead - Törst (Vampire Academy)
Enkelt sammanfattat - Gossip Girl i vampyrtappning. Jag gillar förvisso vampyrer, men har inte förstått mig på den andra komponenten.

Magnus Nordin - Djävulens märke
Som en amerikansk high school-skräckis med häxtema, fast i bokform och i en svensk högstadiemiljö.

Guillermo del Toro & Chuck Hogan - The Strain
Vampyrism sprids som ett virus i New York i denna bok, som känns som ett filmmanus till en film vi redan sett.




UNDERHÅLLNING

Kate Cann - Escape, Fiesta, Footloose
Typiska feel good-romaner om unga kvinnor som lämnar tryggheten, finner en plats i världen och en smula kärlek. Lättlästa och förutsägbara, men med charm och viss substans.

Kate Mosse - Labyrinten
En historisk roman där Alices öde i modern tid vävs samman med Alaïs på 1200-talet. Den lämnade, trots det rafflande upplägget, inget större avtryck.




TIDIGA STOCKHOLM

Helena Henschen - Hon älskade
Henschen berättar enkelt om sin släkting Signes fantastiska liv. Som borgarklass i Stockholm valde hon ett liv fyllt av politik, välgörenhet, kvinnosaksfrågor, giftermål och skilsmässor.

Jessica Kolterjahn - Ut ur skuggan
Agnes, uppvuxen i en kärlekslös överklassfamilj, finner det omstörtande livet genom sin kamera och kärleksmötet med en gift kvinna, Claire. Rakt berättad men ändå poetisk.


I stora drag var det nog det mesta, so far ...

Amerikanska södern och klassisk dystopi

Just som jag var beredd att publicera en nekrolog över Bokmalan, spratt det plötsligt till! Äntligen! Hösten har helt enkelt varit lång, tidskrävande och mörk. Således har både bokläsandet och bokbloggandet fallit i glömska.

Något litet har en i vart fall läst. Om några veckor får vi faktiskt en amerikansk författare på besök. Ingemar Fasth, eldsjälen bakom Kulturhusets Internationella författarscen har bjudit in John Wray och det är alltså denne författare som också skall komma till oss. Just nu håller jag på att läsa hans senaste roman, Lowboy, som handlar om en sinnesjuk ung man på rymmen i New Yorks tunnelbana. Tidigare i höstas läste jag Wrays Canaan's Tongue.

Förutom att den fick pluspoäng då omslaget så perfekt matchade undertecknads färgval i bloggen, så var det verkligen en sällsam historia. En recensent jag läste jämförde Wray med William Faulkner, vilket jag håller med om. Cynismen, bräckligheten och åskådliggörandet av mänsklighetens mörkare sidor i en bisarr gruppdynamik påminner mig om Faulkners Det allra heligaste.

Wray berättar en långsam och dramatisk historia om en brottsliga under amerikanska inbördeskriget. Karaktärerna - hästtjuvar, slavsmugglare, "confidence men", våldsverkare - är komplexa och intressanta. Fullständigt omoraliska, men ändå troende. Berättelsen kickar igång med ett väckelsemöte lett av ligans ledare, the Redeemer, som är en sadistisk, karismatisk charlatan i prästkläder. Mötet verkar inledningsvis fromt, men sluta med att alla besökarnas hästar blir stulna och att the Redeemer försöker skända en troende änka. Burlesken är total, fast i något mörkare tonläge.

Wray växlar berättarperspektiv som andra byter underkläder. Han gör det skickligt och det ger boken en särskild rytm. En passage där Wrays språkliga stil märks tydligt är denna, där en förrymd slav - Bosun - förs bort av ligan. Bosun tror att han ska friges och anar inte det mörka öde som ligan har i beredskap för honom. The Redeemer predikar för mannen, mitt i floden på flotten där de befinner sig, och ber honom välja ett nytt namn för att symbolisera den nyvunna friheten:

"The name you yourself choose, contrary-wise, will be the name of a new-born child." He smiled. "And whether you answer to it, sir, will be nobody's business but your own."
That said, the Redeemer stretched up his arm and touched Bosun gently on the mouth. Bosun bowed his head to recieve this touch, bashful and not a little bewildered, like Mary before the archangel Gabriel. His expression shuttled back and forth between exultation and dismay, as though he'd been found guilty, through no fault of his own, of some especially noble crime.
"Tell me your name, pilgrim", the Redeemer said softly. "Tell it to me and I'll baptize you here and now."
A measure of silence passed - I know not how long - then Bosun raised his head. "I should be called 'Simon', after Simon from the desert," he said, his voice full of wonder at itself.
If that was not the sound of religion, the sound of spirit given voice, then I have never heard it in my life." (s. 63)

Berättelsen är både realistisk och mystisk, episk och fragmentarisk. Språket är, som ni hör, emellanåt magiskt.

Hösten bjöd också på en omläsning av en dystopisk klassiker, Nineteen Eighty-four.Jag läste George Orwell när jag var alldeles för ung, ety det att jag knappast förstod boken och inte heller mindes mycket av den efteråt. Inför en föreläsning om dystopisk litteratur jag skulle hålla på jobbet, läste jag således om den.

Vilken skillnad! Det är verkligen roligt att bli vuxen ibland ... Jag blev otroligt fascinerad och kunde faktiskt inte sluta läsa. Ni känner naturligtvis till grundhandlingen - ett totalitärt imperium, efter världskrig, atombomber och terrorbalans. Ett allrådande parti och obrytbara klasskillnader. England som vi känner det är uppslukat av Oceanien, en av tre supermakter, men berättelsen äger rum i London.

Det mest intressanta med Orwells verk är iscensättandet av den totalitära makten i människors vardag. Den klaustrofobiska känslan av att leva i ett panoptikon. Att de allra mest privata tankarna inte bara riskerar att granskas, utan också kan leda till livsfara. När minsta ansiktsuttryck kan betyda slutet. Ett samhälle där alla historiska dokument revideras allt eftersom saker och ting ändras. Där en alltså inte kan tala om sådana begrepp som tid, historia, sanning eller världsbild.

Min favoritaspekt är Orwells "newspeak"; den språkliga reformen som partiet genomför successivt, för att minska ordförrådet och därmed också människors förmåga att formulera sig självständigt och/eller kritiskt mot partiet. Både verbalt och i tanken. Språk ÄR verkligen makt. Också principen "doublethink" är galet intressant och svårgripbar. Förmågan att kunna mentalt acceptera två påstående, som motsäger varandra.

Snart skall jag berätta om min resa till Oxford och London under höstlovet. (Den fantastiska orwellianska skylten ni ser här ovan, sitter faktiskt uppsatt här och där i Londons tunnelbana. Jag hoppas bara att formspråket är medvetet och något ironiskt valt - annars blir det en smula skrämmande.)

Tills dess - England prevails ...

Hur nördig kan man vara?

Denna roliga du-måste-ha-läst-lista har en annan Fia komponerat ihop. Tack för det!

EDIT: Listan är uppdaterad 2011-05-31.

Fetstila de titlar du har läst
Om du inte läst just den boken men annat av författaren - fetstila författaren
Kursivera de titlar du vill läsa
* framför boken betyder att du aldrig hört talas om den
+ framför boken betyder att du äger den
x framför de du påbörjat men inte avslutat den


1. + J R R Tolkien - Sagan om ringen
2. + David Eddings - Sagan om Belgarion
3. + David Eddings - Sagan om Mallorea (äger delar av serien)
4. + Douglas Adams - Liftarens guide till galaxen
5. + x Robert Jordan - Sagan om drakens återkomst (äger delar av serien, har läst t.o.m del 16 på svenska, tror jag)
6. + Katharine Kerr - Sagan om det magiska landet Deverry (äger delar av serien)
7. + Philip Pullman - Den mörka materian (äger delar av serien)
8. + Neil Gaiman - American gods
9. Audrey Niffenegger - Tidsresenärens hustru
10. + Stephenie Meyer - Twilight
11. + Charlaine Harris - Serien om Sookie Stackhouse
12. China Mieville - Un Lun Dun (har läst The City & the City, Perdido Street Station och Kraken)
13. + C.S Lewis - Narnia-böckerna (har läst The Magician's Nephew och The Lion, the Witch & the Wardrobe.)
14. Ellen Kushner - The Privilegie of the Sword
15. Johanne Hildebrandt - Sagan om Valhalla
16. + Jean M Auel - Grottbjörnens folk (äger delar av serien)
17. H.G Wells - The invisible man
18. + J.K Rowling - Harry Potter-serien
19. Naomi Novik - Temeraire-serien
20. x+ Robin Hobb - Fjärrskådar-serien (har läst/äger delar av serien)
21. Margit Sandemo - Sagan om Isfolket
22. x Terry Brooks - Shannaras ättlingar (har läst två böcker i serien)
23. Tad Williams - Minne, sorg och törne (har läst delar av Otherland-serien)
24. + Ursula LeGuin - Övärlden
25. + Neil Gaiman - Neverwhere
26. George R R Martin - A Song of Ice and Fire (håller på att läsa!)
27. Steven Erikson - The Malazan Book of the Fallen
28. + Diana Gabaladon - Främlingen (äger delar av serien)
29. + Bram Stoker - Dracula
30. * Richard Morgan - Altered Carbon
31. + x William Gibson - Neuromancer
32. Scott Lynch - Gentlemannarövarna-serien
33. + Susanna Clarke - Jonathan Strange and Mr Norell
34. + John Ajvide Lindqvist – Låt den rätte komma in
35. Patricia A McKillip - Ombria in Shadow
36. Christoffer Paolini - Eragon
37. + Raymond E Feist - Imperiets dotter (äger delar av serien)
38. Julie Bertagna - Exodus
39. Roger Zelazny - Enhörningens tecken
40. Mårten Sandén - Den femte systern
41. + Terry Pratchett & Neil Gaiman - Goda Omen
42. + Michael Ende - Den oändliga historien
43. * Patricia Briggs - Moon called
44. Julia Sandström - På ödets vingar
45. Cory Doctorov - Little Brother (har läst Makers)
46. Isaac Asimov - Stiftelsetriologin
47. Joe Abercrombie - The blade itself
48. Poppy Z Brite - Lost Souls
49. * Alan Campbell - Deepgate Codex
50. + Jasper Fforde - Thursday Next (äger delar av serien)
51. * Jonathan Maberry - Patient Zero: A Joe Ledger Novel
52. * K.J. Parker - The Fencer Trilogy
53. * SM Peters - Whitechapel Gods
54. Elizabeth Moon - x Sagan om Paksenarrion (har läst The Speed of Dark)
55. Stephen King - Pestens tid
56. Jim Butcher - The Dresden Files
57. Nicklas Krog - Triologin om frihetskriget
58. Dan Simmons - The Terror
59. * Ann VanderMeer och Jeff VanderMeer - Fast ships, black sails
60. * Michael Chabon - The Yiddish Policemen's Union
61. * Jonathan Barnes - Somnambulist
62. Laurell K Hamilton - Anitha Blake, vampire hunter-serien (har läst en annan serie av Hamilton, om Meredith Gentry + första delen om Anita Blake)
63. Saga Borg - Jarastavens vandring
64. * Mary Gentle - Grunts
65. David Gemmel - Legender från Drenai
66. Ray Bradbury - Farenheit 451
67. Anthony Burgess - A Clockwork Orange
68. + Lewis Carroll - Alice i Underlandet
69. Philip K Dick - Do androids dream of electric sheep?
70. William Golding - Flugornas Herre
71. + Frank L Herbert - Dune
72. PD James - Children of men
73. Stephen King - The Shining
74. Richard Matheson - I Am Legend
75. + Cormac McCarthy - The Road
76 . + x Terry Pratchett - Discworld serien (har inte läst alla böcker, men många. Bor med en Pratchettnörd som äger majoriteten av dem ...)
77. + Ann Radcliffe - The Mysteries of Udolpho
78. Jose Samargo - Blindhet
79. + Mary Shelley - Frankenstein
80. + Robert Louis Stevenson - The Strange Case of Dr Jekyll and Mr Hyde
81. HG Wells - Tidsmaskinen
82. TH White -The sword in the stone
83. * John Wyndham - Day of the Triffids
84. Cornelia Funke - Bläckhjärta
85. J.M. Barrie - Peter Pan
86. Charles de Lint - Onion girl (har läst Grrl Little)
87. + Emma Bull - War of the oaks
88. Paul Auster - I de sista tingens land
89. JG Ballard - The Drowned World
90. Margaret Atwood - Den blinde mördaren
91. Arthur C Clarke - 2001: A space odyssey (har läst Rendezvous with Rama)
92. Douglas Coupland - Girlfriend in a coma
93. + Franz Kafka - Processen
94. Stanislaw Lem - Solaris
95. Doris Lessing - The Memoirs of a survivor (har läst Det femte barnet samt hennes bok om katter)
96. * Walter M Miller Jr - Canticle for Leibowitz
97. Haruki Murakami - Fågeln som vrider upp världen
98. + George Orwell - 1984
99. Christopher Priest - The Prestige
100. Alastair Reynolds - Revelation space

How nerd can you go ... ?

Veckans läsning - en sömning historia

Själen frodas och myser nu när vårsolen och värmen äntligen har hittat hit! Kroppen däremot, tyngs ner av pollenallergier och vill helst gå i ide. I kombination med vansinniga tider på arbetet, undrar jag vad som egenligen har hänt med läslustan? Den var bitvis förvandlats till en ha-dvd-box-maraton-lusta.

Men, detta till trots! Någonting har jag vällan ändå läst. Lite recensionsböcker har slunkit ner. Min mangaskola fortsätter, naturligtvis, med mina tre favoritserier plus två nya, Fruits basket och School rumble. Jag hintade om min svaghet för romantik och high school-filmer, och fick således dessa av min elev (eller i detta fall, min lärare).

LOTR har tyvärr legat nere ända sedan besöket i 1800-talsbiblioteket. Kanske är det så att jag kräver en öppen eld för att läsa den ... ?

Nu har jag lämnat P.O. Enquists kosmopolitiska, stillsamt funderande liv. Blev gripen av hans skildringar av alkholist (att bli i spriten). Tyckte nästan bäst om hans betraktelser av hembyn, Hjoggböle, och relationen till modern. En fin ton i det hela. Lite fåmält.

Just nu har läsningen burit mig till helt andra vidder; ett alternativt 80-tal i ett mörkt USA. Alltså, Watchmen av Alan Moore och Dave Gibbons. Jag är sugen på att gå och se filmen på bio, men vill gärna ha läst boken innan dess. Har inte kommit så långt ännu, men är redan fäst vid både den totala antihjälten Rorschach och Dr Manhattan, som är "some kind of a quantum super-hero".

Jag gillar grundkonceptet med att rättshungrande medborgar klär ut sig och bekämpar brott, någonting som staten sedan vänder sig mot när det inte passar längre. Förföljelse och troligen än hemskare saker väntade, medan brottsligheten ökar och världen går åt skogen. Skön superhjältedystopi ...

Längtar i alla fall efter min läslust. Ska se om jag kan skaka liv i den snart.

(Yaaaaaawn!)
PS. Det märks väl inte att jag såg Min granne Totoro nyligen och blev totalt förälskad ... ? Okej, bra! DS.

Grundkurs i mangakunskap

Som ett led i att vårda Seriehyllan på jobbet har jag bestämt mig för att prova på lite manga. Det är nämligen en sådan enorm värld som är i princip helt obekant för mig. Jag måste således bildas något, så att jag kan handla in bra serier.

När jag var barn så kallades filmerna som storebror och jag såg (Starzinger och Silverfang och liknande) för manga. Nu för tiden används den korrekta terminologin också i Sverige, där manga är litteratur och anime är film. En elev på jobbet som läser mycket manga har varit så god att göra ett urval åt mig. Manga finns ju inom så många olika genrer, så detta blir som ett litet, litet smörgåsbord.

Battle Angel Alita av Yukito Kishiro (Volume 1)

Puh, detta var verkligen inte min stil alls! Dystopiskt, retrofuturisktiskt, übervåldsamt med enorma monster samt en vacker androidflicka - Alita - som slåss som en gudinna. För hårdkokt för undertecknad, men tydligen en klassiker inom sin genre.

Cromartie High School av Eiji Nonaka (Volume 1-3)

Enligt mig ser tecknarstilen i dessa album mer västerländsk ut än de andra jag läst. Men miljön är en high school i Tokyo, faktiskt en av stadens värsta värstingskolor dit "badasses" från hela Japan söker sig. Takashi Kamiyama, egentligen en helt vanlig kille, hamnar av misstag i denna hårdkokta miljö. Han klarar sig undan mitt ibland tuffingarna genom att de resonerar som så att ingen kanin skulle frivilligt vistas bland lejonen, om det inte vore "a really badass rabbit"(!)

Bland eleverna på skolan syns killen som egentligen är helt "badass", men inte gills för att han inte har något coolt smeknamn; en helt enorm kille, uppenbart för gammal för high school och dessutom kusligt lik Freddie Mercury från Queen, samt en gorilla.

Roligt är när killarna försöker bestämma om gorillan som sitter i klassrummet verkligen är en gorilla eller om det är en människa, baserat på det faktum att han/den bär armbandsur. Den skeptiska killen, Akira Maeda, konkluderar, "No, I'm sorry. Having a wristwatch isn't enough to convince me that something is a human." Underbar Douglas Adams-esque humor!

Genshiken av Shimoku Kio (Volume 1)

Utspelar sig vid ett universitet i Tokyo, fokus ligger på medlemmarna i en klubb för "modern visual art" (alltså dataspel, manga och anime). Om man är insatt i dessa områden är Genshiken säkert riktigt roligt att läsa, boken är proppfull med interna referenser. Själv förstod jag bara en enda referens till Final Fantasy, och var således inte riktigt målgruppen för denna serie ...

Mushishi av Yuki Urushibara (Volume 1-3)

Mushi är ett slags urväsen, det som fanns innan djur och växter skildes åt i världen. Nu existerar mushi snarast som parasiter och skadar människor mer ofta än inte med sina urgamla krafter. Ginko är en mushishi, en mästare på att kunna överlista och oskadliggöra mushi. Albumen är uppbyggda av flera fristående episoder. Ginko tvingas ständigt vandrar vidare efter att en situation är löst, då han attraherar mushi och därför aldrig kan stanna på ett ställe. Suggestivt, välskrivet och riktigt, riktigt bra.

The Melancholy of Haruhi Suzumiya av Nagaru Tanigawa (Volume 1)

Också detta album utspelar sig i en high school-miljö, där Haruhi Suzumiya startar sällskapet the SOS Brigade. Sällskapets mål är att finna intressanta saker i verkligheten, så som tidsresenärer, utomjordingar och andra paranormala fenomen. Vad Haruhi Suzumiya dock inte inser är att hon själv har magiska förmågor, som att förändra verkligheten genom sina önskningar, och att medlemmarna i hennes klubb faktiskt är just tidsresenärer och utomjordingar ... Charmig idé, ganska underhållande.

Yotsuba&! av Kiyohiko Azuma (Volume 1-3)

Åh, vilka riktiga feel good-album! Supercharmigt tecknade utifrån femåriga Yotsubas perspektiv får vi följa hennes liv tillsammans med hennes adoptivpappa (översättare/slacker), hans bästa vän Jumbo (som är över två meter lång och arbetar som florist) samt grannflickorna Ena, Fuka och Asagi. Ingen egentlig handling, men humoristiskt, hjärtligt och vardagsfinurligt.

Jag kommer definitivt att fortsätta läsa serierna om Cromartie, Mushishi och Yotsuba, to the (not at all) bitter end. Roligt också att få vara låntagare och låta eleverna agera "boklangare"!

Science fiction v.s. proper literature

Inte för att science fiction har varit min genre, men jag har tillräcklig många nördpoäng inskramlade på annat håll för att anse detta vara STOR humor! Hittade den någonstans-på-webben när jag egentligen surfade efter något helt annat.