Visar inlägg med etikett Relationer. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Relationer. Visa alla inlägg

måndag 1 augusti 2011

Den förspillda vakan

Nadeem Aslams roman Den förspillda vakan är en långsam berättelse om ett land härjat av både inre och yttre stridigheter - Afghanistan. Själv är Aslam britt, ursprungligen från ett av Afghanistans grannländer, Pakistan.

Något påminner den mig om Doktor Zjivago; tvärsnittet som ges av ett härjat lands moderna historia. Och precis som när jag läste om den gode doktorn, känner jag mig manad att slå upp saker och läsa mer om landet vi vistas i.

Tiden är runt 2001, precis efter talibanernas avsättning. Lara (namnvalet, en slump? Lara Fjodorovna?) reser till Afghanistan för att leta efter sin försvunna bror, som var militär i den ryska armén. Hon har fått kontakt med en engelskman vid namn Marcus, sedan länge bosatt i staden Usha, vars dotter haft kontakt med brodern.

Så till Usha reser hon och tillfälligheter gör att även David, en amerikansk CIA-agent, en ung muslimsk terrorist, Casa, samt byns lärarinna Dunia, också samlas där i Marcus hus. Det vackra huset vid sjön, granne med en nedlagd parfymfabrik.

Detta är ramberättelsen. Aslam berättar om deras livsöden, långsamt. En liten tråd i taget nystas upp och får oss att se hur dessa personers öden på väntade och alldeles oväntade sätt hänger ihop. Deras relationer skildras bräckligt, trovärdigt och allmänmänskligt.

Samtidigt fungerar karaktärernas nationaliteter och roller också som symboler för hela Afghanistan och de olika intressenterna där genom tiderna - Ryssland och dess armé, USA, dess militär, underrättelsetjänst och också hjälpinsatser.

Där finns brittisk kolonialism och muslimsk fanatism. Kvinnornas position i Afghanistan syns i flera livsberättelser, bland annat Marcus fru, Quatrina, och deras dotter, Zameen. Lärarinnan speglar en framtida, eventuellt möjlig roll för kvinnor. Något mer fri.

Till och med buddhismen blir synlig i berättelsen, då Marcus fann en enorm staty av ett Buddhahuvud när han grävde på tomten för att starta sin parfymfabrik, tidigare i historien. Välkomponerad roman.

Det är språket som dock fullständigt får mig på fall. Språket är sirligt, flytande, sorgset och vansinnigt vackert. Verkligheten känns annorlunda när Aslam beskriver den.

När Lara först har träffat Marcus känner hon sig skrämd av att han saknar en hand, som blivit avhuggen. Känslan beskrivs: "Den levande bägare han en gång kunde forma med sina två händer är kluven mitt itu." (s. 14)

Poetiskt och tydligt. Jag skulle kunna citera många rader och stycken för er; jag har många uppskrivna. Dock ska jag spara upplevelsen åt er och bara bjuda på ett till:
Här är det möjligt att ta en brödskiva från en assiett och medan man följer dess historia tillbaka till utgångspunkten få sig ett dussin krigshistorier till livs - hur kriget har påverkat och märkt handen som tog ut det ur ugnen, handen som knådade degen, åkern där vetet odlades. (s. 51)
Aslam har kontroll över sin text, sina karaktärer, sina trådar. Genom små detaljer och individers berättelser ger han mig en känsla av en större helhet och ett lands historia.

tisdag 31 maj 2011

"Ta' småvarmt från den Bonnierska buffén"

Att läsa A Song of Ice & Fire är lite som att äta en riktig maffig helkvällsbanket. Det är vansinnigt gott och trevlig, men är också mättande och tar lång tid. Ibland blir det lite tilltugg mellan rätterna. Som exempelvis:




Några recensionsböcker ...

Häxmästaren (Legenden om Morwhayle; 1) - Peter Bergting
Första delen i en traditionell fantasyserie för lässlukaråldern. Tvillingsyskon som växer upp på olika håll men förenas, ett magiskt svärd, några varulvar samt en drake. Ungefär.

Ödets söner - Darren Shan (del 12)
Tro det eller ej - den sista delen i vampyrserien Darren Shan. Lättläst, fartig, humoristisk och lite noir, som vanligt.





... och några lättuggade kärlekshistorier ...

Love Story - Erich Segal
Kortfattad och lättläst bok som tydligen blev en otrolig bästsäljare på 70-talet. Två collegestudenter möts över de strikta klassgränserna och faller handlöst för varandra - rikemanssonen och musikstudenten (på stipendium, förstås). Förstår dock inte riktigt varför den slog så hårt?

Överenskommelser - Simona Ahrnstedt
En svensk historisk kärleksroman i bästa Harlequin-anda. Hon - Beatrice - är den fattiga kusinen på landet med svallande eldrött hår; bildad och debattlysten men samtidigt oerfaren och oskuldsfull. Han - Seth - är the self-made man, mörkhårig, arrogant, rastlös och en kvinnotjusare av mått.

Med finns också en elak och liderlig greve, en ondskefull farbror med sociala ambitioner, en vän, vacker och älskad kusin, en frigjord fransk änka med mera, med mera.

Dylika romaner har sedan länge varit ett guilty pleasure för Bokmalan, som egentligen inte alls får sådana böckers ideal och innehåll att gå ihop med sin egen anti-heteronormativa och genusvrånga livsåskådning ...



... samt några Niffenegger!

The Night Bookmobile - Audrey Niffenegger
En ovanlig och något makaber liten grafisk historia om en ung kvinna som under en nattlig promenad finner en bokbuss som visar sig innehålla allt hon, och bara hon, någonsin läst. Hennes liv blir sedan fokuserad kring läsning och kring att finna denna bokbuss igen. Häftig.

Tidsresenärens hustru - Audrey Niffenegger
Också en ovanlig berättelse! Henry, den charmige och lite bad boy-bibliotekarien som älskar punk, har en genetisk defekt som gör att han ofrivilligt färdas i tiden.

Han möter inte bara sig själv i alla möjliga åldrar, utan också konstnärinnan Kate. Hennes uppväxt blir en lång väntan på att hon ska få träffa Henry i nuet, i hans verkliga ålder, när hon själv också är vuxen. Deras kärlekshistoria är ojämförlig och omöjlig. Originellt och välkomponerat.

Funderar på om jag ska ta och läsa hennes andra roman, Själens osaliga längtan, medan jag ändå verkar ha farten uppe.

fredag 6 maj 2011

Sjukt bra tv-serier!

Sedan i somras har jag tittat ikapp på flera tv-serier som genom åren har lockat mig, men som jag av en anledning eller annan, aldrig riktigt tittat ordentligt på. Och jag måste säga att i princip allt jag har sett verkligen, verkligen har fallit mig på läppen. Jag har helt enkelt sett ett antal sjukt bra tv-serier!


Buffy the Vampire Slayer
Denna vampyrklassiker behöver egentligen ingen närmare presentation. Joss Whedon plockar godbitar från flera genrer (exempelvis high school-serier, ostig amerikansk sf/äventyr samt, förstås, vampyrtraditioner) och ger oss en klassisk blond valleygirl som slåss som en gudinna. (Nästan.)

Med odödliga nördkaraktärer som Willow (vars resa från blygt hackergeni till megamäktig, lesbisk Wiccadrottning är en inspiration för många nördtjejer runt om i västvärlden) och den ständigt snälla och ständigt undanskuffade Xander, finns det något för alla.

Bibliotekarier, i synnerhet, kan glädjas åt den underbart urbota brittiska, vansinnigt torra och boknördiga Giles (särskilt i episoden A New Man, där Giles blir förvandlad till en demon. Extremt roligt.)

Favoritepisoden Hush har fantastiska skurkar, med en estetik som lutar åt suggestiv graphic novel-tradition. En annan favorit är det ofattbart sorgliga The Body, som jag inte kunde sluta gråta över.

När jag har sett ströavsnitt av Buffy på tv genom åren har jag tyckt att det har varit charmig, ostig underhållning. Inget mer. Nu när jag har sett alla säsonger i ett svep tycker jag att det finns så mycket mer.

Bra action, absolut. Fantastisk dialog, smart och väldigt witty. Förträffliga oneliners. Bra genustänk. Ett seriöst lesbiskt förhållande i centrum, relativt tidigt i modern amerikansk tv-historia. Sköna karaktärer, förstås, men som faktiskt också växer och utvecklas. Och som tillåts vara mångfacetterade.



Firefly

Om någon hade sagt till mig för ett år sedan att jag skulle titta på en tv-serie i genren space western och dessutom älska den, så skulle jag bara ha fnyst. Men det var innan jag hade plöjt alla säsonger av Buffy och insett Joss Whedons storhet.

Så Firefly blev det. (Och filmen Serenity ... plus att jag har köpt in de första två seriealbumen till min bibbla också ... )

Western-ploten: En misantropisk och cynisk kapten (med det passande smeknamnet Mal) slogs på rebellernas sida (brunrockarnas) i kriget mot etablissemanget. Sedan dess är han laglös och livnär sig som smugglare. Det enda han har i livet är sin trogna springare (Serenity) och sin lojala crew.

Sountracket är fantastiskt! Bästa westernmusiken. Att Whedon själv har skrivit temat ökar ju bara hans coolhetsfaktor ytterligare ...

Science fiction-ploten: Rebellerna kämpade mot ett intergalaktiskt imperium (the Alliance). Mals trogna springare är i själva verket ett rymdskepp. Smugglingen sker i rymden, då människor har koloniserat stora delar av universum.

Genreblandingen fungerar fantastiskt bra. Överraskande så.


Heroes
Flera människor runt om i USA och Japan börjar upptäcka att de har övernaturliga förmågor. Deras livsöden är sammanflätade, trots att de kanske aldrig ens har träffats tidigare.

Än så länge har jag bara sett första säsongen och jag har hört att den inte alls fortsätter lika starkt. Men jag blev helt såld på denna första säsong. (Jag såg den två gånger på rad. Inklusive extramaterialet.)

Jag tycker otroligt mycket om:

- Blandningen mellan det helt övermänskliga/övernaturliga/högtidliga med att människor har extraordinära förmågor och ger sig ut med ambitionen att rädda världen och det moderna/vardagliga. Den återkommande profetiska meningen "Save the cheerleader, save the world" sammanfattar stämningen väl.

- Karaktärerna! Peter Petrelli kan mycket väl vara en av mina bästa hjältekaraktärer hittills - en rikemansson som har all världens chans till pengar och makt, men som istället väljer att utbilda sig till sjuksköterska med inriktning på palliativ vård.

Dennes superhjältekraft visar sig sedan vara att han kan absorbera andra personers förmågor, genom att han tänker på dem när han vill bruka förmågan. Han omnämns som en empath. Ett underbart koncept, tycker jag.

- Comic book/graphic novel-känslan i hela estetiken. Så klart påverkas det mycket av den synske konstnären Isaacs skisser och målningar, som visas frekvent i serien. Men inspirationen är större än så. Och det är plågsamt snyggt.



True Blood
Så klart. För en gångs skull ett fall där jag tycker mer om det visuella mediet än om böckerna det bygger på. Böckerna är charmiga och underhållande. Men serien tycker jag har något mer.

Miljöerna är den djupaste amerikanska träsksödern, som i sig själv har en särskild suggestiv stämning, en särskild dialekt, intressanta samhällsfenomen och potential för djupt rotad rasism och religiös fanatism.

Denna plats passar väldigt väl att kombinera med de övernaturliga elementen och strukturerna, som vampyrernas strikt hierarkiska samhällssystem och hamnbytarnas mer individualistiska.

När vampyrerna "kommer ut" ur sina kistor och avslöjar för världen att de finns, kan förstås många paralleller dras till olika former av rasism och diskriminering.

Karaktärerna är inte alltid helt inbjudande, vilket känns befriande. Sookie är en helperky autodidaktisk white trash-tjej med telepatiska förmågor, stor integritet och stark moral. Vampyren Eric som uråldrig och helt opålitlig vikingavampyr är en fröjd för ögat. Hamnbytaren Sam är fin favorit; en variant på den klassiska filmrollen the boy next door.

Jag har bara sett de två första säsongerna än så länge, men ser fram emot fortsättningen. Just det, nämnde jag att serien är väldigt våldsam? Och innehåller mycket sex? Åh, inte det? Ja, nu vet ni, i alla fall.

söndag 16 januari 2011

Kursmoment 6: The Speed of Dark

En av 2010 års främsta läsupplevelser var Elizabeth Moons roman The Speed of Dark, som ingick i min kurs.

Den utspelar sig i en snar framtid och följer en ung man vid namn Lou Arrendale, som har autism. Han bor ensam, arbetar med komplicerade datorsystem vid ett stort läkemedelsföretag (tillsammans med flera andra personer med autism) och har fäktning som hobby.

Men Lous fasta rutiner störs av flera stora händelser - någon börjar stalka honom och hotar skada både hans egendom och honom själv.

Aktuell forskning visar plötsligt på möjligheter att bota autism vid vuxen ålder - barn som föds med autism botas omgående i denna sekundärvärld, men Lou och hans vänner är för gamla för att ha varit med om detta.

Detta leder till att Lous chef iscensätter en komplicerad intrig där han hotar sparka sina autistiska anställda om de inte ställer upp på de högst experimentella behandlingarna.

Än mörkare motiv anas i bakgrunden - någonting om att kunna plocka autistiska drag (savanthet, koncentrationsförmåga) och överföra dem till människor som exempelvis ska arbeta i rymden. Klart av ekonomiskt intresse för det stora företaget, alltså.

Vad boken framförallt är, är en djupdykning i en människans sinne och liv. Lous perspektiv följs konsekvent genom romanen och det är fullständigt uppslukande läsning.

Förutfattade meningar om normalhet ställs helt på ända. Detta har diskussionerna på forumet rört sig mycket kring.

***

It’s fascinating to find that so many of us seem to really have shared similar reading experiences through the course – of course we have read the same books, but often we seem to interpret them similar as well.

I was so completely hooked by this novel – one of the most interesting and moving in a long time. And I’m not entirely sure why. T, I agree with you – it’s difficult to get Lou out of one’s mind!

From page one Moon constructs an us-and-them-sense which, as already been pointed to in the discussions, often puts us as readers closer to the “us” perspective, e.g. the autistic perspective.

Like J points out, Moon makes us as readers really see Lou and sympathize with him. But it’s never about pitying him. He’s depicted as a whole human being.

“If they aren’t going to listen, why should I talk?”, Lou asks himself in the beginning, while at the psychiatrist’s office. Consistently throughout the novel Moon holds the narrative close to Lou’s perspective and really show how many things that we may consider natural and obvious are in fact … well, not.

A lot of sayings, if you interpret them literary, are really illogical. Like someone being a heel, for instance, which Lou reflects upon. This is certainly one of the difficulties for someone trying to learn a new language – to be able to decipher these cultural references. This also holds true for someone autistic, as is repeatedly shown in the novel.

Many social situations that Lou deciphers in the text show us how complicated, illogical and not-honest “normal” people in general are. Like Don, who appears to be a friend but is really a foe.

Because Lou works so hard trying to interpret nuances in voices and facial expressions he often gets confused by people saying things they obviously don’t mean. The communication between the autistic characters in the book is depicted as more direct and honest. If no one wants to talk, they simply don’t.

The fact that different rules seem to apply for autistics and “normal” people is also commented on, for instance: “Aldrin closes his eyes, refusing contact. I was scolded for doing just that.” (s. 149) If you’re considered normal, you have a lot more freedom. If you’re autistic, everything will be viewed against that.

As all of you have pointed out, the concept of normal just doesn’t cut it after reading this novel (not that it did before!).

I see a lot of myself in the character of Lou, like the need for routines, a systematic way of working and his tendency to feel overwhelmed in social situations, like when travelling with public transports. I, for instance, have these tendencies as well, but Lou feels them stronger.

Like T pointed out, this book actually disturbs one’s way of looking at the world and taking people for granted. It made me stop and think how frail communication between people are – if all of our brains work in different ways, how are we able to communicate with each other at all?