Bokmalans höst

Den här hösten har varit ett spännande äventyr med omorganiseringar på jobbet samt Ett Stort Livsprojekt.

Summan av kardemumman har därför varit att bloggen helt har legat i träda. Jag har dock både läst och twittrat en hel del.

Tänkte passa på att sammanfatta några av höstens höjdpunkter så här inför det nya året.

Höstens ...

... bibbla: Lidingö stadsbibliotek. Det är lätt att låta bli att ta sig till andra bibliotek, när en själv står i bibblan hela dagarna. Men har varit på detta bibliotek flera gånger på sistone och lånat med mig högvis av romaner som har stått uppskyltade. Mycket nöjd! Lyxigt att känna sig som en gäst på bibliotek.

... dystopi: Karin Tidbecks Amatka. Språkligt välkomponerad wierd historia om ett strikt organiserat samhälle med rysk känsla där själva verklighetens intakthet hålls uppe med hjälp av ord.

... fantastik: Dödsritten av Maggie Stiefvater. Livet på kargt ösamhälle i skuggan av de livsfarliga capaill uisce, blodtörstiga havshästar. Det var någonting med den här historien som bara gick rätt in i mig. Gillar skarpt!

... filmupplevelse: Inte helt överraskande, nya Hobbit-filmen - The Hobbit: An Unexpected Journey. Underhållande och så mycket mer innehållsrik än vad jag hade föreställt mig. Ser redan fram emot fortsättningarna!

... klassiker: John Steinbecks mäktiga familjepos Vredens druvor, om depressionen och the  Dust Bowl i USA på 30-talet. Helgjutet språk och med ett starkt socialt patos. Kontroversiell i sin samtid och fortfarande gripande och uppslukande läsning.

... levnadsöde: Otippat nog den biografiskt inspirerade romanen Presidentens hustru av Curtis Sittenfeld. Så otroligt intressant läsning! Bygger på bibliotekarien och presidenthustrun Laura Bushs liv och äktenskap. 

... långkörare: Anna Karenina av Lev Tolstoj. Märkligt gripande och spännande, trots att det egentligen inte händer så himla mycket. Vi följer några adliga/övremedelklassliga familjer i Moskva och Petersburg i 1800-talets tsarryssland. Äktenskap, otrohet, politik, religiösa spörsmål, intriger och förvecklingar, med Annas och Vronskijs förbjudna romans som ett slags nav.

... läskaramell: Underbara The Night Circus av Erin Morgenstern. En 1800-talscirkus i svart och vitt som bara är öppen på natten, tvillingar, synskhet, kärleksintriger och duellerande magiker. Ja tack, helt enkelt!

...ångest: Sofia Nordins Gå sönder, gå hel, om två sidor av samma kvinna. Anna, till ytan välanpassad medelklassfru men med ett bråddjup på insidan. Lisa, den vardagliga tvillingen till närmast gudomliga Freja, som rymmer med ett litet barn som inte är hennes. Smärtsamt och väskrivet!

... ära: Att vara Augustpriselektor i barn-och ungdomsklassen. Mycket roligt och spännande! Extra roligt att min favorit vann - Nina Ulmans kuriosapärla ABC och allt om D. Den rekommenderas för alla språk/alfabetsnördar där ute!


Gott nytt bokår, kära ni! Tills vidare finner ni mig som bilden visar.

A Storm of Swords

A Storm of Swords, denna seriens tredje del, börjar precis efter det stora slaget vid Blackwater Bay, det kaotiska mötet mellan två kungars flottor: Joffreys och Stannis. 

(Har du, kära läsare, inte hunnit så här långt i serien finns det alltså risk för S-P-O-I-L-E-R-S!)

Genom dvärgen Tyrions, då the hand of the King, oväntade krigslist slukades hela floden av alkemisternas vildeld och, trots stora skador, vann Joffreys sida. Stannis hela flotta förstördes, vilket vi snart får flera detaljer om genom att vi får följa the Onion Knight, Ser Davos. 

I Riverrun släpper Cat, olovandes, Ser Jamie fri för att byta tillbaka sina döttrar från King's Landing. Han blir "eskorterad" av svärdskämpen Brienne av Tarth. 

Robb fortsätter att kämpa mot Lannisters som  the King in the North medan Aryas ensamna resa fortsätter att leda henne på villovägar och får henne att hamna i än märkligare sällskap. Allt detta medan de yngsta sönerna Stark båda fortfarande tros vara döda ...

Jon Stark hamnar i oväntade konflikter bortanför the Wall, då han tvingas till obehagliga val för att kunna infiltrera vildangarnas läget som tillhör Mance Rayder, kallad the King Beyond the Wall. 

I det yttersta nord härjar också ett slags levande döda, White Walkers, som endast kan dödas med eld eller med det ovanliga materialet dragonglass. Detta samtidigt som the Wall bemannas av färre bröderna än någonsin tidigare i Westeros långa historia.

I King's Landing härjar den, trots sina unga år, grymme kung Joffrey och klanen Lannister styr med järnhand. Sansa slipper förvisso undan sin trolovning med kungen men tvingas till andra val istället.

Och på andra sidan havet samlar Danaerys Stormborn ihop sin armé och väntar på att hennes drakar ska bli stora nog att återvända till Westeros.

Puh! Det var inte lätt att försöka kortfattat sammanfatta denna tegelstensroman, som också bara är en del av George R.R. Martins enormt episka fantasysvit A Song of Ice and Fire.  En serie som förstås är aktuell flera gånger om i och med att första tv-serien just (officiellt) visats klart i Svea (inklusive den trevliga TV-cirkeln). Dessutom sparkar andra säsongen igång nästa vecka och jag råkar (för en gångs skull!) ha den köpekanalen som serien går på.

Ungefär första halvan av boken tuffade på ganska långsamt för mig. Men sedan brakade allt lös och jag kände mig snarast manad att kravalläsa. Det har varit sååå spännande läsning! Jag har blivit riktad jädra obehagligt överraskad flera gånger. 

Martin är, milt sagt, inte snäll mot sina huvudpersoner och jag kommer till den obehagliga insikten att nog ingen går riktigt säkert. Vilket på ett sätt gör mig arg och ledsen. Men framförallt tycker jag att det är starkt och originellt.

Jag skrev en del om genusinvändningar i ett tidigare inlägg, när jag just hade läst klart A Clash of Kings. Och visst kan jag tycka att det är trist att en fantastisk sekundärvärld måste vara patriarkal till sin struktur, när en skulle kunna passa på att utforma den på vilket annat sätt som helst. 

Jag tycker, i varje fall, att det finns intressanta, komplexa och mångfacetterade kvinnliga karaktärer i denna värld. 

Det som blir lite tröttsamt är just den patriarkala blicken som ständigt faller på dessa kvinnor.

Martin är en otroligt skicklig berättare; hans sätt att skriva är ett imponerande hantverk. 

Jag kliver rakt in i de olika delarna av hans sekundärvärld och får möta ett stort persongalleri. 

Här ges detaljer, miljöbeskrivningar, delar av rikets historia och mycket annat stoff visas för mig på ett sätt som gör det lättfattligt, intressant och engagerande. 

De hundra- och åter igen hundratals sidorna liksom flyger förbi, liksom milen man färdas i Westeros. Jag kastade mig genast rakt in i fjärde delen ...

Bilden är lånad från Westeros News. 

The Fault in our Stars

En dag kom en av mina stammisar på jobbet in till mig och sa "Du MÅSTE läsa den här!". En sådan uppmaning kan en förstås inte ignorera. I varje fall inte jag, som råkar ha Multiversums Bästa Stammisar i min bibbla.

Boken, som jag aldrig hade hört talas om och inte heller då fick veta vad den handlade om, hette The Fault in Our Stars. Författare är amerikanske John Green.

Vad boken handlar om, kan jag berätta för er. På ett sätt. Den handlar om en tonårig tjej vid namn Hazel, som är allvarligt cancersjuk sedan flera år tillbaka.

Nu kanske ni får en känsla av vad detta är för en bok. En sådan där sorglig bok om en ung människa som är döende och på ett ordnat och sentimentalt sätt liksom lär sig om livet. Fast då misstar ni er.

The Fault in Our Stars är liksom en egen bok. Hazel är något av en ensamvarg och umgås mest med sina föräldrar och några enstaka vänner. Det bästa sällskapet är dock boken An Imperial Affliction av Peter van Houten (en fiktiv bok; en bok-i-boken), som förser henne med både filosofiska funderingar och svar: "An Imperial Affliction was my book, in the way my body was my body and my thoughts were my thoughts." (s. 34)

På en stödgrupp för cancersjuka ungdomar träffar Hazel Augustus. Augustus Waters, som förlorat ett ben till cancern, och som är en virvelvind av ordvighet och energi. De dras till varandra och hittar så småningom någonting oerhört viktigt i varandra. Det är en berättelse om Den Första Kärleken, bland annat. Men inte bara.

Flera saker gör denna bok så speciell för mig. En är att den är så rolig. Mitt i nattsvartheten finns så mycket humor - mänsklig, varm och ibland helt galen. Exempelvis:

The car was packed by six fifteen, whereupon Mom insisted that we eat breakfast with Dad, although I had a moral opposition to eating before dawn on the grounds that I was not a nineteenth-century Russian peasant fortifying myself fir a day in the fields. (s. 137)

Den är så vardaglig. I stor sorg och sjukdom och annat elände skapas till slut en vardag. Ingen människa orkar sörja dygnet runt. Green väjer inte för de grymma sjukdomsdetaljerna, men glömmer inte heller bort det dagliga livet. Just denna vardaglighet gör också boken så otroligt sorglig, därför att det är realistiskt och igenkänningsbart.

I en passage råkar Hazel höra något, inte menat för hennes öron:

Just before the Miracle, when I was in the ICU and it looked lika I was going to die and Mom was telling me it was okay to let go, and I was trying to let go but my lungs was searching for air, Mom sobbed something into Dad's chest that I wish I hadn't heard, and that I hope she never finds out that I did hear. She said: 'I won't be a mom anymore.'
It gutted me pretty badly. [---] I couldn't get it out of my head, how she sounded when she said that, like she would never be okay again, which probably she wouldn't. (s. 116-117)

Här kunde jag faktiskt känna hur hjärtat brast lite i kanterna.

Jag är såld på Greens sätt att skriva. Det är inte komplicerat men noga uttänkt. Jag hör Hazels tonfall; berättarperspektivet är verkligen hennes. Det är sådant flyt i språket och det växlar så självklart mellan de stora tonlägena sorg och humor. Jag sträckläser. Gråter. Asgarvar. Sparar på citat.

Egentligen vill jag inte berätta så mycket mer om Hazels berättelse. Egentligen vill jag göra som A och bara gå fram till er och säga: "Du MÅSTE läsa den här boken!".

Dödlig dekadent dandy sökes

Mark Gatiss (också känd som Mycroft Holmes) är verkligen en relevant person för oss anglofila nördar där ute.

Inte bara är han en av skaparna bakom den nya Sherlock-serien (tillsammans med Steven Moffat). Han har också skrivit den litterära karamellen The Vesuvius Club (första delen av tre).

Här möter vi den oförliknelige Lucifer Box - konstnär, spion, lönnmördare och dandy - i det edwardianska London.

I denna berättelse utreder Box morden på två av Englands mest framstående vulkanforskare och hamnar också mitt i en reliksmugglarliga. Ledtrådarna för honom till Neapel, där han inser att intrigen är tätare än han först trott.

Lucifer Box är en oemotståndlig litterär karaktär. Vältalig, välklädd, sarkastisk, amorös och helt omoralisk. Associationer till den verklige dandyn Oscar Wilde kommer naturligtvis också till en, särskilt när Box levererar sina bitska one-liners och anmärkningar, som exempelvis denna:

"You are very impudent, young man, I replied. It will get you a long way." (s. 156) Eller denna, när Box själv råkar ut för ett långt fall: "If this was The Fall then I understood why my namesake came out so illtempered." (s. 161) Eller varför inte denna, något mer ekivoka, då en mer ... intim ... relation inleds med hjälpredan Charlie:

Mr Jackpot turned his huge eyes on me in a kind of mute enquiry. A moment later he put his hand on my thigh.
Well, what was I to do? For the well-bred gentleman there was surely only one recourse. I f****d him. (s. 127)

Det är också omöjligt att inte älska Delilah, ett oerhört robust och prosaiskt fruntimmer som fungerar som ett slags allt-i-allo för Box. Bland annat städar hon undan när det har lönnmördats.

Bokens största fröjd är helt enkelt språket: det rör sig om en oerhört välkomponerad pastisch. Sirligt, stiligt och torrt humoristiskt. Illustationerna i art nouveau-stil, signerade Ian Bass, sätter tidsandan på ett förträffligt sätt.

Även om tidsperioden är senare än Sherlock Holmes-tiden, så går tankarna onekligen ditåt. Författaren själv gör själv en blinkning till Conan Doyle genom beskrivningen "This entire case seemed to be a study in wet reds and blacks." (s. 99)

Kasten är tvära mellan de fina herrklubbarna, restaurangerna, sjabbiga pubar och mörka gränder.

Letar ni efter erotiska lönnklubbar, opiumrus, mystiska beslöjade damer, giftiga insekter, fällor, förväxlade identiteter och förklädnader? Tillåt mig att säga, att ni har hittat helt rätt.

Exorcism noir

Ett dimmigt och skitigt London i en alternativ nutid. Spöken, andar, demoner och många andra magiska varelser är lika verkliga som någonting annat. Folk skyddar sina villor med tjuvlarm, pentagram och magiska örter.

Felix Castor, som är inneboende hos en jordgudinna och vars bästa vän sitter inspärrad besatt av en mäktig demon, hankar sig fram som frilansande exorcist.

Ibland tvingas han ta mer förnedrande jobb för att försörja sig, som att underhålla på barnkalas. Ofta får han stryk och hamnar i seriöst trubbel på grund av de fall han åtar sig. Alltid är han ganska sjabbigt klädd i maffiga ytterrockar och levererar sarkastiska oneliners.

Komponenterna är framförallt urban fantasy och deckare noir, vilket är en kombination som gifter sig väl. Hela uppbyggnaden med övernaturliga väsen som en naturlig del av världen och de mörka, smutsiga storstadsmiljöerna sätter fantasytonen.

Samtidigt driver Felix Castor i princip en klassisk privatdetektivbyrå och hans fall leder honom på många krokiga vägar, där konspirationer är vardagsmat. Hela stämningen och språket andas noir, med sin mörka humor och hårdkokthet. Dialogen är genomgående strålande; torr och humoristisk.

Tematiskt sett finns det också plats för funderingar som exempelvis vad innebär det att vara människa? Vilka varelser har egentligen rätt att existera (spöken, levande döda) och vilka har rätten att avsluta deras existens, sådan den nu är (exorcister?).

Författaren Mike Carey är djupt insyltad i serievärlden och har bland annat skrivit hela serien Lucifer, en spin-off från Neil Gaimans episka Sandman-universum.

Ni kan föreställa sig att en som läsare är ganska nöjd. Än så länge har jag läst de två första delarna - The Devil You Know och Vicious Cirle - och kommer absolut att fortsätta.

Är det någon annan som också har läst? Vad tyckte ni?

Tyko Flores äventyr

Det börjar som en realistisk skildring av barnarbete i gruvornas djupa mörker i någonting som liknar 1700-talets Sverige. Snart förvandlas historien om föräldralöse Tyko Blom och hans kamrat Julius/Julia till en både äventyrsfylld, varm, otäck och rolig fantasyberättelse som tar oss med till en annan värld.

Jag har läst Martin Widmarks trilogi - Den dansande djävulen, Fyrtornet i Son-Li, Polyhymnias guld - högt för min bonusdotter och vi har verkligen njutit denna läsresa. Det har varit högljudda "Neeej, du kan ju inte sluta läsa NU!" vid aftonläsningarna. Resorna till och från skolan har plötsligt gått alldeles för fort.

Som vuxen läsare känner jag igen flera av fantasygenrens berättarmönster och karaktärer. "Ankungen" Tyko, som förvandlas från enkel, föräldralös gruvpojke till arvtagaren Tyko Flores.

Quest-temat, med både den inre och yttre resan och flera uppdrag som måste lösas. Karaktärer som relativt enkelt kan delas upp i hjälpare/stjälpare och där ondskan är tydligt definerad, enligt barnboksvärldens spelregler.

Men Widmark är en alldeles strålande berättare och det väldigt spännande läsning. Det hårda livet i gruvan, där de unga gruvpojkarna får slita och får stryk, skildras detaljerat och intressant. Där byggs historien upp.

Övergången till det mer fantastiska fungerar också väl. Sekundärvärlden, Den Röda vägens land, tecknas tydligt och detaljerat och bjuder på en del oväntade personer och händelser. Den gåtfulla Ormapan är förstås en favorit, liksom berättelsens starka dam Lillevi och, för all del, retstickan Arti Harakka.

Språket är välkomponerat och välskrivet och är en fröjd att läsa högt. De svartvita illustrationerna i början av varje kapitel, signerade av Henrik Tamm, sätter verkligen stämningen. En stämning av äventyr och fara i en främmande värld. Av vänskap och mod. Och av att komma hem, slutligen.

A Song of Ice and Fire - lägesrapport

(Se upp för en & annan spoiler!)

Andra delen ligger just utläst på nattygsbordet. Bredvid ligger följaktligen tredje delen, alldeles nyss påbörjad. Vilken resa. Jag har slagits både med the Onion Knight och the Imp vid Blackwater Bay, i ett hav av vildeld.

Jag har färdats med Jon bland vildingar och de kallaste utav berg, följt Aryas motståndskamp och samtidigt också suttit fängslad i King’s Landing tillsammans med Sansa. Fångad i ett slott, fångad av sin kropp, fångad i sin position.

Jag har också nyss sett både den andra delen av tv-serien på SVT, med efterföljande TV-cirkel (vilket jag tycker generellt är en sådan strålande idé!). När jag var i USA förra våren så passade jag på att se de fem första avsnitten, vilket var så många avsnitt som hade gått då. Men sedan har jag inte sett några fler.

Det känns lite retro och högtidligt att passa samma tid varje vecka för att få se ett avsnitt av en tv-serie så. Jag tänder ljus och tar mig en kopp té och verkligen bänkar mig framför tv:n. Trevligt.

Sedan ser jag avsnittet igen via SVT Play (denna underbara uppfinning) med sambon, som har sina rollspelskvällar just onsdagar och därför missar denna nästan-analoga högtidsstund.


Språket, berättarhantverket, persongalleriet
Jag tycker böckerna bjuder på ett imponerande hantverk, både episkt i sitt omfång och väldigt detaljrikt. George R.R. Martin har ett klart välkomponerat språk, engagerande, funktionellt.

Inte med den ålderdomliga klang som exempelvis Jacqueline Carey bjuder på, utan mer neutralt och tidlöst. Inte så romantiskt som en del fantasy kan vara (som Guy Gavriel Kay), utan mer rättframt.

Det är verkligen en enorm väv av många berättelser och det är lätt att få bilder i huvudet när en läser. Jag förstår verkligen varför böckerna blev omvandlade till en tv-serie. Det är visuellt och sceniskt.

Mer komplicerat att fånga i tv-serien blir det dock det omfångsrika persongalleriet. Detta är faktiskt en av de saker jag gillar bäst med böckerna hittills: att varje kapitel har en enskild berättare. Det blir en häftig berättarstruktur när en som läsare blir helt indragen i en karaktärs situation, för att sedan i nästa kapitel kastas in i nästa.

Konsekvenserna av denna strategi blir förstås flera, varav den mest uppenbara är att det finns större potential att få fram flera perspektiv på samma skeenden och därför fler moraliska gråzoner. Gränser mellan onda och goda karaktärer, en av högfantasyns klassiska fällor, kan lämnas mindre tydliga.

Som en av mina elever (ungefär) sa när vi diskuterade böckerna på en lektion: ”Man läser ett kapitel om hur den här killen vill mörda den andra killen och förstår precis. Sedan läser man om hur den andra killen vill mörda den första och tänker, men han har ju rätt, ju!” Det är intressant.

En annan, väldigt fiffig, konsekvens är att det blir cliffhangers konstant i läsningen. Nästan vid varje kapitel så lämnas en som läsare dinglandes i luften vid klippkanten. Ända till Martin behagar ta upp karaktärens tråd igen. Vilket kan dröja många hundra sidor i dessa otroliga tegelstenar som är delarna i denna serie. (Sir Arthur torde känna sig nöjd!)

Ytterligare en effekt av denna berättarstruktur är att det finns plats för så många olika karaktärer, stora som små. Självklart finns det ända en tendens till huvudpersoner, annars finns det en risk att det hade blivit mer ett postmodernt experiment än en berättelse. De som, vågar jag hävda, de flesta omedelbart sympatiserar med är Arya, Jon Snow, Tyrion och Bran.

Mest av allt, kanske, om en är en nördig feministperson som undertecknad, med Arya. Hon är en av de få karaktärerna som tillåts bryta mot sekundärvärldens rådande genusordning, som mycket riktigt påpekades i kvällens Tv-cirkel.



Invändningarna - men genus, då?
Och här någonstans börjar vi närma oss det som jag tycker minst om med Martins serie. Just genusordningen. Det är, som min väninna S skulle ha sagt, inget genuskalas, precis.

Med tanke på den potentiella frihet som, enligt min åsikt, finns inbäddat i det fantastiska skrivandet kan jag ärligt talat tycka att det känns något slött att inte utnyttja denna potential till att skapa andra villkor än de vi har sett till leda i den verkliga västvärldens tröttsamma, mångtusenåriga historieskrivning.

Kan det inte vara intressant att i alla fall undersöka vad som händer om inte alla män måste vara kraftiga, pälsbeklädda handlingens män med tvåhandssvärd och kvinnor reducerade till husfruar, handelsvaror eller horor? Jag överdriver. Men den patriarkala könsstrukturen är klar och tydlig i Martins sekundärvärld; en sekundärvärld som på många andra sätt välkonstruerad och spännande.

Kanske är det så att jag blev bortskämd av att läsa Kushiel-serien förra året som, om än inte helt fri från könsstereotyper, ändå bjuder på en viss mångfald vad gäller könskategorier och maktstrukturer och som också bryter mot heteronormen.

Visst borde mer fantastik, om något, kunna bryta mot verklighetens begränsande normer?

Tv-serien, som det visuella mediet det är, har också den trista effekten att ta potentiella genustråkigheter ändå tydligare med exempelvis de glada horornas bröstguppande kavalkad till Tyrions bädd eller våldtäktsscenen på Danerys bröllopsnatt (satt i en romantisk solnedgång med smäktande musik, där den enorma khalen kusligt nog ges ordet no, som borde vara Danys rättighet och skydd).



Den allmänna genreglädjen
Som fantasyläsare sedan barnsben är jag dock van vid att bortse från genustråk. Det är, trots allt, fantastiskt roligt att se en sådan påkostad och välgjord tv-serie inom denna vår genre. Ni som också är trettionågonting eller äldre än så har ju, precis som undertecknad, fått genomlida en hel del ostiga fantasyfilmer/serier genom åren ...

Jag tycker också att Martin som författare betraktad är en skicklig hantverkare som komponerar en fantasysvit med många goda kvaliteter.

Några av de saker som jag tycker bäst om, förutom språket och myllret av karaktärer och händelsetrådar, är att stoffet känns så väldigt fantasy men att författaren faktiskt använder sig av relativt lite magi.

Jag tycker också om att det bryts mot några av mina egna högfantasyförväntningar. Att i princip börjar en fantasyserie med att slänga ett oskyldigt barn ut från ett fönster är ganska tufft. Och oväntat.

Den någorlunda känsla av trygghet som jag har känt när jag har läst annan mer traditionell fantasy, har jag inte riktigt med Martin. Han kan ta livet av några av de karaktärer en sympatiserar mest med och tvinga andra till svek och förnedring.

De symboliska vargarna introduceras tidigt, en för varje barn i Stark-klanen, och tillskrivs stor betydelse. Men strax avrättas en av dem och en annan körs bort.

Jag gillar den känslan av otrygghet. Det gör mig hungrig på att läsa vidare, trots mina invändningar. Väl mött, således, i bok tre och episod tre av serien!

Bokmalans läsdagbok 2011

JANUARI-FEBRUARI
Fire - Kristin Cashore
Little (Grrl) Lost - Charles DeLint
Claire de Lune - Christine Johnson (Btj)
Här ligger jag och blöder - Jenny Jägerfeld
Doggie - Sofia Karlström
Arizonas bok - Eden Maguire (Btj)
Perdido Street Station - China Miéville
Tales of Beedle the Bard - J.K. Rowling + omläsning av hela Harry Potter-serien
Vem är Arvid Pekon? - Karin Tidbeck
Å alla kära systrar! - Ebba Witt-Brattström


MARS
Makers - Cory Doctorow
The Books of Magic - Neil Gaiman, John Bolton, Scott Hampton, Charles Vess, Paul Johnson
Marvel 1602 - Neil Gaiman, Andy Kubert, Richard Isanove, Scott McKowen

APRIL
Igelkottens elegans - Muriel Barbery
Den vita katten - Holly Black (Btj)
The World According to Groucho Marx - David Brown
A Study in Scarlet, The Sign of the Four - Sir Arthur Conan Doyle
Beastly, ett odjur - Alex Flinn (Btj)
Kimberlie: Främlingar, Kim M. Kimselius (Btj)
Kraken - China Miéville
Det händer nu - Sofia Nordin
TimeRiders - Alex Scarrow (Btj)
Elsewhere - Gabrielle Zevin

MAJ
Häxmästaren (Legenden om Morwhayle; 1) - Peter Bergting (Btj)
Ödets söner - Darren Shan (del 12)
A Game of Thrones - George R.R. Martin (A Song of Ice and Fire; 1)
Tidsresenärens hustru - Audrey Niffenegger
Night Book Mobile - Audrey Niffenegger
Love Story - Erich Segal
Augusta Prima - Karin Tidbeck (novell, Wierd Tales)
Överenskommelser - Simona Ahrnstedt

JUNI
Gud på en Harley Davidson - Joan Brady (omläsning)
The Adventures of Sherlock Holmes - Sir Arthur Conan Doyle
Den röda grevinnan - Yvonne Hirdman
En oväntad semester - Marian Keyes
När Lucy Sullivan skulle gifta sig - Marian Keyes
Sushi för nybörjare - Marian Keyes
Å andra sidan - Marian Keyes
Är det någon där? - Marian Keyes
Naiv. Super - Erland Loe
Den hemliga trädgården - Kate Morton
Själens osaliga längtan - Audrey Niffenegger
Kapitulera omedelbart eller dö - Sanna Näsling
Spelar roll - Hans Olsson
Cirkeln - Mats Strandberg & Sara Bergmark Elfgren

JULI
Den förspillda vakan - Nadeem Aslam
Awakened - P.C. & Kristin Cast (House of Night; 8)
Once Were Warriors - Alan Duff
Dead in the Family - Charlaine Harris (Sookie Stackhouse; 10)
The Whale Rider - Witi Ihimaera
All My Friends Are Superheroes - Andrew Kaufman
The Tiny Wife - Andrew Kaufman
En förtjusande man - Marian Keyes
Oväntat besök på Star Street - Marian Keyes
Sista chansen - Marian Keyes
Yttersta offret - Richelle Mead (Vampire Academy; 6) (Btj)
De vassa tändernas skog - Carrie Ryan

AUGUSTI
Mio, min Mio - Astid Lindgren (Btj, omläsning)
Phoenix bok (Beautiful Dead; 4) - Eden Maguire
Rosornas arv - Leila Meacham
Owl - Joanna Orwin

SEPTEMBER
Son of Avonar - Carol Berg (The Bridge of D'Arnath; 1)
Julia - Anne Fortier
Säg ifrån! - Stéphane Hessel
Sherlock Holmes 1: The Trial of Sherlock Holmes - Leah Moore, John Reppion and Aaron Campbell
En vampyr föds - Darren Shan (Legenden om Larten Crepsley; 1) Btj
Dear John - Nicholas Sparks
Om Om - Staffan Stenudd (Btj)

OKTOBER
Flyga högt - Katarina von Bredow
Sommar i New York - Candace Bushnell
Mycket mer än så - Sarah Dessen
Älskar - hatar - Jenny Downham
Transmetropolitan vol 1: Back on the Street - Warren Ellis & Darrick Robertson
Söta pojkar är bara på låtsas - Moa Eriksson Sandberg
Divine Misdemeanors - Laurell K. Hamilton (Meredith Gentry; 8)
Hungerhuset - Loka Kanarp & C/M Edenborg
En bit av mig fattas - David Levithan
Naomi & Elys kyssförbudslista - Rachel Cohn & David Levithan
Välkommen hem - Johanna Lindbäck
Om du var jag - Jessica Schiefauer
Pojkarna - Jessica Schiefauer
Robothjärta - Natalie Standiford
Den dansande djävulen - Martin Widmark (Tyko Flores; 1)
Med andra ögon - Li Österberg

NOVEMBER
Om någon ropar i skogen - Malin Biller
Transmetropolitan vol 2: Lust for Life - Warren Ellis & Darrick Robertson
Transmetropolitan vol 3: Year of the Bastard - Warren Ellis & Darrick Robertson
Transmetropolitan vol 4: The New Scum - Warren Ellis & Darrick Robertson
Transmetropolitan vol 5: Lonely City - Warren Ellis & Darrick Robertson
Fragile Things - Neil Gaiman
Vår rättmätiga plats - Barbro HedvallAtt tro på mister Pip - Lloyd Jones
Embrace - Jessica Shirvington (The Violet Eden Chapters; 1)
Ankomsten - Shaun Tan
Fyrtornet i Son-Li - Martin Widmark (Tyko Flores; 2)
Den unga F:s bekännelser - Maria Margareta Österholm

DECEMBER

The Devil You Know - Mike Carey (Felix Castor; 1)
Siri - Lena Einhorn
Transmetropolitan vol 6: Gouge Away - Warren Ellis & Darrick Robertson
Spelreglerna - Jonas Karlsson
Oskuldens tecken - Patti Smith
Ja till Liv! - Liv Strömquist


Knappen kan en köpa hos thecarboncrusader hos Etsy.

Vår rättmätiga plats

Översiktligt och ändå detaljerat skildrar journalisten Barbro Hedvall kvinnornas kamp för rösträtt i Sverige i den snyggt formgivna volymen Vår rättmätiga plats.

Här ges inblickar i samtida svensk politik och utblickar mot resten andra delar av kvinnorörelser runt om i västvärlden. Flera av de tongivande rösträttskämparna i olika generationer och presenteras.

Några saker som jag fann extra intressanta:

- Att det inte fanns allmän rösträtt i Sverige för män förrän 1909. Det visste faktiskt inte jag ...

- Förslaget som kom 1902 (tror jag det var) om att gifta män borde få TVÅ röster. Så de kunde rösta för sina små frugor också. (Gaaah!)

- Att Sverige var sist i Norden med att erkänna kvinnans rösträtt. Segt!

- Vilket enormt upplysningsarbete rösträttskvinnorna gjorde. Hur de reste verkligen land och rike runt för att hålla föreläsningar och debatter, hur de nätverkade, samlade namnskrifter och skrev i pressen. Imponerande.

- Hur laglydig den svenska rösträttsrörelsen var jämfört med ex. de engelska suffragetterna. Jag blir nyfiken på om det fanns någon kontakt mellan dessa länders kvinnokämpar, eller om de valda metoderna skilde sig för mycket åt?


Med inbjudande layout och ett väldigt rikt bildmaterial, tycker Bokmalan att detta ett måste för bokhyllan. Ett väl sammanfattat stycke kvinnohistoria; ett verk att gå tillbaka till, läsa om och bläddra i. Känna historiens vingslag ...

A Game of Thrones

Nu är jag åter i Svea rike efter tio dagars vistelse hos en väninna i Amerikat! Jag borde ha tagit med mig något trevligt westernbetonat, då Cheyenne verkligen kryllade av cowboyhattar, boots, pickups och hästar.

Men istället tog jag med mig andra delen i A Song of Ice and Fire.

Jag är hittills väldigt nöjd med denna omtalade och episka fantasyserie av George R.R. Martin. Medan jag ändå var i USA passade jag också på att se de fem första delarna av tv-serien baserad på böckerna.

Det känns roligt med en högbudgetsatsning, vilket inte just fantasy alltid varit bortskämd med. HBO har dessutom gjort en hel del riktigt bra serien (bland annat Carnivàle, Six Feet Under och True Blood).

Hitills tycker jag om det. Vinjetten är toksnygg (som alltid med HBO), stämningen är mörk och generellt känns skådespelarna välcastade. Exempelvis Jon Snow ser inte ut som jag hade tänkt honom, men det fungerar. Att Arya ser ut som Willows lillasyster/dotter är snarast ett stort plus.

Jag gillar också att både lord Eddard och Cat ser äldre och lite mer slitna ut än vad jag hade tänkt mig dem. Att alla deras barn har fått åldras lite också antar jag är för att underlätta inspelningen, då det antagligen är enklare att ha lite äldre skådespelare.

Svårast har jag för Daenerysscenerna, då allting känns väldigt Äventyrssöndag-med-TV 3. Både kostymerna och hela Khal Dragos uppenbarelse blir alldeles för Xena-ostigt.

Men jag är benägen att hålla med Game of Thrones-veteranen Bokstävlarna om att Daeneryssektionerna i boken är de som känns svagast överlag, så det kanske inte är så överraskande.

I övrigt är jag väldigt nöjd med bokserien hittills. Jag gillar Martins hantverk: hans stabila språk som gör att hundratals sidor i stöten bara flyger fram.

Upplägget med att fokusera ett kapitel i taget per karaktär är förtjänstfullt.

Ofta blir det, precis som J förvarnade mig om, cliffhanger på cliffhanger på det viset. Det kan dröja många hundra sidor innan författaren tar upp en tråd igen.

Också det lite kontroversiella tilltalar mig, som att putta ner en sjuåring från ett tak eller den incestuösa kärleksaffären. Det gör det hela uppfriskande mörkt och skitigt.

Men, som sagt, jag är bara tvåhundra sidor in i andra delen, än så länge. To be continued ... (To say the least.)

Books of Magic & Marvel

Jag har just haft det stora nöjet att läsa ytterligare två av Neil Gaimans graphic novels.

I The Books of Magic får vi följa den engelske pojken Tim Hunter på en resa genom det förflutna, nutiden, olika verkligheter och framtiden (till tidens ände, faktiskt), medan han funderar på en möjlig karriär som magiker.

På resorna guidas han av en hoper märkliga cicceroner: The Stranger, John Constantine, Doctor Occult samt Mister E.

Samtliga ganska mystiska män klädda i trenchcoat ("The Trenchcoat Brigade", som Constantine utbrister!), och samtliga troligtvis med sina egna agendor.

Med på färden ser vi ibland även Yo-Yo, Tims uggla som, som namnet antyder, från börjar faktiskt var en jojo.

Som så ofta, när Gaiman skriver seriemanus, alluderas det vilt till både västerländsk litteraturhistoria och serier, engelsk fairietradition och andra typer av mytologi. Till min glädje möter vi exempelvis flera av the Endless.

Jag bjuder er på detta, tycker jag, fantastiska stycke dialog mellan The Stranger och Tim:

- And as science arose it left little room for magic.
- Why?
-The difference in viewpoint. Science is a way of talking about the universe in words that bind it to a common reality. Magic is a method of talking to the universe in words that it cannot ignore. The two are rarely compatible.

Resultatet är en surrealistisk, fantastisk resa, bitvis torrt humoristisk och bitvis svårgripbar, på gränsen till obegriplig.

De fyra illustratörernas - John Bolton, Scott Hampton, Charles Vess, Paul Johnson - olika stilar fungerar tillsammans som en helhet, eftersom berättelsen i sig själv är så episodiskt uppbyggd.

Själv känner jag främst igen Charles Vess tecknarstil från Stardust och tycker att det passar fint att hans kapitel blev just det som utspelar sig i fairie.

Den varierade textningen, som speglar de olika epokerna och stilarna, är riktigt snygg. Det är verkligen ett jobb jag skulle kunna tänka mig att ha!


I albumet Marvel 1602, illlustrerat av Andy Kubert och Richard Isanove med omslag av Scott McKowen, utforskas Marveluniversum utifrån ett nytt perspektiv.

Gaiman placerar många av de stora Marvelhjältarna i den europeiska renässansen, med start i det elisabetanska England. Eftersom jag ännu inte är så serienördig som jag en gång har för avsikt att vara, skall det erkännas att jag har fått slå upp flera karaktärer. Ju mer Marvel en kan, desto roligare blir denna läsning, skulle jag tro.

Jag kan tillräckligt mycket för att uppskatta Gaimans omplaceringar: Peter Parquagh som en (något för spindelintresserad) assistent åt den engelske spionmästaren (Nick Fury).

Den blinde trubaduren Matt Murdoch, som introduceras med repliken "If a Devil is one who dares where others hold back, then I am happy to play the Devil in this mystery, boy."

Att Magneto spelar rollen som storinkvisitor för den spanska inkvisitionen känns naturligt, liksom att Carlos Xaviers förestår skolan College for the Sons of Gentlefolk, där vi bland annat möter Iceman, Cyclops, Beast samt Jean Grey, i självklar shakespeariansk cross-dressing.

En bonus är att delar av Gaimans seriemanus och Kuberts skisser finns med längst bak, som ett slags extramaterial. Jag har verkligen funderat över hur en skriver seriemanus och blev förvånad över hur detaljerat textförfattaren, i det här exemplet i varje fall, beskriver illustrationernas uppbyggnad.

Politiska intriger, spanska inkvisitionen, magi och världens möjliga undergång leder oss genom Europa och de amerikanska kolonierna. Bland annat. Det är smart, genomtänkt och så, så snyggt.

Noveller på gränsen

Ända sedan jag lärde känna Karin Tidbeck, vilket passande nog var på en skrivarlinje på en folkhögskola, har jag skarpt gillat hennes skrivande.

Karin är oerhört skicklig språkligt och skrev redan då originella texter åt det fantastiska hållet.

Nu finns en novellsamling i tryck (publicerad av Man av skugga förlag), med den gåtfulla titeln Vem är Arvid Pekon?

"Läkaren Franz Hiller blev förälskad i ett luftskepp." Vi är in medias res från den första obegripliga meningen i den första novellen, "Beatrice".

Hillers passionerade förälskelse i en zeppelinarprototyp, åtföljs snart av kvinnan Anna Goldbergs kärleksaffär med en ångmaskin. En otäck kärleksskildring, med en oväntad och obehaglig beskrivning av sexuella övergrepp.

I "Några brev till Ove Lindström" skriver en dotter brev till sin far, som har avlidit. Lite i taget nystas deras historia upp - uppväxten i kollektivet i den ärvda folkhögskolan. Pappans alkoholism. Mammans frånvaro.

Men brev för brev blir det också självklart att någonting annat spelar under ytan. Någonting utanför vår verklighet. Det sista brevet börjar med den olycksbådande meningen "Solen gick inte upp idag."

Novellen "Linkax, Symass, Kanevat" är något av en extrafavorit för undertecknad, då jag är uppvuxen i den förorten som denna text utspelar sig i. I det gråkalla och snålblåsiga vädret tvingas textens jag att vänta på bussen vid centrumet.

En främmande kvinna, som ser uteliggaraktig ut, sitter nära brevid henne på bänken. Butiksskyltarna blinkar förbi i bakgrunden, vardagliga namn som Lindex, Synsam, Konsum.

Men någonting händer. Jag tycker väldigt mycket om formuleringen på bokens baksida - att vi får "möta de människor som blir vittnen när verklighetens hinna brister." Precis så är det. Förortens vardagliga tristess skevas till och hotet om något främmande, kanske till och med lovecraftskt, lurar under ytan.

Titelnovellen, "Arvid Pekon", är också en suggestiv liten pärla. Arvids jobb som växeltelefonist blir alltmer komplicerat när han börjar få märkliga samtal som efterfrågar döda mammor och skalbaggskungen - vem sjutton det nu kan vara. Detta är tyvärr bara inledningen till Arvids allt större problem.

Inte bara kompositionen och stämningen är välfungerande i texterna, utan också (eller framförallt!) språket. Karin skriver dessa texter på ett sätt som får mig att tänka på begreppet le mot juste.

Språket är relativt sparsmakat, eller, borde jag kanske säga väl provsmakat. Jag upplever att varje ord är genomtänkt och placerat exakt där det borde vara.

Samlingens sista novell - "Tant Britas stugby" - framstår först som enkla dagsboksanteckningar från en författare in spe som reser till en avskild släktstuga för att färdigställa sitt manus.

Väl där förlorar hen sig i släktforskning och allt obehagligare drömmar. Den sista meningen lämnar oss kvar i en (får jag säga) typisk tidbecksk känsla av vagt obehag och skavande verklighet.

Och det är storslaget så.

Perdido Street Station

Plats: Den enorma och dystopiska staden New Crobuzon i China Miévilles sekundärvärld Bas-Lag.

Varje ortsnamn i staden liksom dryper av elände: Badside, Skulkford, Griss Fell. Floderna som rinner genom staden heter Canker och Tar.

Vilka bor där? Vilka gör det inte, är väl snarast frågan? Människor, ja. Men också kaktusfolk, ett krigarfågelsläkte från öknen (Garuda), vattenvarelser (Vodyanoi), människor delvis omgjorda till maskiner (Remade) och humanoida insekter (Khepri).

Flygande varelser som Wyrmen finns, liksom parasitsläkten som måste leva i andras kroppar (Handlingers) men också spindelliknande gudomar (Weavers) som rör sig mellan olika dimensioner och inte bryr sig om någonting annat än huruvida händelser till ett snyggt mönster i världssväven.

Vad gör de där? En del lever vardagliga liv med bostäder, familjeliv eller liknande, arbete och kollektivtrafik. Den enorma stationen Perdido Street Station är stadens mekaniska hjärta och är också titeln på boken ifråga.

Andra kämpar mot den korrupta regimen genom att i hemlighet trycka motståndspublikationen The Runagate Rampant. En del hänger i sjabbiga konstnärskvarter medan somliga sysslar med droghandel och andra kriminella verksamheter. Vissa är forskare eller sysslar med magi (thaumaturgy).

Teknologin är retrofuturistisk, mekanisk, smutsig och flera gånger baserad på ångkraft. Skjutvapnen som finns är framförallt flintlåspistoler.

Vad tycks problemet vara? Förutom ett stort missnöje med regimen, fattigdom, segregation och allmän misär, finns ett aktuellt problem som handlar om liv och död. Flera stycken lovecraftska monster, slake-moths, har släpps fria i staden.

De hypnotiserar alla tänkande och kännande arter med sina vingar för att sedan sluka deras medvetanden. (Den som lyckas ta sig till kapitel 31 får en inte alltför angenäm beskrivning av detta. I detalj.)

Både regimen och den kriminella undervärlden är dock intresserade av att behålla de monstruösa varelserna vid liv, då deras mjölk fungerar som en kraftfull drog (dreamshit), och handeln men denna drog är värd enorma pengasummor.

En typisk beskrivning av staden: "That night, in the swollen dark hours after a brief spew of rain had hosed the city down with dirty water, the door to Isaac's warehouse was pushed open. The street was empty. There were minutes of stillness. Nightbirds and bats were all that moved. Gaslight guttered." (s. 346)

En annan representativ mening: "And then, for a moment, the creature was caught spreadeagled in the sky, the light caught it full on and time seemed to stop at the sight of the thing's awesome, unfathomable and terrible beauty." (s. 646)

Det vanligast förekommande ordet: Cul-de-sac. Alternativ Culs-de-sac.

En detalj jag gillade: När de svär så svär de i plural, som godsdamn istället för goddamm.

Slutligen: China Miéville kan verkligen, verkligen skriva. Både rent språkligt och sättet han konstruerar sin sekundärvärld. Jag är imponerad.




Bilden kommer från Flickr och är gjord av Mystery Monotreme (Vladimir Verano). ©

Här ligger jag och blöder

Denna Augustvinnande ungdomsroman av psykologen och författaren Jenny Jägerfeld var verkligen strålande läsning.

Början på boken, när huvudpersonen Maja råkar såga av sig en del av sin tumme i en utförlig beskrivning, fick mig att undra så smått vart boken var på väg någonstans.

Men sedan byggs bilden av Majas vardagsliv upp - hon går på estetiskt program på gymnasiet och bor hos sin pappa Jonas, en semikänd musikkritiker. Maja skildras som en person som i mångt och mycket går sin egen väg och som inte står så många nära.

Tidigt i boken presenteras relationen till modern, Jana (som också Maja kallar henne), som någonting spänt och långt ifrån självklart. Jana är en rationell och begåvad psykologiforskare och bor i en annan stad.

När Maja reser till Jana för en av sina mammahelger, dyker inte Jana upp för att hämta henne på stationen. Ett mysterium tar sin början när Maja anländer till sin mammas hus och finner det övergivet.

Maja spenderar helgen där ensam och försöker ta reda på vad som kan ha hänt, och råkar dessutom hooka upp med den gulliga grannkillen Justin (Jens), som hon aldrig ens sett förut.

Jägerfeld blandar verkligen genrer i denna roman. Det känns bitvis som en psykologisk deckare, men det bjuds också på lite galghumor, familjerelationer och ett uns kärlekshistoria. Framförallt är det dock en nära skildring av en ung själs känsloliv.

Författaren skildrar både hur Maja reagerar i sitt sjuttonårsjag, men ger också minnesbilder från barndomen, allt eftersom mysteriet med Jana rullas upp. Jägerfeld skildrar allt med stor psykologisk trovärdighet.

Det är skickligt, tycker jag, att kunna kombinera vardaglighet och med det oändligt komplicerade och sorgliga.


P.S. Är det någon mer än jag som har undrat om själva titeln är en parafras på Bob Hanssons Här ligger jag och duger ... ?

Bokmalan har just läst klart ...

... Hungerspelen och är helt utmattad! Vilken serie! Inte sedan jag läste Twilight för första gången har jag blivit så drabbad av samma sorts härliga läsfrenesi som jag (felaktigt) trodde endast hörde till slukaråldern. Flera nätters sömn var flugit och farit i och med denna läsning ...

Min upplevelse är att serien egentligen är ganska lättillgänglig; språket är välskrivet men enkelt. Men samtidigt är serien väl genomtänkt, välkomponerad och smart.

Som en samtidskommentar mot dagens mediaklimat, dokusåpor och andra morbida mänskliga företeelser är den glasklar. Den handlar också om djupare spörsmål, som vilka mål som helgar medlen och vilken skillnad det egentligen blir i ett samhälle, även om ett inbördeskrig avklaras och rebellerna blir de styrande.

Stämningen är mörk. Panem målas upp på ett högst trovärdigt vis - jag ser allting klart. Jag gillar att huvudpersonen, Katniss, är så väldigt mänsklig. Även om hon är modig, lojal och en mästarinna på bågskytte, är hon också felbar och tecknas sällan som en särskilt sympatisk person.

Triangeldramat mellan henne, den konstnärlige och älskvärde bagarsonen Peeta och den eldiga tjuvjägaren Gale tar egentligen inte mycket plats i berättelsen, men ligger som en grundton genom allt som händer.

Suzanne Collins låter historien ta, i varje fall för mig, oväntade vändningar. Ingen går säker för olycka eller döden. Inte ens precis i slutet anar jag fullt ut hur det ska sluta, vilket är otroligt frusterande - och fantastiskt.

Jag är, helt enkelt, så otroligt där.

Svensk urban fantasy -

- låt mig kasta in ett "äntligen!" efter den rubriken!

Det är nästintill omöjligt att inte tänka på Neil Gaimans Neverwhere när jag här presenterar Nene Ormes Udda verklighet. Det gör absolut ingenting.

Jag är vansinnigt förtjust i Gaiman, för det första, så en sämre inspirationskälla kan en verkligen ha. För det andra så står Ormes stadigt på eget skrivande.

Den unga kvinnan Udda har länge plågats av mardrömmar och hallucinationer. Men gränserna mellan dröm och verklighet blir allt otydligare då händelser hon drömt om visar sig vara sanna.

Hon finner sig indragen i en parallell verklighet där okända varelser existerar och spelreglerna är oklara. Vem är Henning, som kan skifta till fågelhamn? Vad vill Oraklet, som bor högst upp i Turning Torso? Och hur ska Udda få tillbaka sin försvunna vän Daniel?

Romanen är både välskriven och välkomponerad. Ormes uppfyller ett av de viktigaste kriterierna i ett fantastiskt berättande - the suspension of disbelief. När jag följer med Udda runt om i det Malmö som blir allt mer magiskt, så är jag övertygad. Det bor ett orakel i Turning Torso. En gatubrunn vid stationen blir en portal till andra dimensioner och tider. Klart.

Jag har verkligen längtat efter att få läsa om bekanta platser, magiskt tillskevade. Gaimans London Below är nog så spännande, men det blir en extra dimension att det utspelar sig i gamla socialrealistiska Sverige. (Jag måste allt be mina Malmöväninnorna att guida mig runt lite vid nästa besök.)

Ordet sär, som Ormes använder för de människor som har olika övernaturliga förmågor, gillar jag skarpt. Jag läste just Tankeläsare av Kristin Cashore, där begreppet särling används på ett liknande sätt. Det låter vacker och annorlunda och känns som ett positivt återtagande.

Jag är nöjd och förtjust och ser fram emot både Ormes framtida skrivande samt mer svensk urban fantasy generellt.

Bokmalan fnissar gott åt ...

... Johanna Thydells senaste roman, Ursäkta att man vill bli lite älskad. (Faktum är att jag var så inne i boken att jag åkte flera stationer på fel tunnelbanelinje utan att märka något, vilket får ses som ett gott tecken.)

Nora Jonasson skärskådar sig själv och sitt kaotiska och alldeles vanliga liv med stor humor. Enligt Nora själv är det enda speciella med henne att hon har en ovanligt fantastisk och populär bästis - Lisa.

Men vänskapen vacklar när Nora blir anklagad för att stöta på Jack, Lisas pojkvän. Men något sådant skulle Nora aldrig göra! Eller, visst skulle hon inte det, väl?

De Noriska ordspråken* som presenteras bjuder på både klokskap och ironi, och fungerar snarast som sensmoraler kring de situationer Nora hamnar i. Det är ett skönt stilgrepp.

Thydell lyckas med konsttycket att skriva helt vardagligt och skruvat samtidigt. Många fniss och smil framkallades, och det tackar vi för i vintermörkret.


*Exempelvis: "Allt måste man inte analysera in i döden men det gör man visst ändå." (s. 72)

Hungerspelen - en adrenalinkick

Ända sedan Stephenie Meyer tipsade om Suzanne Collins serie Hungerspelen på sin hemsida har jag tänkt läsa den. Men nu slog jag slag i saken efter att den har fått flera av skolans svensklärare att bli eld och lågor och faktiskt söka sig till SF-avdelningen i bibblan.

I ett postapokalyptiskt USA råder grava klasskillnader. Den totalitära nationen, som kallas Panem (troligen etymologiskt släkt med panoptikon?), är uppdelat i tolv olika distrikt där invånarna har väldigt olika möjligheter till att försörja sig.

Tidigare fanns också ett trettonde distrikt, men detta förstördes av statsmakten efter att en motståndsrörelse därifrån försökt leda en revolt.

I det fattiga distrikt 12 bor sextonåriga Katniss Everdeen (vilket fantastiskt namn!), som tvingas till tjuvjakt för att försöka hålla mat på bordet till sin mor och lillasyster. Hennes livsöde är tätt sammanknutet med jämnårige Gales och tillsammans spenderar de mycket tid i skogen - trots att det är förbjudet.

Varje år anordnas tävlingen hungerspelen, som är ett stort massmedialt jippo där två ungdomar från varje distrikt väljs ut som tävlande. Spelen är ett sätt för huvudstaden att straffa distrikten, för att de ska komma ihåg att det är meningslöst att göra uppror mot den rådande ordningen.

I direktsänd tv tvingas ungdomarna sedan slåss mot varandra till endast en överlevare finns kvar. Vinnaren får rikedomar och mat. Och livet i behåll.

När lillasystern blir utvald, tar Katniss frivilligt hennes plats och förbereder sig för brutala overkligheten i Hungerspelen. Tyvärr blir Peeta, bagarens son som tidigare har räddat henne och familjen från svält, också utvald. De finner stöd hos varandra, trots att de vet att endast en av dem kan gå levande ur spelen.

Konceptet med själva hungerspelen leder tankarna till både offentliga avrättningar och pryglingar genom historien och förstås också gladiatorspelen under Romartiden. Myten om Theseus anger författaren själv som en utgångspunkt. Men den moderna tidens dokusåpor är en minst lika tydlig inspiration, där den ena gränsen efter den andra passeras för tittarnas höga nöje.

Med sitt rättframma språk och direkta berättande väcker boken också många tankar om hur mänskligheten fungerar.

Att läsa Hungerspelen är som att få en adrenalininjektion. Jag inser att jag måste vänta med att läsa del och tre när jag har en helt ledig dag. Sträckläsning är ett måste.

En damroman

Sigrid Combüchens senaste bok Spill har den sköna undertiteln en damroman. Här möter vi flera kvinnor ur olika perspektiv och tider.

Författaren har med en karaktär med sitt namn som en berättarröst och romanen inleds med ett brev adresserat till Combüchen, undertecknat av en Hedwig Langmark.

Det visar sig att författaren har omtalat ett fotografi i ett av sina tidigare verk; ett fotografi som i själva verket föreställer Hedwig och hennes familj. En brevväxling, som varar i många år, tar sin början.

Hedwig berättar episoder ur sitt unga liv, men motvilligt. Combüchen är mest intresserad av detta, medan Hedwig gärna vistas i nuet. Författaren forskar på egen hand kring Hedwigs familj, besöker hennes barndomshem och surfar runt på släktforskarmanér. Med detta stoff bygger hon upp historien om Hedda.

Episodiskt berättas Heddas liv så som det skulle kunnat ha varit. Hon växer upp i Lund i en medelklass/småborgerlig familj under tidigt 1900-tal. Hennes väg leder så småningom till Stockholm till en sömmerskautbildning och några äventyr i Filmstaden. Och till kärleken, kärlekarna.

Dessa episoder är utsökta att läsa. Jag ser verkligen miljöerna och kläderna framför mig, jag är helt där. Språket är förträfflig och sätter tonen för tiden. Ett Stockholm från 30-talet känns dubbelt för mig - både likt och främmande.

Romanen främsta styrka är hur Heddas genusposition(er) skildras. Framförallt i förhållande till det krävande familjelivet, där det tycks finnas en inte alltid uttalad men självklar förväntan att Hedda främst finns till för familjen. Bröderna, däremot, tillåts leva ut sina liv utan hinder.

Den klaustrofobiska skildringen av Heddas första tid i Stockholm, som inneboende i en hemsk våning på Östermalm, är också mycket intressant. Hur hon hungrig går runt på stan och försöker hitta en restaurang att besöka, men som ensam kvinna vågar hon inte gå in någonstans. Det är inte formellt förbjudet, men otryggt och långt ifrån självklart att som kvinna röra sig i olika offentligheter under denna tid.

Hur olika verkligheterna ser ut ur kvinnornas respektive männens ögon skildras i ett ögonblick då Hedda och Luigi (som kallas Ugly, för att han ser så osannolikt bra ut) tittar på samma film:

'Det handlar om dig', sade han. 'Unga kvinnor som kommer till storstan för att visa vad de kan.' Hedda svarade inte. Hur kunde han vara så oseende? Båda filmerna handlade om att låta drömmarna fara och bli fru. Eller konstnär och karriär om man anser sig förmer. Men vad kunde hon säga om det? Vad är det för mening med att peka ut vad en annan inte ser? (s. 424)

Combüchens ovanliga berättarteknik är spännande och ibland förvirrande. Författarjaget i boken - också kallat Combüchen - gör att jag gärna tolkar allting som verkligt, som biografiskt. Fast jag vet att det är en roman. Det metalitterära greppet blir en spänning i texten. Verkligheten vacklar.

Ibland vet jag inte riktigt vem som berättar, i vilken tid eller verklighet jag vistas. Hedwigs brev och mail är oftast utmärkta som så (Första brevet, exempelvis, vilket ger en närmast biblisk ton).

Annars kan jaget variera. Olika blickar betraktar och olika tankar utvecklas.

Resultatet är en fascinerande läsning.

Prins Charles känsla, eller What is love?

Liv Strömquists senaste album, Prins Charles känsla, är inte fullt så funny ha ha som de tidigare. (Jag har sällan skrattat så mycket som när jag läste Einsteins fru!) Här känns tonen lite mörkare och mer hopplös.

Kärleken som en socialt konstruerad ritual undersöks, med misshandelsrelationer och sexuellt ägande som sällskap.

Strömquist är fortfarande knivskarpt samhällskritisk, megafeministisk och mycket, mycket rolig.

Här ifrågasätts den heteronormativa tvåsamheten och den patriarkala familjekonstellationen i stort och smått. Olika genusteorier presenteras grundligt, som exempelvis Anna G. Jonasdottírs idé om kärlekskraft.

Frågan om varför det i så många amerikanska sitcoms är roligt att hata fruar, flickvänner, mödrar och svärmödrar ställs och är skrämmande adekvat. Tragiska kvinnoöden som Victoria Benedictssons och prinsessan Dianas återberättas och sätts i ett genussystem.

Åter igen använder sig Strömquist av tävlingsmomentet för att på ett humoristiskt sätt visa på misshälligheter i vår genusordning. I detta fall bjuds det bland annat på Vårda en man-VM, där Mary Welsh Hemingway, gift med den berömde Ernest, presenteras som en av tävlingens tidigare vinnare. Även Våra allra mest älskade torskar presenteras, med Gustaf Fröding och Hugh Grant i spetsen.

Skildringarna av den heteronormativa tvåsamheten visar onekligen på hur galet vårt sätt att organisera kärleksliv och familjeliv kan vara. Orden "Jag är inte kär i dig längre" beskrivs som en trollformel som helt plötsligt betyder ett abrupt slut på allt vad vänskap, samarbete, sällskap och familjekonstellation heter:

- Jag är inte kär i dig längre.
- OK! Då måste jag flytta till en annan bostad, vi kommer aldrig mer att ligga med varandra i hela våra liv, och om jag behöver prata med någon ska jag i första hand vända mig till någon annan.
-Exakt! (s. 123)

Samma sak gäller om ett för stort intresse uppstår för någon annan person än den tvåsamma partnern. Allt samman tycks mycket märkligt när en betraktar det från den positionen.

Med en allvarligare och mer teoretisk ton visar Strömquist oss världen genom sina svartvita teckningar och helt galna collage - en värld som har många stora strukturella fel som behöver synliggöras och förändras.