Margaret Mahy revisited

Inför den stundande Nya Zealandsresan har jag så smått börja rikta in mig på författare just därifrån.

Det är snurrigt att tänka sig att jag över jul och nyår (och, således, också midsommar) kommer att befinna mig på andra sidan jordklotet.

Min första kontakt med Nya Zealand kom sig av att jag lånade en bok på bokbussen när jag var tolv år gammal: Trixarna av Margaret Mahy.

Det tog ett tag innan jag förstod hur landet låg; det förvirrade mig storligen att midsommar firades i samband med jul och nyår.

Redan omslaget förförde mig: en mörkblå ram, en strand. Vi ser ryggen på en ung kvinna med ostyrigt rött hår. En man med säreget utseende tittar på henne. Värderande. Hotfullt?

Två andra män, mörkhåriga, syns i bakgrunden, på väg framåt. Männen bär alla gammeldags svartvitrandiga baddräkter. Någonting laddat vilar över hela bilden. När jag blev större sedan insåg jag att omslaget var målat av Inger Edelfeldt, som är en annan av mina absolut bästa författare. Det var nog ödet, helt enkelt.

Trixarna är en övernaturlig romans. Författaraspiranten Harry (egentligen döpt till det mer praktfulla Ariadne) är en tyst medlem i en stor och bullrig familj. När de som vanligt åker till sommarhuset, Carnival's Hide, dyker tre främlingar upp och ställer allting på ända.

De karismatiska bröderna Ovidius, Felix och Hadfield är mer än lovligt mystiska och deras närvaro tycks höra ihop både med det gamla husets historia och de texter som Harry skriver. Allas relationer påverkas och både familjen och huset tycks knaka i fogarna.

Det är den enda bok som jag i mitt liv har läst två gånger på rad: så fort som sista sidan var slukad började jag om från första igen. Det är också en av de böcker som jag fortfarande läser om då och då.

Också Mahys Förvandligen har jag läst flera gånger under min uppväxt. (Också där har Edelfeldt gjort det fantastiska omslaget.)

I den möter vi en kämpande familj i en förort till Christchurch, där Lauras lillebror, efter en av hennes onda aningar, blir förhäxad av en mystisk butiksägare.

Hon vet dock instinktivt vart hon ska bege sig för hjälp när Jacko bara blir allt mer illa däran: till Sorry Carlisle som är ordningsman i klassen över henne och en häxa.

Mahy blandar det övernaturliga och det vardagliga på ett fantastiskt sätt. Familjerna och deras relationer är helt tydliga, psykologin fungerar och dialogen känns naturlig.

Både dessa böcker är också, eller fram för allt, kärlekshistorier. Harrys stormiga passion med en av bröderna Carnival är smärtsam och intensiv och fungerar som en katalysator för hennes identitetsutveckling och ommöblerandet i familjerelationerna.

Laura och Sorrys kitsliga inledning och ambivalenta förlopp skildras med stort allvar och är en språngbräda till det alternativa liv som Laura väljer, där magi är någonting helt naturligt.

Som tolv-, trettonåring var jag helt såld. Om jag inte hade läst dessa böcker som ung hade jag aldrig fastnat så intensivt för Twilight som jag faktiskt gjorde. Men det var som att öppna en magisk garderobsdörr och få en direkt passage till mitt prepubertala, ensamna, drömmande bokslukarjag. Det gjorde mig lycklig.