Rotlösa krigare i slummen

Jag har fortsatt med mitt NZ-tema genom att plöja tre väldigt olika romaner med en gemensam nämnare: de berör alla på något vis māorifolket, ursprungsbefolkningen på Nya Zealand.

Den första är boken Once Were Warriors av Alan Duff, som kanske är mest känd som filmen med samma namn.

Jag vet att vi satt och grät hela familjen åt den smärtsamma och sorgliga familjehistorien på 90-talet.

Vi följer familjen Heke, en fattig māorifamilj som lever på bidrag och bor i trånga hyreshus i ett område präglat av våld, alkoholism, frånvarande föräldrar och utanförskap.

Jake ("the muss") är mannen med stort M, störst, starkast och stoltast i kvarteret; kungen på den lokala puben.

Beth är frun som kämpar för att hålla ihop familjen, kämpar mot sitt eget missbruk och medberoende, kämpar för att hålla sig lugn och inte "provocera" Jake till våldsamheter. Vilket förstås är hopplöst.

De många barnen tycks dömda i förtid. Den udda fågeln Boog hamnar på anstalt, Nic dras med i det lokala gänget och Grace råkar så illa ut som en flicka kan i en värld präglad av en frustrerad maskulin våldsamhet.

Mittemot deras hus finns den stora villan som tillhör familjen Trambert och vittnar om ett harmoniskt liv med god mat, nära relationer, kultur och en möjlig framtid. Så få meter ifrån, men en hel värld emellan.

Några mil därifrån finns Beths hemby, där kopplingen finns till ett māoriliv som innebär historia, kultur, språk och ritualer, som dock är lika främmande för innevånarna i Pine Block som de europeiskättades (pākehās) livsföring.

Duff har ett språk som är så tätt, så tätt att jag nästan blir anfådd av läsningen. I de olika kapitlen följer vi framförallt Beth, Jake eller Grace. De allra innersta tankarna presenteras i en virvlande malström av korta meningar, talspråk, slang, utrop och innerlighet.

Det är insiktsfullt, realistiskt och smärtsamt att läsa. Och på slutet, en liten, liten smula hoppfullt.

Sjukt bra tv-serier!

Sedan i somras har jag tittat ikapp på flera tv-serier som genom åren har lockat mig, men som jag av en anledning eller annan, aldrig riktigt tittat ordentligt på. Och jag måste säga att i princip allt jag har sett verkligen, verkligen har fallit mig på läppen. Jag har helt enkelt sett ett antal sjukt bra tv-serier!


Buffy the Vampire Slayer
Denna vampyrklassiker behöver egentligen ingen närmare presentation. Joss Whedon plockar godbitar från flera genrer (exempelvis high school-serier, ostig amerikansk sf/äventyr samt, förstås, vampyrtraditioner) och ger oss en klassisk blond valleygirl som slåss som en gudinna. (Nästan.)

Med odödliga nördkaraktärer som Willow (vars resa från blygt hackergeni till megamäktig, lesbisk Wiccadrottning är en inspiration för många nördtjejer runt om i västvärlden) och den ständigt snälla och ständigt undanskuffade Xander, finns det något för alla.

Bibliotekarier, i synnerhet, kan glädjas åt den underbart urbota brittiska, vansinnigt torra och boknördiga Giles (särskilt i episoden A New Man, där Giles blir förvandlad till en demon. Extremt roligt.)

Favoritepisoden Hush har fantastiska skurkar, med en estetik som lutar åt suggestiv graphic novel-tradition. En annan favorit är det ofattbart sorgliga The Body, som jag inte kunde sluta gråta över.

När jag har sett ströavsnitt av Buffy på tv genom åren har jag tyckt att det har varit charmig, ostig underhållning. Inget mer. Nu när jag har sett alla säsonger i ett svep tycker jag att det finns så mycket mer.

Bra action, absolut. Fantastisk dialog, smart och väldigt witty. Förträffliga oneliners. Bra genustänk. Ett seriöst lesbiskt förhållande i centrum, relativt tidigt i modern amerikansk tv-historia. Sköna karaktärer, förstås, men som faktiskt också växer och utvecklas. Och som tillåts vara mångfacetterade.



Firefly
Om någon hade sagt till mig för ett år sedan att jag skulle titta på en tv-serie i genren space western och dessutom älska den, så skulle jag bara ha fnyst. Men det var innan jag hade plöjt alla säsonger av Buffy och insett Joss Whedons storhet.

Så Firefly blev det. (Och filmen Serenity ... plus att jag har köpt in de första två seriealbumen till min bibbla också ... )

Western-ploten: En misantropisk och cynisk kapten (med det passande smeknamnet Mal) slogs på rebellernas sida (brunrockarnas) i kriget mot etablissemanget. Sedan dess är han laglös och livnär sig som smugglare. Det enda han har i livet är sin trogna springare (Serenity) och sin lojala crew.

Sountracket är fantastiskt! Bästa westernmusiken. Att Whedon själv har skrivit temat ökar ju bara hans coolhetsfaktor ytterligare ...

Science fiction-ploten: Rebellerna kämpade mot ett intergalaktiskt imperium (the Alliance). Mals trogna springare är i själva verket ett rymdskepp. Smugglingen sker i rymden, då människor har koloniserat stora delar av universum.

Genreblandingen fungerar fantastiskt bra. Överraskande så.


Heroes
Flera människor runt om i USA och Japan börjar upptäcka att de har övernaturliga förmågor. Deras livsöden är sammanflätade, trots att de kanske aldrig ens har träffats tidigare.

Än så länge har jag bara sett första säsongen och jag har hört att den inte alls fortsätter lika starkt. Men jag blev helt såld på denna första säsong. (Jag såg den två gånger på rad. Inklusive extramaterialet.)

Jag tycker otroligt mycket om:

- Blandningen mellan det helt övermänskliga/övernaturliga/högtidliga med att människor har extraordinära förmågor och ger sig ut med ambitionen att rädda världen och det moderna/vardagliga. Den återkommande profetiska meningen "Save the cheerleader, save the world" sammanfattar stämningen väl.

- Karaktärerna! Peter Petrelli kan mycket väl vara en av mina bästa hjältekaraktärer hittills - en rikemansson som har all världens chans till pengar och makt, men som istället väljer att utbilda sig till sjuksköterska med inriktning på palliativ vård.

Dennes superhjältekraft visar sig sedan vara att han kan absorbera andra personers förmågor, genom att han tänker på dem när han vill bruka förmågan. Han omnämns som en empath. Ett underbart koncept, tycker jag.

- Comic book/graphic novel-känslan i hela estetiken. Så klart påverkas det mycket av den synske konstnären Isaacs skisser och målningar, som visas frekvent i serien. Men inspirationen är större än så. Och det är plågsamt snyggt.



True Blood
Så klart. För en gångs skull ett fall där jag tycker mer om det visuella mediet än om böckerna det bygger på. Böckerna är charmiga och underhållande. Men serien tycker jag har något mer.

Miljöerna är den djupaste amerikanska träsksödern, som i sig själv har en särskild suggestiv stämning, en särskild dialekt, intressanta samhällsfenomen och potential för djupt rotad rasism och religiös fanatism.

Denna plats passar väldigt väl att kombinera med de övernaturliga elementen och strukturerna, som vampyrernas strikt hierarkiska samhällssystem och hamnbytarnas mer individualistiska.

När vampyrerna "kommer ut" ur sina kistor och avslöjar för världen att de finns, kan förstås många paralleller dras till olika former av rasism och diskriminering.

Karaktärerna är inte alltid helt inbjudande, vilket känns befriande. Sookie är en helperky autodidaktisk white trash-tjej med telepatiska förmågor, stor integritet och stark moral. Vampyren Eric som uråldrig och helt opålitlig vikingavampyr är en fröjd för ögat. Hamnbytaren Sam är fin favorit; en variant på den klassiska filmrollen the boy next door.

Jag har bara sett de två första säsongerna än så länge, men ser fram emot fortsättningen. Just det, nämnde jag att serien är väldigt våldsam? Och innehåller mycket sex? Åh, inte det? Ja, nu vet ni, i alla fall.

En kort hyllning

En annan av Bokmalans bästa läsupplevelser under 2010 var Dödssynden av Harper Lee - To kill a mockingbird i original.

Denna amerikanska klassiker kom ut 1960 men utspelar sig under 30-talet. I en sömning småstad i amerikanska södern växer flickan Scout upp med sin far, bror och hushållerska.

Fadern, Atticus Finch (vilket fantastiskt bra namn, för övrigt!), försvarar en het sommar en svart man som är anklagad för att ha våldtagit en vit kvinna.

Karaktärerna är tydliga, egna och mångfacetterade. Atticus Finch måste vara en av de allra mest sympatiska papporna i västerländsk litteraturhistoria. Att han dessutom är en klok och rättrådig advokat med stark jämlikhetsanda gör knappast saken värre.

Gregory Peck gör för övrigt att strålande porträtt av Atticus i filmatiseringen från 1962, som synes på bilden. Den oskyldigt anklagade mannen, Tom Robinson, spelades av Brock Peters.

Enslingen Artur Radley - Boo, kallad - bor granne med barnen och är stadens udda fågel. Boo förlöjligas ofta av de vuxna, men för barnen blir han närmast mytomspunnen. När mötet väl sker mellan Scout och Boo - det är en känslomässig rysare!

Genom Scouts och hennes brors ögon följer vi hur rättsprocessen påverkar hela det lilla samhället och visar på tidens strikta klasskillnader och utbredda rasism. Harper väver ihop en barndomsskildring och skarp samhällsanalys i en och samma roman.

Otroligt läsvärd!

Prins Charles känsla, eller What is love?

Liv Strömquists senaste album, Prins Charles känsla, är inte fullt så funny ha ha som de tidigare. (Jag har sällan skrattat så mycket som när jag läste Einsteins fru!) Här känns tonen lite mörkare och mer hopplös.

Kärleken som en socialt konstruerad ritual undersöks, med misshandelsrelationer och sexuellt ägande som sällskap.

Strömquist är fortfarande knivskarpt samhällskritisk, megafeministisk och mycket, mycket rolig.

Här ifrågasätts den heteronormativa tvåsamheten och den patriarkala familjekonstellationen i stort och smått. Olika genusteorier presenteras grundligt, som exempelvis Anna G. Jonasdottírs idé om kärlekskraft.

Frågan om varför det i så många amerikanska sitcoms är roligt att hata fruar, flickvänner, mödrar och svärmödrar ställs och är skrämmande adekvat. Tragiska kvinnoöden som Victoria Benedictssons och prinsessan Dianas återberättas och sätts i ett genussystem.

Åter igen använder sig Strömquist av tävlingsmomentet för att på ett humoristiskt sätt visa på misshälligheter i vår genusordning. I detta fall bjuds det bland annat på Vårda en man-VM, där Mary Welsh Hemingway, gift med den berömde Ernest, presenteras som en av tävlingens tidigare vinnare. Även Våra allra mest älskade torskar presenteras, med Gustaf Fröding och Hugh Grant i spetsen.

Skildringarna av den heteronormativa tvåsamheten visar onekligen på hur galet vårt sätt att organisera kärleksliv och familjeliv kan vara. Orden "Jag är inte kär i dig längre" beskrivs som en trollformel som helt plötsligt betyder ett abrupt slut på allt vad vänskap, samarbete, sällskap och familjekonstellation heter:

- Jag är inte kär i dig längre.
- OK! Då måste jag flytta till en annan bostad, vi kommer aldrig mer att ligga med varandra i hela våra liv, och om jag behöver prata med någon ska jag i första hand vända mig till någon annan.
-Exakt! (s. 123)

Samma sak gäller om ett för stort intresse uppstår för någon annan person än den tvåsamma partnern. Allt samman tycks mycket märkligt när en betraktar det från den positionen.

Med en allvarligare och mer teoretisk ton visar Strömquist oss världen genom sina svartvita teckningar och helt galna collage - en värld som har många stora strukturella fel som behöver synliggöras och förändras.

Och läsandet går bra?

På sistone har den lilla fritiden som blev kvar verkligen lagts på sömnad samt dvd-boxar. Därför kommer här bara en kort läsrapport från augusti.

Jag plöjde del 9 i Sookie Stackhouse-serien (Dead and gone av Charlaine Harris).

En medelmåttig ungdomsroman av Ann Brashares (Pilträdens systrar: Vänskapen växer) slank ner, liksom en skräpromantisk/ historisk roman om Visby (Ödets hav av Elisabet Nemert).

Förutom några recensionsböcker var det nog allt.

Jag har nu kommit hälften ungefär i Joyce Carol Oates Svart flicka, vit flicka, som tyvärr inte direkt övertygar, och har också läst de första fyrahundra sidorna i Perdido Street Station, som jag har fått låna av M. Det känns roligt att läsa mer av China Miéville, som har stått på läsa-mer-av-listan.

Hitills gillar jag den stenhårt, även om den inte alls känns som en typisk Bokmalanbok. Det är en urban dystopi med magiska inslag. Språket består till stor del av miljöbeskrivningar som dryper av elände och storstadssmuts. Mitt i staden pulserar den enorma stationen Perdido Street som ett urbant hjärta.

Men, misärartat som det är, tycker jag att skildringarna ändå ger en ton av att det - trots allt - funkar. Trots smuts, fattigdom, segregering, orättvisa klassklyftor och allt som finns i staden så lever folk - älskar, söker gemenskap, arbetar, engagerar sig i konst, vetenskap, politik, varandra ... Människor överlever inte bara, utan lever.

Jag hoppas på att skriva ett ordentligt inlägg sedan när boken är färdigläst. So far, so good, som en säger. Vi får se vart hösten leder oss ...

Doktor Andrejevitj, eller en stor berättelse om Ryssland

Detta år började med att jag lyckades slutföra något av ett evighetsprojekt då jag läste klart den ryska mastodontklassikern Doktor Zjivago av Boris Pasternak. Jag påbörjade den i augusti och har läst till och från hela hösten. (Det passade väldigt bra att läsa den under dessa vargavintermånader vi har haft!) Att jag alls läste klart den får snarast ses som en personlig triumf.

Min goda moder, som är uppvuxen med att läsa Moa Martinson och Per Anders Fogelström, brukar då och då reta mig för min fäbless för det övernaturliga och min ovilja att läsa socialrealism. Låt mig bara att säga, att genom att läsa om den gode doktorn i sexhundra sidor så har jag fått socialrealism så att det i princip rinner ur öronen på mig.

Berättelsen täcker en intensiv period av modern rysk historia och skildrar både den första ryska revolutionen 1905, första världskriget, Februarirevolutionen 1917, Oktoberrevolutionen samma år och efterföljande inbördeskrig. Detta var jag tvungen att slå upp och läsa in mig något på - annars hade det varit hopplöst att orientera sig i handlingen. Vilket armé är det doktorn blir ivägtvingad med denna gång? Kriget känns lika hopplöst och omänskligt, vilken sida det än är som styr.

Karaktärerna i romanen - personnamnet som titel till trots - är legio. För någon ovan med ryska namnformer (som undertecknad) var det också komplicerat att hålla reda på vem som var vem, då alla har två efternamn vardera, ett förnamn och troligen också flera olika smeksnamnsformer, beroende på hur familjär en är med personen i fråga. Den gode doktorn själv kallas exempelvis vid sitt andra efternamn, Andrejevitj, en stor del av romanen. Förvirrande är bara förnamnet (eller, i det här fallet, efternamnet.)

I centrum har vi doktorn och hans närmsta familj (fru, barn, svärföräldrar) och själsfränden och älskarinnan Lara. Men romanen är väldigt kollektivt berättad och episk till sin karaktär; människors livsöden vävs ihop med Rysslands öde på ett mäktigt sätt. Ett mycket bärande tema i boken är konflikten mellan plikt och kärlek/drömmar, vilket bland annat kan ses i doktorns relation till de två kvinnorna i hans liv.

Både berättartekniken och språket känns ovan för mig. Förutom några noveller och pjäser av Tjechov har jag egentligen inte läst någon rysk författare alls. Berättartekniken påminner mig lite om rytmen i medeltida ballader, den tekniken som brukar kallas för leaping and lingering. I vissa partier är språket korthugget och funktionellt och driver handlingen snabbt vidare i en konstaterande ton. I andra blommar språket poetiskt och dröjer sig kvar vid långdragna och storslaga beskrivningar av både tundran och tajgan. Många av karaktärerna är också folkligt burleska och dialogen (som tar upp en stor del av texten) är ofta rapp och grov.

Doktor Zjivago var för mig en väldigt tungrodd läsning. Både språket och berättartekniken kändes ovan och ganska ålderdomlig; namnformerna och landets historia var till stor del obekanta för mig. Men den är också mästerligt berättad och ger en levande, beskrivande bild av en enorm nation under en vansinnigt stormig period. En får nästan svindel.

Ränderna går aldrig ur

I höstas debuterade Agnes Hellström med denna roman, Ränderna går aldrig ur. De få tidsmarkörerna genom berättelsen (Lasermannen, Pearl Jam, Medan du sov) talar tydligt om för mig att vi är jämnåriga, författaren och undertecknad här.

Elin härstammar från en överklassläkt men är uppvuxen med sin lärarmor i lilla Gimo utanför Uppsala. Hon återupptar plötsligt kontakten med den förmögna mormodern och söker till en anrik internatskola i Sigtuna.

Det glamorösa livet på internatet med den självklara gemenskapen som Elin hade föreställt sig, blir inte riktigt som hon tänkt sig. De unga, vackra och rika är i själva traumatiserade av olyckliga barndomar och prestationsångest, och droger, alkohol och ätstörningar är vardagsmat. Hierarkierna, den elitistiska synen på människor och den naiva synen på Sverige som ett klasslöst samhälle, är alla saker svåra att smälta för Elin. Konflikterna skärps när Elin igen får kontakt med barndomsvännen Behnam.

Tre gymnasieår skildras nästan skissartat genom romanen, men genom nedslagen skildras skolmiljöerna och klasskillnaderna glasklart. Jag blev väldigt förtjust i Hellströms språk, som verkligen är Elins; ibland nästan ofärdigt, som en skulle skriva i en dagbok. Det är som att författaren först har skrivit långa dialoger och beskrivningar, och sedan skalat av allting förutom det absolut nödvändigaste.

Jag tycker också om att karaktärena är så mänskliga och förhållandevis nyanserade. Elin försöker både passa in och är ibland feg, men är också modig och självständig. De "bratigaste" av Sigtunaeleverna, som till-och-från pojkvännen Otto, tillåts också vara ömsinta och goda.

Vad som är överklass, kan en verkligen fundera över, då Elin ofta känner sig malplacé trots sina "fina" anor. För mig leder detta tankarna till tv-serien Gilmore Girls, där en av huvudpersonerna, Rory, också är barnbarn i en förmögen släkt men själv är uppfostrad under enklare former av en ensamstående mamma. Den typen av erfarenhet, och de perspektiv på livet som både Elin och Rory har med sig, passar i vart fall inte in i romanens elitistiska internatmiljö.

Boken gick förvisso snabbt att läsa, men stannade verkligen kvar hos mig efter läsningen.

Staden & staden

Två av mina bokmalande vänner har China Miéville som något av en husgud. Följaktligen tyckte undertecknad att det var dags att pröva på sagda författare. Valet föll på Miévilles senaste bok, The City and the City.

Det här inlägget stavas för övrigt S-P-O-I-L-E-R-S, för det känns näst intill omöjligt att diskutera boken annat än i dess helhet.

Berättelsen känns riktigt noir där vi i ett långsamt tempo får följa polisinspektören Tyador Borlús arbete med mordet på en ung amerikansk student. Karaktären Borlú känns som en typisk amerikansk tv-serie-polis, som inte har särskilt mycket i livet utanför jobbet, och som när han fastnar för ett fall ger hundratjugo procent.

Det mest fascinerande med boken är den miljömässiga uppbyggnaden. Borlú bor och arbetar i staden Beszel. Men sammanvävt i samma stad är också staden Ul Qoma, som hör till en separat nation. Svårgripbart? Ja, det är bara början.

Staden är alltså delad i två separata delar, men inte som en tänker sig när Berlin var delad i två, där en gräns är dragen i mitten av staden, på något vis. Utan en och samma gata eller ett och samma torg kan höra till bägge städerna. Crosshatched är uttrycket som Miéville använder för fenomenet.

Kontakt med den andra staden är totalt förbjuden, vilket innebär att invånarna i båda städer måste lära sig att "icke-se" (unsee) invånare från den andra staden. En måste "icke-se" både människor, djur och bilar (där det sistnämda blir extra besvärligt, eftersom man även kör på samma gator).

Fenomenet med att "icke-se", och de digra konsekvenser som följer om en misslyckas, känns ytterligt orwellianskt. När gränserna mellan städerna korsas, griper breach in, ögonblickligen och utan pardon. Vad detta breach är, är oklart länge genom berättelsen. Rent organisatoriskt låter det som en gemensam polisiär myndighet för båda städerna, för att upprätthålla de verkligen speciella reglerna som gäller för staden (städerna). Men det beskrivs nästan som en utomjordlig makt, som automatiskt och på ett omänskligt och nästan magiskt vis griper in. Rädslan för breach är fullkomlig.

I röran med att ha två städer i en, finns starka nationalistiska grupper på båda sidor, men också unionister (unificationists), som menar att städerna var en stad från början, och borde så bli igen. För att ytterligare komplicera saker finns det också människor som hävdar att det finns en tredje stad, i bortglömda uttrymmen mellan Beszel och Ul Qoma - Orciny. Denna staden skulle då vara ursprungsstaden.

Ytterligare andra menar att breach och Orciny är samma sak, och att det är de som har den reella makten. Att vara unionist är förbjudet, då breach finns inbäddat i ideologin. Dock finns det motståndsrörelser, framförallt ungdomar, som arbetar för ett enande. Men tron på Orciny är mer än förbjudet - det är ett fullständigt tabu.

Befolkningen i Beszel och Ul Qoma har vissa lokala skillnader vad gäller kläder, kroppsspråk och språk. Men språket anges vara ursprungligen ett och samma i grunden, och skillnaderna i kultur verkar hårfina. Helt klart rör vi oss i östra Europa; närheten till Turkiet nämns också.

Detta spöklika upplägg av två nationer i en och samma stad, som egentligen har det mesta gemensamt, men som under ett oförklarligt hot lever åtskilda, leder tankarna till forna Jugoslavien, eller varför inte Jerusalem.

Beroende på politiskt läge på Balkan har man talat ibland om serbokroatiska som ett gemensamt språk, och ibland om serbiska och kroatiska (och andra slaviska språk) som helt separata språk. Precis som i boken, kan språket skrivas både med latinskt alfabet och kyrilliskt.

Större delen av boken är lågmält spännande och puttrar på i ett ganska långsamt tempo. Men när saker och ting börjar avslöjas, rullar resten av boken på snabbt, och upplösningen känns både oväntad och häpnandsväckande. Resultatet är en väldigt egen historia, fantasy noir, möjligen, med både politiskt och filosofiskt intressanta aspekter.

Jag blev dock lite besviken när de delar som hade löfte om sig att vara riktigt övernaturliga (breach, Orciny), visade sig ha andra, mer krassa och realistiska förklaringar. Samtidigt vann möjligtvis berättelsens helhet på det. Jag kan inte bestämma mig för vad jag tycker, riktigt.

Det var i varje fall en omtumlande läsupplevelse, och jag kommer fortsätta att klura på denna bok en lång stund framöver.

Amerikanska södern och klassisk dystopi

Just som jag var beredd att publicera en nekrolog över Bokmalan, spratt det plötsligt till! Äntligen! Hösten har helt enkelt varit lång, tidskrävande och mörk. Således har både bokläsandet och bokbloggandet fallit i glömska.

Något litet har en i vart fall läst. Om några veckor får vi faktiskt en amerikansk författare på besök. Ingemar Fasth, eldsjälen bakom Kulturhusets Internationella författarscen har bjudit in John Wray och det är alltså denne författare som också skall komma till oss. Just nu håller jag på att läsa hans senaste roman, Lowboy, som handlar om en sinnesjuk ung man på rymmen i New Yorks tunnelbana. Tidigare i höstas läste jag Wrays Canaan's Tongue.

Förutom att den fick pluspoäng då omslaget så perfekt matchade undertecknads färgval i bloggen, så var det verkligen en sällsam historia. En recensent jag läste jämförde Wray med William Faulkner, vilket jag håller med om. Cynismen, bräckligheten och åskådliggörandet av mänsklighetens mörkare sidor i en bisarr gruppdynamik påminner mig om Faulkners Det allra heligaste.

Wray berättar en långsam och dramatisk historia om en brottsliga under amerikanska inbördeskriget. Karaktärerna - hästtjuvar, slavsmugglare, "confidence men", våldsverkare - är komplexa och intressanta. Fullständigt omoraliska, men ändå troende. Berättelsen kickar igång med ett väckelsemöte lett av ligans ledare, the Redeemer, som är en sadistisk, karismatisk charlatan i prästkläder. Mötet verkar inledningsvis fromt, men sluta med att alla besökarnas hästar blir stulna och att the Redeemer försöker skända en troende änka. Burlesken är total, fast i något mörkare tonläge.

Wray växlar berättarperspektiv som andra byter underkläder. Han gör det skickligt och det ger boken en särskild rytm. En passage där Wrays språkliga stil märks tydligt är denna, där en förrymd slav - Bosun - förs bort av ligan. Bosun tror att han ska friges och anar inte det mörka öde som ligan har i beredskap för honom. The Redeemer predikar för mannen, mitt i floden på flotten där de befinner sig, och ber honom välja ett nytt namn för att symbolisera den nyvunna friheten:

"The name you yourself choose, contrary-wise, will be the name of a new-born child." He smiled. "And whether you answer to it, sir, will be nobody's business but your own."
That said, the Redeemer stretched up his arm and touched Bosun gently on the mouth. Bosun bowed his head to recieve this touch, bashful and not a little bewildered, like Mary before the archangel Gabriel. His expression shuttled back and forth between exultation and dismay, as though he'd been found guilty, through no fault of his own, of some especially noble crime.
"Tell me your name, pilgrim", the Redeemer said softly. "Tell it to me and I'll baptize you here and now."
A measure of silence passed - I know not how long - then Bosun raised his head. "I should be called 'Simon', after Simon from the desert," he said, his voice full of wonder at itself.
If that was not the sound of religion, the sound of spirit given voice, then I have never heard it in my life." (s. 63)

Berättelsen är både realistisk och mystisk, episk och fragmentarisk. Språket är, som ni hör, emellanåt magiskt.

Hösten bjöd också på en omläsning av en dystopisk klassiker, Nineteen Eighty-four.Jag läste George Orwell när jag var alldeles för ung, ety det att jag knappast förstod boken och inte heller mindes mycket av den efteråt. Inför en föreläsning om dystopisk litteratur jag skulle hålla på jobbet, läste jag således om den.

Vilken skillnad! Det är verkligen roligt att bli vuxen ibland ... Jag blev otroligt fascinerad och kunde faktiskt inte sluta läsa. Ni känner naturligtvis till grundhandlingen - ett totalitärt imperium, efter världskrig, atombomber och terrorbalans. Ett allrådande parti och obrytbara klasskillnader. England som vi känner det är uppslukat av Oceanien, en av tre supermakter, men berättelsen äger rum i London.

Det mest intressanta med Orwells verk är iscensättandet av den totalitära makten i människors vardag. Den klaustrofobiska känslan av att leva i ett panoptikon. Att de allra mest privata tankarna inte bara riskerar att granskas, utan också kan leda till livsfara. När minsta ansiktsuttryck kan betyda slutet. Ett samhälle där alla historiska dokument revideras allt eftersom saker och ting ändras. Där en alltså inte kan tala om sådana begrepp som tid, historia, sanning eller världsbild.

Min favoritaspekt är Orwells "newspeak"; den språkliga reformen som partiet genomför successivt, för att minska ordförrådet och därmed också människors förmåga att formulera sig självständigt och/eller kritiskt mot partiet. Både verbalt och i tanken. Språk ÄR verkligen makt. Också principen "doublethink" är galet intressant och svårgripbar. Förmågan att kunna mentalt acceptera två påstående, som motsäger varandra.

Snart skall jag berätta om min resa till Oxford och London under höstlovet. (Den fantastiska orwellianska skylten ni ser här ovan, sitter faktiskt uppsatt här och där i Londons tunnelbana. Jag hoppas bara att formspråket är medvetet och något ironiskt valt - annars blir det en smula skrämmande.)

Tills dess - England prevails ...