tisdag 29 september 2009

En salig blandning

Det är oundvikligt att halka in på den grafiska litteraturen. Under våren och sommaren har det blivit en väldigt blandad kompott!

Jag gjorde slag i saken och läste några klassiker som länge stått på min att-läsa-lista. Stardust, skriven av Neil Gaiman, läste jag i prosaform för många år sedan, innan jag hade insett att den fanns i grafiskt format som original. Jag gillar Gaimans viktorianska saga om "ankungen" Tristran, den lilla byn Wall, faerieriket bortom muren, den fallna stjärnan, de tre häxorna, de sju bröderna ... Charles Vess delikata illustrationer skildrar denna magiska värld väl.

Jag läste också James O'Barrs The Crow, då den filmen (mytomspunnen efter Brandon Lees tragiska död) var en favorit för undertecknad i tonåren. Mörkt, goth-skt, våldsamt och tragiskt. Just det, nämnde jag mörkt? Och våldsamt?

Inför teaterbesöket läste jag bland annat Nina Hemingssons Jag är din flickvän nu samt Liv Strömquists Hundra procent fett.
Hemingssons serier är absurda, kompromisslösa och träffsäkra. Hennes lesbiska tanter är underbara; likaså seminariet som inleds med välkomstorden "Vi gör väl som vanligt så att ni som har en penis får prata lite mer, medans ni utan penis blir avbrutna lite oftare." (s. 27) Ofta är serierna helt träffsäkra i sin genuskritik och tankar kring kvinnlighet, kroppslighet och sociala koder.

Strömquists album Hundra procent fett är helt enkelt smart och jäkligt roligt. Hon krossar myter och kritiserar strukturer som manlighet, faderskap, kungafamiljen, imperialism och tv-serier. Bitskt och träffande är passagen "Män som aldrig borde fått ha sex", där både Satre och Ingmar Bergman åker på ordentliga skrapor. David Beckham avfärdas med kommentaren "50-talet ringde och dom vill ha tillbaka sin kvinnosyn." (s. 108)

Allt jag kan säga är att pjäsen baserad på dessa seriertecknares verk, som sattes upp av finlandssvenska Teater Viirus och Blaue Frau, var suverän. En blev arg och gapskrattade om vartannat.

I övrigt har jag läst tredje delen om The League of the Extraordinary Gentlemen, albumet The Black Dossier av Alan Moore & Kevin O'Neill. En noir spionhistoria i ett Orwellskt 50-tals-England är basen i albumet. Vi möter Mina Murray och Allan Quartermain (som funnit källan för evigt liv och föryngrats rejält) i deras jakt på The Black Dossier. Mappen ifråga innehåller allt insamlat material om The League, och bashistorien varvas med materialet i sagda mapp. Där finns biografier, reseskildringar, en förlorad pjäs av Shakespeare, vykort från ligans resor, en novell av "Sal Paradyse" (Jack Kerouac) och annat smått & gott. Här befinner sig huvuddelen av albumet.

Upplägget är briljant! Det hänvisas och blinkas till så många kända historiska personer och litterära karaktärer, att en nästan blir yr. Woolfs Orlando, Gulliver, Fanny Hill, Röda Nejlikan, Shakespeare - allting vävs ihop snyggt av O'Neills varierade tecknarstilar och Moores mästerliga talang för pasticher. Roligast, by far, är en berättelse nedtecknad av Bertram Wooster, med titeln "What ho, Gods of the Abyss!":

"I believe he mentioned an endearing rogue called something like "Cool Lulu", which to my ears sounded like it must be a Red Indian name, who seemed to lead a leisurely, agreeable old life, sleeping and dreaming at a place called Riley, possibly a reservation of some kind. (---) When finally I had to tear myself away, the dear old thing asked me my name so that he could arrange my trip to Yuggoth, Massachusetts, safe in 'an appropriate vessel.'" (s. 109)

Sist (och längst) har jag läst klart mangaserien Fruits Basket av Takaya Natsuki. Jag fick låna de första delarna av en elev på jobbet och fick slutligen låna resterande delar av en annan. 23 delar in alles. Det är en shojoserie som handlar om föräldralösa Tohru Honda och hur hon blir involverad i familjen Sohma. Sohmas är drabbade av en släktförbannelse, där några återföds besatta av den kinesiska zodiakens olika djur.

En kärlekstriangel av stora mått utvecklas mellan godhjärtade Tohru, den blyga Yuki (råttan) och Kyo (katten), tuff på ytan men sårbar på insidan. Otroligt gulligt tecknad; en riktigt fin serie som jag skulle ha älskat som yngre. Ska också se till att titta på animen, som är baserad på mangan.

4 kommentarer:

Pomegranate sa...

The Black Dossier verkar ju helt fantastisk, jag älskar när författare refererar till andra verk och litterära figurer på det viset! Men heter den The Black Dossier? Jag sökte på adlibris, där finns den för 680 kr (!) och på amazon för betydligt mindre men då tycks volym 3 heta nåt med Century 1910...Snälla Bokmalan, upplys mig om hur det ligger till.

Stardust, den grafiska versionen, ligger redan i min beställningskorg sedan du tipsade om den i somras :)

Fian sa...

Jag älskar också när författare alluderar vilt till historia och framförallt litteraturhistoria! Då får en tillfälle att se flera favoriter i helt osannolika kombinationer (som exempelvis Wooster & Cthulhu...).

Jo, det där med The Black Dossier (som den faktiskt heter). Jag läste att DC hade släppt den i deluxeutgåva och att den därför är så attans dyr. Den ska då vara av extra fin kvalitet och ha en massa extramaterial och lull-lull. Någonting för samlaren. Vansinnesdyrt, kan jag ju tycka ...

På Bokus verkar de ha kvar en äldre version i mjukband á 170 kr. På brittiska Amazon säljer de en enklare inbunden variant för ca. 28£.

Det finns alltså fortfarande hopp! ; ) Och ja, Stardust är helt bedårande charmig.

Pomegranate sa...

Tack för klargörandet! Jag ska förresten precis ta mig an Alan Moores From Hell, hans version av Jack the Ripper-myten. Har du läst? Jag har sett filmen och tyckte väl att den var sådär, men Johnny Depp är ju alltid Johnny Depp.

Fian sa...

Nej, jag har inte läst - men är väldigt nyfiken! Du får gärna rapportera sen.