The Fault in our Stars

En dag kom en av mina stammisar på jobbet in till mig och sa "Du MÅSTE läsa den här!". En sådan uppmaning kan en förstås inte ignorera. I varje fall inte jag, som råkar ha Multiversums Bästa Stammisar i min bibbla.

Boken, som jag aldrig hade hört talas om och inte heller då fick veta vad den handlade om, hette The Fault in Our Stars. Författare är amerikanske John Green.

Vad boken handlar om, kan jag berätta för er. På ett sätt. Den handlar om en tonårig tjej vid namn Hazel, som är allvarligt cancersjuk sedan flera år tillbaka.

Nu kanske ni får en känsla av vad detta är för en bok. En sådan där sorglig bok om en ung människa som är döende och på ett ordnat och sentimentalt sätt liksom lär sig om livet. Fast då misstar ni er.

The Fault in Our Stars är liksom en egen bok. Hazel är något av en ensamvarg och umgås mest med sina föräldrar och några enstaka vänner. Det bästa sällskapet är dock boken An Imperial Affliction av Peter van Houten (en fiktiv bok; en bok-i-boken), som förser henne med både filosofiska funderingar och svar: "An Imperial Affliction was my book, in the way my body was my body and my thoughts were my thoughts." (s. 34)

På en stödgrupp för cancersjuka ungdomar träffar Hazel Augustus. Augustus Waters, som förlorat ett ben till cancern, och som är en virvelvind av ordvighet och energi. De dras till varandra och hittar så småningom någonting oerhört viktigt i varandra. Det är en berättelse om Den Första Kärleken, bland annat. Men inte bara.

Flera saker gör denna bok så speciell för mig. En är att den är så rolig. Mitt i nattsvartheten finns så mycket humor - mänsklig, varm och ibland helt galen. Exempelvis:

The car was packed by six fifteen, whereupon Mom insisted that we eat breakfast with Dad, although I had a moral opposition to eating before dawn on the grounds that I was not a nineteenth-century Russian peasant fortifying myself fir a day in the fields. (s. 137)

Den är så vardaglig. I stor sorg och sjukdom och annat elände skapas till slut en vardag. Ingen människa orkar sörja dygnet runt. Green väjer inte för de grymma sjukdomsdetaljerna, men glömmer inte heller bort det dagliga livet. Just denna vardaglighet gör också boken så otroligt sorglig, därför att det är realistiskt och igenkänningsbart.

I en passage råkar Hazel höra något, inte menat för hennes öron:

Just before the Miracle, when I was in the ICU and it looked lika I was going to die and Mom was telling me it was okay to let go, and I was trying to let go but my lungs was searching for air, Mom sobbed something into Dad's chest that I wish I hadn't heard, and that I hope she never finds out that I did hear. She said: 'I won't be a mom anymore.'
It gutted me pretty badly. [---] I couldn't get it out of my head, how she sounded when she said that, like she would never be okay again, which probably she wouldn't. (s. 116-117)

Här kunde jag faktiskt känna hur hjärtat brast lite i kanterna.

Jag är såld på Greens sätt att skriva. Det är inte komplicerat men noga uttänkt. Jag hör Hazels tonfall; berättarperspektivet är verkligen hennes. Det är sådant flyt i språket och det växlar så självklart mellan de stora tonlägena sorg och humor. Jag sträckläser. Gråter. Asgarvar. Sparar på citat.

Egentligen vill jag inte berätta så mycket mer om Hazels berättelse. Egentligen vill jag göra som A och bara gå fram till er och säga: "Du MÅSTE läsa den här boken!".

Gråtfest - party of one!

Jodi Picoults roman My sister's keeper är berättad på ett rakt och rättframt sätt, utan några särskilda språkliga finesser. Men berättelsen är intressant och gripande och detta räcker gott och väl för en mycket stark läsupplevelse. Det var faktiskt länge sedan jag grät så mycket på grund av en bok.

Familjen Fitzgeralds dotter Kate drabbas som barn av en väldigt aggressiv form av leukemi. Ingen i familjen kan hjälpa henne med de donationer hennes kropp behöver för att möjligtvis kunna överleva, så föräldrarna bestämmer sig för försöka få ett barn till. Denna dotter, Anna, avlas fram med hjälp av genteknik för att kunna fungera perfekt som donator till Kate.

I berättelsens nutid är Kate sexton år och Anna tretton. Kates tillstånd är oftast kritiskt och Annas liv, så tätt sammankopplat med den sjuka systerns, tycks aldrig riktigt börja. Äldsta sonen, Jesse, är en fullständigt bortglömd artonåring, sluten och destruktiv. Genom tillbakablickar får man glimtar av Kates sjukdomshistoria och hur detta har påverkat hela familjen på tusen olika smärtsamma sätt.

Familjerelationerna ställs på sin spets när Anna oväntat stämmer sina föräldrar för rätten till sin egen kropp. En minst sagt uppslitande rättsprocess tar sin början, där Annas advokat, en till synes känslokall ungkarl vid namn Campbell, står emot Annas egen mor, tidigare verksam advokat, som försvarar sina egna och pappans beslut.

Det som är skickligt av författaren är att hon låter berättarperspektivet skifta. Alla kommer till tals, förr eller senare - modern Sara, fadern Brian, båda systrarna, Jesse, advokaten, Annas juridiska ombud Julia (som delar ett förflutet med advokaten Campbell). Detta hjälper till att visa den oerhörda komplexiteten i konflikten och också den starka kärna av kärlek som finns hos familjen.

I hela Annas liv har hon varit på sjukhus nästan lika många gånger som den allvarligt sjuka systern och har fått stå till tjänst med bland annat blod och benmärg. Hon var tvungen att hoppa av sitt hockeylag, för att sjukhusbesöken gjorde att hon missade så många träningar. Att åka iväg på läger eller ens att välja college fritt är inte att tänka på. Hennes liv står på paus.

Men vad betyder det om Anna räddar systerns liv, om och om igen. Och om hon dessutom är den enda som kan det? Vad är en njure i förhållande till detta? Är den ena systerns frihet och fullvärdiga liv värt den andra dotterns död?

Trots att det känns väldigt amerikanskt med ett rättsprocessupplägg som detta är resultatet en jädra stor gråtfest och många stora tankar.