Dödlig dekadent dandy sökes

Mark Gatiss (också känd som Mycroft Holmes) är verkligen en relevant person för oss anglofila nördar där ute.

Inte bara är han en av skaparna bakom den nya Sherlock-serien (tillsammans med Steven Moffat). Han har också skrivit den litterära karamellen The Vesuvius Club (första delen av tre).

Här möter vi den oförliknelige Lucifer Box - konstnär, spion, lönnmördare och dandy - i det edwardianska London.

I denna berättelse utreder Box morden på två av Englands mest framstående vulkanforskare och hamnar också mitt i en reliksmugglarliga. Ledtrådarna för honom till Neapel, där han inser att intrigen är tätare än han först trott.

Lucifer Box är en oemotståndlig litterär karaktär. Vältalig, välklädd, sarkastisk, amorös och helt omoralisk. Associationer till den verklige dandyn Oscar Wilde kommer naturligtvis också till en, särskilt när Box levererar sina bitska one-liners och anmärkningar, som exempelvis denna:

"You are very impudent, young man, I replied. It will get you a long way." (s. 156) Eller denna, när Box själv råkar ut för ett långt fall: "If this was The Fall then I understood why my namesake came out so illtempered." (s. 161) Eller varför inte denna, något mer ekivoka, då en mer ... intim ... relation inleds med hjälpredan Charlie:

Mr Jackpot turned his huge eyes on me in a kind of mute enquiry. A moment later he put his hand on my thigh.
Well, what was I to do? For the well-bred gentleman there was surely only one recourse. I f****d him. (s. 127)

Det är också omöjligt att inte älska Delilah, ett oerhört robust och prosaiskt fruntimmer som fungerar som ett slags allt-i-allo för Box. Bland annat städar hon undan när det har lönnmördats.

Bokens största fröjd är helt enkelt språket: det rör sig om en oerhört välkomponerad pastisch. Sirligt, stiligt och torrt humoristiskt. Illustationerna i art nouveau-stil, signerade Ian Bass, sätter tidsandan på ett förträffligt sätt.

Även om tidsperioden är senare än Sherlock Holmes-tiden, så går tankarna onekligen ditåt. Författaren själv gör själv en blinkning till Conan Doyle genom beskrivningen "This entire case seemed to be a study in wet reds and blacks." (s. 99)

Kasten är tvära mellan de fina herrklubbarna, restaurangerna, sjabbiga pubar och mörka gränder.

Letar ni efter erotiska lönnklubbar, opiumrus, mystiska beslöjade damer, giftiga insekter, fällor, förväxlade identiteter och förklädnader? Tillåt mig att säga, att ni har hittat helt rätt.

Dagens erotiska boktips!

För er som inte ännu har upptäckt den grafiska romanen Lost girls än, så kommer här en kort presentation. Den är inte alltid självklart enkel att få tag på - många bokhandlar vill inte ha den i butik - och den är inte helt billig att köpa heller - de tre albumen finns samlade i en vacker foliantutgåva. (Tack J för den julklappen!)

Ramhistorien är det slumpartade mötet mellan tre kvinnor på ett lyxhotell i Österrike just innan första världskrigets utbrott. Dekadensen är i full blom, påskyndat av det hotande kriget. De tre kvinnorna känner vi bättre som deras flickjag, Alice i Underlandet, Dorothy från Oz-böckerna och Wendy från Peter Pan. En kärlekstriangel utvecklas mellan kvinnorna och i berättelsen sprängs det in olika erotiska eskapader från deras respektive liv.

Tecknaren, Melinda Gebbie, har gjort varje enskild ruta till ett verkligt konstverk. Detaljrikt med häftiga färgsättningar och varierade tecknarstilar beroende på vilken episod som berättas. Författaren Alan Moore är som vanligt ett under av litterära allusioner, språkvighet och förmåga till fantastiska pasticher. Det är en språklig fröjd att läsa!

Fantastiska drag i originalberättelserna ges ofta mer realistiska, suggestiva och mörka förklaringar, både vad gäller platser och karaktärer. Peter Pan är exempelvis en hemlös prostituerad gatupojke som bor i en park i London tillsammans med andra gatubarn. Finurligast är nästan när gården där Dorothy bor drabbas av tornadon och en ruta visar en "No tresspassing"-skylt som knäckts - ordet NO har vänt sig på tvären och en kan utläsa det som OZ istället.

När Bokhora tipsar om detta album kan en läsa att det tog sexton år att sammanställa verket och att det var under den processen som tecknare och författare blev förälskade i varandra.

I en intervju med Forbidden Planet pratar Moore om mottagandet av boken och menar att det kanske hade blivit mer problematiskt om de inte själva hade varit så tydliga med att det är ett pornografiskt verk:

if we’d have come out and said, 'well, this is a work of art,' they would have probably all said, 'no it's not, it's pornography.' So because we're saying, 'this is pornography,' they're saying, 'no it's not, it's art,' and people don't realise quite what they've said.

Verket är inte bara okomplicerat eller lockande pornografiskt utan visar också övergrepp och andra skrämmande situationer. Detta skildras suggestivt av Gebbie i episoden om Alices barndomsminnen, där alla scener visas speglat i någonting - vattenkaraff, glas, spegel, glasögon.

Jag kommer inte att genera mina modesta läsare med faktiska utdrag ur detta verk, utan nöjer mig med att säga att det är erotiskt och väldigt ekivokt. Få gränser lämnas intakta och få tabun kvarstår.

Det är en hänförande läsning.

Alltid Amber

När min mormor var blott sjutton vårar, fick hon en bok av sin mor i present. Bokens titel var Alltid Amber och författaren hette Kathleen Winsor. Min mor, i sin tur, fick boken av min mormor när hon var ung. Nu har även jag blivit kommenderad, av min egen mor, att läsa den.

Som en Harlequin deluxe (fast språkligt sett, av betydligt högre kvalitet) och en riktig mastodont-historisk-kärleksroman gick de sexhundra sidorna överraskande fort att sluka. Det upprepade resonemanget, "äsch, bara ett kapitel till", gjorde att vissa nätter blev senare än tänkt.

Amber St. Claire, en föräldralös flicka uppfostrad i en liten by på den engelska landsbygden, möter som sextonåring den arrogante och vansinnigt stilige lord Bruce Carlton. Amber föjer med som Bruces älskarinna till 1660-talets London och lämnas där ganska snart, då lorden lyckas lägga vantarna på ett kaparbrev av den nyligen återinsatte konungen (Charles II).

Därmed påbörjas en hisnande resa för den överjordiskt vackra, ärelystna och självupptagna Amber, som leder henne till flertalet äktenskap, ett besök till Newgate, mord, pest, bränder, så väl som till teatrarna, Whitehall, rikedom och adelstitlar. Överdådiga klänningar, peruker, supéer och baler blandas med den totala omoralen vid hovet, och karaktären Amber tycks vara född för intriger och komplotter. Faktum är, att hon får den välkänt osympatiska, tillika episk-historisk-roman-karaktären Scarlett O'Hara att framstå som en välvillig, oskyldig liten flicka i jämförelse ...

Men låt mig bara säga, att Amber St. Claire får vad hon förtjänar på slutet, och att det är mycket rafflande och underhållande läsning. Tydligen blev boken förbjuden i flertalet stater i USA, då den utkom på 40-talet, för att den ansågs vara för pornografisk. Trots detta, eller, dare I say it, kanske på grund av detta, blev det en storsäljare i USA.

Den filmatiserad också bara några år efter att boken publicerades, och jag kan faktiskt föreställa mig att de pampiga dräkterna och intrigerna gör sig bättre på film än i bokformat. Vi får se om filmen går att skaka fram någonstans, helt enkelt.

Amerikanska södern och klassisk dystopi

Just som jag var beredd att publicera en nekrolog över Bokmalan, spratt det plötsligt till! Äntligen! Hösten har helt enkelt varit lång, tidskrävande och mörk. Således har både bokläsandet och bokbloggandet fallit i glömska.

Något litet har en i vart fall läst. Om några veckor får vi faktiskt en amerikansk författare på besök. Ingemar Fasth, eldsjälen bakom Kulturhusets Internationella författarscen har bjudit in John Wray och det är alltså denne författare som också skall komma till oss. Just nu håller jag på att läsa hans senaste roman, Lowboy, som handlar om en sinnesjuk ung man på rymmen i New Yorks tunnelbana. Tidigare i höstas läste jag Wrays Canaan's Tongue.

Förutom att den fick pluspoäng då omslaget så perfekt matchade undertecknads färgval i bloggen, så var det verkligen en sällsam historia. En recensent jag läste jämförde Wray med William Faulkner, vilket jag håller med om. Cynismen, bräckligheten och åskådliggörandet av mänsklighetens mörkare sidor i en bisarr gruppdynamik påminner mig om Faulkners Det allra heligaste.

Wray berättar en långsam och dramatisk historia om en brottsliga under amerikanska inbördeskriget. Karaktärerna - hästtjuvar, slavsmugglare, "confidence men", våldsverkare - är komplexa och intressanta. Fullständigt omoraliska, men ändå troende. Berättelsen kickar igång med ett väckelsemöte lett av ligans ledare, the Redeemer, som är en sadistisk, karismatisk charlatan i prästkläder. Mötet verkar inledningsvis fromt, men sluta med att alla besökarnas hästar blir stulna och att the Redeemer försöker skända en troende änka. Burlesken är total, fast i något mörkare tonläge.

Wray växlar berättarperspektiv som andra byter underkläder. Han gör det skickligt och det ger boken en särskild rytm. En passage där Wrays språkliga stil märks tydligt är denna, där en förrymd slav - Bosun - förs bort av ligan. Bosun tror att han ska friges och anar inte det mörka öde som ligan har i beredskap för honom. The Redeemer predikar för mannen, mitt i floden på flotten där de befinner sig, och ber honom välja ett nytt namn för att symbolisera den nyvunna friheten:

"The name you yourself choose, contrary-wise, will be the name of a new-born child." He smiled. "And whether you answer to it, sir, will be nobody's business but your own."
That said, the Redeemer stretched up his arm and touched Bosun gently on the mouth. Bosun bowed his head to recieve this touch, bashful and not a little bewildered, like Mary before the archangel Gabriel. His expression shuttled back and forth between exultation and dismay, as though he'd been found guilty, through no fault of his own, of some especially noble crime.
"Tell me your name, pilgrim", the Redeemer said softly. "Tell it to me and I'll baptize you here and now."
A measure of silence passed - I know not how long - then Bosun raised his head. "I should be called 'Simon', after Simon from the desert," he said, his voice full of wonder at itself.
If that was not the sound of religion, the sound of spirit given voice, then I have never heard it in my life." (s. 63)

Berättelsen är både realistisk och mystisk, episk och fragmentarisk. Språket är, som ni hör, emellanåt magiskt.

Hösten bjöd också på en omläsning av en dystopisk klassiker, Nineteen Eighty-four.Jag läste George Orwell när jag var alldeles för ung, ety det att jag knappast förstod boken och inte heller mindes mycket av den efteråt. Inför en föreläsning om dystopisk litteratur jag skulle hålla på jobbet, läste jag således om den.

Vilken skillnad! Det är verkligen roligt att bli vuxen ibland ... Jag blev otroligt fascinerad och kunde faktiskt inte sluta läsa. Ni känner naturligtvis till grundhandlingen - ett totalitärt imperium, efter världskrig, atombomber och terrorbalans. Ett allrådande parti och obrytbara klasskillnader. England som vi känner det är uppslukat av Oceanien, en av tre supermakter, men berättelsen äger rum i London.

Det mest intressanta med Orwells verk är iscensättandet av den totalitära makten i människors vardag. Den klaustrofobiska känslan av att leva i ett panoptikon. Att de allra mest privata tankarna inte bara riskerar att granskas, utan också kan leda till livsfara. När minsta ansiktsuttryck kan betyda slutet. Ett samhälle där alla historiska dokument revideras allt eftersom saker och ting ändras. Där en alltså inte kan tala om sådana begrepp som tid, historia, sanning eller världsbild.

Min favoritaspekt är Orwells "newspeak"; den språkliga reformen som partiet genomför successivt, för att minska ordförrådet och därmed också människors förmåga att formulera sig självständigt och/eller kritiskt mot partiet. Både verbalt och i tanken. Språk ÄR verkligen makt. Också principen "doublethink" är galet intressant och svårgripbar. Förmågan att kunna mentalt acceptera två påstående, som motsäger varandra.

Snart skall jag berätta om min resa till Oxford och London under höstlovet. (Den fantastiska orwellianska skylten ni ser här ovan, sitter faktiskt uppsatt här och där i Londons tunnelbana. Jag hoppas bara att formspråket är medvetet och något ironiskt valt - annars blir det en smula skrämmande.)

Tills dess - England prevails ...

Mustiga släktkrönikor en masse

Ett lästema som slumpmässigt blev till under sommarläsningen var magiskt realistiska släktkrönikor. I ett svep läste jag Middlesex av Jeffrey Eugenides, Salman Rushdies Midnight's Children, Dödgrävarens dotter av Joyce Carol Oates och Norrlands Akvavit av Torgny Lindgren .

Middlesex är en av de där böckerna som jag länge har tänkt läsa och i förväg haft känslan av att jag kommer älska. Så var det med Oates Blonde - så var inte riktigt fallet med Middlesex. Jag tyckte om den och jag sträckläste den. Den var intelligent, välkomponerad, dramatisk (kriget, flykten, upploppen), med intressanta karaktärer (farföräldrarna, Callie/Cal själv) och teman (släktskap, incest, intersexualitet och identitet). Men det blev inte den där magiska läsupplevelsen som uppstår ibland. Kanske hade jag för stora (eller andra) förväntningar?

Efter Middlesex läste jag Midnight's Children - min första Rushdie. De två verken har mycket gemensamt formmässigt: en mustig släktskröna som samtidigt skildrar en del av ett lands moderna historia och också erfarenheter från en samhällsklass. Rushdies klassiska roman är inte bara berättelsen om missanpassade och övernaturligt begåvade Saleem, utan också historien om det moderna Indiens framväxt. Om kampen mot kolonialismens England, för självstyre och en egen identitet som nation. Liksom Eugenides ger oss bitar av USA:s 1900-talshistoria - bilindustrin, förbudstiden, spritsmuggling, upplopp, Nation of Islam - och grekiska immigranters väg till att bli amerikaner.

Jag fann Rushdie svårläst - den oerhört muntliga berättartonen och de slingrande långa meningarna med parenteser och bisatser staplade i evighet. Men jag fann honom också språklig genial. En roman som fick ta sin tid, helt enkelt. Språklig magi uppstår när Rushdie beskriver hur Saleem växer i sin mors mage:

What had been (at the beginning) no bigger than a full stop had expanded into a comma, a word, a sentence, a paragraph, a chapter; now it was bursting into more complex development, becoming, one might say, a book - perhaps even an encyclopaedia, even a whole language ..." (s. 133)

Däremot läste jag ut Dödgrävarens dotter på en semesterdag. Oates har verkligen förmågan att skriva långt och vansinnigt gripande. Jag ville inte sluta läsa om Rebeccas tragiska uppväxt (som dotter i en tysk flyktingfamilj i USA) och hur faderns stora gestalt dominerarar hela livet för dem. Förut respekterad matematiklärare, i nya landet bespottad dödgrävare. När Rebecca som tonårsflicka lockas iväg av förföriske och våldsamme Tignor, påbörjas nästa fas av hennes liv. Sorglig, välskrivet som Oates alltid skriver, oerhört gripande och oförutsägbar. När jag har läst färdigt, känns det som att jag har läst tre romaner i en.

Lite mindre episk var Norrlands akvavit - undertecknads första Torgny Lindgren. Det är berättelsen om väckelsepredikanten Olof Hermansson, som på ålderns höst blivit ateist. Han bestämmer sig för att resa tillbaka till yttersta Norrland för att försöka avfrälsa de han i sin ungdom frälste. Sedan följer en gubbigt småputtrig bygdehistoria som är trivsam och vardagligt absurd. Ett underbart stycke dialog i boken lyder:

- Man får väl tro på Gud även om man är avfälling? sade Marita. Om man skulle hava lust? Även om man med full kraft hänger sig åt synden?
- Givetvis, sa Olof Helmersson. Det är synden som är huvudsaken. I stort sett alla avfällingar är troende.
- Så att, sade Marita. Nu då har jag de nödiga medlen. Jag ska kasta mig ut i synden. Och bli avfälling.
- Min dotter, sa Olof Helmersson. Du kommer aldrig att ångra dig.
- Med alla de här pengarna, sade Marita, kan man väl åstadkomma ganska mycket synd, pappa?
- Ja, sa Olof Helmersson. Nästan obegripligt stora mängder. Synden är ofta förvånansvärt billig. (s. 221)

Intelligent formulerat, humoristiskt och säkerligen relativt sant. Alla fyra romaner hade mycket som talade för dem, och jag kommer säkerligen att återvända till samtliga författare i sinom tid.

En filmikon i textformat

Jag började läsa Joyce Carol Oates Blonde nästan så fort jag var färdig med Michael Fabers Sugar. Från en tegelsten om en kvinna till en annan. De fungerade faktiskt att läsa efter varandra. Oates bok har stått i flera år på min att-läsa-lista, det kändes bra att äntligen komma dit.

När jag började tyckte jag att den var väldigt ryckig och fragmentarisk. Oates gör små nedslag här och där i Marilyn Monroes liv, skiftar berättarperspektiv ofta i korta episoder. Alla betraktar verkligen Monroe på håll hela tiden, den väldigt typiskt maskulina, patriarkala blicken. Hon objektifieras av alla runt omkring henne - älskare, äkta män, maktens män i Hollywood och dubbelt genom fotografernas ögon.

Men också när Monroe ser sig själv så blir det på distans. Oates visar oss flickan Norma Jean, alltid väldigt ung och oskuldsfull, oanades, även när självmordet närmar sig, när hon missbrukar och har blivit utnyttjad igen på alla vis (sexuellt, emotionellt, ekonomiskt ...). En flicka som betraktar "sin magiska vän i spegeln" och som verkar anse att Marilyn Monroe är en roll som måste spelas; någonting påhittat och väsensskilt från henne själv.

Intressant är hur kroppslig boken är (precis som Sugar), och vilken annan bild det ger av denna ikon, pinuppan, sexobjektet. Hon lider av fruktansvärda mensvärker och migränanfall, det beskrivs hur hårt hon tränar sin kropp för att hålla sig i form. Drogmissbruket ger henne senare konstiga sår och utslag. Oates skriver om hur Monroe sminkas i timmar och sys in i sina klänningar för att hålla chimären uppe, och vilka smärtsamma blekningar hon utstår för sitt platinablonda hår (och även könshår). Det ger verkligen helt nya tolkningar av just ikonen Monroe - ett mänskliggörande av hela västsamhällets besatthet av den "okroppsliga" kvinnan, som alltså är luktlös, hårlös, perfekt och bara till för att tillfredsställa en maskulin sexualitet.

Berättelsen om Marylin Monroe som Oates skriver är verkligen så vansinnigt sorglig. Jag blir, precis som under läsningen av Sugar, så ärligt förbannad. Männens makt i Hollywood under Monroes tid är fullkomlig. Flickan är inte värt ett vitten, hon är endast en kropp som ska justeras, visas upp, betraktas och dra in pengar till filmbolaget. Hon är också ett hål som man kan behandla hur man vill. Det känns cyniskt och hopplöst.

En sak jag gillar med Oates roman är hur tydligt hon skildrar Monroes kamp för bildning och hennes genuina intresse för skådespeleri. Detta för hon sällan gehör för i Hollywood, men jag tycker om alla de beskrivningar om hur Monroe vill ta om en scen flera gånger för att det ska bli perfekt och om hur i slutändan hon "stjäl" alla scener från sin motspelare. Hennes närvaro är så total. Den kan inte ignoreras.

Norma Jeans tragiska barndom med modern som är psykisk sjuk och en helt frånvarande far bådar verkligen illa för resten av hennes historia. Små glimtar ges om att hon blev sexuellt utnyttjad redan som litet barn (farbror Clyde?). Detta fortsätter egentligen fram till och med USAs dåvarande president, också en modern ikon, och utnyttjandet får sådana enorma proportioner på grund av detta. Västs mäktigaste man ... Sökandet efter kärleken och tryggheten belönas så illa i Monroes liv.

Trots den fragmentariska uppbyggnaden lyckas Oates få ett sådant flyt i berättelsen. Jag kan verkligen inte sluta läsa. Det är en fiktiv historia, baserad på verkliga personer och händelser. Men jag glömmer ofta fiktionen under läsningen, för det känns så trovärdigt. Precis så här hade det kunnat gå till. Och mitt hjärta värker för flickan Norma Jean, som nu på ett sätt verkar leva för evigt.

I ett viktoriansk England

Nu har jag alltså läst färdigt Michael Fabers Sugar. Det var länge sedan jag läste en sådan tegelsten (åttahundraplus sidor) som gick så vansinnigt fort att läsa! Tänkte bara läsa en liten stund innan det var sovdags, tittade upp och både tiden och sidantalet hade sprungit iväg som aldrig förr. Den var fullständigt uppslukande.

Det känns ovanligt med böcker som är så kroppsliga. Ofta är böcker som filmer, att man skippar många av de vardagligaste sysslorna. För att det inte ska bli ointressant och tidsödande. Men Faber tar verkligen fasta på toalettbesök, bad och ingående granskningar av karaktärernas kroppar och kroppsvätskor. Beskrivningen av Sugars egenframkallade missfall är klart magstark.

Sedan beskrivs också miljöerna detaljerat och naturalistiskt. Hela 1870-talets London skildras via stankerna från rännstenen, sjukdomar, rutten mat, otvättade kroppar. Tapeter flagar, golvbrädor ruttnar och tänder likaså.

Sugars förflyttning från bordellen till en fin lägenhet vidare till ett välbärgat överklasshus blir ett bra grepp att visa klasskillnader och människors mycket olika förutsättningar. Också den viktorianska erans dubbelmoral görs tydlig, med sin stränga sexualmoral och religiositet på ena sidan och en outsinlig mängd prostituerade kvinnor på andra sidan.

Den förhatlige William Rackhams relation till kvinnor levandegör det ack så klassiska hora-madonnakomplexet, där den "rena" kärleken till den komplicerade frun Agnes (oskuldsfull men samtidigt vansinnig) ställs mot den fysiska kärleken till den fallna Sugar. Det patriarkala samhällets makt syns så tydligt i allt - från de stora samhällsstrukturerna till relationen mellan två enskilda människor. Jag läser och blir helt enkelt så förbannad!

Sugar, som i början av boken presenteras som så undergiven sina manliga kunder, visar sig i hemlighet skriva en roman à la Dirty weekend. Men hennes integritet och ilska spolas bort ju mer hennes egen situation förbättras, och hennes solidaritet med sina olyckssystrar svalnar. Det är provocerande, men samtidigt så mycket mer ärligt än att ha en hjältinna som är orealistiskt perfekt och godhjärtad. Karaktären Sugar är förvirrande, tycker jag, och hennes utveckling och reaktioner inte helt lättydda eller logiska.

Det var också länge sedan jag läste en roman som var så oförutsägbar. Jag kunde verkligen inte utröna hur det skulle gå för Sugar, hur boken skulle sluta. Faktiskt knappt ens efter att ha läst sista sidan ...

En liten seger - övervunnen medelålderskris

Puh, nu är jag slutligen färdig med medelålderskrisande-freudianska-psykologen-romanen, skriven av Mr Hanif Kureishi! Det tog sin lilla tid, faktiskt. Och vad tyckte jag då? Svårt att säga. På ett ställe träffar huvudkaraktären, Jamal, mannen som var förlaga till Slim i Jack Kerouacs On the road. Det fiktiva mötet fick mig att tänka att det finns vissa gemensamna beröringspunkter mellan Something to tell you och On the road (där den svenska titel passar väl in; På drift.) Jamal och hans krets driver också, fastän på ett mer välnärt, blasérat, övre-medelklass-vis. Dekandensen och gränslösheten finns, oavsett om det gäller relationer, droger, sexualitet, tid/rum. Men naiviteten, nyfikenheten och hoppet, som finns i Kerouacs smått galna text, saknas här.

Just Kureishis blasérade karaktärer finner jag provocerande. Men samtidigt gillar jag att han skildrar så blandade människor utan åtskillnad. De rika konstnärskretsarna, släktingarna i Pakistan, småkriminella människor och prostituerade. Det jag tycker bäst om med boken är en del av dialogerna (boken består till stor del av dialog), där banden mellan människor verkligen syns. Då lyckas Kureishi få till en ton av absurdistisk vardag, som känns äkta, lite skitig och roande. Exempelvis mellan Jamal och den prebubertala sonen Rafi, som från sonens sida är en blandning av ömhet och attacker. Sedan är boken bitvis funny-ha-ha; mitt favoritparti är när Jamal i sin ungdom arbetade på gamla British Library, och beskrev det som "I'm a mole and I live in a hole", I sang, or droned as I worked." (s. 87).

En ton av uppgivenhet och misantropi lämnade en lite bitter smak i munnen på undertecknad efter sista sidan. Nu ska det bli skönt med en paus från medelålderskrisande-medelklass-män ...