Visar inlägg med etikett England. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett England. Visa alla inlägg

söndag 25 mars 2012

Dödlig dekadent dandy sökes

Mark Gatiss (också känd som Mycroft Holmes) är verkligen en relevant person för oss anglofila nördar där ute.

Inte bara är han en av skaparna bakom den nya Sherlock-serien (tillsammans med Steven Moffat). Han har också skrivit den litterära karamellen The Vesuvius Club (första delen av tre).

Här möter vi den oförliknelige Lucifer Box - konstnär, spion, lönnmördare och dandy - i det edwardianska London.

I denna berättelse utreder Box morden på två av Englands mest framstående vulkanforskare och hamnar också mitt i en reliksmugglarliga. Ledtrådarna för honom till Neapel, där han inser att intrigen är tätare än han först trott.

Lucifer Box är en oemotståndlig litterär karaktär. Vältalig, välklädd, sarkastisk, amorös och helt omoralisk. Associationer till den verklige dandyn Oscar Wilde kommer naturligtvis också till en, särskilt när Box levererar sina bitska one-liners och anmärkningar, som exempelvis denna:

"You are very impudent, young man, I replied. It will get you a long way." (s. 156) Eller denna, när Box själv råkar ut för ett långt fall: "If this was The Fall then I understood why my namesake came out so illtempered." (s. 161) Eller varför inte denna, något mer ekivoka, då en mer ... intim ... relation inleds med hjälpredan Charlie:
Mr Jackpot turned his huge eyes on me in a kind of mute enquiry. A moment later he put his hand on my thigh.
Well, what was I to do? For the well-bred gentleman there was surely only one recourse. I f****d him. (s. 127)
Det är också omöjligt att inte älska Delilah, ett oerhört robust och prosaiskt fruntimmer som fungerar som ett slags allt-i-allo för Box. Bland annat städar hon undan när det har lönnmördats.

Bokens största fröjd är helt enkelt språket: det rör sig om en oerhört välkomponerad pastisch. Sirligt, stiligt och torrt humoristiskt. Illustationerna i art nouveau-stil, signerade Ian Bass, sätter tidsandan på ett förträffligt sätt.

Även om tidsperioden är senare än Sherlock Holmes-tiden, så går tankarna onekligen ditåt. Författaren själv gör själv en blinkning till Conan Doyle genom beskrivningen "This entire case seemed to be a study in wet reds and blacks." (s. 99)

Kasten är tvära mellan de fina herrklubbarna, restaurangerna, sjabbiga pubar och mörka gränder.

Letar ni efter erotiska lönnklubbar, opiumrus, mystiska beslöjade damer, giftiga insekter, fällor, förväxlade identiteter och förklädnader? Tillåt mig att säga, att ni har hittat helt rätt.

lördag 17 mars 2012

Exorcism noir

Ett dimmigt och skitigt London i en alternativ nutid. Spöken, andar, demoner och många andra magiska varelser är lika verkliga som någonting annat. Folk skyddar sina villor med tjuvlarm, pentagram och magiska örter.

Felix Castor, som är inneboende hos en jordgudinna och vars bästa vän sitter inspärrad besatt av en mäktig demon, hankar sig fram som frilansande exorcist.

Ibland tvingas han ta mer förnedrande jobb för att försörja sig, som att underhålla på barnkalas. Ofta får han stryk och hamnar i seriöst trubbel på grund av de fall han åtar sig. Alltid är han ganska sjabbigt klädd i maffiga ytterrockar och levererar sarkastiska oneliners.

Komponenterna är framförallt urban fantasy och deckare noir, vilket är en kombination som gifter sig väl. Hela uppbyggnaden med övernaturliga väsen som en naturlig del av världen och de mörka, smutsiga storstadsmiljöerna sätter fantasytonen.

Samtidigt driver Felix Castor i princip en klassisk privatdetektivbyrå och hans fall leder honom på många krokiga vägar, där konspirationer är vardagsmat. Hela stämningen och språket andas noir, med sin mörka humor och hårdkokthet. Dialogen är genomgående strålande; torr och humoristisk.

Tematiskt sett finns det också plats för funderingar som exempelvis vad innebär det att vara människa? Vilka varelser har egentligen rätt att existera (spöken, levande döda) och vilka har rätten att avsluta deras existens, sådan den nu är (exorcister?).

Författaren Mike Carey är djupt insyltad i serievärlden och har bland annat skrivit hela serien Lucifer, en spin-off från Neil Gaimans episka Sandman-universum.

Ni kan föreställa sig att en som läsare är ganska nöjd. Än så länge har jag läst de två första delarna - The Devil You Know och Vicious Cirle - och kommer absolut att fortsätta.

Är det någon annan som också har läst? Vad tyckte ni?

onsdag 20 april 2011

På spaning efter den jättebläckfisk som flytt

Jag har just läst klart China Miévilles Kraken - läsningen har gått plågsamt långsamt.

Den lät så lovande: ett exemplar av en jättebläckfisk bevarad i formalin på the Museum of Natural History i London blir oförklarligt stulen.

På något sätt triggar detta igång en händelsekedja som resulterar i att olika sekter och samfund i det andra, mer magiska London, är överens om att apokalypsen är nära.

Men på något vis fungerar det inte alls så bra som en Miévilleroman borde. Jag föll för både The City & the City och Perdido Street Station. Men det är något i det humoristiska anslaget i boken som ger mig känslan att författaren själv inte tar det hela på så stort allvar.

Det finns bra idéer - the Londonmancers, till exempel, som är ett slags Londons tysta väktare, magiker och siare. Kyrkan uppbyggd kring the Kraken är välkomponerad, med religiösa ämbeten och heliga skrifter.

Eller minnesänglarna som finns i alla äldre byggnader av vikt i staden och skyddar dem. En i-pod som fungerar som en skyddsamulettt är också en kul detalj. Men det räcker tyvärr inte.

När jag läser denna historia tänker jag på Neil Gaimans urbana fantasyromaner Neverwhere och American Gods. Och tänker att detta inte alls håller samma klass.

Jag saknar the suspension of disbelieve, helt enkelt.