Nu är nedräkningen avslutad ...

... för nu har undertecknad varit och beskådat filmen baserad på Stephenie Meyers New Moon, efter att ivrigt ha väntat på den i ett år.

Det var en smula svårt att koncentrera sig på filmen, då ljudnivån i salongen ofta var öronbedövande. Publiken skrek som (gissar jag) på den värsta Beatles-konsert. Både skrämmande och helt charmigt, på något vis. Mest bedårande var hur en del skrek förtjust och andra buade i de ömma scenerna mellan Bella och Jacob. Där syntes lagtillhörigheten lika tydligt som på vilket hockeyderby som helst (även om halsdukar och kepsar inte verkar ingå som lagmarkörer i detta forum).

Vad tyckte då Bokmalan, som igår kväll var en grande tante i jämförelse med resten av publiken? Jag tyckte att filmen som helhet var snygg, välgjord och vansinnigt spännande. Trots att jag har läst romanen flera gånger och vet exakt vart den tar vägen, satt jag som klistrad. Det är både en fröjd och en liten sorg att få se sina favoritböcker förvandlas till rörlig bild.

FÖR DIG SOM INTE HAR SETT FILMEN ÄN, MEN VILL:
HÄR FINNS DET RISK FÖR SPOILERS ...

Jag tyckte att hela upplägget med vargflocken fungerade väldigt väl. Den lekfulla, broderliga sammanhållningen, som för utomstående snarast ser ut som sektmekanismer, visas tydligt i Emilys lilla kök. De enorma vargarna som pojkarna transformeras till är mycket välarbetade och ser realistiska (och en smula skräckinjagande) ut. Bellas och Jacobs framväxande vänskap (och mer?) framträder tydligt på ett sätt som känns igen från boken.

The Volturi - vampyrvärldens mäktigaste familj - skildras väl utifrån hur Meyer tecknar dem i sina verk. Besöket till Volterra bjuder på imponerande actionscener; klart grymmare än vad i alla fall jag är van att se i amerikanska filmer så tydligt riktade till en flickpublik.

Trots att samma skådespelare är med, miljöerna är sig ungefär lika och filmen är uppenbart välgjord, lämnades jag ändå med en vag känsla av besvikelse. Det jag mest uppskattade med filmen Twilight var dess trogenhet gentemot förlagan och det faktum att filmen tilläts vara så mörk och lågmäld. Det kändes ovanligt med en slags amerikansk high school-film som var så mörkt filmad, i blågröna toner och med fantastiska naturscenerier i regn och snö; trolska skogar och karga berg. Jag uppskattade också hur Bella porträtterades; lika tillbakadragen som i böckerna, väldigt klumpig och vacker egentligen endast i beskådarens ögon.

I New Moon saknas den storslagna naturen oftast, och porträttet av Bella är något "uppiffat". Det är inte bara de noggrannt ansade ögonbrynen som bryter av, utan framförallt en känsla av att det blyga, lågmält integritetsfulla och klumpiga lite är som bortblåst.

Det som jag först reagerade på med filmen var den väldigt traditionella filmmusiken. När Edward tidigt i filmen reciterar Romeos slutrepliker, dränks nästan replikerna i smäktande stråkar. Allvarligt? Någonting som verkligen satte tonen för det mörka i den första filmen var Carter Burwells mångsidiga och egna musiksättning. Den saknades här.

New Moon gav känslan av att ha blivit, helt enkelt, Hollywoodifierad. Jag tror att den förra regissören, Catherine Hardwickes, independece-
filmsrötter var grunden
för det som jag upplever
som Twilights
originalitet.
Inte är det märkligt att stämningen i filmen blir annorlunda då man plockar in en regissör som har arbetat med filmer som American Pie och About a boy ...

Men, jag kommer att gå och se filmen igen när hysterin har lagt sig något, då det troligen blir enklare att låta sig beröras. Det känns som någonting ovanligt och lyxigt när böcker uppenbart riktade till en publik bestående av unga kvinnor, omvandlas till påkostade, välgjorda actionfyllda filmer, där man uppenbarligen tar materialet på allvar. Det gör undertecknad mer än nöjd.