Den röda grevinnan

Yvonne Hirdman, kvinnohistoriker och genusvetare extraordinaire, har skrivit en bok om sin mor, Marie Ida Käthe Charlotte Schledt.

Lolotte, Lottie. Gift grevinnan Stenbock-Fermor. Dolly, Loll, Erna. Kodnamn Rudi, kamrat Stenbock, Bourguikan. Fru Hirdman.

Äventyrlig kvinna har många namn. Jag väljer ett förnamnstilltal, för att jag är osäker på vad jag ska kalla henne.

Att läsa om Charlotte är, liksom Hirdman visar med sin undertitel, "en Europeisk historia".

Charlotte, född 1906, växte upp i bland annat Oxford och Bukovina med en bokhandlarfar, två syskon och en stark, kämpande mor som familjens sammanhållande kitt (så som det så ofta har varit).

Detta är i mångt och mycket också hennes berättelse - Emelie, Hirdmans mormor. Hon som försörjde familjen då den verklighetsfrånvände Fritz allt som ofta var borta. Hon som höll ryssarna stången då Radautz invaderades under första världskriget.

Som vuxen gifte sig Charlotte med en kommunistisk ung greve, Alexander Stenbock-Fermor, och levde loppan i det nästan krampaktigt nöjeslystna och inför framtiden skälvande Weimarberlin.

För mig blir plötsligt mellankrigstiden i Europa fascinerande. I skolan lärde jag mig att första världskriget spelade roll för vår kontinents historia och framtid, men mest fokus låg förstås på andra världskriget. Och tiden däremellan blev aldrig helt tydlig för mig.

Den blir tydlig genom de vardagsnära skildringarna i denna bok. Bland annat förstår jag på ett annat sett hur nazismen kunde slå igenom i Tyskland, något som alltid tyckts mig så ofattbart. Det är som att jag har haft all fakta, men inte gjort förståelsen till min förrän nu.

Jag har inte tidigare sett hur bräcklig demokratin var i Weimarrepubliken. Att tyskarna, naturligtvis, var väl internaliserade med tanken om ett kejsardöme. Att demokrati inte automatiskt var eftersträvansvärt, utan betraktades av många som något misstänkt. Sabla engelskt påfund!

På många sätt måste nazismens idé med en enväldig ledare och kejsardömesretorik varit betryggande. Skrämmande, men nog sant.

Jag kan inte - och vill inte! - berätta allt om Charlottes makalösa liv. Alla hennes roller och resor, politiken, arbetet och kärlekarna. Jag tycker verkligen att ni ska läsa denna historia.

Men det är som att hon har en osviklig känsla för att vara där det händer. Hon upplever första världskriget som barn och Wiemarberlin som ung. Hon blir utkastad från Schweiz på grund av kommunistiskt arbete och flyttar till Moskva, just innan de interna förföljelserna inom partiet når sin kulmen.

Hennes - trots de geografiska avstånden - nära relation med sin mor, Emelie, känns helt relevant också för mig i mitt liv. Jag småler för mig själv när de brevledes diskuterar barnafödande:

Jag tycker inte att det stämmer helt, det som du skriver om dagens ungdom, dess egoism och njutningslystnad! Det finns ju en lång rad ganska viktiga och oundgängliga faktorer som inte fanns för tjugo, trettio år sedan, eller bara för ett fåtal. Världen har ju ändrat sig grundligt under tiden, för två tre år sedan hade jag trots allt mycket gärna velat ha barn, men nu? Vem vet var jag är nästa år? (Brev från Charlotte till Emelie, s. 256)

Medan Emelie, vid ett annat tillfälle, hade skrivit till Charlotte att "ett barn är en ren och oblandad lycka, därför att det är kröningen i våra kvinnoliv." (s. 47) Olika förväntningar i olika kvinnogenerationer, då som nu.

Jag tänker att Hirdman så enkelt skulle ha kunnat skriva en biografi mer i romanform, som vi är ganska vana vid att se dem. Hennes mors liv är sannerligen spännande nog för att kunna göra sig väl i den formen.

Men jag är så glad att hon inte valde det. Hirdman, som den historikern hon är, drar sig för att skriva sådant som hon inte vet och kan bekräfta med källor. Hennes mammas dagbok. Brev, fotografier, offentliga dokument från olika länder, Sovjets kaderakter.

Och det är så mycket Hirdman inte vet om sin mor. Det finns en trevande, ihop-pusslande ton i texten. Frustration över att inte veta, frustration över att inte ha passat på att fråga moster Leni, som var den som levde längst av Charlottes familj:

Men Leni är död. Alla är döda som skulle ha kunnat berätta om dofterna, om måltiderna, om trädgården, om grannarna, om ungänget, om skolan, om bästa vännerna, om födelsedagarna, festerna. (s. 64)

Det är så allmänmänskligt: att vilja veta om sin bakgrund, att sörja över att en inte känner sina familjemedlemmar som de individer de faktiskt var. Att veta att det är för sent att fråga de som faktiskt var med.

Samtidigt är det privat och nära: Hirdman försöker återskapa sin mor utav tidens kvarlämnade fragment, och därmed också en del av sin egen identitet.

Jag blir så berörd, rörd och intresserad. Det är fullständigt fascinerande och lärolik läsning.

En salig blandning ungdomsromaner

Jag var, precis som säkert många, många av er andra fantasyläsare och bokbloggare där ute, mycket spänd på att läsa Cirkeln av Mats Strandberg & Sara Bergmark Elfgren. Den har varit så omtalade denna vår och blev dessutom så vansinnigt hyllad av Jonas Thente på förstasidan av DN:s kulturdel.

Det gör mig glad att fantastisk litteratur kan få ett sådant positivt bemötande i detta vårt Sverige, som jag ofta tycker har alldeles för stort fokus på socialrealism och har en tendens att behandla genrelitteratur något styvmoderligt.

Jag gillar Cirkeln. Verkligen. Om den hade kommit ut när jag var yngre hade jag varit helt salig. Som vuxen läsare med mängder av böcker i besläktade genrer bakom mig, blir jag inte extatisk som Thente.

Men det är trevlig läsning - riktigt uppslukande, kan-inte-sova-på-natten-läsning, precis som Hungerspelen. Femhundra sidor lästes ut på en dag och jag ser fram emot att läsa del två.

Det är en fröjd att få se en svensk småstadsmiljö skildras i ett mörkt och hotfull sken, där rektorn (möjligen?) kan misstänkas vara en ondskefull, övernaturlig mördare. Där magin ruvar mellan fula höghus och övergivna parker.

En vardaglig högstadiemiljö blir fonden för häxor och en kamp för livet mot en än så länge oklar ondska. Där några utvalda unga kvinnor tvingas mötas över sociala gränser och fördomar för att kämpa tillsammans.

Jag tänker spontant på Inger Edelfeldt och Margaret Mahy, som är två av mina elitförfattare vad gäller att skriva övernaturligt för unga.

Ett extra plus får författarna för att de introducerar möjligheten till en lesbisk kärleksrelation i historien på ett oproblematiskt sätt, någonting som fortfarande är så pass ovanligt att det känns lyxigt.

Mer van är en vid klassiska komma ut-historier, som exempelvis Hans Olssons Spelar roll. Det är en humoristisk skildring av Johan Alexander som i skolan är en het basketmachokille som har lätt att få tjejer, som han inte vill ha.

Hemma förlorar han sig i fantasier om att vara Alexander den Stores kärleksslav. Bland annat. Hur ska hans olika identiteter kunna smälta samman?

Jag har också läst en relativt nyutkommen ungdomsroman med en oslagbart bra titel - Kapitulera omedelbart eller dö, av Sanna Näsling.

Det är en mörkt humoristisk historia om två tjejer på högstadiet, Lovely och Mary, som är själsfränder - bästa väninnor, nästan som systrar, älskare, stöttepelare, lekkamrater. De är så synkade att de tycks kunna kommunicera med varandra via tankarna.

De vägrar att nöja sig med ett vanligt svenskt högstadieliv, utan omvandlar livet till något mer exotiskt med hjälp av magiska färgnyanser (Cherry Red, Poison Green, Bad Temper Blue), som kapitlen är döpta efter, och fantastiska konversationer på engelska. Deras framtida lägenhet i London drömmer de sig ofta bort till; en verklighet som känns lika stark som vardagen.

Denna bok är en guldgruva för sådana där formuleringar en bara vill spara på, ni vet. Dialogen är ofta en galen historia, blandat på svenska och engelska. Slagkraftigt, oväntat och roligt. Exempelvis:

På ungdomsmottagningen hittar jag och Lovely en broschyr om nåt som heter Klamydiadagen. "Ja ha", säger Lovely förvånat. "Well, why not. Jag var så jävla trött på Nationaldagen." (S. 190)

Men en mörkare ton finns i botten också: Lovely drabbas ofta av panikångest och det känns tydligt att någonting ångestladdat och hotfullt lurar nära. Gränserna mellan verkligheterna är inte klara. En väldigt speciell historia.

Slutligen har jag just läst ut De vassa tändernas skog av Carrie Ryan, en postapokalyptisk historia om resterna av ett USA efter zombieinvasionen. Mary bor i en by omgärdad av stängsel, det enda skyddet mellan byn och de oheliga.

Där erbjuder livet bara två alternativ för henne: att gifta sig med en ung man hon inte älskar (då den hon faktiskt älskar är trolovad med hennes bästa vän) eller att gå i kloster och tjäna den gud hon inte längre tror på.

Men en dag kommer en främmande flicka till byn och förstärker Marys hopp om att det finns annat liv utanför deras by i skogen.

Som en blandning mellan The Village och Hungerspelen bjuder Ryan på ett välskriven, mörk och väldigt spännande historia om en ung kvinna modig nog att drömma om ett liv utan rädsla, ett liv vid havet.

Det är bokförlaget Styxx som har gett ut denna sträckläsningspärla, de som också gav ut Udda verklighet. Det känns lyxigt med ett svenskt bokförlag som ger ut fantastisk litteratur.

(Deras böcker är dessutom riktigt snygga, i storpocketformat, med svarta bokblock. Det är bara ett plus!)

Jag ser med spänning fram emot fler böcker från detta förlag.

Sommarsmått & gott

Åh, hej läsperiod och välkommen! Du är varmt efterlängtad! Gör inget annat på min fria tid just nu än läser.


En vecka i trötthetens tecken har jag spenderat med att plöja igen några Marian Keyes - En oväntad semester, När Lucy Sullivan skulle gifta sig, Sushi för nybörjare, Å andra sidan, Är det någon där?. Jag är själv överraskad!

Men om en kan (och jag vet att det är ett stort om) bortse från att det är så vansinnigt normativt, både vad gäller genus och sexualitet (samt den slarviga korrekturläsning i de tidigare titlarna), så är de bitvis riktigt roliga. Så där så att jag fnissar högt för mig själv. Uppslukande och underhållande för stunden.

Jag har läst vidare i The Adventures of Sherlock Holmes, vilket är så härligt. Jag gillar verkligen språket, samspelet mellan Holmes & Watson och de otroliga historierna. Mysig läsning.

Nyligen läste jag Den glömda trädgården av Kate Morton; en författare som jag en tid har varit lockad av. Här berättas historien om Nell, som hittas ensam på ett fartyg på väg från England till Australien vid sekelskiftet, och Cassandra, det barnbarn som så småningom kommer att växa upp hos henne.

Familjens förflutna rullas upp, en liten pusselbit i taget ...

Vad kan en säga? Jag älskar mörka släkthistorier, historiska romaner om flera generationer kvinnor vars liv påverkar varandra. Läsvärt och gripande. Kommer definitivt läsa något mer av författaren.

En omläsning blev det också: den lilla feel goodhistorien Gud på en Harley Davidson av Joan Brady. Missnöjd skild sjuksköterska träffar mycket riktigt Gud på en HD och lär sig finna harmoni i tillvaron. En söt historia som jag har läst om flera gånger, för att jag blir så glad av den.

En tendens som jag har haft genom åren är att inte läsa sådant som blir riktiga bestsellers (förklaringen till att jag läser Marian Keyes 2011 och inte 1998, antar jag ...). Men jag försöker komma i kapp lite, för allmänbildningens skull om inte annat och har nu läst Erland Loes Naiv.super, som vi bl a har i flera klassuppsättningar på mitt jobb.

Det är en charmig historia skriven med ett knashumoristiskt, naivt berättarperspektiv och som baserar sig på något slags filosofiskt vad-är-meningen-med livet-idé. Jag ler ofta, men lämnas ändå med känslan av att varken språket eller substansen tog mig med storm.

En fin tanke dock, när huvudpersonen rastar en bekants hund på besök i New York och funderar över att andra som ser honom nog tror att han är en New York-bo med lägenhet och hund.

Det är en svindlande tanke.
Eftersom jag inte är hundägare i New York, innebär det också att alla andra kan vara något annat än det de ger sig ut för.
Det betyder att det är omöjligt att veta någonting som helst. (s. 144)

En svindlande tanke, indeed. Men ändå trösterik, på något vis. Att vi inte kan bestämma oss om människor så enkelt. Saker och ting kan vara helt annorlunda än de ser ut.

Däremot har jag helt kommit av mig i läsandet av A song of Ice and Fire. Jag är någonstans i mitten av A Clash of Kings, men har inte läst en sida sedan jag kom hem från USA. Det känns så skönt att läsa lite på svenska just nu och att läsa flera kortare böcker, istället för dessa tegelstenar. Men jag hoppas att lusten flammar upp snart igen, så att jag inte tappar bort mig helt i serien!