Småläst

Som ni vet, så slinker det ofta ner böcker som kanske inte inspirerar till långdragna, utförliga inlägg i bloggen. Men som en ändå har lagt ner lästid på. Dessa brukar jag samla ihop i kollektiva inlägg och i varje fall skriva en liten rad om. Som en kort läsrapport, ungefär.


Innan jag dör - Jenny Downham
En stark, sorglig och oerhört mänsklig skildring av Tessa, en tonårstjej som är döende i leukemi. Hon skriver ihop en lista över saker hon vill prova innan hon dör och vi får bland annat läsa om hur Tessa blir kär för första och sista gången, och om hur hennes familj och vänner handskas med det faktum att hon snart ska dö. Gripande!

Ibland bara måste man - David Levithan
En lättuggad och charmig amerikansk high school-historia om Paul som förälskar sig i Noah men ändå råkar trassla in sig med sitt ex Kyle. Levithan har verkligen blivit en av mina favorit-YA-författare. Tyckte mycket om både Naomi & Elys kyssförbudslista, som han har skrivit tillsammans med Rachel Cohn, och En bit av mig fattas.


I skuggornas makt - Brandon Mull (Fablehaven; 3)
Recensionsbok. Enkelt uttryckt - en författare som gärna vill leka i Spiderwicks sandlåda men som trots den snarlika ploten och uppbyggnaden föga lyckas. Det saknas framförallt inre logik och moderna könsroller.


Ett hav av blod - Darren Shan (Legenden om Larten Crepsley; 2)
Recensionsbok. Jag har recenserat ganska många delar i författarens serie om Darren Shan och också fått fortsätta med den nya serien (som är en prequel-svit) om Larten Crepsley. Det är, fortfarande, hårdkokt, fartigt och mycket fokuserat på killar och deras gemenskap. Våld, vampyrer, vapen. Men det är faktiskt humoristiskt och ganska medryckande.



The Last Song - Nicholas Sparks
Varför envisas jag med att försöka läsa den här författaren? Jo, för att hans böcker låter som enkla underhållande kärleksromaner som är sköna att läsa när en är trött och bara vill koppla av ... bara det att karln kan ju inte skriva! Pinade mig igenom denna också. Är kanske aldrig tillräckligt trött, helt enkelt, för Sparks?


Pale - Chris Wooding
Recensionsbok. En riktigt spännande och otäck historia utgiven av det lättlästa förlaget Barringtone Stoke. I en nära framtid kan vissa människor under vissa förutsättningar väckas ifrån döden. De kallas för pales på grund av sin blekhet och blir illa behandlade av större delen av samhället. En historia liten till formatet men stor innehållsmässigt.


Ska försöka knåpa ihop ett manga-inlägg här framöver; jag har fått låna en stor bunt av en av mina kära elever. Väl mött!

Transmetropolitan

Spider Jerusalem dök upp från ingenstans och landade omgående på listan över bästa litterära karaktärer ... fast ibland får en påminna sig om varför. Han är egentligen inte särskilt älskvärd. Alls. Vilket bland annat märks i den återkommande repliken "If you loved me, you'd all kill yourselves today!".

I en dystopisk framtid finns The City, en osande kittel av konstant medierapportering och reklam, djup segregation, mänsklig misär och politisk korruption. Just därför har den kontroversielle journalisten Spider Jerusalem retirerat till bergen, där han lever i fullt eremitskap.

En dag knackar dock resten av världen på porten, då ett avtal kräver att Spider skriver ytterligare en bok. (Helst bästsäljande.) Motvilligt beger han sig tillbaka till staden.

(Är det förresten en slump att Spider, då han lever som skäggig eremit, till utseendet påminner om seriegurun Alan Moore? Misstänkt!)

Staden vilar aldrig. Människor dör, kopulerar, shoppar, missbrukar, misshandlar och lever. Det är hetsigt, skitigt och mycket misantropiskt. Nyhetsrapporteringen sker dygnet runt på alla platser. Till och med i tomma luften kan en få sina newsfeed. Ingen kan värja sig.

Det är, med andra ord, dagens västvärldssamhälle på crack. Upphöjt och tillspetsat och överdrivet. Men ändå skrämmande igenkänningsbart. Illustrationernas många färger och detaljer ger en svindlande och hetsig känsla, som passar stämningen väl.

Spider Jerusalem, själv en skitig missbrukare med universums kanske grövsta vokabulär, är otroligt nog en människorättskämpe. Som kanske den enda sunda rösten i ett sjukt samhälle drar han sig inte för något i sin stenhårda journalistik.

Han rapporterar om regeringsövergrepp mot minoritetsgrupper och politisk korruption. Han är, trots sin otroligt osympatiska natur, en av de få i staden som faktiskt står på de svagas sida.

Jag har läst de sex första albumen av Transmetropolitan, än så länge. Det är ingenting för de kräsmagade: det är våldsamt, skitigt, genustveksamt ibland och innehåller sådana grova svordomar att undertecknad rodnar emellanåt.

Skaparna - författaren Warren Ellis och tecknaren Darick Robertson - rör sig ofta över många olika slags gränser vad gäller moral, god smak och rimlighet.

Men det är också välskrivet, intelligent, engagerande, oväntat och mörkt, mörkt humoristiskt. Jag ser fram emot att följa antihjälten Spider Jerusalem to the bitter end (vilket det med största sannolikhet också kommer att bli).

Läsrapport från sommarens slut och höstens början

Kanske ska jag ändå, så här i slutet av oktober, plita ner några korta rader om det andra som har blivit läst i slutet av sommaren och början av hösten. Det har blivit en ganska blandad kompott denna gång.

Nyligen har jag plöjt igenom en del av höstens nya ungdomsböcker, men de skall föräras med ett eget inlägg, tänkte jag.


Son of Avonar - Carol Berg (The Bridge of D'Arnath; 1)
Jag fick låna en fantasyroman av en av mina forna biblioteksstammisar. (Egentligen två, men jag har läst den andra än - The Final Empire, Brandon Sanderson.)

I sekundärvärld, the Four Realms, följer vi Seri i två olika tidslinjer. I berättelsens början lever hon ett fattigt, isolerat liv i en stuga där hon en dag stöter på en naken man, halvgalen och på flykt från kungens vakter. Detta är berättelsens nu.

Seris förflutna innebar ett liv som dotter i en adelsfamilj, uppvaktad av kungen själv. Långsamt visas den passionerade kärlekshistoria med en magiker som oundvikligen tycks leda till ett abrupt och olyckligt slut.

Magi är nämligen förbjudet i riket och belagt med dödsstraff.

Till en början på grund av trots, hjälper hon den främmande mannen och de ger sig ut på en klassisk quest-resa tillsammans med andra aktörer i dramat. Men efter hand som berättelsen fortlöper visas hur mycket deras livsöden faktiskt är sammanfogade.

Jag är förtjust i karaktären Seri - hon är tuff, självständig och ganska grining, vilket jag uppskattar. Men överlag känner jag igen lite för mycket av handlingsmönster och karaktärstyper för att den ska ge någon särskilt omvälvande läsning.


Julia - Anne Fortier
Jag älskar bokens omslag. Jag älskar också idén - att en ung kvinna, rotlös i världen, reser till Italien och upptäcker att hon är ättling till verklighetens Julia, från Romeo och Julia. Själva boken är ... okej.

Förvecklingarna är lite för snåriga och långsökta. Språket är okej, men inte mer. Karaktärerna har potential till att vara charmiga, intressanta och mångfacetterade (exempelvis Umberto är en jättespännande karaktär).

Men de skildras för spretigt och blir därför inte tydliga. Konflikten mellan tvillingssystrarna känns väldigt oetablerad - varför spenderar de större delen av historien med att verkligen avsky varandra?

De partier som fungerar bäst är när författaren skapar de fiktiva historiska dokumenten som berättar om historien om Romeo och Giulietta i flera olika versioner. Där får hon till tonen och stämningen fint.

Den är bitvis underhållande, spännande och charmig, men själva grundidén hade kunnat bjuda på mycket, mycket mer.


Säg ifrån! - Stéphane Hessel
Denna lilla stridsskrift från en fransk elitdiplomat och koncentrationslägeröverlevare i 90-årsåldern har spridit sig snabbt över Europa. I den svenska upplagan skriver några inhemska journalister också ner sina tankar kring texten, som Åsa Moberg och Göran Greider.

Bland annat menar Hessel att vi måste gå bort från en apatisk och likgiltig inställning till livet. "Indignationen är motståndets drivkraft", använder Hessel som en rubrik (s. 26).

Det finns ingen anledning att inte alla människor ska kunna leva ett värdigt liv. Efter andra världskriget startades ett enormt återuppbyggnadsarbete och mycket av den välfärd vi i Europa har blivit vana vid, började här. Hessel skriver:

De styrande är skamlösa nog att påstå att staten inte längre har råd med sådana medborgerliga omsorger. Men hur är det möjligt att man idag saknar medel att bevara och utveckla de här sociala erövringarna?" (s. 26)

När det idag, som Hessel vidare påpekar, skapas mer rikedomar än någonsin i väst. Problemet är att "penningaväldet" aldrig tidigare har varit så etablerat i alla höga maktskift, aldrig mer egoistisk. Klyftorna mellan rika och fattiga ökar lavinartat. Välfärden monteras ned.

Vad kan vi då göra? Hessel skriver:

Min önskan är att var och en av er skall finna något som gör er upprörda. Det är värdefullt. När vi upprörs över något, som jag över nazismen, blir vi engagerade, stridbara och stolta. Vi deltar i ett historiskt flöde, ett mäktigt historiskt flöde som behöver vår personliga energi för att dra vidare. (s. 26)

Underbart formulerat. Hoppfullt, sant, inspirerande. Och himla svårt.


Mio, min Mio - Astid Lindgren
Denna sagopärla fick jag äran att recensera för ett tag sedan. Det var en härlig omläsning, dessa Bo Villhelms Olssons äventyr som prins Mio i Landet bortom fjärran.

Lindgren skriver en fantasyklassiker för unga läsare som fungerar fint för många åldrar. Särskilt som högläsning; språket är repetativt, som sagans form sig bör, och stillsamt vackert.


Phoenix bok - Eden Maguire (Beautiful Dead; 4)
Sista delen i serien om Darina, som tvingas utreda flera mordfall i den lilla staden Ellerton där hon bor. Fyra ungdomar dog under loppet av ett år och fyra ungdomar blev kvar i denna värld som osaliga andar/zombies/änglar - Beautiful Dead. Tre av dessa har Darina hjälpt finna frid; den enda som kvarstår nu är hennes älskade Phoenix.

Det jag gillar med serien är den klaustrofobiska småstadsmiljön, klasskillnaderna, buset på stan och hopplösheten. I bästa fall tänker jag emellanåt på Twin Peaks.

Jag kan tänka mig att köpa det mesta i denna serie: det mediokra språket, den gränslöst passionerade kärleksaffären (trots att de bara var ihop två månader innan Phoenix dog), konceptet med de osaliga andarna som bor i något slags kollektiv ...

Men inte att sagda kollektiv döper sig själva till Beautiful Dead. Det känns högst otroligt och sticker ut än mer när boken läses i översättning.


Rosornas arv - Leila Meacham
Själva handlingen känns besläktad med Borta med vinden, vilket i min bok är en positiv sak. Mary Toliver (läs: Scarlett O'Hara) kommer från en gammal anrik bomullsodlarsläkt i den lilla staden Howtbutker, sedan barnsben nära vän med de tillika framgångsrika släkterna Warwick och DuMont.

Dessa familjers livsöden vävs samman i flera generationer och kretsar kring affärer, krig, äktenskap och förvecklingar, med släktgodset NN i centrum. Godset som splittrar familjer, söndrar kärlekspar och bara tycks leda till olycka.

Boken är dock inte välskriven. Språket är medelmåttigt, banalt rent av. Karaktärerna är inte trovärdiga och mycket berättas rakt upp och ner, utan att skildras. Flera strukturella problem finns också, som de okritiska skildringarna av slaveriet och genusordningen, där Mary straffas för att hon inte vill ge upp sitt gods till förmån för en position som mor och fru.

Tyvärr.


Sherlock Holmes 1: The Trial of Sherlock Holmes - Leah Moore, John Reppion and Aaron Campbell
Leah Moore, dotter till seriegurun Alan Moore, har tillsammans med ett gäng andra skapat en ny Sherlock Holmes-historia i seriealbumsformat.

Även om jag håller med J, som påpekar att det verkar högst otroligt att Holmes tappar fattningen och blir fängslad, så gillade jag denna serie.

Den språkliga tonen är helt rätt och rutorna är väldigt vältecknade i en stil som passar Sherlock Holmes-stämningen väl. Det viktorianska, dimmiga London med droskor och gaslyktor ... Jag gillar't.

Sherlock-frossan fortsätter, för övrigt. Just nu håller jag på att kolla igenom Murder Rooms: Mysteries of the Real Sherlock Holmes. Riktigt, riktigt bra! (Framförallt Ian Richardson som Dr Bell.)


En vampyr föds - Darren Shan (Legenden om Larten Crepsley; 1)
Just som jag var färdig med att recensera den långa vampyrsviten om Darren Shan, dök författaren upp med en prequel-serie, där vi får följar hur Darrens mentor, Larten Crepsley, blev vampyr.

I likhet med Shans tidigare delar är boken mycket lättläst, charmig, våldsam och väldigt grabbig. Snabb och enkel underhållning.


Dear John - Nicholas Sparks
En helt rakt berättad historia, nästan helt utan skildringar, miljöbeskrivningar eller några djupare personporträtt, om en ung amerikansk soldat som möter kärleken på en sommarpermission och planerar ett civilt liv med henne. Men då planen kraschar in i World Trade Center tar han återigen värvning och riskerar att förlora allt.

Jag blev väldigt förtjust i filmen The Notebook, som är byggd på en roman av Sparks, och jag kan tänka mig att jag kommer att gilla filmversionen av Dear John också.

Men som bok betraktad är den blek. Den känns inte litterärt berättad och vad blir den då, då den ändå är i bokform?


Om Om - Staffan Stenudd
Denna recensionsbok dök upp i min brevlåda och är en liten svensk dystopi från 70-talet. Naturligt nog är det stora katastrofscenariot ett kärnvapenkrig och en överlevnadsverklighet med strålskadesjuka människor gömda nere i Stockholms tunnelbanor skildras trovärdigt och otäckt.

Historien tar sedan ett annat spår och berättar om pojken Om (både som i meditationsmantrat och om uti fall att), som blir den enda överlevande på planeten Jorden. Hans verklighet är obegränsad och hans gåvor stora.

I mötet med en annan planets kultur ställs frågor kring mänsklighet, moral och möjligheter på sin spets. En intressant historia - väldigt enkelt berättad och konstruerat men med mycket stoff.


Slut på läsrapporten!

En salig blandning ungdomsromaner

Jag var, precis som säkert många, många av er andra fantasyläsare och bokbloggare där ute, mycket spänd på att läsa Cirkeln av Mats Strandberg & Sara Bergmark Elfgren. Den har varit så omtalade denna vår och blev dessutom så vansinnigt hyllad av Jonas Thente på förstasidan av DN:s kulturdel.

Det gör mig glad att fantastisk litteratur kan få ett sådant positivt bemötande i detta vårt Sverige, som jag ofta tycker har alldeles för stort fokus på socialrealism och har en tendens att behandla genrelitteratur något styvmoderligt.

Jag gillar Cirkeln. Verkligen. Om den hade kommit ut när jag var yngre hade jag varit helt salig. Som vuxen läsare med mängder av böcker i besläktade genrer bakom mig, blir jag inte extatisk som Thente.

Men det är trevlig läsning - riktigt uppslukande, kan-inte-sova-på-natten-läsning, precis som Hungerspelen. Femhundra sidor lästes ut på en dag och jag ser fram emot att läsa del två.

Det är en fröjd att få se en svensk småstadsmiljö skildras i ett mörkt och hotfull sken, där rektorn (möjligen?) kan misstänkas vara en ondskefull, övernaturlig mördare. Där magin ruvar mellan fula höghus och övergivna parker.

En vardaglig högstadiemiljö blir fonden för häxor och en kamp för livet mot en än så länge oklar ondska. Där några utvalda unga kvinnor tvingas mötas över sociala gränser och fördomar för att kämpa tillsammans.

Jag tänker spontant på Inger Edelfeldt och Margaret Mahy, som är två av mina elitförfattare vad gäller att skriva övernaturligt för unga.

Ett extra plus får författarna för att de introducerar möjligheten till en lesbisk kärleksrelation i historien på ett oproblematiskt sätt, någonting som fortfarande är så pass ovanligt att det känns lyxigt.

Mer van är en vid klassiska komma ut-historier, som exempelvis Hans Olssons Spelar roll. Det är en humoristisk skildring av Johan Alexander som i skolan är en het basketmachokille som har lätt att få tjejer, som han inte vill ha.

Hemma förlorar han sig i fantasier om att vara Alexander den Stores kärleksslav. Bland annat. Hur ska hans olika identiteter kunna smälta samman?

Jag har också läst en relativt nyutkommen ungdomsroman med en oslagbart bra titel - Kapitulera omedelbart eller dö, av Sanna Näsling.

Det är en mörkt humoristisk historia om två tjejer på högstadiet, Lovely och Mary, som är själsfränder - bästa väninnor, nästan som systrar, älskare, stöttepelare, lekkamrater. De är så synkade att de tycks kunna kommunicera med varandra via tankarna.

De vägrar att nöja sig med ett vanligt svenskt högstadieliv, utan omvandlar livet till något mer exotiskt med hjälp av magiska färgnyanser (Cherry Red, Poison Green, Bad Temper Blue), som kapitlen är döpta efter, och fantastiska konversationer på engelska. Deras framtida lägenhet i London drömmer de sig ofta bort till; en verklighet som känns lika stark som vardagen.

Denna bok är en guldgruva för sådana där formuleringar en bara vill spara på, ni vet. Dialogen är ofta en galen historia, blandat på svenska och engelska. Slagkraftigt, oväntat och roligt. Exempelvis:

På ungdomsmottagningen hittar jag och Lovely en broschyr om nåt som heter Klamydiadagen. "Ja ha", säger Lovely förvånat. "Well, why not. Jag var så jävla trött på Nationaldagen." (S. 190)

Men en mörkare ton finns i botten också: Lovely drabbas ofta av panikångest och det känns tydligt att någonting ångestladdat och hotfullt lurar nära. Gränserna mellan verkligheterna är inte klara. En väldigt speciell historia.

Slutligen har jag just läst ut De vassa tändernas skog av Carrie Ryan, en postapokalyptisk historia om resterna av ett USA efter zombieinvasionen. Mary bor i en by omgärdad av stängsel, det enda skyddet mellan byn och de oheliga.

Där erbjuder livet bara två alternativ för henne: att gifta sig med en ung man hon inte älskar (då den hon faktiskt älskar är trolovad med hennes bästa vän) eller att gå i kloster och tjäna den gud hon inte längre tror på.

Men en dag kommer en främmande flicka till byn och förstärker Marys hopp om att det finns annat liv utanför deras by i skogen.

Som en blandning mellan The Village och Hungerspelen bjuder Ryan på ett välskriven, mörk och väldigt spännande historia om en ung kvinna modig nog att drömma om ett liv utan rädsla, ett liv vid havet.

Det är bokförlaget Styxx som har gett ut denna sträckläsningspärla, de som också gav ut Udda verklighet. Det känns lyxigt med ett svenskt bokförlag som ger ut fantastisk litteratur.

(Deras böcker är dessutom riktigt snygga, i storpocketformat, med svarta bokblock. Det är bara ett plus!)

Jag ser med spänning fram emot fler böcker från detta förlag.

Perdido Street Station

Plats: Den enorma och dystopiska staden New Crobuzon i China Miévilles sekundärvärld Bas-Lag.

Varje ortsnamn i staden liksom dryper av elände: Badside, Skulkford, Griss Fell. Floderna som rinner genom staden heter Canker och Tar.

Vilka bor där? Vilka gör det inte, är väl snarast frågan? Människor, ja. Men också kaktusfolk, ett krigarfågelsläkte från öknen (Garuda), vattenvarelser (Vodyanoi), människor delvis omgjorda till maskiner (Remade) och humanoida insekter (Khepri).

Flygande varelser som Wyrmen finns, liksom parasitsläkten som måste leva i andras kroppar (Handlingers) men också spindelliknande gudomar (Weavers) som rör sig mellan olika dimensioner och inte bryr sig om någonting annat än huruvida händelser till ett snyggt mönster i världssväven.

Vad gör de där? En del lever vardagliga liv med bostäder, familjeliv eller liknande, arbete och kollektivtrafik. Den enorma stationen Perdido Street Station är stadens mekaniska hjärta och är också titeln på boken ifråga.

Andra kämpar mot den korrupta regimen genom att i hemlighet trycka motståndspublikationen The Runagate Rampant. En del hänger i sjabbiga konstnärskvarter medan somliga sysslar med droghandel och andra kriminella verksamheter. Vissa är forskare eller sysslar med magi (thaumaturgy).

Teknologin är retrofuturistisk, mekanisk, smutsig och flera gånger baserad på ångkraft. Skjutvapnen som finns är framförallt flintlåspistoler.

Vad tycks problemet vara? Förutom ett stort missnöje med regimen, fattigdom, segregation och allmän misär, finns ett aktuellt problem som handlar om liv och död. Flera stycken lovecraftska monster, slake-moths, har släpps fria i staden.

De hypnotiserar alla tänkande och kännande arter med sina vingar för att sedan sluka deras medvetanden. (Den som lyckas ta sig till kapitel 31 får en inte alltför angenäm beskrivning av detta. I detalj.)

Både regimen och den kriminella undervärlden är dock intresserade av att behålla de monstruösa varelserna vid liv, då deras mjölk fungerar som en kraftfull drog (dreamshit), och handeln men denna drog är värd enorma pengasummor.

En typisk beskrivning av staden: "That night, in the swollen dark hours after a brief spew of rain had hosed the city down with dirty water, the door to Isaac's warehouse was pushed open. The street was empty. There were minutes of stillness. Nightbirds and bats were all that moved. Gaslight guttered." (s. 346)

En annan representativ mening: "And then, for a moment, the creature was caught spreadeagled in the sky, the light caught it full on and time seemed to stop at the sight of the thing's awesome, unfathomable and terrible beauty." (s. 646)

Det vanligast förekommande ordet: Cul-de-sac. Alternativ Culs-de-sac.

En detalj jag gillade: När de svär så svär de i plural, som godsdamn istället för goddamm.

Slutligen: China Miéville kan verkligen, verkligen skriva. Både rent språkligt och sättet han konstruerar sin sekundärvärld. Jag är imponerad.




Bilden kommer från Flickr och är gjord av Mystery Monotreme (Vladimir Verano). ©

Essay 3: The meaning of life in Biting the Sun

(Klicka på Fullscreen för att kunna läsa bättre!)

Essay 3 - Fia Larsson - Biting the Sun

Kursmoment 5: Biting the Sun

När jag först började läsa Tanith Lees Biting the Sun drogs tankarna till A Clockwork Orange. Vi följer en namnlös huvudkaraktär, en medlem i ungdomssubkulturen the Jang (the young?), oftast kvinnlig men ibland man, i ett hetsigt virrvarr av egenpåhittad slang, sex, mode, droger och andra tidsfördriv.

När hen tröttnar på det ytliga livet som jang och söker efter någonting äkta och annorlunda blir hen fullständigt motarbetad av samhället. Drastiska åtgärder krävs.

Vi diskuterade bland annat om världen som skildras är utopisk eller dystopisk, den implicita författaren samt sociala strukturer. Jag har också skrivit en essä om boken ifråga, som finns att läsa här i bloggen.

Övrigt som har blivit läst ...

... under hösten och vintern, men som inte har omvandlats till några blogginlägg, kan här skådas!




Tankeläsaren - Kristen Cashore (De utvalda 1)
Första delen i en äventyrsfantasyserie med hårdkokt svärdskämpa i huvudrollen.

Fatta eld & Revolt - Suzanne Collins (Hungerspelen 2 & 3)
De fantastiska fortsättningarna till Hungerspelen. Åh, denna serie var helt uppslukande! Jag har verkligen saknat den sortens läsning ...

Ten Sorry Tales - Mick Jackson
Kluriga och morbida noveller i Tim Burton-anda, lånade av K på jobbet.

Reflexer - Amanda Kerfstedt
En borgerlig familjeroman om en liten bygd och de förvecklingar och intriger som uppstår där mellan de välmående släkterna, men också ett stycke translitteraturhistoria som visar på hur normer skaver och tär.

Vi som aldrig sa hora - Ronnie Sandahl
Omdiskuterad och uppburen roman om hur det är att vara ung man i Sverige idag. Mediokert språk och gräslig kvinnosyn.

Skuggornas herre - Darren Shan
Del 11 i vampyrsvit som jag brukar recensera.




Omläsningar

Feberboken - Stina Aronson
En liten 30-talspärla! Passionerad bok med vackert språk om olycklig kärlek – författaren Mimmi trånar efter nonchalante Hugo, den nye litteräre gunstlingen.

Min salig bror Jean Hendrich - Carina Burman
Kärleksroman med stort K, utspelar sig Gustav III: s Stockholm med poeten Kellgren i fokus. Brilliant språk i 1700-talsanda!

Kejsarn av Portugallien - Selma Lagerlöf
Om ett fars kärlek till sitt barn - så uppslukande och ofrånkomlig att när den dystra verkligheten slår till väljer fadern galenskapen.

Charlie - Margareta Suber
Unga pojkflickan Charlie vistas en sommar på 30-talet vid en fashionabel badort och möter där tvåbarnsmamman Sara - och blir handlöst förälskad.

Dorian Grays porträtt - Oscar Wilde
Ljudbok, denna gång, inläst av den oefterhärmeliga Rikard Wolff. Magiskt!

Bokmalan har just läst klart ...

... Hungerspelen och är helt utmattad! Vilken serie! Inte sedan jag läste Twilight för första gången har jag blivit så drabbad av samma sorts härliga läsfrenesi som jag (felaktigt) trodde endast hörde till slukaråldern. Flera nätters sömn var flugit och farit i och med denna läsning ...

Min upplevelse är att serien egentligen är ganska lättillgänglig; språket är välskrivet men enkelt. Men samtidigt är serien väl genomtänkt, välkomponerad och smart.

Som en samtidskommentar mot dagens mediaklimat, dokusåpor och andra morbida mänskliga företeelser är den glasklar. Den handlar också om djupare spörsmål, som vilka mål som helgar medlen och vilken skillnad det egentligen blir i ett samhälle, även om ett inbördeskrig avklaras och rebellerna blir de styrande.

Stämningen är mörk. Panem målas upp på ett högst trovärdigt vis - jag ser allting klart. Jag gillar att huvudpersonen, Katniss, är så väldigt mänsklig. Även om hon är modig, lojal och en mästarinna på bågskytte, är hon också felbar och tecknas sällan som en särskilt sympatisk person.

Triangeldramat mellan henne, den konstnärlige och älskvärde bagarsonen Peeta och den eldiga tjuvjägaren Gale tar egentligen inte mycket plats i berättelsen, men ligger som en grundton genom allt som händer.

Suzanne Collins låter historien ta, i varje fall för mig, oväntade vändningar. Ingen går säker för olycka eller döden. Inte ens precis i slutet anar jag fullt ut hur det ska sluta, vilket är otroligt frusterande - och fantastiskt.

Jag är, helt enkelt, så otroligt där.

Hungerspelen - en adrenalinkick

Ända sedan Stephenie Meyer tipsade om Suzanne Collins serie Hungerspelen på sin hemsida har jag tänkt läsa den. Men nu slog jag slag i saken efter att den har fått flera av skolans svensklärare att bli eld och lågor och faktiskt söka sig till SF-avdelningen i bibblan.

I ett postapokalyptiskt USA råder grava klasskillnader. Den totalitära nationen, som kallas Panem (troligen etymologiskt släkt med panoptikon?), är uppdelat i tolv olika distrikt där invånarna har väldigt olika möjligheter till att försörja sig.

Tidigare fanns också ett trettonde distrikt, men detta förstördes av statsmakten efter att en motståndsrörelse därifrån försökt leda en revolt.

I det fattiga distrikt 12 bor sextonåriga Katniss Everdeen (vilket fantastiskt namn!), som tvingas till tjuvjakt för att försöka hålla mat på bordet till sin mor och lillasyster. Hennes livsöde är tätt sammanknutet med jämnårige Gales och tillsammans spenderar de mycket tid i skogen - trots att det är förbjudet.

Varje år anordnas tävlingen hungerspelen, som är ett stort massmedialt jippo där två ungdomar från varje distrikt väljs ut som tävlande. Spelen är ett sätt för huvudstaden att straffa distrikten, för att de ska komma ihåg att det är meningslöst att göra uppror mot den rådande ordningen.

I direktsänd tv tvingas ungdomarna sedan slåss mot varandra till endast en överlevare finns kvar. Vinnaren får rikedomar och mat. Och livet i behåll.

När lillasystern blir utvald, tar Katniss frivilligt hennes plats och förbereder sig för brutala overkligheten i Hungerspelen. Tyvärr blir Peeta, bagarens son som tidigare har räddat henne och familjen från svält, också utvald. De finner stöd hos varandra, trots att de vet att endast en av dem kan gå levande ur spelen.

Konceptet med själva hungerspelen leder tankarna till både offentliga avrättningar och pryglingar genom historien och förstås också gladiatorspelen under Romartiden. Myten om Theseus anger författaren själv som en utgångspunkt. Men den moderna tidens dokusåpor är en minst lika tydlig inspiration, där den ena gränsen efter den andra passeras för tittarnas höga nöje.

Med sitt rättframma språk och direkta berättande väcker boken också många tankar om hur mänskligheten fungerar.

Att läsa Hungerspelen är som att få en adrenalininjektion. Jag inser att jag måste vänta med att läsa del och tre när jag har en helt ledig dag. Sträckläsning är ett måste.

Och läsandet går bra?

På sistone har den lilla fritiden som blev kvar verkligen lagts på sömnad samt dvd-boxar. Därför kommer här bara en kort läsrapport från augusti.

Jag plöjde del 9 i Sookie Stackhouse-serien (Dead and gone av Charlaine Harris).

En medelmåttig ungdomsroman av Ann Brashares (Pilträdens systrar: Vänskapen växer) slank ner, liksom en skräpromantisk/ historisk roman om Visby (Ödets hav av Elisabet Nemert).

Förutom några recensionsböcker var det nog allt.

Jag har nu kommit hälften ungefär i Joyce Carol Oates Svart flicka, vit flicka, som tyvärr inte direkt övertygar, och har också läst de första fyrahundra sidorna i Perdido Street Station, som jag har fått låna av M. Det känns roligt att läsa mer av China Miéville, som har stått på läsa-mer-av-listan.

Hitills gillar jag den stenhårt, även om den inte alls känns som en typisk Bokmalanbok. Det är en urban dystopi med magiska inslag. Språket består till stor del av miljöbeskrivningar som dryper av elände och storstadssmuts. Mitt i staden pulserar den enorma stationen Perdido Street som ett urbant hjärta.

Men, misärartat som det är, tycker jag att skildringarna ändå ger en ton av att det - trots allt - funkar. Trots smuts, fattigdom, segregering, orättvisa klassklyftor och allt som finns i staden så lever folk - älskar, söker gemenskap, arbetar, engagerar sig i konst, vetenskap, politik, varandra ... Människor överlever inte bara, utan lever.

Jag hoppas på att skriva ett ordentligt inlägg sedan när boken är färdigläst. So far, so good, som en säger. Vi får se vart hösten leder oss ...

En näve bit lit, en nypa strip lit, ett uns av alternativ historieskrivning ...

... kryddas med vardagsabsurda noveller, mangaalbum samt tonårsagenter och avnjutes väl kyld! Där, kära läsare, har ni receptet på undertecknads läsning på sistone!

Som ni säkert vet har jag spenderat sista tiden med att studera, och därför har mina inlägg på bloggen mest bestått av korta kuriösa inslag, ofta av något skämtsam karaktär.

Jag har dock läst en del böcker som inte går under benämningen kurslitteratur och jag tänkte försöka mig på en liten sammanställning av dessa verk. Så, årets läsning so far, alltså. Först ut var två stycken recensionsböcker:


Gryningsmördarna är del 9 i serien om vampyrprinsen Darren Shans öden & äventyr. Samtidigt lättsmält och hårdkokt vampyraction för högstadiet, ungefär. Inte riktigt min kopp té ...

Crocodile tears av Anthony Horowitz är åttonde delen i serien om Alex Rider, hemlig agent för engelska MI6. Konstigt nog är jag svag för Horowitz serie, trots att jag troligen inte hör till böckernas huvudmålgrupp. Enkelt men välskrivet språk och ohyggligt spännande.


Jag har också läst ikapp på mina vampyrserier och övernaturliga romanser. Bland annat har jag har läst vidare i bokserien som tv-serien True Blood är baserade på (Dead in Dallas, Club Dead samt Dead to the World.

Jag måste erkänna att våldet och cynismen i dessa böcker nästan blir för mycket för undertecknad emellanåt. Fast det är ändå rappt, spännande och underhållande.

Lite mer oskyldigt känns då high school-vampyrserien House of night av mor och dotter Cast, där jag har läst del 6, Tempted. Den slutade dock både våldsamt och spännande, så jag ser verkligen fram emot nästa del nu ...

Jag läste den andra delen i den liknande serien Vampire Academy , men den är tyvärr av alltför låg kvalitet för att det ska bli någon nöjesläsning. För mycket Gossip Girl-känsla ...

Under din hud av Merissa Marr slank också ner; en urban fairie-historia som påminner väldigt mycket om Holly Blacks serie som startade med Tithe.


Vidare har jag också fått låna fler mangaalbum av min elev (i detta fall, min sempai), och läst två delar i feel good-serien om den originella femåringa flickan i Yotsuba&! samt den galna shojoserien Ouran High School.


Jag fick tipset av min kollega M att läsa Jonas Karlssons nya novellsamling, Den perfekte vännen. Den var verkligen storslaget bra! Klurig, finurlig med en emellanåt otäck främmandegörande känsla av overklighet. Trots att han egentligen skriver ganska enkelt om vardagen. Men det blir ändå bitvis absurt och orealistiskt.

Bäst tyckta jag om novellen Rummet samt den som handlar om vännen som försvinner (?) på cirkusen (vilket ledde mina tankar till en dikt/novell av Neil Gaiman, där någons farmor trollas bort på en cirkus. Den ingår i Smoke and mirrors och är både absurd och obehaglig).

Jag passade på att läsa Det andra målet också, Karlssons första novellsamling, som jag fick av S för rätt länge sedan. Den grep inte tag i mig på samma sätt: den var mer rättfram, även om den också visar på en ganska gåtfull vardag. Men Karlsson har ett fint och klurigt språk.

Tony Samuelssons Jag var en arier är någonting så ovanligt som en svensk alternativ historieskrivning och skildrar hur livet i Sverige på 70-talet hade kunnat se ut om Nazityskland hade vunnit andra världskriget. Temat är mer intressant än utförandet: Samuelssons svala språk och karaktärsskildring lämnar mig ganska oberörd. Men kyligheten i språket och relationerna mellan karaktärerna, passar samtidigt stämningen i berättelsen. Distanserat och vagt hotfullt.

Direkt från den läsningen gick jag till Maja Lundgrens Myggor och tigrar, en allt annat än distanserad berättelse. Den är svårbeskrivd, romanen, och eftersom den blev så omdiskuterad när den publicerades så känns den samtidigt väldigt beskriven. Den känns inte så mycket som en roman som något slags dagbok, där Lundgren berättar dels om livet som en motvillig del av svenska kulturkotterier samt om den tillfälliga vardagen i Neapel, där hennes svårförklarliga fascination för maffialivet beskrivs i detalj.

Jag vet inte riktig varför jag tycker så mycket om att läsa boken. Kanske är det uppenbart så att Lundgren har ett extremt begåvat språk? Läsningen liksom bara flyter på, trots att handlingen är ganska fragmentarisk.


Förutom det råkade jag handla en bok till på bokrean, Cora Sandels Alberte-trilogi. Jag har också läst klart en rysk klassiker samt några svenska ungdomsromaner, men det kommer mer om det senare. Så är alltså läget just nu, med Bokmalans läsning. Om ni nu undrade, alltså.

Staden & staden

Två av mina bokmalande vänner har China Miéville som något av en husgud. Följaktligen tyckte undertecknad att det var dags att pröva på sagda författare. Valet föll på Miévilles senaste bok, The City and the City.

Det här inlägget stavas för övrigt S-P-O-I-L-E-R-S, för det känns näst intill omöjligt att diskutera boken annat än i dess helhet.

Berättelsen känns riktigt noir där vi i ett långsamt tempo får följa polisinspektören Tyador Borlús arbete med mordet på en ung amerikansk student. Karaktären Borlú känns som en typisk amerikansk tv-serie-polis, som inte har särskilt mycket i livet utanför jobbet, och som när han fastnar för ett fall ger hundratjugo procent.

Det mest fascinerande med boken är den miljömässiga uppbyggnaden. Borlú bor och arbetar i staden Beszel. Men sammanvävt i samma stad är också staden Ul Qoma, som hör till en separat nation. Svårgripbart? Ja, det är bara början.

Staden är alltså delad i två separata delar, men inte som en tänker sig när Berlin var delad i två, där en gräns är dragen i mitten av staden, på något vis. Utan en och samma gata eller ett och samma torg kan höra till bägge städerna. Crosshatched är uttrycket som Miéville använder för fenomenet.

Kontakt med den andra staden är totalt förbjuden, vilket innebär att invånarna i båda städer måste lära sig att "icke-se" (unsee) invånare från den andra staden. En måste "icke-se" både människor, djur och bilar (där det sistnämda blir extra besvärligt, eftersom man även kör på samma gator).

Fenomenet med att "icke-se", och de digra konsekvenser som följer om en misslyckas, känns ytterligt orwellianskt. När gränserna mellan städerna korsas, griper breach in, ögonblickligen och utan pardon. Vad detta breach är, är oklart länge genom berättelsen. Rent organisatoriskt låter det som en gemensam polisiär myndighet för båda städerna, för att upprätthålla de verkligen speciella reglerna som gäller för staden (städerna). Men det beskrivs nästan som en utomjordlig makt, som automatiskt och på ett omänskligt och nästan magiskt vis griper in. Rädslan för breach är fullkomlig.

I röran med att ha två städer i en, finns starka nationalistiska grupper på båda sidor, men också unionister (unificationists), som menar att städerna var en stad från början, och borde så bli igen. För att ytterligare komplicera saker finns det också människor som hävdar att det finns en tredje stad, i bortglömda uttrymmen mellan Beszel och Ul Qoma - Orciny. Denna staden skulle då vara ursprungsstaden.

Ytterligare andra menar att breach och Orciny är samma sak, och att det är de som har den reella makten. Att vara unionist är förbjudet, då breach finns inbäddat i ideologin. Dock finns det motståndsrörelser, framförallt ungdomar, som arbetar för ett enande. Men tron på Orciny är mer än förbjudet - det är ett fullständigt tabu.

Befolkningen i Beszel och Ul Qoma har vissa lokala skillnader vad gäller kläder, kroppsspråk och språk. Men språket anges vara ursprungligen ett och samma i grunden, och skillnaderna i kultur verkar hårfina. Helt klart rör vi oss i östra Europa; närheten till Turkiet nämns också.

Detta spöklika upplägg av två nationer i en och samma stad, som egentligen har det mesta gemensamt, men som under ett oförklarligt hot lever åtskilda, leder tankarna till forna Jugoslavien, eller varför inte Jerusalem.

Beroende på politiskt läge på Balkan har man talat ibland om serbokroatiska som ett gemensamt språk, och ibland om serbiska och kroatiska (och andra slaviska språk) som helt separata språk. Precis som i boken, kan språket skrivas både med latinskt alfabet och kyrilliskt.

Större delen av boken är lågmält spännande och puttrar på i ett ganska långsamt tempo. Men när saker och ting börjar avslöjas, rullar resten av boken på snabbt, och upplösningen känns både oväntad och häpnandsväckande. Resultatet är en väldigt egen historia, fantasy noir, möjligen, med både politiskt och filosofiskt intressanta aspekter.

Jag blev dock lite besviken när de delar som hade löfte om sig att vara riktigt övernaturliga (breach, Orciny), visade sig ha andra, mer krassa och realistiska förklaringar. Samtidigt vann möjligtvis berättelsens helhet på det. Jag kan inte bestämma mig för vad jag tycker, riktigt.

Det var i varje fall en omtumlande läsupplevelse, och jag kommer fortsätta att klura på denna bok en lång stund framöver.

Allt det andra ...

... som lästs under sommaren och hösten, då, som jag inte har haft tid och ork att plita om? Här kommer en kort-kort sammanställning!



FANTASY, SF & SKRÄCK

Neil Gaiman & Dave McKean - The Graveyard Book
En klassisk Neil & Dave, om en levande pojke adopterad av spöken på en kyrkogård.

Laurell K. Hamilton - Guilty Pleasures (Anita Blake)
Som Buffy i bokformat - hårdkokt, noir och våldsamt. Ändå förvånansvärt långtråkigt.

Melissa Marr - Mer än ögat ser
En urban fairieförälskelse i samma anda som Holly Black.

Stephenie Meyer - The Host
En innerlig och otippad kärlekshistoria i en dystopisk framtid med Body Snatchers-upplägg.

Richelle Mead - Törst (Vampire Academy)
Enkelt sammanfattat - Gossip Girl i vampyrtappning. Jag gillar förvisso vampyrer, men har inte förstått mig på den andra komponenten.

Magnus Nordin - Djävulens märke
Som en amerikansk high school-skräckis med häxtema, fast i bokform och i en svensk högstadiemiljö.

Guillermo del Toro & Chuck Hogan - The Strain
Vampyrism sprids som ett virus i New York i denna bok, som känns som ett filmmanus till en film vi redan sett.




UNDERHÅLLNING

Kate Cann - Escape, Fiesta, Footloose
Typiska feel good-romaner om unga kvinnor som lämnar tryggheten, finner en plats i världen och en smula kärlek. Lättlästa och förutsägbara, men med charm och viss substans.

Kate Mosse - Labyrinten
En historisk roman där Alices öde i modern tid vävs samman med Alaïs på 1200-talet. Den lämnade, trots det rafflande upplägget, inget större avtryck.




TIDIGA STOCKHOLM

Helena Henschen - Hon älskade
Henschen berättar enkelt om sin släkting Signes fantastiska liv. Som borgarklass i Stockholm valde hon ett liv fyllt av politik, välgörenhet, kvinnosaksfrågor, giftermål och skilsmässor.

Jessica Kolterjahn - Ut ur skuggan
Agnes, uppvuxen i en kärlekslös överklassfamilj, finner det omstörtande livet genom sin kamera och kärleksmötet med en gift kvinna, Claire. Rakt berättad men ändå poetisk.


I stora drag var det nog det mesta, so far ...

Amerikanska södern och klassisk dystopi

Just som jag var beredd att publicera en nekrolog över Bokmalan, spratt det plötsligt till! Äntligen! Hösten har helt enkelt varit lång, tidskrävande och mörk. Således har både bokläsandet och bokbloggandet fallit i glömska.

Något litet har en i vart fall läst. Om några veckor får vi faktiskt en amerikansk författare på besök. Ingemar Fasth, eldsjälen bakom Kulturhusets Internationella författarscen har bjudit in John Wray och det är alltså denne författare som också skall komma till oss. Just nu håller jag på att läsa hans senaste roman, Lowboy, som handlar om en sinnesjuk ung man på rymmen i New Yorks tunnelbana. Tidigare i höstas läste jag Wrays Canaan's Tongue.

Förutom att den fick pluspoäng då omslaget så perfekt matchade undertecknads färgval i bloggen, så var det verkligen en sällsam historia. En recensent jag läste jämförde Wray med William Faulkner, vilket jag håller med om. Cynismen, bräckligheten och åskådliggörandet av mänsklighetens mörkare sidor i en bisarr gruppdynamik påminner mig om Faulkners Det allra heligaste.

Wray berättar en långsam och dramatisk historia om en brottsliga under amerikanska inbördeskriget. Karaktärerna - hästtjuvar, slavsmugglare, "confidence men", våldsverkare - är komplexa och intressanta. Fullständigt omoraliska, men ändå troende. Berättelsen kickar igång med ett väckelsemöte lett av ligans ledare, the Redeemer, som är en sadistisk, karismatisk charlatan i prästkläder. Mötet verkar inledningsvis fromt, men sluta med att alla besökarnas hästar blir stulna och att the Redeemer försöker skända en troende änka. Burlesken är total, fast i något mörkare tonläge.

Wray växlar berättarperspektiv som andra byter underkläder. Han gör det skickligt och det ger boken en särskild rytm. En passage där Wrays språkliga stil märks tydligt är denna, där en förrymd slav - Bosun - förs bort av ligan. Bosun tror att han ska friges och anar inte det mörka öde som ligan har i beredskap för honom. The Redeemer predikar för mannen, mitt i floden på flotten där de befinner sig, och ber honom välja ett nytt namn för att symbolisera den nyvunna friheten:

"The name you yourself choose, contrary-wise, will be the name of a new-born child." He smiled. "And whether you answer to it, sir, will be nobody's business but your own."
That said, the Redeemer stretched up his arm and touched Bosun gently on the mouth. Bosun bowed his head to recieve this touch, bashful and not a little bewildered, like Mary before the archangel Gabriel. His expression shuttled back and forth between exultation and dismay, as though he'd been found guilty, through no fault of his own, of some especially noble crime.
"Tell me your name, pilgrim", the Redeemer said softly. "Tell it to me and I'll baptize you here and now."
A measure of silence passed - I know not how long - then Bosun raised his head. "I should be called 'Simon', after Simon from the desert," he said, his voice full of wonder at itself.
If that was not the sound of religion, the sound of spirit given voice, then I have never heard it in my life." (s. 63)

Berättelsen är både realistisk och mystisk, episk och fragmentarisk. Språket är, som ni hör, emellanåt magiskt.

Hösten bjöd också på en omläsning av en dystopisk klassiker, Nineteen Eighty-four.Jag läste George Orwell när jag var alldeles för ung, ety det att jag knappast förstod boken och inte heller mindes mycket av den efteråt. Inför en föreläsning om dystopisk litteratur jag skulle hålla på jobbet, läste jag således om den.

Vilken skillnad! Det är verkligen roligt att bli vuxen ibland ... Jag blev otroligt fascinerad och kunde faktiskt inte sluta läsa. Ni känner naturligtvis till grundhandlingen - ett totalitärt imperium, efter världskrig, atombomber och terrorbalans. Ett allrådande parti och obrytbara klasskillnader. England som vi känner det är uppslukat av Oceanien, en av tre supermakter, men berättelsen äger rum i London.

Det mest intressanta med Orwells verk är iscensättandet av den totalitära makten i människors vardag. Den klaustrofobiska känslan av att leva i ett panoptikon. Att de allra mest privata tankarna inte bara riskerar att granskas, utan också kan leda till livsfara. När minsta ansiktsuttryck kan betyda slutet. Ett samhälle där alla historiska dokument revideras allt eftersom saker och ting ändras. Där en alltså inte kan tala om sådana begrepp som tid, historia, sanning eller världsbild.

Min favoritaspekt är Orwells "newspeak"; den språkliga reformen som partiet genomför successivt, för att minska ordförrådet och därmed också människors förmåga att formulera sig självständigt och/eller kritiskt mot partiet. Både verbalt och i tanken. Språk ÄR verkligen makt. Också principen "doublethink" är galet intressant och svårgripbar. Förmågan att kunna mentalt acceptera två påstående, som motsäger varandra.

Snart skall jag berätta om min resa till Oxford och London under höstlovet. (Den fantastiska orwellianska skylten ni ser här ovan, sitter faktiskt uppsatt här och där i Londons tunnelbana. Jag hoppas bara att formspråket är medvetet och något ironiskt valt - annars blir det en smula skrämmande.)

Tills dess - England prevails ...