Spelreglerna och andra skeva historier

Jag gillade Jonas Karlssons första novellsamling, Det andra målet - den var vardagsklurig och lite skev på ett sätt som tilltalade mig. Denna skevhet tycker jag att han verkligen lyckades utveckla ytterligare i Den perfekte vännen. En väldigt läsvärd och bitvis riktigt obehaglig samling texter (särskilt Rummet!).

Den senaste samlingen, Spelreglerna, lämnar mig däremot lite sval. Första novellen gillar jag, den där skådespelaren efter att ha stått på scen och insett att han inte kan varken pjäsen eller sin roll, finner sig halvnaken i en svindlande spiraltrappa, inklämd i en arg folkhop ... Klassisk mardröm!

Höjdartexten är dock Skulden, om den ganska vanliga 30-någonting mannen med deltidsjobb på en videoaffär som får hem en faktura som startar på beloppet 5.700.000 kr.

Han dras sedan in i en kafkaesque byråkratisk process som involverar en tidigare helt okänd myndighet och en skyldighet att ge ekonomisk ersättning för sådana saker som solsken, lycka, kärleksrelationer och där summan på fakturan lavinartat ökar för varje samtal.

"Du känner en känsla, va?", fortsatte hon i luren. Du känner känslor, har fantasier, vänner och bekanta. Och du drömmer, antar jag?
Hon brydde sig inte om att vänta på svaren längre.
"Vad menar du?", sa jag.
"Drömmer du på natten?", fortsatte hon.
"Det händer."
"Mm. Tror du att allt det där är gratis?"
Jag var tyst ett tag.
Nja, jag trodde väl ... " (s. 37)

Smart, humoristiskt och surrealistisk! Den novellen kan jag verkligen rekommendera.

Ömtåliga berättelser

Fragile Things av mästerliga Neil Gaiman har, av någon outgrundlig anledning, stått oläst i min bokhylla i flera år.

Jag blev lite snopen när jag insåg att jag redan stött på flera av novellerna i andra samlingar ... bland annat Smoke & Mirrors och M is for Magic.

Lite ojämn kvalitet, men några slog an en ton i mig. Den första novellen, A Study in Emerald, som bjuder på 1800-tals pastisch i ett alternativt viktoriansk England, är superb. Lovecraftiansk Sherlock, ja visst!

(Måste nog skaffa mig hela den antologin som den texten är skriven till - Shadows over Baker Street.)

Forbidden Brides of the Faceless Slaves in the Secret House of the Night of Dread Desire är charmigt humoristiskt. Jag gillar verkligen tanken: tänk om det finns en existens när realism betyder gotiska slott och osaliga andar och där det fantastiska blir att skriva om uttråkade hemmafruar i förorten ...

I The Monarch of the Glen, den sista texten i samlingen, möter vi åter Shadow, från American Gods. Någonstans på bystan i Skottland får han ett dörrvaktarjobb som verkar tämligen mystiskt.

Ett kärt återseende! Mytologiskt, humoristiskt, mystiskt, kargt och lite hårdkokt. Jag tycker om 'et.

Bokmalan shoppar - lagom mycket

Förra året var det en alldeles förträfflig bokrea för bokmalor. Detta år skonades dock både plånboken och bokhyllorna, då det inte var så mycket som jag föll för. (Faktum är jag mest råkade handla fullprisböcker ändå ... )



När jag ändå handlade presenter på SF-bokhandeln passade jag på att köpa ett eget exemplar av Karin Tidbecks förträffliga novellsamling, Vem är Arvid Pekon?



På Bok & Bild spontanköpte jag denna barndomsfavorit - Borta med vinden av Margaret Mitchell. Väl värd att läsas om igen en regnig söndag, och det vackra omslaget gör den väl värd att bara äga.

Igår spenderade kollegan M och jag en mycket angenäm eftermiddag i stora Akademibokhandeln på Mäster Samuelsgatan.

Skolan är alldeles sportlovstom nu, så vi passade på att orientera oss i bokutbudet (samt, för min del, äta en massiv kladdkakebit med grädde och minimarshmallows).

Förutom lite nya nästan-vuxna-romaner och en del fräsiga engelska novellsamlingar till bibblan, råkade jag också handla lite till mig själv. Nämligen, dessa tre böcker.




Alla noveller och romaner om Sherlock Holmes. I pocket = kan faktiskt tas med och läsas i kollektivtrafiken. Självklart kom denna omläsningslängtan sig av att ha tittat på den sköna tv-serien Sherlock.

Och eftersom jag inte har läst om Holmes sedan jag var barn, känns det extra roligt att läsa på engelska nu. Jag började direkt när jag kom hem i går kväll ...




Jag passade också på att handla min gamla favoritförfattare Hanif Kureishis samlade noveller på rean för en liten femtiolapp. En mycket god affär!

Ströläsning under årets början

Förutom de läsningar som faktiskt har blivit omvandlade till blogginlägg, så har lite ströböcker slunkit ner i Bokmalans allt-som-oftast läshungriga mage.




Kristin Cashore - Fire
Jag fick första delen som recensionsbok för ett tag sedan och försökte tipsa en elev om den på jobbet nyligen. Han höll med om att den var jättebra och frågade om jag ville låna del två. Sådant värmer bibliotekariers hjärtan! Självklart lånade jag den av honom.

Den var, precis som första delen, en rakt berättad, ganska konventionell men ändå klart underhållande fantasyhistoria. Jag är supersvag för unga fantasykvinnor med stora mentala förmågor som hanterar vapen med storslagen skicklighet; en fäbless som Cashore verkar dela med mig.


Charles DeLint - Little (Grrl) Lost
En rar urban fantasy-historia om fjortonåriga T.J. som tvingas flytta ifrån det lugna livet på landet (och sin häst!) till storstaden. Där får hon en oväntad vän - en kaxig och punkig Little vid namn Elizabeth. (Littles verkar vara en lite "upphottad" version av Mary Nortons The Borrowers.)

När T.J. blir anfallen och rånad av ett tufft gäng på stan, tappar hon och Elizabeth bort varandra. Staden tycks plötsligt vara outsäglig stor och farlig oavsett om en är en människa eller en Little.


Christine Johnson - Claire de Lune
Recensionsbok. Ytterligare ett exempel på en övernaturlig romans som har dykt upp i samband med Twilight-vågen. I denna roman får huvudpersonen Claire lagom till sin sextonårsdag reda på att hon härstämmar från ett långt släktled av starka varulvar från Frankrike (hence bokens titel. Fyndigt, va'?).

Saker kompliceras av att 1) hela staden är på krigsstigen mot varulvar, då ett antal mystiska dödsfall skett på sistone och 2) ledaren för denna hetsjakt är en Dr Engel, far till Matthew, som är killen Claire är kär i ... Ja, ni fattar.


Sofia Karlström - Doggie
En forna elev här i huset har skapat denna grafiska berättelse, helt utan text. Coolt! Genom svartvita illustrationer berättas historien om en hund med människoansikte på ett otippat sätt. Det som startar med att huvudpersonen/hunden är otrogen och blir utslängd av sin fru, leder vidare till de mest bisarra äventyren.

Flera populärkulturella och litterära blinkningar ges i bildernas bakgrunder (exempelvis syns kapten Haddock, Kalle Anka och Måsen - från Tjechov eller Jonathan Livingston Seagull, I presume. Eller kanske så övertolkar jag bara.)


Eden Maguire - Arizonas bok
Recensionsbok. Del 3 i serien Beautiful dead, som handlar om fyra plötsliga dödsfall i ett litet samhälle i USA. De fyra ungdomarna har stannat kvar på denna sida som något slags änglar/spöken/zombies och det är upp till Davina att klara ut de mystiska omständigheterna kring dödsfallen och ge dem frid.

En av dessa änglar/spöken/zombies är hennes älskade pojkvän Phoenix. Återigen, ja, ni fattar.


Det var ungefär det! Jag ska ströläsa lite till, innan jag orkar ta itu med nästa läsprojekt. Bokmalan har nämligen ambitionen att komma igång med den episka fantasyserien A Song of Ice & Fire inom kort ...

Noveller på gränsen

Ända sedan jag lärde känna Karin Tidbeck, vilket passande nog var på en skrivarlinje på en folkhögskola, har jag skarpt gillat hennes skrivande.

Karin är oerhört skicklig språkligt och skrev redan då originella texter åt det fantastiska hållet.

Nu finns en novellsamling i tryck (publicerad av Man av skugga förlag), med den gåtfulla titeln Vem är Arvid Pekon?

"Läkaren Franz Hiller blev förälskad i ett luftskepp." Vi är in medias res från den första obegripliga meningen i den första novellen, "Beatrice".

Hillers passionerade förälskelse i en zeppelinarprototyp, åtföljs snart av kvinnan Anna Goldbergs kärleksaffär med en ångmaskin. En otäck kärleksskildring, med en oväntad och obehaglig beskrivning av sexuella övergrepp.

I "Några brev till Ove Lindström" skriver en dotter brev till sin far, som har avlidit. Lite i taget nystas deras historia upp - uppväxten i kollektivet i den ärvda folkhögskolan. Pappans alkoholism. Mammans frånvaro.

Men brev för brev blir det också självklart att någonting annat spelar under ytan. Någonting utanför vår verklighet. Det sista brevet börjar med den olycksbådande meningen "Solen gick inte upp idag."

Novellen "Linkax, Symass, Kanevat" är något av en extrafavorit för undertecknad, då jag är uppvuxen i den förorten som denna text utspelar sig i. I det gråkalla och snålblåsiga vädret tvingas textens jag att vänta på bussen vid centrumet.

En främmande kvinna, som ser uteliggaraktig ut, sitter nära brevid henne på bänken. Butiksskyltarna blinkar förbi i bakgrunden, vardagliga namn som Lindex, Synsam, Konsum.

Men någonting händer. Jag tycker väldigt mycket om formuleringen på bokens baksida - att vi får "möta de människor som blir vittnen när verklighetens hinna brister." Precis så är det. Förortens vardagliga tristess skevas till och hotet om något främmande, kanske till och med lovecraftskt, lurar under ytan.

Titelnovellen, "Arvid Pekon", är också en suggestiv liten pärla. Arvids jobb som växeltelefonist blir alltmer komplicerat när han börjar få märkliga samtal som efterfrågar döda mammor och skalbaggskungen - vem sjutton det nu kan vara. Detta är tyvärr bara inledningen till Arvids allt större problem.

Inte bara kompositionen och stämningen är välfungerande i texterna, utan också (eller framförallt!) språket. Karin skriver dessa texter på ett sätt som får mig att tänka på begreppet le mot juste.

Språket är relativt sparsmakat, eller, borde jag kanske säga väl provsmakat. Jag upplever att varje ord är genomtänkt och placerat exakt där det borde vara.

Samlingens sista novell - "Tant Britas stugby" - framstår först som enkla dagsboksanteckningar från en författare in spe som reser till en avskild släktstuga för att färdigställa sitt manus.

Väl där förlorar hen sig i släktforskning och allt obehagligare drömmar. Den sista meningen lämnar oss kvar i en (får jag säga) typisk tidbecksk känsla av vagt obehag och skavande verklighet.

Och det är storslaget så.