Alcatraz versus the Evil Librarians

Tillåt mig att säga: äntligen! Äntligen en bok om hur bibliotekarier egentligen styr hela världen (the Hushlands kallat) med hjälp av sin makt över informationen:

'The Librarians control the information in this city - in this whole country. They control what gets read, what gets seen, and what gets learned. Because of that, they have power.' (s. 99)

Brandon Sanderson (kanske mest känd för att vara den som skriver färdigt Wheel of Time efter Robert Jordans bortgång) har komponerat den fantastiska äventyrsberättelsen Alcatraz versus the Evil Librarians. Ett läsmåste för alla biblioteksnördar!

Med ett uns av Harry Potter och i samma berättaranda som Lemony Snicket möter vi föräldralöse Alcatraz just som han blir bortkörd från ännu ett fosterhem. Detta på grund av hans osvikliga förmåga Att Ha Sönder Saker. Som exempelvis, att råka bränna ner ett kök. Eller så.

Men denna gång blir inte Alcatraz bortforslad till ännu ett fosterhem, utan han blir istället nästan mördad av en främmande man och sedan räddad av sin (dittills okände) farfar - Grandpa Smedry.

Alcatraz får reda på att ätten Smedry är välkända motståndskämpar mot bibliotekariernas envälde. Smedrys härstammar själva från the Freelands, vilka består av tre kontinenter i Stilla havet som bibliotekarierna systematiskt har utrotat från alla världskartor.

(Detta förklarar himla mycket, tycker jag personligen. Det har alltid sett oproportionerligt tomt ut i Stilla Havet.)

Ätten Smedrys vapen är framförallt att många av medlemmarna är så kallade Oculators - de har förmågan att skapa och använda olika slags mäktiga linser för olika ändamål (exempelvis att spåra, skjuta eld, tortera).

Många av familjemedlemmarna också har magiska förmågor i sig själva. Alcatraz kan ha sönder saker, en kusin kan tala fullständigt obegripligt (!) och farfadern är alltid försenad (vilket är mycket praktiskt när någon skjuter på en). En bisarr version av superkrafter - underbart!

Berättartilltalet är direkt riktat till läsaren, på bästa 1800-talsromanvis, och Alcatraz som berättare gör ofta långa utvikningar för att förklara saker för oss hushlanders och kommenterar även gärna själva skrivandets konst. Exempelvis:

I apologize for that last chapter. It was far too deep and ponderous. At this rate it won't be long before this story departs speaking of evil Librarians, and instead turns into a terribly boring tale about a lawyer who defends unjustly accused field hands. (s. 278)

Ja, ni förstår. Det finns många roliga detaljer, klurigheter och absurda saker att berätta. Men jag måste begränsa mig; annars växer detta inlägg bortom rimlighetens nivå. Det är lekfullt och skruvat och väldigt, väldigt roligt.

Tyko Flores äventyr

Det börjar som en realistisk skildring av barnarbete i gruvornas djupa mörker i någonting som liknar 1700-talets Sverige. Snart förvandlas historien om föräldralöse Tyko Blom och hans kamrat Julius/Julia till en både äventyrsfylld, varm, otäck och rolig fantasyberättelse som tar oss med till en annan värld.

Jag har läst Martin Widmarks trilogi - Den dansande djävulen, Fyrtornet i Son-Li, Polyhymnias guld - högt för min bonusdotter och vi har verkligen njutit denna läsresa. Det har varit högljudda "Neeej, du kan ju inte sluta läsa NU!" vid aftonläsningarna. Resorna till och från skolan har plötsligt gått alldeles för fort.

Som vuxen läsare känner jag igen flera av fantasygenrens berättarmönster och karaktärer. "Ankungen" Tyko, som förvandlas från enkel, föräldralös gruvpojke till arvtagaren Tyko Flores.

Quest-temat, med både den inre och yttre resan och flera uppdrag som måste lösas. Karaktärer som relativt enkelt kan delas upp i hjälpare/stjälpare och där ondskan är tydligt definerad, enligt barnboksvärldens spelregler.

Men Widmark är en alldeles strålande berättare och det väldigt spännande läsning. Det hårda livet i gruvan, där de unga gruvpojkarna får slita och får stryk, skildras detaljerat och intressant. Där byggs historien upp.

Övergången till det mer fantastiska fungerar också väl. Sekundärvärlden, Den Röda vägens land, tecknas tydligt och detaljerat och bjuder på en del oväntade personer och händelser. Den gåtfulla Ormapan är förstås en favorit, liksom berättelsens starka dam Lillevi och, för all del, retstickan Arti Harakka.

Språket är välkomponerat och välskrivet och är en fröjd att läsa högt. De svartvita illustrationerna i början av varje kapitel, signerade av Henrik Tamm, sätter verkligen stämningen. En stämning av äventyr och fara i en främmande värld. Av vänskap och mod. Och av att komma hem, slutligen.

Sjukt bra tv-serier!

Sedan i somras har jag tittat ikapp på flera tv-serier som genom åren har lockat mig, men som jag av en anledning eller annan, aldrig riktigt tittat ordentligt på. Och jag måste säga att i princip allt jag har sett verkligen, verkligen har fallit mig på läppen. Jag har helt enkelt sett ett antal sjukt bra tv-serier!


Buffy the Vampire Slayer
Denna vampyrklassiker behöver egentligen ingen närmare presentation. Joss Whedon plockar godbitar från flera genrer (exempelvis high school-serier, ostig amerikansk sf/äventyr samt, förstås, vampyrtraditioner) och ger oss en klassisk blond valleygirl som slåss som en gudinna. (Nästan.)

Med odödliga nördkaraktärer som Willow (vars resa från blygt hackergeni till megamäktig, lesbisk Wiccadrottning är en inspiration för många nördtjejer runt om i västvärlden) och den ständigt snälla och ständigt undanskuffade Xander, finns det något för alla.

Bibliotekarier, i synnerhet, kan glädjas åt den underbart urbota brittiska, vansinnigt torra och boknördiga Giles (särskilt i episoden A New Man, där Giles blir förvandlad till en demon. Extremt roligt.)

Favoritepisoden Hush har fantastiska skurkar, med en estetik som lutar åt suggestiv graphic novel-tradition. En annan favorit är det ofattbart sorgliga The Body, som jag inte kunde sluta gråta över.

När jag har sett ströavsnitt av Buffy på tv genom åren har jag tyckt att det har varit charmig, ostig underhållning. Inget mer. Nu när jag har sett alla säsonger i ett svep tycker jag att det finns så mycket mer.

Bra action, absolut. Fantastisk dialog, smart och väldigt witty. Förträffliga oneliners. Bra genustänk. Ett seriöst lesbiskt förhållande i centrum, relativt tidigt i modern amerikansk tv-historia. Sköna karaktärer, förstås, men som faktiskt också växer och utvecklas. Och som tillåts vara mångfacetterade.



Firefly
Om någon hade sagt till mig för ett år sedan att jag skulle titta på en tv-serie i genren space western och dessutom älska den, så skulle jag bara ha fnyst. Men det var innan jag hade plöjt alla säsonger av Buffy och insett Joss Whedons storhet.

Så Firefly blev det. (Och filmen Serenity ... plus att jag har köpt in de första två seriealbumen till min bibbla också ... )

Western-ploten: En misantropisk och cynisk kapten (med det passande smeknamnet Mal) slogs på rebellernas sida (brunrockarnas) i kriget mot etablissemanget. Sedan dess är han laglös och livnär sig som smugglare. Det enda han har i livet är sin trogna springare (Serenity) och sin lojala crew.

Sountracket är fantastiskt! Bästa westernmusiken. Att Whedon själv har skrivit temat ökar ju bara hans coolhetsfaktor ytterligare ...

Science fiction-ploten: Rebellerna kämpade mot ett intergalaktiskt imperium (the Alliance). Mals trogna springare är i själva verket ett rymdskepp. Smugglingen sker i rymden, då människor har koloniserat stora delar av universum.

Genreblandingen fungerar fantastiskt bra. Överraskande så.


Heroes
Flera människor runt om i USA och Japan börjar upptäcka att de har övernaturliga förmågor. Deras livsöden är sammanflätade, trots att de kanske aldrig ens har träffats tidigare.

Än så länge har jag bara sett första säsongen och jag har hört att den inte alls fortsätter lika starkt. Men jag blev helt såld på denna första säsong. (Jag såg den två gånger på rad. Inklusive extramaterialet.)

Jag tycker otroligt mycket om:

- Blandningen mellan det helt övermänskliga/övernaturliga/högtidliga med att människor har extraordinära förmågor och ger sig ut med ambitionen att rädda världen och det moderna/vardagliga. Den återkommande profetiska meningen "Save the cheerleader, save the world" sammanfattar stämningen väl.

- Karaktärerna! Peter Petrelli kan mycket väl vara en av mina bästa hjältekaraktärer hittills - en rikemansson som har all världens chans till pengar och makt, men som istället väljer att utbilda sig till sjuksköterska med inriktning på palliativ vård.

Dennes superhjältekraft visar sig sedan vara att han kan absorbera andra personers förmågor, genom att han tänker på dem när han vill bruka förmågan. Han omnämns som en empath. Ett underbart koncept, tycker jag.

- Comic book/graphic novel-känslan i hela estetiken. Så klart påverkas det mycket av den synske konstnären Isaacs skisser och målningar, som visas frekvent i serien. Men inspirationen är större än så. Och det är plågsamt snyggt.



True Blood
Så klart. För en gångs skull ett fall där jag tycker mer om det visuella mediet än om böckerna det bygger på. Böckerna är charmiga och underhållande. Men serien tycker jag har något mer.

Miljöerna är den djupaste amerikanska träsksödern, som i sig själv har en särskild suggestiv stämning, en särskild dialekt, intressanta samhällsfenomen och potential för djupt rotad rasism och religiös fanatism.

Denna plats passar väldigt väl att kombinera med de övernaturliga elementen och strukturerna, som vampyrernas strikt hierarkiska samhällssystem och hamnbytarnas mer individualistiska.

När vampyrerna "kommer ut" ur sina kistor och avslöjar för världen att de finns, kan förstås många paralleller dras till olika former av rasism och diskriminering.

Karaktärerna är inte alltid helt inbjudande, vilket känns befriande. Sookie är en helperky autodidaktisk white trash-tjej med telepatiska förmågor, stor integritet och stark moral. Vampyren Eric som uråldrig och helt opålitlig vikingavampyr är en fröjd för ögat. Hamnbytaren Sam är fin favorit; en variant på den klassiska filmrollen the boy next door.

Jag har bara sett de två första säsongerna än så länge, men ser fram emot fortsättningen. Just det, nämnde jag att serien är väldigt våldsam? Och innehåller mycket sex? Åh, inte det? Ja, nu vet ni, i alla fall.

Harry Potter-frossa!

Inom den senaste månaden har jag läst om alla sju Harry Potter-böcker, sett om de sex tidigare filmerna, sett den sjunde filmen på bio samt läst Tales of Beedle the Bard. En kan helt enkelt lugnt säga, att temat har varit Harry Potter.

Det började så oskyldigt med att jag såg den senaste filmen på bio och insåg att jag inte mindes så mycket från den sjunde boken, som jag bara hade läst en gång. Sedan fick jag den idén att läsa allt från början, nu när faktiskt alla böcker redan är utgivna.

Det var en härlig läsupplevelse att få läsa dem i ett svep, när tidigare en var tvungen att vänta två år eller så mellan varje del. Det är fascinerande att se hur Rowling utvecklar böckerna från myspysliga äventyrsberättelser i internatskolemiljö vidare till det mörka allvar som regerar de senare böckerna.

Både språket och miljöerna som Rowling bygger upp är lekfulla och kluriga. Jag är väldigt förtjust i den magiska blandning hon gör, där etablerade mytiska företeelser och varelser och Oxfordmiljöer blandas ihop med en dos Fem-gänget och engelsk vardaglighet. Jag tycker att det är originellt och mycket trovärdigt i sig själv.

Starkast griper mig Harrys ständiga stora förluster och det andra världskriget-liknande allvaret som träder in i sjätte och sjunde boken, bland annat när ungdomarna lyssnar på rebellernas radiosändningar för att få höra om någon de känner har dött i striderna mot Voldemort.

Trots att jag här läst böckerna så många gånger, så blir jag så närvarande i texterna, berörd och rörd. Skrattar och gråter, om vartannat. Det är fantasifullt, finurligt och väldigt mänskligt. Denna serie är verkligen läslust för mig.

Alltid Amber

När min mormor var blott sjutton vårar, fick hon en bok av sin mor i present. Bokens titel var Alltid Amber och författaren hette Kathleen Winsor. Min mor, i sin tur, fick boken av min mormor när hon var ung. Nu har även jag blivit kommenderad, av min egen mor, att läsa den.

Som en Harlequin deluxe (fast språkligt sett, av betydligt högre kvalitet) och en riktig mastodont-historisk-kärleksroman gick de sexhundra sidorna överraskande fort att sluka. Det upprepade resonemanget, "äsch, bara ett kapitel till", gjorde att vissa nätter blev senare än tänkt.

Amber St. Claire, en föräldralös flicka uppfostrad i en liten by på den engelska landsbygden, möter som sextonåring den arrogante och vansinnigt stilige lord Bruce Carlton. Amber föjer med som Bruces älskarinna till 1660-talets London och lämnas där ganska snart, då lorden lyckas lägga vantarna på ett kaparbrev av den nyligen återinsatte konungen (Charles II).

Därmed påbörjas en hisnande resa för den överjordiskt vackra, ärelystna och självupptagna Amber, som leder henne till flertalet äktenskap, ett besök till Newgate, mord, pest, bränder, så väl som till teatrarna, Whitehall, rikedom och adelstitlar. Överdådiga klänningar, peruker, supéer och baler blandas med den totala omoralen vid hovet, och karaktären Amber tycks vara född för intriger och komplotter. Faktum är, att hon får den välkänt osympatiska, tillika episk-historisk-roman-karaktären Scarlett O'Hara att framstå som en välvillig, oskyldig liten flicka i jämförelse ...

Men låt mig bara säga, att Amber St. Claire får vad hon förtjänar på slutet, och att det är mycket rafflande och underhållande läsning. Tydligen blev boken förbjuden i flertalet stater i USA, då den utkom på 40-talet, för att den ansågs vara för pornografisk. Trots detta, eller, dare I say it, kanske på grund av detta, blev det en storsäljare i USA.

Den filmatiserad också bara några år efter att boken publicerades, och jag kan faktiskt föreställa mig att de pampiga dräkterna och intrigerna gör sig bättre på film än i bokformat. Vi får se om filmen går att skaka fram någonstans, helt enkelt.