Gråt inte! Gör motstånd!

Var glad! Gå till angrepp! Så lyder en av uppmaningarna i Ebba Witt-Brattströms bok om 70-talets kvinnorörelse, Å alla kära systrar!

Detta är en brokig berättelse om Witt-Brattströms liv under 70-talet och hennes väg från litteraturintresserad skolflicksflicka till superengagerad kvinnorättsaktivist, genom bland annat Grupp 8, familjebildning och vidare till den akademiska kvinnoforskningen.

Strukturerad med årtal och intervjuer känns boken ändå ofta som en stream of consciousness, där författarens egna tankar, anekdoter och reflektioner kastar oss från ämne till ämne. Resultatet är en fascinerande skildring av en tidsepok, en kamp och en kvinnas liv.

Flera saker som denna tids feminism kämpade för - som att kvinnor skulle ha tillträde till alla slags arbeten och dagisplatser för alla barn - är saker som vi, dagens feminister, på många sätt tack vare detta kan ta för givet.

Andra saker, tyvärr, känns fortfarande lika problematiska. Många av Grupp 8:s paroller ekar fortfarande på feministiska demonstrationer idag. Exempelvis Lika lön för lika arbete eller Vi tar natten tillbaka.

Porrfrågan känns än mer tragisk idag, genom bland annat internets explosion och en diskursiv tendens att väcka liv i myten kring den lyckliga horan. (Även om de sexualiserade bilderna av kvinnor i offentliga rum numer brukar ha bikini/underkläder på sig, till skillnad från Fibban och Lektyr-affischerna som visas i boken.)

Flera saker berör mig personligen: Witt-Brattströms tankar kring kärleksrelationer, barn, familjebildning, kärnfamiljsideologi, etc. är något som känns lika brännande aktuellt och komplicerat för undertecknad idag.

Grupp 8:s kunskapstörstande och medvetandehöjande åtgärder, det som Witt-Brattström beskriver som ett "barfotauniversitet" (underbart ord!), inspirerar.


Det känns delvis som att jag med mina närmsta vänninor gör just detta, i vår privata lilla cirkel. Läser litteratur, diskuterar, går på teatrar, ser filmer, talar om våra erfarenheter, stöder och bygger upp varandra. Utan detta blir livet så torftigt och ensamt.

Också detaljer fastnar, som exempelvis korsstygnsmönstret med ett kvinnomärke på från 1973 - exakt samma mönster som min vänninna E använder idag när hon broderar! Detta gör mig glad.

Slut på kursen!

Nu har jag avslutat min högskolekurs om 7,5 poäng - Science fiction & Fantasy - med högsta betyg. Känns fint!

En extra bonus är också att jag nu kan välja böcker själv hela våren, vilket jag verkligen ser fram emot.

En kort hyllning

En annan av Bokmalans bästa läsupplevelser under 2010 var Dödssynden av Harper Lee - To kill a mockingbird i original.

Denna amerikanska klassiker kom ut 1960 men utspelar sig under 30-talet. I en sömning småstad i amerikanska södern växer flickan Scout upp med sin far, bror och hushållerska.

Fadern, Atticus Finch (vilket fantastiskt bra namn, för övrigt!), försvarar en het sommar en svart man som är anklagad för att ha våldtagit en vit kvinna.

Karaktärerna är tydliga, egna och mångfacetterade. Atticus Finch måste vara en av de allra mest sympatiska papporna i västerländsk litteraturhistoria. Att han dessutom är en klok och rättrådig advokat med stark jämlikhetsanda gör knappast saken värre.

Gregory Peck gör för övrigt att strålande porträtt av Atticus i filmatiseringen från 1962, som synes på bilden. Den oskyldigt anklagade mannen, Tom Robinson, spelades av Brock Peters.

Enslingen Artur Radley - Boo, kallad - bor granne med barnen och är stadens udda fågel. Boo förlöjligas ofta av de vuxna, men för barnen blir han närmast mytomspunnen. När mötet väl sker mellan Scout och Boo - det är en känslomässig rysare!

Genom Scouts och hennes brors ögon följer vi hur rättsprocessen påverkar hela det lilla samhället och visar på tidens strikta klasskillnader och utbredda rasism. Harper väver ihop en barndomsskildring och skarp samhällsanalys i en och samma roman.

Otroligt läsvärd!

Kursmoment 6: The Speed of Dark

En av 2010 års främsta läsupplevelser var Elizabeth Moons roman The Speed of Dark, som ingick i min kurs.

Den utspelar sig i en snar framtid och följer en ung man vid namn Lou Arrendale, som har autism. Han bor ensam, arbetar med komplicerade datorsystem vid ett stort läkemedelsföretag (tillsammans med flera andra personer med autism) och har fäktning som hobby.

Men Lous fasta rutiner störs av flera stora händelser - någon börjar stalka honom och hotar skada både hans egendom och honom själv.

Aktuell forskning visar plötsligt på möjligheter att bota autism vid vuxen ålder - barn som föds med autism botas omgående i denna sekundärvärld, men Lou och hans vänner är för gamla för att ha varit med om detta.

Detta leder till att Lous chef iscensätter en komplicerad intrig där han hotar sparka sina autistiska anställda om de inte ställer upp på de högst experimentella behandlingarna.

Än mörkare motiv anas i bakgrunden - någonting om att kunna plocka autistiska drag (savanthet, koncentrationsförmåga) och överföra dem till människor som exempelvis ska arbeta i rymden. Klart av ekonomiskt intresse för det stora företaget, alltså.

Vad boken framförallt är, är en djupdykning i en människans sinne och liv. Lous perspektiv följs konsekvent genom romanen och det är fullständigt uppslukande läsning.

Förutfattade meningar om normalhet ställs helt på ända. Detta har diskussionerna på forumet rört sig mycket kring.

***

It’s fascinating to find that so many of us seem to really have shared similar reading experiences through the course – of course we have read the same books, but often we seem to interpret them similar as well.

I was so completely hooked by this novel – one of the most interesting and moving in a long time. And I’m not entirely sure why. T, I agree with you – it’s difficult to get Lou out of one’s mind!

From page one Moon constructs an us-and-them-sense which, as already been pointed to in the discussions, often puts us as readers closer to the “us” perspective, e.g. the autistic perspective.

Like J points out, Moon makes us as readers really see Lou and sympathize with him. But it’s never about pitying him. He’s depicted as a whole human being.

“If they aren’t going to listen, why should I talk?”, Lou asks himself in the beginning, while at the psychiatrist’s office. Consistently throughout the novel Moon holds the narrative close to Lou’s perspective and really show how many things that we may consider natural and obvious are in fact … well, not.

A lot of sayings, if you interpret them literary, are really illogical. Like someone being a heel, for instance, which Lou reflects upon. This is certainly one of the difficulties for someone trying to learn a new language – to be able to decipher these cultural references. This also holds true for someone autistic, as is repeatedly shown in the novel.

Many social situations that Lou deciphers in the text show us how complicated, illogical and not-honest “normal” people in general are. Like Don, who appears to be a friend but is really a foe.

Because Lou works so hard trying to interpret nuances in voices and facial expressions he often gets confused by people saying things they obviously don’t mean. The communication between the autistic characters in the book is depicted as more direct and honest. If no one wants to talk, they simply don’t.

The fact that different rules seem to apply for autistics and “normal” people is also commented on, for instance: “Aldrin closes his eyes, refusing contact. I was scolded for doing just that.” (s. 149) If you’re considered normal, you have a lot more freedom. If you’re autistic, everything will be viewed against that.

As all of you have pointed out, the concept of normal just doesn’t cut it after reading this novel (not that it did before!).

I see a lot of myself in the character of Lou, like the need for routines, a systematic way of working and his tendency to feel overwhelmed in social situations, like when travelling with public transports. I, for instance, have these tendencies as well, but Lou feels them stronger.

Like T pointed out, this book actually disturbs one’s way of looking at the world and taking people for granted. It made me stop and think how frail communication between people are – if all of our brains work in different ways, how are we able to communicate with each other at all?

Essay 3: The meaning of life in Biting the Sun

(Klicka på Fullscreen för att kunna läsa bättre!)

Essay 3 - Fia Larsson - Biting the Sun

Bokmalan fyller 2 år!

Hipp hipp hurra, för Bokmalan idag! Nu har bloggen varit i gång i två år. Det firar vi med lite vitter tårta.

Då var det också likt som bär

Tidsdokument (2002 respektive 2004)? Eller var det en medveten taktik - samma skådis, samma layout på filmaffischen? Likt var det i vart fall!

Kursmoment 5: Biting the Sun

När jag först började läsa Tanith Lees Biting the Sun drogs tankarna till A Clockwork Orange. Vi följer en namnlös huvudkaraktär, en medlem i ungdomssubkulturen the Jang (the young?), oftast kvinnlig men ibland man, i ett hetsigt virrvarr av egenpåhittad slang, sex, mode, droger och andra tidsfördriv.

När hen tröttnar på det ytliga livet som jang och söker efter någonting äkta och annorlunda blir hen fullständigt motarbetad av samhället. Drastiska åtgärder krävs.

Vi diskuterade bland annat om världen som skildras är utopisk eller dystopisk, den implicita författaren samt sociala strukturer. Jag har också skrivit en essä om boken ifråga, som finns att läsa här i bloggen.