Ankomsten

I höstas läste jag Ankomsten av Shaun Tan, som ju är både ALMA-pristagare och Urhundenvinnare. Denna textlösa serie/bilderbok/grafiska berättelse är ett experimenterande i perspektiv, både vad gäller tecknarperspektiv och handling.

Tan utgår från små, små detaljer först som sedan byggs upp till the big picture: ett hem, en liten familj. Tidig 1900-talskänsla vad gäller kläder och boende. Verkligheten känns bekant, även för oss läsare.

Men det trygga och välbekanta hotas av skuggor (som ser ut som draksvansar), vilka jag tolkar som andra världskriget, nazismen eller generell fattigdom och arbetslöshet.

Mannen bryter upp och reser från sin familj till ett annat land. Där, i detta helt främmande, försöker han bygga upp en begriplig vardag.

Den stora tullen mannen kommer till är tydligt Ellis Island, men i fantastisk tappning. Perspektivet överdriver och förfrämligar. Stämningen är snarast mardrömslik. Alfabetet är obegripligt och växlar stil mellan någonting som skulle kunna vara latinskt, kyrilliskt, asiatiskt eller rena schiffer.

Med tiden erövrar mannen kunskap om detta nya främmande och det visar sig påminna i stort om livet i hemlandet. Det finns mat, bostad, umgänge, musik, husdjur även här, trots att allting ser annorlunda ut.

Mannen möter också andra emigranter och får höra deras livshistorier. Återigen är kriget så närvarande. Likaså ges 1950-talskänslan av the American Way of Life genom detaljer som flygplan, hushållsapparater, att mat köps i automater. Lite SF-aktigt, retrofuturistiskt.

Jag förstår att Tan är prisbelönt: hans tecknarstil är utsökt. Gråskala, skuggor, orginella former och perspektiv. Tan är uppenbart begåvad både i det realistiska tecknandet och det mer surrealistiska, egna. Uppslukande. Extra fascinerad blir jag, som är sådan ordmänniska, över hur rik en helt ordlös berättelse kan vara.

Berättelsen ser jag på två plan. Det fantastiska, surrealistiska. Jag tänker ibland på Bizarro, med alla de små återkommande detaljerna (exempelvis pappersfåglarna). Drömlikt, ibland mardrömslikt.

Det realistiska planet: att resa ensam för att försöka skapa ett bättre liv för familjen. Fly från fattigdom, krig, hot. Att inte kunna varken språket eller kulturen. Ensamhet, utanförskap.

Men det finns också hoppfullhet. Mannen får ändå kontakt, med husdjuret och med andra människor, och erövrar den främmande världen. Det blir en cirkelrörelse - det främmande blir ett hem till slut. Det visas genom att samma detalj-helhetslek som i början av berättelsen upprepas, med små variationer.

Kulmen kommer i slutet då dottern, den unga flickan, får agera guide åt en nykomling i landet. Symboliskt, stämningsfullt och just också hoppfullt.