Valar & ugglor - böcker för nya zeeländska unga

Fantastik möter verklighet i två nya zeeländska barn/ungdomsböcker som jag läste helt nyligen.


I The Whale Rider lever en māoriklan fortfarande ganska traditionellt i kustbyn Whangara, på Nordöns ostkust.

Flickan Kahu föds som barnbarn till Koro, som är ledaren, och hon döps efter klanens heliga anfader, valryttaren Paikea, som också kallades Kahutia Te Rangi.

Farfadern, av familjen ömsint kallad för Paka, har föga intresse för Kahu eftersom han längtar efter en sonson att föra arvet vidare till.

Inte ens när Kahu växer upp och blir allt mer intresserad av stammens historia, sånger och språk märker Paka hennes speciella förmågor och tydliga band till klanens mytologiska historia.

Resten av familjen, dock, märker hur speciell Kahu är. Och hon, i sin tur, kämpar ständigt efter att nå svårfångade Pakas kärlek och respekt.

Som en modern folksaga berättar Witi Ihimaera, en välkänd māoriförfattare, en finstämd historia, vackert skriven, om tradition och framtid, familjesammanhållning, genusmönster och myter.


I Joanna Orwins Owl kämpar en familj för att behålla sin gård, efter att pappan i familjen har gått bort. Modern befinner sig i en depression och är besluten att sälja gården, medan de tre syskonen kämpar med alla dagliga sysslor.

Tama, en ung māorikille från stan som har hamnat lite på glid, kommer till gården för att komma bort från trubbel samt hjälpa till med arbetet.

Den sorgdrabbade Owl blir mycket missnöjd över Tamas intåg och deras relation blir på en gång spänd och tävlingsinriktad.

När Owl upptäcker några grottmålningar i närheten, råkar han och Tama tillsammans väcka till liv en uråldrig māorimyt - den om Pouki, en enorm, människoätande fågel.

De tvingas samarbeta för att lösa mysteriet med grottmålningarna, för att kunna besegra Poukai, rädda gården och hela bygden.

På en lättläst funktionell prosa berättas Orwin en spännande myt i en modern tappning. Resultatet blir ungefär som en Fem-bok, fast med med övernaturliga inslag och lite tydligare moraliska budskap (som att en inte ska döma andra och att en måste kunna samarbeta för att lyckas).

Teman som sorg, identitet, familjerelationer, tillhörighet och arv är tydliga i berättelsen, bland annat i konflikten kring framtiden för familjens gård.


Min Nya Zeelands-läsning fortsätter - en annan dag!

Sommarsmått & gott

Åh, hej läsperiod och välkommen! Du är varmt efterlängtad! Gör inget annat på min fria tid just nu än läser.


En vecka i trötthetens tecken har jag spenderat med att plöja igen några Marian Keyes - En oväntad semester, När Lucy Sullivan skulle gifta sig, Sushi för nybörjare, Å andra sidan, Är det någon där?. Jag är själv överraskad!

Men om en kan (och jag vet att det är ett stort om) bortse från att det är så vansinnigt normativt, både vad gäller genus och sexualitet (samt den slarviga korrekturläsning i de tidigare titlarna), så är de bitvis riktigt roliga. Så där så att jag fnissar högt för mig själv. Uppslukande och underhållande för stunden.

Jag har läst vidare i The Adventures of Sherlock Holmes, vilket är så härligt. Jag gillar verkligen språket, samspelet mellan Holmes & Watson och de otroliga historierna. Mysig läsning.

Nyligen läste jag Den glömda trädgården av Kate Morton; en författare som jag en tid har varit lockad av. Här berättas historien om Nell, som hittas ensam på ett fartyg på väg från England till Australien vid sekelskiftet, och Cassandra, det barnbarn som så småningom kommer att växa upp hos henne.

Familjens förflutna rullas upp, en liten pusselbit i taget ...

Vad kan en säga? Jag älskar mörka släkthistorier, historiska romaner om flera generationer kvinnor vars liv påverkar varandra. Läsvärt och gripande. Kommer definitivt läsa något mer av författaren.

En omläsning blev det också: den lilla feel goodhistorien Gud på en Harley Davidson av Joan Brady. Missnöjd skild sjuksköterska träffar mycket riktigt Gud på en HD och lär sig finna harmoni i tillvaron. En söt historia som jag har läst om flera gånger, för att jag blir så glad av den.

En tendens som jag har haft genom åren är att inte läsa sådant som blir riktiga bestsellers (förklaringen till att jag läser Marian Keyes 2011 och inte 1998, antar jag ...). Men jag försöker komma i kapp lite, för allmänbildningens skull om inte annat och har nu läst Erland Loes Naiv.super, som vi bl a har i flera klassuppsättningar på mitt jobb.

Det är en charmig historia skriven med ett knashumoristiskt, naivt berättarperspektiv och som baserar sig på något slags filosofiskt vad-är-meningen-med livet-idé. Jag ler ofta, men lämnas ändå med känslan av att varken språket eller substansen tog mig med storm.

En fin tanke dock, när huvudpersonen rastar en bekants hund på besök i New York och funderar över att andra som ser honom nog tror att han är en New York-bo med lägenhet och hund.

Det är en svindlande tanke.
Eftersom jag inte är hundägare i New York, innebär det också att alla andra kan vara något annat än det de ger sig ut för.
Det betyder att det är omöjligt att veta någonting som helst. (s. 144)

En svindlande tanke, indeed. Men ändå trösterik, på något vis. Att vi inte kan bestämma oss om människor så enkelt. Saker och ting kan vara helt annorlunda än de ser ut.

Däremot har jag helt kommit av mig i läsandet av A song of Ice and Fire. Jag är någonstans i mitten av A Clash of Kings, men har inte läst en sida sedan jag kom hem från USA. Det känns så skönt att läsa lite på svenska just nu och att läsa flera kortare böcker, istället för dessa tegelstenar. Men jag hoppas att lusten flammar upp snart igen, så att jag inte tappar bort mig helt i serien!

Läst på sistone

Här kommer en lista över vad Bokmalan i övrigt har läst på sistone. Sådant som inte direkt har uppmanat till några yvigare blogginlägg, men som ändå slunkit ner på ...

Fulheten, Nanna Johansson
Bitskt, satiriskt, fultecknat och jäklarns roligt.

Bara inte du,
Katarina von Bredow
Tänk om det där är jag,
Johanna Lindbäck
Jag läste den precis efter varandra och har nästan lite svårt att skilja dem åt. Varsin ny roman av två av Sveriges mesta ungdomsförfattare.

Märkligt nog kändes de båda ganska vaga i konturerna (liksom titlarna). Synd; särskilt Johanna Lindbäck är en riktig favorit hos mig annars. Hennes En liten chock är en av mina absoluta favoritböcker.

Listan,
The Boy Book,
E. Lockhart
Charmig, lättsam och väldigt amerikansk high school-historia med klassiska pojkproblem och trassliga tjejgängsrelationer i flera delar. (Det blev blandat översatt och originalspråk, för det var det jag hade på bibblan.)

Sista sommaren (med dig), Ann Brashares
Ska föreställa vara en gripande historia om familjerelationer och sorg men ser inte riktigt det. (Om du undrar varför jag tycker det så kan du läsa mitt tidigare inlägg om chic lit.) Synd - jag är jätteförtjust i författarens serie om Systrar i jeans.

I skuggan av ett brott,
Helena Henschen
Henschen berättar ett stycke släkthistoria om de von Sydowska morden på trettiotalet. Hennes svala journalistiska språk berör, precis som jag upplevde med hennes andra bok, Hon älskade.

Livet på en kylskåpsdörr,
Alice Kuipers
Berättad enbart i post-its skriva av mor och dotter och lämnas på kylskåpsdörren, får vi historien om en mamma som plötsligt blir allvarligt cancersjuk. Intressant format.

Faunen, Anna-Karin Palm
Klurig roman med tre parallella berättelser. En enstörig författarinna i viktorianska England, en ung kvinna på medeltiden och en ung kvinna i modern tid - som reflekterar över en mycket trasslig vänskapsrelation med en annan kvinna - träffar alla en mystisk och erotiskt lockande faun. Palm är både tematiskt och språkligt mycket välformulerad och intressant. Jag kommer definitivt läsa annat av henne.

Det var allt, tillsvidare. Over & out!

Engelsk biblioteksälskling tonårsfilosoferar

Förra året på bokmässan fick jag tillfälle att lyssna på Aidan Chambers, en av de största favoriterna bland svenska bibliotekarier (vågar jag hävda). Chambers, engelsman, lärare och själv en person som sent om sider kom att uppfatta läsningen som ett nöje, har förutom flera ungdomsromaner också skrivit böcker om hur en kan introducera läsning för unga. Många bibliotekarier har säkerligen använt sig av dennes böcker om bokprat.

Chambers var också en mycket inspirerande talare. Det som fastnade mest hos undertecknad var hans tes om att det finns en bok för varje människa, som kan fungera som en nyckel för läsningen som passion. Bilden av läsning som en möjlig kärlek för alla människor känns som en mycket positiv och tilltalande tanke. (Besläktade tankar presenterades redan på 1800-talet av bibliotekarien Shiyali Ramamrita Ranganathan, som i sina bibliotekslagar poängterade att för "every reader his or her book" och naturligtvis då också "every book its reader").

Hur som helst blev jag nyfiken på författaren i fråga och bestämde mig för att pröva på en bok av honom. Av en slump blev det Det här är allt: Cordelia Kenns kuddbok. Ack, att valet föll just på den romanen får mig snarast att tro på ödet!

Romanen i fråga är egentligen precis vad titeln antyder. En kuddbok (en japansk term för en slags dagbok för tankar och dikter) tillhörande en ung engelsk flicka vid namn Cordelia Kenn. När Cordelia är nitton år är hon gravid och beslutar sig att sammanställa sina dagböcker från det att hon är sexton år gammal tills barnets födelse, så att hennes dotter, när hon i sin tur, fyller sexton ska kunna läsa dem.

I drygt åttahundra sidor får vi sedan lära känna denna Cordelia genom återberättanden, dikter, tankar och filosoferanden. Cordelias familj består av en avliden mor, en konstnärlig, viljestark moster och en ganska vag, men välmenande, far.

Hennes första kärlekshistoria med den jämnåriga pojken Will är en av grundvalarna i historien, himlastormande och omvälvande. Kärleken till en annan Will - Shakespeare -genomsyrar också Cordelias liv; till den grad att hon syr in passande citat av barden i sina kläder, allt efter humör och situtation.

Karaktären Cordelia, som Chamber utvecklar rakt och ömsint under denna långa text, är en tänkande, läsande, reflekterande, ärlig och emotionellt stark tonårsflicka. Hon tecknas tydligt, hennes språk och tankar är verkligen närvarande och trovärdiga. Den episodiska formen till trots känns romanen helgjuten.

Min sammanfattning beskriver inte hur min egentliga läsning såg ut. Jag sträckläste, jag skrattade så att jag frustade, jag storgrät; jag blev förförd, förtjust, förskräckt och faktiskt fullständigt förundrad.

För mig var detta helt enkelt årets läsupplevelse.

Mustiga släktkrönikor en masse

Ett lästema som slumpmässigt blev till under sommarläsningen var magiskt realistiska släktkrönikor. I ett svep läste jag Middlesex av Jeffrey Eugenides, Salman Rushdies Midnight's Children, Dödgrävarens dotter av Joyce Carol Oates och Norrlands Akvavit av Torgny Lindgren .

Middlesex är en av de där böckerna som jag länge har tänkt läsa och i förväg haft känslan av att jag kommer älska. Så var det med Oates Blonde - så var inte riktigt fallet med Middlesex. Jag tyckte om den och jag sträckläste den. Den var intelligent, välkomponerad, dramatisk (kriget, flykten, upploppen), med intressanta karaktärer (farföräldrarna, Callie/Cal själv) och teman (släktskap, incest, intersexualitet och identitet). Men det blev inte den där magiska läsupplevelsen som uppstår ibland. Kanske hade jag för stora (eller andra) förväntningar?

Efter Middlesex läste jag Midnight's Children - min första Rushdie. De två verken har mycket gemensamt formmässigt: en mustig släktskröna som samtidigt skildrar en del av ett lands moderna historia och också erfarenheter från en samhällsklass. Rushdies klassiska roman är inte bara berättelsen om missanpassade och övernaturligt begåvade Saleem, utan också historien om det moderna Indiens framväxt. Om kampen mot kolonialismens England, för självstyre och en egen identitet som nation. Liksom Eugenides ger oss bitar av USA:s 1900-talshistoria - bilindustrin, förbudstiden, spritsmuggling, upplopp, Nation of Islam - och grekiska immigranters väg till att bli amerikaner.

Jag fann Rushdie svårläst - den oerhört muntliga berättartonen och de slingrande långa meningarna med parenteser och bisatser staplade i evighet. Men jag fann honom också språklig genial. En roman som fick ta sin tid, helt enkelt. Språklig magi uppstår när Rushdie beskriver hur Saleem växer i sin mors mage:

What had been (at the beginning) no bigger than a full stop had expanded into a comma, a word, a sentence, a paragraph, a chapter; now it was bursting into more complex development, becoming, one might say, a book - perhaps even an encyclopaedia, even a whole language ..." (s. 133)

Däremot läste jag ut Dödgrävarens dotter på en semesterdag. Oates har verkligen förmågan att skriva långt och vansinnigt gripande. Jag ville inte sluta läsa om Rebeccas tragiska uppväxt (som dotter i en tysk flyktingfamilj i USA) och hur faderns stora gestalt dominerarar hela livet för dem. Förut respekterad matematiklärare, i nya landet bespottad dödgrävare. När Rebecca som tonårsflicka lockas iväg av förföriske och våldsamme Tignor, påbörjas nästa fas av hennes liv. Sorglig, välskrivet som Oates alltid skriver, oerhört gripande och oförutsägbar. När jag har läst färdigt, känns det som att jag har läst tre romaner i en.

Lite mindre episk var Norrlands akvavit - undertecknads första Torgny Lindgren. Det är berättelsen om väckelsepredikanten Olof Hermansson, som på ålderns höst blivit ateist. Han bestämmer sig för att resa tillbaka till yttersta Norrland för att försöka avfrälsa de han i sin ungdom frälste. Sedan följer en gubbigt småputtrig bygdehistoria som är trivsam och vardagligt absurd. Ett underbart stycke dialog i boken lyder:

- Man får väl tro på Gud även om man är avfälling? sade Marita. Om man skulle hava lust? Även om man med full kraft hänger sig åt synden?
- Givetvis, sa Olof Helmersson. Det är synden som är huvudsaken. I stort sett alla avfällingar är troende.
- Så att, sade Marita. Nu då har jag de nödiga medlen. Jag ska kasta mig ut i synden. Och bli avfälling.
- Min dotter, sa Olof Helmersson. Du kommer aldrig att ångra dig.
- Med alla de här pengarna, sade Marita, kan man väl åstadkomma ganska mycket synd, pappa?
- Ja, sa Olof Helmersson. Nästan obegripligt stora mängder. Synden är ofta förvånansvärt billig. (s. 221)

Intelligent formulerat, humoristiskt och säkerligen relativt sant. Alla fyra romaner hade mycket som talade för dem, och jag kommer säkerligen att återvända till samtliga författare i sinom tid.