Ack, du bortglömda blogg!

Helt plötsligt hade det gått jääättelång tid sedan någonting alls uppdaterades i denna min blogg! Vad var det som hände; jag tyckte att jag hade ett sådant bra flow där ett tag.

Kan endast skylla på sådana saker som kroppsliga krämpor och för lite tillgängligt hårddiskutrymme i hjärnan på grund av förändringar på jobbet.

Men läst har jag i varje fall gjort. Exempelvis del två i två olika serier: Eld av Mats Strandberg & Sara Bergmark Elfgren (som jag gillade bättre än den första!) samt De dödas strand av Carrie Ryan. Stor spänning!

Jag har både läst SCUM och varit och tittat på Turteaterns uppsättning av den samma. Omtumlande. Ska försöka ta mig igenom Sara Stridsbergs Drömfakulteten nu också, för att få till en treenighet av det hela. Vill skriva mer om detta.

Men mest av allt har jag tittat på tv-serier. Jag har bland annat börjat grotta ner mig i Doctor Who/Torchwood-träsket, vilket känns som ett väldigt behagligt ställe att befinna sig på. Jag har en vision om att jag snart ska sätta mig och plita ett inlägg om alla dessa fantastiska tv-serier.

One day, soon ...

A Storm of Swords

A Storm of Swords, denna seriens tredje del, börjar precis efter det stora slaget vid Blackwater Bay, det kaotiska mötet mellan två kungars flottor: Joffreys och Stannis. 

(Har du, kära läsare, inte hunnit så här långt i serien finns det alltså risk för S-P-O-I-L-E-R-S!)

Genom dvärgen Tyrions, då the hand of the King, oväntade krigslist slukades hela floden av alkemisternas vildeld och, trots stora skador, vann Joffreys sida. Stannis hela flotta förstördes, vilket vi snart får flera detaljer om genom att vi får följa the Onion Knight, Ser Davos. 

I Riverrun släpper Cat, olovandes, Ser Jamie fri för att byta tillbaka sina döttrar från King's Landing. Han blir "eskorterad" av svärdskämpen Brienne av Tarth. 

Robb fortsätter att kämpa mot Lannisters som  the King in the North medan Aryas ensamna resa fortsätter att leda henne på villovägar och får henne att hamna i än märkligare sällskap. Allt detta medan de yngsta sönerna Stark båda fortfarande tros vara döda ...

Jon Stark hamnar i oväntade konflikter bortanför the Wall, då han tvingas till obehagliga val för att kunna infiltrera vildangarnas läget som tillhör Mance Rayder, kallad the King Beyond the Wall. 

I det yttersta nord härjar också ett slags levande döda, White Walkers, som endast kan dödas med eld eller med det ovanliga materialet dragonglass. Detta samtidigt som the Wall bemannas av färre bröderna än någonsin tidigare i Westeros långa historia.

I King's Landing härjar den, trots sina unga år, grymme kung Joffrey och klanen Lannister styr med järnhand. Sansa slipper förvisso undan sin trolovning med kungen men tvingas till andra val istället.

Och på andra sidan havet samlar Danaerys Stormborn ihop sin armé och väntar på att hennes drakar ska bli stora nog att återvända till Westeros.

Puh! Det var inte lätt att försöka kortfattat sammanfatta denna tegelstensroman, som också bara är en del av George R.R. Martins enormt episka fantasysvit A Song of Ice and Fire.  En serie som förstås är aktuell flera gånger om i och med att första tv-serien just (officiellt) visats klart i Svea (inklusive den trevliga TV-cirkeln). Dessutom sparkar andra säsongen igång nästa vecka och jag råkar (för en gångs skull!) ha den köpekanalen som serien går på.

Ungefär första halvan av boken tuffade på ganska långsamt för mig. Men sedan brakade allt lös och jag kände mig snarast manad att kravalläsa. Det har varit sååå spännande läsning! Jag har blivit riktad jädra obehagligt överraskad flera gånger. 

Martin är, milt sagt, inte snäll mot sina huvudpersoner och jag kommer till den obehagliga insikten att nog ingen går riktigt säkert. Vilket på ett sätt gör mig arg och ledsen. Men framförallt tycker jag att det är starkt och originellt.

Jag skrev en del om genusinvändningar i ett tidigare inlägg, när jag just hade läst klart A Clash of Kings. Och visst kan jag tycka att det är trist att en fantastisk sekundärvärld måste vara patriarkal till sin struktur, när en skulle kunna passa på att utforma den på vilket annat sätt som helst. 

Jag tycker, i varje fall, att det finns intressanta, komplexa och mångfacetterade kvinnliga karaktärer i denna värld. 

Det som blir lite tröttsamt är just den patriarkala blicken som ständigt faller på dessa kvinnor.

Martin är en otroligt skicklig berättare; hans sätt att skriva är ett imponerande hantverk. 

Jag kliver rakt in i de olika delarna av hans sekundärvärld och får möta ett stort persongalleri. 

Här ges detaljer, miljöbeskrivningar, delar av rikets historia och mycket annat stoff visas för mig på ett sätt som gör det lättfattligt, intressant och engagerande. 

De hundra- och åter igen hundratals sidorna liksom flyger förbi, liksom milen man färdas i Westeros. Jag kastade mig genast rakt in i fjärde delen ...

Bilden är lånad från Westeros News. 

A Song of Ice and Fire - lägesrapport

(Se upp för en & annan spoiler!)

Andra delen ligger just utläst på nattygsbordet. Bredvid ligger följaktligen tredje delen, alldeles nyss påbörjad. Vilken resa. Jag har slagits både med the Onion Knight och the Imp vid Blackwater Bay, i ett hav av vildeld.

Jag har färdats med Jon bland vildingar och de kallaste utav berg, följt Aryas motståndskamp och samtidigt också suttit fängslad i King’s Landing tillsammans med Sansa. Fångad i ett slott, fångad av sin kropp, fångad i sin position.

Jag har också nyss sett både den andra delen av tv-serien på SVT, med efterföljande TV-cirkel (vilket jag tycker generellt är en sådan strålande idé!). När jag var i USA förra våren så passade jag på att se de fem första avsnitten, vilket var så många avsnitt som hade gått då. Men sedan har jag inte sett några fler.

Det känns lite retro och högtidligt att passa samma tid varje vecka för att få se ett avsnitt av en tv-serie så. Jag tänder ljus och tar mig en kopp té och verkligen bänkar mig framför tv:n. Trevligt.

Sedan ser jag avsnittet igen via SVT Play (denna underbara uppfinning) med sambon, som har sina rollspelskvällar just onsdagar och därför missar denna nästan-analoga högtidsstund.


Språket, berättarhantverket, persongalleriet
Jag tycker böckerna bjuder på ett imponerande hantverk, både episkt i sitt omfång och väldigt detaljrikt. George R.R. Martin har ett klart välkomponerat språk, engagerande, funktionellt.

Inte med den ålderdomliga klang som exempelvis Jacqueline Carey bjuder på, utan mer neutralt och tidlöst. Inte så romantiskt som en del fantasy kan vara (som Guy Gavriel Kay), utan mer rättframt.

Det är verkligen en enorm väv av många berättelser och det är lätt att få bilder i huvudet när en läser. Jag förstår verkligen varför böckerna blev omvandlade till en tv-serie. Det är visuellt och sceniskt.

Mer komplicerat att fånga i tv-serien blir det dock det omfångsrika persongalleriet. Detta är faktiskt en av de saker jag gillar bäst med böckerna hittills: att varje kapitel har en enskild berättare. Det blir en häftig berättarstruktur när en som läsare blir helt indragen i en karaktärs situation, för att sedan i nästa kapitel kastas in i nästa.

Konsekvenserna av denna strategi blir förstås flera, varav den mest uppenbara är att det finns större potential att få fram flera perspektiv på samma skeenden och därför fler moraliska gråzoner. Gränser mellan onda och goda karaktärer, en av högfantasyns klassiska fällor, kan lämnas mindre tydliga.

Som en av mina elever (ungefär) sa när vi diskuterade böckerna på en lektion: ”Man läser ett kapitel om hur den här killen vill mörda den andra killen och förstår precis. Sedan läser man om hur den andra killen vill mörda den första och tänker, men han har ju rätt, ju!” Det är intressant.

En annan, väldigt fiffig, konsekvens är att det blir cliffhangers konstant i läsningen. Nästan vid varje kapitel så lämnas en som läsare dinglandes i luften vid klippkanten. Ända till Martin behagar ta upp karaktärens tråd igen. Vilket kan dröja många hundra sidor i dessa otroliga tegelstenar som är delarna i denna serie. (Sir Arthur torde känna sig nöjd!)

Ytterligare en effekt av denna berättarstruktur är att det finns plats för så många olika karaktärer, stora som små. Självklart finns det ända en tendens till huvudpersoner, annars finns det en risk att det hade blivit mer ett postmodernt experiment än en berättelse. De som, vågar jag hävda, de flesta omedelbart sympatiserar med är Arya, Jon Snow, Tyrion och Bran.

Mest av allt, kanske, om en är en nördig feministperson som undertecknad, med Arya. Hon är en av de få karaktärerna som tillåts bryta mot sekundärvärldens rådande genusordning, som mycket riktigt påpekades i kvällens Tv-cirkel.



Invändningarna - men genus, då?
Och här någonstans börjar vi närma oss det som jag tycker minst om med Martins serie. Just genusordningen. Det är, som min väninna S skulle ha sagt, inget genuskalas, precis.

Med tanke på den potentiella frihet som, enligt min åsikt, finns inbäddat i det fantastiska skrivandet kan jag ärligt talat tycka att det känns något slött att inte utnyttja denna potential till att skapa andra villkor än de vi har sett till leda i den verkliga västvärldens tröttsamma, mångtusenåriga historieskrivning.

Kan det inte vara intressant att i alla fall undersöka vad som händer om inte alla män måste vara kraftiga, pälsbeklädda handlingens män med tvåhandssvärd och kvinnor reducerade till husfruar, handelsvaror eller horor? Jag överdriver. Men den patriarkala könsstrukturen är klar och tydlig i Martins sekundärvärld; en sekundärvärld som på många andra sätt välkonstruerad och spännande.

Kanske är det så att jag blev bortskämd av att läsa Kushiel-serien förra året som, om än inte helt fri från könsstereotyper, ändå bjuder på en viss mångfald vad gäller könskategorier och maktstrukturer och som också bryter mot heteronormen.

Visst borde mer fantastik, om något, kunna bryta mot verklighetens begränsande normer?

Tv-serien, som det visuella mediet det är, har också den trista effekten att ta potentiella genustråkigheter ändå tydligare med exempelvis de glada horornas bröstguppande kavalkad till Tyrions bädd eller våldtäktsscenen på Danerys bröllopsnatt (satt i en romantisk solnedgång med smäktande musik, där den enorma khalen kusligt nog ges ordet no, som borde vara Danys rättighet och skydd).



Den allmänna genreglädjen
Som fantasyläsare sedan barnsben är jag dock van vid att bortse från genustråk. Det är, trots allt, fantastiskt roligt att se en sådan påkostad och välgjord tv-serie inom denna vår genre. Ni som också är trettionågonting eller äldre än så har ju, precis som undertecknad, fått genomlida en hel del ostiga fantasyfilmer/serier genom åren ...

Jag tycker också att Martin som författare betraktad är en skicklig hantverkare som komponerar en fantasysvit med många goda kvaliteter.

Några av de saker som jag tycker bäst om, förutom språket och myllret av karaktärer och händelsetrådar, är att stoffet känns så väldigt fantasy men att författaren faktiskt använder sig av relativt lite magi.

Jag tycker också om att det bryts mot några av mina egna högfantasyförväntningar. Att i princip börjar en fantasyserie med att slänga ett oskyldigt barn ut från ett fönster är ganska tufft. Och oväntat.

Den någorlunda känsla av trygghet som jag har känt när jag har läst annan mer traditionell fantasy, har jag inte riktigt med Martin. Han kan ta livet av några av de karaktärer en sympatiserar mest med och tvinga andra till svek och förnedring.

De symboliska vargarna introduceras tidigt, en för varje barn i Stark-klanen, och tillskrivs stor betydelse. Men strax avrättas en av dem och en annan körs bort.

Jag gillar den känslan av otrygghet. Det gör mig hungrig på att läsa vidare, trots mina invändningar. Väl mött, således, i bok tre och episod tre av serien!

A Game of Thrones

Nu är jag åter i Svea rike efter tio dagars vistelse hos en väninna i Amerikat! Jag borde ha tagit med mig något trevligt westernbetonat, då Cheyenne verkligen kryllade av cowboyhattar, boots, pickups och hästar.

Men istället tog jag med mig andra delen i A Song of Ice and Fire.

Jag är hittills väldigt nöjd med denna omtalade och episka fantasyserie av George R.R. Martin. Medan jag ändå var i USA passade jag också på att se de fem första delarna av tv-serien baserad på böckerna.

Det känns roligt med en högbudgetsatsning, vilket inte just fantasy alltid varit bortskämd med. HBO har dessutom gjort en hel del riktigt bra serien (bland annat Carnivàle, Six Feet Under och True Blood).

Hitills tycker jag om det. Vinjetten är toksnygg (som alltid med HBO), stämningen är mörk och generellt känns skådespelarna välcastade. Exempelvis Jon Snow ser inte ut som jag hade tänkt honom, men det fungerar. Att Arya ser ut som Willows lillasyster/dotter är snarast ett stort plus.

Jag gillar också att både lord Eddard och Cat ser äldre och lite mer slitna ut än vad jag hade tänkt mig dem. Att alla deras barn har fått åldras lite också antar jag är för att underlätta inspelningen, då det antagligen är enklare att ha lite äldre skådespelare.

Svårast har jag för Daenerysscenerna, då allting känns väldigt Äventyrssöndag-med-TV 3. Både kostymerna och hela Khal Dragos uppenbarelse blir alldeles för Xena-ostigt.

Men jag är benägen att hålla med Game of Thrones-veteranen Bokstävlarna om att Daeneryssektionerna i boken är de som känns svagast överlag, så det kanske inte är så överraskande.

I övrigt är jag väldigt nöjd med bokserien hittills. Jag gillar Martins hantverk: hans stabila språk som gör att hundratals sidor i stöten bara flyger fram.

Upplägget med att fokusera ett kapitel i taget per karaktär är förtjänstfullt.

Ofta blir det, precis som J förvarnade mig om, cliffhanger på cliffhanger på det viset. Det kan dröja många hundra sidor innan författaren tar upp en tråd igen.

Också det lite kontroversiella tilltalar mig, som att putta ner en sjuåring från ett tak eller den incestuösa kärleksaffären. Det gör det hela uppfriskande mörkt och skitigt.

Men, som sagt, jag är bara tvåhundra sidor in i andra delen, än så länge. To be continued ... (To say the least.)

Sjukt bra tv-serier!

Sedan i somras har jag tittat ikapp på flera tv-serier som genom åren har lockat mig, men som jag av en anledning eller annan, aldrig riktigt tittat ordentligt på. Och jag måste säga att i princip allt jag har sett verkligen, verkligen har fallit mig på läppen. Jag har helt enkelt sett ett antal sjukt bra tv-serier!


Buffy the Vampire Slayer
Denna vampyrklassiker behöver egentligen ingen närmare presentation. Joss Whedon plockar godbitar från flera genrer (exempelvis high school-serier, ostig amerikansk sf/äventyr samt, förstås, vampyrtraditioner) och ger oss en klassisk blond valleygirl som slåss som en gudinna. (Nästan.)

Med odödliga nördkaraktärer som Willow (vars resa från blygt hackergeni till megamäktig, lesbisk Wiccadrottning är en inspiration för många nördtjejer runt om i västvärlden) och den ständigt snälla och ständigt undanskuffade Xander, finns det något för alla.

Bibliotekarier, i synnerhet, kan glädjas åt den underbart urbota brittiska, vansinnigt torra och boknördiga Giles (särskilt i episoden A New Man, där Giles blir förvandlad till en demon. Extremt roligt.)

Favoritepisoden Hush har fantastiska skurkar, med en estetik som lutar åt suggestiv graphic novel-tradition. En annan favorit är det ofattbart sorgliga The Body, som jag inte kunde sluta gråta över.

När jag har sett ströavsnitt av Buffy på tv genom åren har jag tyckt att det har varit charmig, ostig underhållning. Inget mer. Nu när jag har sett alla säsonger i ett svep tycker jag att det finns så mycket mer.

Bra action, absolut. Fantastisk dialog, smart och väldigt witty. Förträffliga oneliners. Bra genustänk. Ett seriöst lesbiskt förhållande i centrum, relativt tidigt i modern amerikansk tv-historia. Sköna karaktärer, förstås, men som faktiskt också växer och utvecklas. Och som tillåts vara mångfacetterade.



Firefly
Om någon hade sagt till mig för ett år sedan att jag skulle titta på en tv-serie i genren space western och dessutom älska den, så skulle jag bara ha fnyst. Men det var innan jag hade plöjt alla säsonger av Buffy och insett Joss Whedons storhet.

Så Firefly blev det. (Och filmen Serenity ... plus att jag har köpt in de första två seriealbumen till min bibbla också ... )

Western-ploten: En misantropisk och cynisk kapten (med det passande smeknamnet Mal) slogs på rebellernas sida (brunrockarnas) i kriget mot etablissemanget. Sedan dess är han laglös och livnär sig som smugglare. Det enda han har i livet är sin trogna springare (Serenity) och sin lojala crew.

Sountracket är fantastiskt! Bästa westernmusiken. Att Whedon själv har skrivit temat ökar ju bara hans coolhetsfaktor ytterligare ...

Science fiction-ploten: Rebellerna kämpade mot ett intergalaktiskt imperium (the Alliance). Mals trogna springare är i själva verket ett rymdskepp. Smugglingen sker i rymden, då människor har koloniserat stora delar av universum.

Genreblandingen fungerar fantastiskt bra. Överraskande så.


Heroes
Flera människor runt om i USA och Japan börjar upptäcka att de har övernaturliga förmågor. Deras livsöden är sammanflätade, trots att de kanske aldrig ens har träffats tidigare.

Än så länge har jag bara sett första säsongen och jag har hört att den inte alls fortsätter lika starkt. Men jag blev helt såld på denna första säsong. (Jag såg den två gånger på rad. Inklusive extramaterialet.)

Jag tycker otroligt mycket om:

- Blandningen mellan det helt övermänskliga/övernaturliga/högtidliga med att människor har extraordinära förmågor och ger sig ut med ambitionen att rädda världen och det moderna/vardagliga. Den återkommande profetiska meningen "Save the cheerleader, save the world" sammanfattar stämningen väl.

- Karaktärerna! Peter Petrelli kan mycket väl vara en av mina bästa hjältekaraktärer hittills - en rikemansson som har all världens chans till pengar och makt, men som istället väljer att utbilda sig till sjuksköterska med inriktning på palliativ vård.

Dennes superhjältekraft visar sig sedan vara att han kan absorbera andra personers förmågor, genom att han tänker på dem när han vill bruka förmågan. Han omnämns som en empath. Ett underbart koncept, tycker jag.

- Comic book/graphic novel-känslan i hela estetiken. Så klart påverkas det mycket av den synske konstnären Isaacs skisser och målningar, som visas frekvent i serien. Men inspirationen är större än så. Och det är plågsamt snyggt.



True Blood
Så klart. För en gångs skull ett fall där jag tycker mer om det visuella mediet än om böckerna det bygger på. Böckerna är charmiga och underhållande. Men serien tycker jag har något mer.

Miljöerna är den djupaste amerikanska träsksödern, som i sig själv har en särskild suggestiv stämning, en särskild dialekt, intressanta samhällsfenomen och potential för djupt rotad rasism och religiös fanatism.

Denna plats passar väldigt väl att kombinera med de övernaturliga elementen och strukturerna, som vampyrernas strikt hierarkiska samhällssystem och hamnbytarnas mer individualistiska.

När vampyrerna "kommer ut" ur sina kistor och avslöjar för världen att de finns, kan förstås många paralleller dras till olika former av rasism och diskriminering.

Karaktärerna är inte alltid helt inbjudande, vilket känns befriande. Sookie är en helperky autodidaktisk white trash-tjej med telepatiska förmågor, stor integritet och stark moral. Vampyren Eric som uråldrig och helt opålitlig vikingavampyr är en fröjd för ögat. Hamnbytaren Sam är fin favorit; en variant på den klassiska filmrollen the boy next door.

Jag har bara sett de två första säsongerna än så länge, men ser fram emot fortsättningen. Just det, nämnde jag att serien är väldigt våldsam? Och innehåller mycket sex? Åh, inte det? Ja, nu vet ni, i alla fall.

Sherlock!

Bokmalan är - naturligtvis - helt såld på nya Sherlock som har gått på SVT nu. Snyggt, roligt, snärtigt och så brittiskt.

Serieskaparna Steven Moffat och Mark Gatiss (som dessutom spelar brodern Mycroft) har verkligen lyckats förflytta Sherlock till samtiden, med moderna Londonmiljöer och Dr Watson som militärläkare, nyss hemkommen från Afghanistan.

Att Watson bloggar om fallen är en naturlig och rolig lösning, liksom namnet på det första fallet - A study in pink. Och att Sherlock växlar mellan sitt ihopfällbara förstoringsglas och sin i-Phone när det gäller att hitta ledtrådar, känns också det helt rätt.

Serien är dessutom väl castad - både Watson (Martin Freeman, också känd som Arthur Dent) och Sherlock (Benedict Cumberbatch) övertygar stort, liksom dynamiken dem emellan.

Klockrent! Jag ser med förtjusning fram emot fortsättningen.

Nåbelpriset i litteratur & annat fantastiskt

Tack, kära SF-bokhandeln i Malmö, för er underbara blogg! Smart, påläst & så sjuuukt rolig!

Här kan en, så här i Nobelpristider, läsa om det alternativa litteraturpriset Nåbelpriset. Årets vinnare är alltså Stephen King, denna klassiska storproducerande horror-författare!

Läs mer om priset här! Där ges bland annat en förträfflig förklaring till varför det vissa år saknas pristagare:

På några äldre datum är det luckor. Det beror på att denna information var skriven på hålkort som enbart kunde läsas i de specialtillverkade kalkyleringsmaskiner som förstördes i dinosaurieinvasionen från Mars.

Här finns också ett alldeles underbart inlägg om Buffy the vampire slayer, som Bokmalan har blivit "unconditionally and irrevocably in love with" ...

Mycket nöje!

Lika som ni vet vad?!

Jag har redan skrivit ett inlägg om likheter som finns mellan Charlaine Harris bokserie, som är grunden till tv-serien True Blood, och Stephenie Meyers vampyrvärld i Twilight. När jag såg dessa bilder bredvid varandra, tänkte jag att de illustrerar min poäng väl. Och visst syns det även i bildspråket att Twilight är mer oskuldsfullt och True Blood mer ... vuxet?

True Blood - sann underhållning!

Det är knappast någon överraskning för er som läser denna blogg, att undertecknad är mäkta förtjust över True Blood, som just nu visas på SVT. Ett Twilight-upplägg för vuxna, en nypa Wonderfalls, en näve Weeds och en smula True Romance. Typ.

Vinjetten är suggestiv och makaber; miljöerna och de släpiga dialekterna så där stämningsfulla som bara amerikanskt sydstad kan vara. Det heta klimatet och den klaustrofobiska småstaden är en intressant fond till vampyrvärldens eviga natt och gränslöshet.

OBS! FÖR ER SOM INTE HAR LÄST BÖCKERNA BAKOM SERIEN, FINNS DET RISK FÖR SPOILERS!
Vampyren Bill (jag gillar det ohögtidliga namnet som sjutton!) är precis lagom mörk och lidande, en riktig söderns gentleman gone dark. Dock har jag, precis som i Twilight, en väldigt svag fläck för den trogna bästa vännen (som i båda fallen verkar ha en viss "djurisk" sida, pun intended).

Karaktären Sookie är dubbel; både oskuldsfull och värdslig, vän och våldsam. När hon spöar på det ohederliga paret Rattrays jublar Buffy-delen av mig högt. Hennes förmåga att till tankeläsning gör henne eccentrisk och utanför. Dessutom är jag nöjd med valet av Anna Paquin som Sookie; hon var fantastisk redan i Pianot och som Rogue i X-men vann hon definitivt mitt hjärta.

Parallellt med tv-serien har jag också börjat läsa bokserien som den är baserad på. Att jag inte för länge sedan upptäckt Charlaine Harris Southern Vampire Series är för mig ett mysterium. Men, bättre sent än aldrig.

Jag tänker att Stephenie Meyer nästan måste ha läst och tyckt om Harris böcker innan hon skrev Twilight! Det finns många gemensamna punkter. Förstås upplägget med en modern, realistisk miljö bebodd av vampyrer. En småstad i båda fallen. Begreppet "mainstreama", som Bill använder, är i själva verket det den kultiverade familjen Cullen gör - lever mitt bland människor.

Fenomenet tankeläsning och oförmågan att läsa en viss persons tankar (även om det är spegelvänt hos Meyer). Den nära vännen som också är kär i huvudpersonen, som dessutom har förmågan till hamnskifte (varg, hund - samma släkte). Vampyrhierarkin, med tanken om att de äldsta vampyrerna håller koll på och bestämmer över sina yngre systrar och bröder.

Inte för att likheterna på något vis förtar min kärlek för Meyers verk. Jag tycker mycket om den värld som hon har vävt ihop och tycker att hennes böcker står väl för sig själv. Men jag gillar också Harris böcker, so far. Hennes värld är mörkare, mer makaber, våldsammare, mer omoralisk och mer erotisk. Vuxnare, helt enkelt.

Det blir helt enkelt en prima vampyrhöst, med Sookie Stackhouse både som TV-serie och i bokform!