What are you talking about? Shopping!

Jag lovade ju att berätta vilka reafynd som faktiskt blev av detta år. Förra året köpte jag i princip ingenting, men i år blev det faktiskt en liten skörd.

Kristina Hultmans Undersökningen ... har jag varit nyfiken på ett tag. Har i och för sig hört blandande reaktioner på den, men vill ändå testa. (Plus att Modernista gör så himla snygga böcker, så en bara vill äga dem.)

Samma sak har jag suktat lite efter Joyce Carol Oates dagböcker sedan de släpptes. Känns som potentiellt intressant läsning.

Självklart passar jag på att fynda Einsteins fru till vrakpris och köpte medan jag höll på också Hundra procent fett. Liv Strömquists serier är värda att ha hemma i bokhyllan så att en kan gå tillbaka till dem.

Prettohögen, sedan då. En liten bok om Shakespeare och The Globe-teatern. En bok med två Shakespeareessäer i, signerade Oscar Wilde respektive George Bernard Shaw. Samt essäer av den vittra pionjärkvinnan K.J. (som jag har läste världen bästa biografi om). Litteraturnörderi!

I år fick jag tag på Den Stora Boken om Neil Gaiman, som tog slut på Sf-bokhandelns rea förra året. Överraskande detaljerad och omfattande verkar den vara. Fyndade också ett uppslagsverk om amerikanska serier i fett foliantformat (Comics between the Panels), som säkerligen kan vara till glädje genom livet.

Resultatet: en nöjd och inte utfattig bokmala. Var det några andra som fyndade rejält i år, månne? Någonting fantastiskt som man har missat?

Glad kvinnodag!

Fira lite med att läsa seriestrippen hos Galago, skapad av Nanna Johansson och Sara Hansson. Passa på att läsa om Liv Strömquists briljanta album; förförs och förfasas. Demonstrera på stadens gator.

Själv ska jag fira med att få mat lagad åt mig (som vanligt ...) och ha ett Heroes-maraton. Hurra!

Höstens grafiska buffé

Om någon ropar i skogen - Malin Biller
Urhundenvinnare 2011! En självbiografisk uppväxtskildring, tecknad i Billers egna stil, som innehåller stor sorg och också igenkänning. Om att känna sig fel hela tiden, om skilsmässa och föräldrar som inte tar ett vuxenansvar. Om övergrepp. Om sociala hierarkier och att försöka finna sig själv och sin plats. Stark och sorglig med ett uns av hopp, så småningom.


Mats kamp - Mats Jonsson
Jonsson fortsätter att nedteckna sitt liv i denna senaste grafiska självbiografi. Mats och Viktoria försöker skapa sig ett liv i Stockholm och går från liten lägenhet centralt och vuxenliv till småbarnsföräldraskap och livskriser. Svart, sorgligt och hoppfullt om Livet.


Hungerhuset - Loka Kanarp & C/M Edenborg
Som en spansk skräckfilm berättas här om två systrar vantrivs hos sina fosterföräldrar. De ger sig ut i den djupa skogen och finner där ett förfallet ödehus, som lockar dem men vill dem illa. Suggestiv grafisk skräckberättelse tecknad av Kanarp, som tidigare imponerat med Pärlor & patroner – 60 historiska kvinnoporträtt.


Ja till Liv! - Liv Strömquist
Från A till Ö bjuder Strömquist på ett argt, politiskt ABC och diskuterar ämnen som svensk politik, nazism, feminism, queer och kulturkändisar. Färgsprakande, oförsonligt och vansinnigt roligt.
Politisk satir av en av de skarpaste serietecknarna i landet.

Med andra ögon - Li Österberg
Små serienovellspärlor om (framförallt) olika flickor och kvinnor som tangerar varandra över gränser som tid, rum och verklighet. Realism med en liten, liten twist.

Vår rättmätiga plats

Översiktligt och ändå detaljerat skildrar journalisten Barbro Hedvall kvinnornas kamp för rösträtt i Sverige i den snyggt formgivna volymen Vår rättmätiga plats.

Här ges inblickar i samtida svensk politik och utblickar mot resten andra delar av kvinnorörelser runt om i västvärlden. Flera av de tongivande rösträttskämparna i olika generationer och presenteras.

Några saker som jag fann extra intressanta:

- Att det inte fanns allmän rösträtt i Sverige för män förrän 1909. Det visste faktiskt inte jag ...

- Förslaget som kom 1902 (tror jag det var) om att gifta män borde få TVÅ röster. Så de kunde rösta för sina små frugor också. (Gaaah!)

- Att Sverige var sist i Norden med att erkänna kvinnans rösträtt. Segt!

- Vilket enormt upplysningsarbete rösträttskvinnorna gjorde. Hur de reste verkligen land och rike runt för att hålla föreläsningar och debatter, hur de nätverkade, samlade namnskrifter och skrev i pressen. Imponerande.

- Hur laglydig den svenska rösträttsrörelsen var jämfört med ex. de engelska suffragetterna. Jag blir nyfiken på om det fanns någon kontakt mellan dessa länders kvinnokämpar, eller om de valda metoderna skilde sig för mycket åt?


Med inbjudande layout och ett väldigt rikt bildmaterial, tycker Bokmalan att detta ett måste för bokhyllan. Ett väl sammanfattat stycke kvinnohistoria; ett verk att gå tillbaka till, läsa om och bläddra i. Känna historiens vingslag ...

Gråt inte! Gör motstånd!

Var glad! Gå till angrepp! Så lyder en av uppmaningarna i Ebba Witt-Brattströms bok om 70-talets kvinnorörelse, Å alla kära systrar!

Detta är en brokig berättelse om Witt-Brattströms liv under 70-talet och hennes väg från litteraturintresserad skolflicksflicka till superengagerad kvinnorättsaktivist, genom bland annat Grupp 8, familjebildning och vidare till den akademiska kvinnoforskningen.

Strukturerad med årtal och intervjuer känns boken ändå ofta som en stream of consciousness, där författarens egna tankar, anekdoter och reflektioner kastar oss från ämne till ämne. Resultatet är en fascinerande skildring av en tidsepok, en kamp och en kvinnas liv.

Flera saker som denna tids feminism kämpade för - som att kvinnor skulle ha tillträde till alla slags arbeten och dagisplatser för alla barn - är saker som vi, dagens feminister, på många sätt tack vare detta kan ta för givet.

Andra saker, tyvärr, känns fortfarande lika problematiska. Många av Grupp 8:s paroller ekar fortfarande på feministiska demonstrationer idag. Exempelvis Lika lön för lika arbete eller Vi tar natten tillbaka.

Porrfrågan känns än mer tragisk idag, genom bland annat internets explosion och en diskursiv tendens att väcka liv i myten kring den lyckliga horan. (Även om de sexualiserade bilderna av kvinnor i offentliga rum numer brukar ha bikini/underkläder på sig, till skillnad från Fibban och Lektyr-affischerna som visas i boken.)

Flera saker berör mig personligen: Witt-Brattströms tankar kring kärleksrelationer, barn, familjebildning, kärnfamiljsideologi, etc. är något som känns lika brännande aktuellt och komplicerat för undertecknad idag.

Grupp 8:s kunskapstörstande och medvetandehöjande åtgärder, det som Witt-Brattström beskriver som ett "barfotauniversitet" (underbart ord!), inspirerar.


Det känns delvis som att jag med mina närmsta vänninor gör just detta, i vår privata lilla cirkel. Läser litteratur, diskuterar, går på teatrar, ser filmer, talar om våra erfarenheter, stöder och bygger upp varandra. Utan detta blir livet så torftigt och ensamt.

Också detaljer fastnar, som exempelvis korsstygnsmönstret med ett kvinnomärke på från 1973 - exakt samma mönster som min vänninna E använder idag när hon broderar! Detta gör mig glad.

Prins Charles känsla, eller What is love?

Liv Strömquists senaste album, Prins Charles känsla, är inte fullt så funny ha ha som de tidigare. (Jag har sällan skrattat så mycket som när jag läste Einsteins fru!) Här känns tonen lite mörkare och mer hopplös.

Kärleken som en socialt konstruerad ritual undersöks, med misshandelsrelationer och sexuellt ägande som sällskap.

Strömquist är fortfarande knivskarpt samhällskritisk, megafeministisk och mycket, mycket rolig.

Här ifrågasätts den heteronormativa tvåsamheten och den patriarkala familjekonstellationen i stort och smått. Olika genusteorier presenteras grundligt, som exempelvis Anna G. Jonasdottírs idé om kärlekskraft.

Frågan om varför det i så många amerikanska sitcoms är roligt att hata fruar, flickvänner, mödrar och svärmödrar ställs och är skrämmande adekvat. Tragiska kvinnoöden som Victoria Benedictssons och prinsessan Dianas återberättas och sätts i ett genussystem.

Åter igen använder sig Strömquist av tävlingsmomentet för att på ett humoristiskt sätt visa på misshälligheter i vår genusordning. I detta fall bjuds det bland annat på Vårda en man-VM, där Mary Welsh Hemingway, gift med den berömde Ernest, presenteras som en av tävlingens tidigare vinnare. Även Våra allra mest älskade torskar presenteras, med Gustaf Fröding och Hugh Grant i spetsen.

Skildringarna av den heteronormativa tvåsamheten visar onekligen på hur galet vårt sätt att organisera kärleksliv och familjeliv kan vara. Orden "Jag är inte kär i dig längre" beskrivs som en trollformel som helt plötsligt betyder ett abrupt slut på allt vad vänskap, samarbete, sällskap och familjekonstellation heter:

- Jag är inte kär i dig längre.
- OK! Då måste jag flytta till en annan bostad, vi kommer aldrig mer att ligga med varandra i hela våra liv, och om jag behöver prata med någon ska jag i första hand vända mig till någon annan.
-Exakt! (s. 123)

Samma sak gäller om ett för stort intresse uppstår för någon annan person än den tvåsamma partnern. Allt samman tycks mycket märkligt när en betraktar det från den positionen.

Med en allvarligare och mer teoretisk ton visar Strömquist oss världen genom sina svartvita teckningar och helt galna collage - en värld som har många stora strukturella fel som behöver synliggöras och förändras.

Läst under hösten

En del av det jag har läst nu under hösten så här långt hoppas jag orka skriva egna inlägg om snart. En del annat har varit kurslitteratur. Det som inte har varit varken det ena eller andra listas här.

Det är så logiskt att alla fattar utom du - Lisa Bjärbo
Ungdomsskildring ur både hennes & hans perspektiv - två vänner sedan gammalt vars vänskap möjligen är på väg att utvecklas till en kärleksrelation. Klassiskt men fungerar ändå.

Saker som aldrig händer - Johanna Lindbäck
Fint lågmäld ungdomsbok om två unga mäns växlande vänskapsrelation, om kärleksförhållanden, lojalitet och trohet. Lindbäck är verkligen alltid läsvärd! Hon skildrar stora mänskliga känslor och relationer så odramatiskt men ändå trovärdigt och engagerande.

Kvinnor på gränsen till genombrott - Ulrika Knutson
Knutson skriver personligt och lättläst om några av de centrala kvinnorna i och kring Fogelstadgruppen. (Det känns dock som om jag skulle ha läst den här först, och sedan Carina Burmans magnifika biografi om K.J. ... )

Leka med modernismen: Virginia Woolf och Bloomsburygruppen - Ingela Lind
En odyssée över författaren Virginia Woolf och den grupp av modernistiska konstnärer, författare och filosofer som kallade sig Bloomsberries. Om författande, konstnärsskap, vänskap, kärlek & sex, förlagsarbete, politik, filosofi och kritik under 1900-talets första stormiga decennier.

Kursmoment 1: A Wizard of Earthsea

Nu är den första boken i kursen Science Fiction & Fantasy avklarad! Jag måste säga att första delen av The Earthsea Cycle av Ursula K. Le Guin inte imponerade stort. Den kändes som en klassisk och bitvis steretyp allåldersfantasy med den fula ankungen Ged och hans kamp mot det onda inom sig själv.

Men den är också skriven relativt tidigt i fantasyns moderna historia och som jag har förstått saken utvecklas böckerna väldigt mycket längre fram i serien (någonting som bland annat diskuteras av den nya zeeländska författaren/bibliotekarien Margaret Mahy).

På vårt diskussionsforum har jag skrivit inlägg framförallt gällande genusordningen i Earthsea. Här kommer två av mina inlägg:

"I absolutely agree with all of you who commented the structure of female characters in Earthsea. This is also surprising knowing how Le Guin wrote Left hand of darkness and thoroughly explored gender issues.

Both the lack of female characters and the form of the ones appearing are troubling. The character Serret is the only female appearing more than once and in any larger sense. And her part as an evil temptress feels really archetypical and sad.

But one thing that’s interesting with the social structures of Earthsea is that most inhabitants seem to be of some colour. This is rarely the case in western fantasy, which tends to be quite ethnocentric. Did anyone else reflect on this?"



"I agree with T – very interesting questions, E! Questions that brings me dangerously close to thoughts of the author as a person, and not just the implied author.

In an excerpt from a doctoral dissertation on Western fantasy fiction for children found on Le Guin’s webpage, Sharada Bhanu discusses the difference between the female characters in the first trilogy, compared to Tehanu, the fourth part in the series:

“[---] the text has emerged from a growth in consciousness on the part of the author and a changed cultural ethos, in particular the feminist movement. ‘Weak as women’s magic; wicked as women’s magic’ goes a saying in Earthsea, the school of Roke admits no women. Women, particularly in Wizard and Shore are weak, wicked, marginalised, missing or dead. Tehanu redresses the balance by presenting a woman’s world, interests, magic and problems
[---]."

I haven’t read more than the first part myself, but it really sounds like the author was influenced by a feministic insight and actually constructed her characters differently as a consequence of this.

In a Q&A section in The Guardian Le Guin answers a question on how she had reconsidered Earthsea and its inhabitants between part 3 and 4:

“Briefly, what happened in the 17 years between Farthest Shore and Tehanu was that feminism was reborn, and I became 17 years older, and learned a good deal. One of the things I learned was how to write as a woman, not as an honorary, or imitation, man. From a woman's point of view, Earthsea looked quite different than it did from a man's point of view.”

It’s maybe not entirely kosher to bring in the words of the author as a person into a literary discussion, but I still found it quite interesting.

I wasn’t as impressed by A wizard of Earthsea as I’ve always thought I would be. I found it to be a very traditional fantasy novel (and yes, I’m aware of the fact that it’s early on in the history of fantasy =), clearly very Tolkienesque. The gender issues feel very unmodern as well.

But I’m very curious about the later books in the series – they sound very interesting!"

***

Nästa bok blir Emma Bulls War for the Oaks - jag rapporterar vidare!

Bokmalans bokmässa

Bokmalan har varit - inte helt olikt andra bokmalor och malar där ute i landet - på Bok- och biblioteksmässan i Göteborg!

En fantastisk sak med Bokmässan är så klart att vandra runt i den enorma utställningshallen (med 895 utställare!) och betrakta detta vimmel och mymmel av böcker, bokförlag, bokhandlar, antikvariat, tidskrifter, debatter, författarpresentationer och samtal.

Det är också roligt träffa kollegor inom de bok- och litteraturrelaterade yrkena. Det var extra härligt att träffa mina BHS-kumpaner Y och I igen - det var alldeles för länge sedan! Y deltog i en debatt om nordiska feminismer på fredagseftermiddagen, som jag lyssnade på. Jag passade också på att köpa en prenumeration på Bang åt mig själv i 30-årspresent och fick då Liv Strömquists nya album på köpet - yay!

Med ett seminariekort i högsta hugg fastnade Bokmalan lätt i den flora av föreläsningar, seminarier och debatter som finns att lyssna på. Via Bokmässans community kan du se en lista över alla seminarier som undertecknad bevistade.

Många diskussioner fördes om hur bokmarknaden ska utvecklas i en alltmer digital tid (liksom både film-, tv- och musikbranscherna har gjort) och vad som kommer att bli bibliotekens och bibliotekariernas roll i denna utveckling. Mycket spännande och högst relevant för oss bibliotekarier att fundera på.

Ett sådant seminarium - Sociala medier och bibliotek - finns sammanfattat via Högskolan i Borås, och mina åsikter sammanfattas väl av kulturskribenten Jonas Thente i Dagens Nyheter.

Annat spännande som jag hittade var en avhandling om vampyren i litteraturen, som litteraturvetaren Anna Höglund skrivit - Vampyrer: En kulturkritisk studie av den västerländska vampyrberättelsen från 1700-talet till 2000-talet.

Jag lyssnade på Sofi Oksanen tala om estnisk historia och hörde Inger Edelfeldt läsa ur sin nya bok, Samtal med djävulen. Ett seminarium gav tips på hur World of Warcraft kan användas i undervisningen och på ett annat diskuterades nordisk feminism.

Och detta är ändå bara en bråkdel.

Det finns helt enkelt en hel värld av möjligheter på Bokmässan.

Love as thou wilt

Sedan i maj, då jag hade läst färdigt den första trilogin, har jag försökt skriva ett blogginlägg om Jacqueline Careys serie Kushiel’s Legacy. Jag började skriva … men insåg att det skulle bli alldeles för långt. Istället fortsatte jag med den andra trilogin och insåg att inlägget knappast skulle bli kortare av det.

Men samtidigt känner jag att jag måste få till ett inlägg – detta har varit undertecknads mest intensiva läsupplevelse på hur lång tid som helst. Det kan inte passera obemärkt förbi.

Serien är en alternativhistorisk fantasysvit som framförallt utspelar sig i något slags historiskt Europa. Modet hintar om både gotik och renässans – tiden skulle lika gärna helt enkelt kunna vara på fantasytiden. Basen i Careys serie är landet Terre d’Ange, som känns igen som Frankrike. Där råder ett polyteistiskt system baserat på gudomen Elua och dennes följeslagare, vars grundprincip är denna: Love as thou wilt.

I den första trilogin, som består av Kushiel’s Dart, Kushiel’s Chosen och Kushiel’s Avatar, följer vi en ung flicka vid namn Phèdre. Hon växer upp som föräldralöst barn vid ett av husen i the Court of Night-Blooming Flowers, där kärleksgudinnan Naamah dyrkas genom ett system av prostitution.

Vid tio års ålder leder Phèdres enda fysiska defekt – en blodröd fläck i ena ögat – henne till att bli adopterad av en adelsman, Anafiel Delaunay, som är djupt inblandad i spionage och politiska intriger. Denne känner igen Phèdre för det hon är – en anguissette, en person utvald av den mäktiga guddomen Kushiel att känna njutning genom smärta. Delaunay utbildar Phèdre och hennes fosterbror Alcuin till att bli kombinerade kurtisaner och spioner genom att bland annat lära dem flertalet språk.

Detta är upptakten till Kushiel’s Legacy och trots att jag redan nu har skrivit långa stycken så säger det egentligen ingenting. You’ve ain’t seen nothing yet, som det så vackert heter. Den andra trilogin - Kushiel's Scion, Kushiel's Justice, Kushiel's Mercy - har en ung pojke vid namn Imriel som huvudperson.

Men jag vill egentligen inte avslöja så mycket av handlingen eftersom Carey faktiskt är något så ovanligt som en författare som lyckas överraska. Detta är en av de saker som jag tyckte bäst om med serien.

Det första jag fastnade för var hennes språk. Det är sirligt, ålderdomligt och så skickligt konstruerat att jag ibland var tvungen att läsa om stycken för att det var så vackert. Det är svårt att föreställa sig att någon född i vår tid kan på ett så naturligt sätt hålla en sådan arkaisk ton.

Det andra som jag föll för var det kärleksparadigmet som råder i Terre d’Ange: Love as thou wilt. Vilket innebär att homo- och bisexualitet är i princip lika normativt som heterosexualitet (dock inte fullt ut då bara heteroäktenskap skildras). Det finns också rum för polyamorösitet, både genom kurtisanssystemet (som är heligt och högt värderat) och genom att en kan exempelvis gifta sig med en person men utse andra som sina officiella älskarinnor/älskare.

Phèdre själv tecknas som bisexuell och hennes största sexuella affär (destruktiv och mycket, mycket erotisk) är med den vackra och farliga Melisande Shahrizai.

Genusmässigt är också Terre d’Ange intressant, då det inte görs någon statusmässig skillnad på kvinnor och män exempelvis vad gäller ägande och ämbeten. När serien tar sin början står en kvinnlig Dauphine på tur till tronen. Grannlandet Alba har förvisso manliga regenter men ämbetet ärvs matriarkalt, vilket innebär att den nuvarande regentens systerson står som tronarvinge.

Kurtisansystemet utgörs också både av män och kvinnor, vilket inte heller är någonting som diskuteras eller ifrågasätts.

Det märks att Carey har kontroll på sitt eget omfattande material. De trådar som presenteras i hennes nästan-tusen-sidor-per-del-långa-romaner knyts väl ihop. Bikaraktärerna, oavsett hur många och små, är väl genomarbetade. (Ibland är hon lekfull, som exempelvis när hon döper en karaktär som är specialist på trummor till Audine Davul.)

Det märks att Carey gör mycket historisk research då hon bygger upp sin sekundärvärld och de olika länderna som besöks vilar på fakta från sina verkliga historiska förlagor (exempelvis Eire - Irland, Alba – Skottland/Storbritannien, La Serenissima – Venedig).

Ytterligare en sak som gör serien så stark är att karaktärer tillåts vara komplicerade. Inte ens rikets stora förrädare förenklas till skurkar. Phèdre själv balanserar ljus och mörker inom sig och är inte alls någon jag alltid sympatiserar med (vilket också gäller den andra seriens protagonist, Imriel).

De många erotiska inslagen är inte heller alltid konventionella. Då Phèdre är både en kurtisan och en anguissette handlar mycket av sexlekarna om njutning på (och bortom) gränsen till smärta. Ibland blir det ganska magstarkt.

Serien är episk, om än inte vad gäller tidsspannet. Men väl i antalet karaktärer, politiska intriger, olika städer och länder som personerna reser till och banden de där knyter. Serien är egentligen low fantasy – de magiska elementen är få men skickligt utnyttjade.

Careys kanske främsta styrka är att hon inte väjer för någonting. Hon låter historien bli så mörk och så hopplöst nattsvart att jag som läsare blir arg och nästan slänger ifrån mig boken. Ibland rann tårar hejdlöst ned för mina kinder även fast jag satt på tunnelbanan och läste.

Ett sådant stycke är en beskrivning av en kyss efter ett mycket långt och mörkt parti (ni kommer att förstå vidden av den kyssen när ni väl kommer dit ... men visst är det en fantastisk beskrivning?):

That kiss, I cannot describe. It was like a poem, a prayer, a homecoming unlooked-for. It was like dungeon walls crumbling to reveal a glimpse of sky. It shook me to the very roots of my soul. (Kushiel's Avatar, s. 517)

Carey låter inte sina karaktärer klara sig undan faran med en hårsmån. Oftast låter hon sina karaktärer överleva men inte utan att de får betala. Dyrt.

Men detta innebär att jag som läsare blir överraskad. Ibland till och med chockad. Det innebär också att det hoppet som finns i berättelsen, den kärleken, lojaliteten och viljan att överleva, tillsammans, blir så ofattbart mycket starkare. Liksom min läsupplevelse.

Bokmalan reafyndar!

Det var många år sedan som undertecknad tyckte att bokrean hade någonting att erbjuda. Jag minns att det senaste jag verkligen fyndade var två kompletta samlingar med Poe och Shakespeare. Men i år var det mycket som föll mig i smaken!



Jag hittade både Alexandra Kollontajs dagböcker 1930-40 och samlingen med Selma Lagerlöfs brev till Sophie Elkan, Du lär mig att bli fri.

En biografi om C.S. Lewis slank med - C S Lewis : mannen som skapade Narnia av Michael Coren.

Sedan passade jag på att handla två böcker som jag verkligen har suktat lite efter. Den ena var Sylvia Beachs bok om den fantastiska parisiska bokhandeln Shakespeare & Company. Den andra titeln var Nattens bibliotek av Alberto Manguel; en bok som berättar om bibliotekariens roll genom historien. Den torde vara fullproppad med finurliga anekdoter av litterär art och bibliotekskuriosa...

Eftersom jag nyss avslutat Boris Pasternaks Doktor Zjivago passade jag på att ta mig an nästa ryss, och köpte således Anna Karenina av Leo Tolstoj också.



Jag fyndade en CD-bok - Profeten av Kahlil Gibran. Den har jag fått i present av S och försökt läsa, men inte varit i tillräckligt lugn stämning för att kunna ta till mig, tror jag. Ser fram emot att lyssna på den.



Sist, och möjligtvis längst, så slog jag till på hela Marcel Prousts På spaning efter den tid som flytt. Åtta pocketar lång, inklusive register.

Det enda kruxet är var jag ska förvara dessa nyförvärv, då det för närvarande är fullkomligt fullt i bokhyllorna hemma ... Nåväl, som en brukar säga: nöden är uppfinningarnas moder!

Engelsk biblioteksälskling tonårsfilosoferar

Förra året på bokmässan fick jag tillfälle att lyssna på Aidan Chambers, en av de största favoriterna bland svenska bibliotekarier (vågar jag hävda). Chambers, engelsman, lärare och själv en person som sent om sider kom att uppfatta läsningen som ett nöje, har förutom flera ungdomsromaner också skrivit böcker om hur en kan introducera läsning för unga. Många bibliotekarier har säkerligen använt sig av dennes böcker om bokprat.

Chambers var också en mycket inspirerande talare. Det som fastnade mest hos undertecknad var hans tes om att det finns en bok för varje människa, som kan fungera som en nyckel för läsningen som passion. Bilden av läsning som en möjlig kärlek för alla människor känns som en mycket positiv och tilltalande tanke. (Besläktade tankar presenterades redan på 1800-talet av bibliotekarien Shiyali Ramamrita Ranganathan, som i sina bibliotekslagar poängterade att för "every reader his or her book" och naturligtvis då också "every book its reader").

Hur som helst blev jag nyfiken på författaren i fråga och bestämde mig för att pröva på en bok av honom. Av en slump blev det Det här är allt: Cordelia Kenns kuddbok. Ack, att valet föll just på den romanen får mig snarast att tro på ödet!

Romanen i fråga är egentligen precis vad titeln antyder. En kuddbok (en japansk term för en slags dagbok för tankar och dikter) tillhörande en ung engelsk flicka vid namn Cordelia Kenn. När Cordelia är nitton år är hon gravid och beslutar sig att sammanställa sina dagböcker från det att hon är sexton år gammal tills barnets födelse, så att hennes dotter, när hon i sin tur, fyller sexton ska kunna läsa dem.

I drygt åttahundra sidor får vi sedan lära känna denna Cordelia genom återberättanden, dikter, tankar och filosoferanden. Cordelias familj består av en avliden mor, en konstnärlig, viljestark moster och en ganska vag, men välmenande, far.

Hennes första kärlekshistoria med den jämnåriga pojken Will är en av grundvalarna i historien, himlastormande och omvälvande. Kärleken till en annan Will - Shakespeare -genomsyrar också Cordelias liv; till den grad att hon syr in passande citat av barden i sina kläder, allt efter humör och situtation.

Karaktären Cordelia, som Chamber utvecklar rakt och ömsint under denna långa text, är en tänkande, läsande, reflekterande, ärlig och emotionellt stark tonårsflicka. Hon tecknas tydligt, hennes språk och tankar är verkligen närvarande och trovärdiga. Den episodiska formen till trots känns romanen helgjuten.

Min sammanfattning beskriver inte hur min egentliga läsning såg ut. Jag sträckläste, jag skrattade så att jag frustade, jag storgrät; jag blev förförd, förtjust, förskräckt och faktiskt fullständigt förundrad.

För mig var detta helt enkelt årets läsupplevelse.

Allt det andra ...

... som lästs under sommaren och hösten, då, som jag inte har haft tid och ork att plita om? Här kommer en kort-kort sammanställning!



FANTASY, SF & SKRÄCK

Neil Gaiman & Dave McKean - The Graveyard Book
En klassisk Neil & Dave, om en levande pojke adopterad av spöken på en kyrkogård.

Laurell K. Hamilton - Guilty Pleasures (Anita Blake)
Som Buffy i bokformat - hårdkokt, noir och våldsamt. Ändå förvånansvärt långtråkigt.

Melissa Marr - Mer än ögat ser
En urban fairieförälskelse i samma anda som Holly Black.

Stephenie Meyer - The Host
En innerlig och otippad kärlekshistoria i en dystopisk framtid med Body Snatchers-upplägg.

Richelle Mead - Törst (Vampire Academy)
Enkelt sammanfattat - Gossip Girl i vampyrtappning. Jag gillar förvisso vampyrer, men har inte förstått mig på den andra komponenten.

Magnus Nordin - Djävulens märke
Som en amerikansk high school-skräckis med häxtema, fast i bokform och i en svensk högstadiemiljö.

Guillermo del Toro & Chuck Hogan - The Strain
Vampyrism sprids som ett virus i New York i denna bok, som känns som ett filmmanus till en film vi redan sett.




UNDERHÅLLNING

Kate Cann - Escape, Fiesta, Footloose
Typiska feel good-romaner om unga kvinnor som lämnar tryggheten, finner en plats i världen och en smula kärlek. Lättlästa och förutsägbara, men med charm och viss substans.

Kate Mosse - Labyrinten
En historisk roman där Alices öde i modern tid vävs samman med Alaïs på 1200-talet. Den lämnade, trots det rafflande upplägget, inget större avtryck.




TIDIGA STOCKHOLM

Helena Henschen - Hon älskade
Henschen berättar enkelt om sin släkting Signes fantastiska liv. Som borgarklass i Stockholm valde hon ett liv fyllt av politik, välgörenhet, kvinnosaksfrågor, giftermål och skilsmässor.

Jessica Kolterjahn - Ut ur skuggan
Agnes, uppvuxen i en kärlekslös överklassfamilj, finner det omstörtande livet genom sin kamera och kärleksmötet med en gift kvinna, Claire. Rakt berättad men ändå poetisk.


I stora drag var det nog det mesta, so far ...

En salig blandning

Det är oundvikligt att halka in på den grafiska litteraturen. Under våren och sommaren har det blivit en väldigt blandad kompott!

Jag gjorde slag i saken och läste några klassiker som länge stått på min att-läsa-lista. Stardust, skriven av Neil Gaiman, läste jag i prosaform för många år sedan, innan jag hade insett att den fanns i grafiskt format som original. Jag gillar Gaimans viktorianska saga om "ankungen" Tristran, den lilla byn Wall, faerieriket bortom muren, den fallna stjärnan, de tre häxorna, de sju bröderna ... Charles Vess delikata illustrationer skildrar denna magiska värld väl.

Jag läste också James O'Barrs The Crow, då den filmen (mytomspunnen efter Brandon Lees tragiska död) var en favorit för undertecknad i tonåren. Mörkt, goth-skt, våldsamt och tragiskt. Just det, nämnde jag mörkt? Och våldsamt?

Inför teaterbesöket läste jag bland annat Nina Hemingssons Jag är din flickvän nu samt Liv Strömquists Hundra procent fett.
Hemingssons serier är absurda, kompromisslösa och träffsäkra. Hennes lesbiska tanter är underbara; likaså seminariet som inleds med välkomstorden "Vi gör väl som vanligt så att ni som har en penis får prata lite mer, medans ni utan penis blir avbrutna lite oftare." (s. 27) Ofta är serierna helt träffsäkra i sin genuskritik och tankar kring kvinnlighet, kroppslighet och sociala koder.

Strömquists album Hundra procent fett är helt enkelt smart och jäkligt roligt. Hon krossar myter och kritiserar strukturer som manlighet, faderskap, kungafamiljen, imperialism och tv-serier. Bitskt och träffande är passagen "Män som aldrig borde fått ha sex", där både Satre och Ingmar Bergman åker på ordentliga skrapor. David Beckham avfärdas med kommentaren "50-talet ringde och dom vill ha tillbaka sin kvinnosyn." (s. 108)

Allt jag kan säga är att pjäsen baserad på dessa seriertecknares verk, som sattes upp av finlandssvenska Teater Viirus och Blaue Frau, var suverän. En blev arg och gapskrattade om vartannat.

I övrigt har jag läst tredje delen om The League of the Extraordinary Gentlemen, albumet The Black Dossier av Alan Moore & Kevin O'Neill. En noir spionhistoria i ett Orwellskt 50-tals-England är basen i albumet. Vi möter Mina Murray och Allan Quartermain (som funnit källan för evigt liv och föryngrats rejält) i deras jakt på The Black Dossier. Mappen ifråga innehåller allt insamlat material om The League, och bashistorien varvas med materialet i sagda mapp. Där finns biografier, reseskildringar, en förlorad pjäs av Shakespeare, vykort från ligans resor, en novell av "Sal Paradyse" (Jack Kerouac) och annat smått & gott. Här befinner sig huvuddelen av albumet.

Upplägget är briljant! Det hänvisas och blinkas till så många kända historiska personer och litterära karaktärer, att en nästan blir yr. Woolfs Orlando, Gulliver, Fanny Hill, Röda Nejlikan, Shakespeare - allting vävs ihop snyggt av O'Neills varierade tecknarstilar och Moores mästerliga talang för pasticher. Roligast, by far, är en berättelse nedtecknad av Bertram Wooster, med titeln "What ho, Gods of the Abyss!":

"I believe he mentioned an endearing rogue called something like "Cool Lulu", which to my ears sounded like it must be a Red Indian name, who seemed to lead a leisurely, agreeable old life, sleeping and dreaming at a place called Riley, possibly a reservation of some kind. (---) When finally I had to tear myself away, the dear old thing asked me my name so that he could arrange my trip to Yuggoth, Massachusetts, safe in 'an appropriate vessel.'" (s. 109)

Sist (och längst) har jag läst klart mangaserien Fruits Basket av Takaya Natsuki. Jag fick låna de första delarna av en elev på jobbet och fick slutligen låna resterande delar av en annan. 23 delar in alles. Det är en shojoserie som handlar om föräldralösa Tohru Honda och hur hon blir involverad i familjen Sohma. Sohmas är drabbade av en släktförbannelse, där några återföds besatta av den kinesiska zodiakens olika djur.

En kärlekstriangel av stora mått utvecklas mellan godhjärtade Tohru, den blyga Yuki (råttan) och Kyo (katten), tuff på ytan men sårbar på insidan. Otroligt gulligt tecknad; en riktigt fin serie som jag skulle ha älskat som yngre. Ska också se till att titta på animen, som är baserad på mangan.

Våldtäkt och vadå?

Jag läste för ett tag sedan Katrine Kielos bok Våldtäkt och romantik och har för mitt liv innan kunnat bestämma mig för vad jag tyckte om den. Den är välformulerad och lättläset. Den teoretiserande och diskuterande texten varvas med korta, novelliknade stycken där scener visas. Kielos är uppenbart inläst och begåvad. Men vad blir själva meningen med boken?

Kielos fokuserar mycket på kroppen och kroppslighet ur många olika aspekter. En bit in på slutklämmen kan vi läsa:

Våldtäkt ska inte få ha sista ordet om vem du är. Därför måste kvinnan göra uppror. Uppror mot den kultur som konstuerar henne som våldtäktsbar. Kvinnan måste dekonstuera sin kropp som våldtäktsbar. Självförsvar börjar i att man definierar den egna kroppen som något som är värt att försvara.(s. 113)

Det finns en liberalfeministisk anda i resonerandet, som bland annat yttrar sig genom att se individen och en våldtäkt som en individuell händelse. Men också uppfattar jag en viss, som i uttdraget ovan, ton av att det kan lösa sig så länge vi kvinnor säger ifrån ordentligt. På något vis.

Men det finns också intressanta resonemang kring sexualitet och normer. Hur våldtäkt sker i en sexuell hierarki, hur underkastelse finns inbyggt i ett heteronormt samhälle. Att det inte går att "förstå våldtäkt utan att ta hänsyn till den sexuella hierarkin och de två kön som placerats in i den." (s. 84)

Jag känner mig något vag efter läsningen. Det känns som att jag skulle vilja läsa boken en gång till för att kunna åtstadkomma ett rättvisare omdöme. Men intressant läsning var det. Och ett stycke etsade sig fast i min hjärna vid läsningen:

Makt kan tas men den kan aldrig ges. Befrielse är aldrig något slutgiltigt. Befrielse är själva processen: en förtryckt människa som tar tillbaka makt. (s. 113)

Det låter både revolutionärt, självklart och hoppfullt i mina öron.

Vi måste göra motstånd, motstånd, motstånd ...

Det blev en intensiv vecka nu, med både film och bok som berörde. Seriealbumet Einsteins fru av Liv Strömquist fick mig att skratta så högt - och samtidigt sätta det i halsen, för att det är så sant och så allvarligt. Albumet är bland annat en odyssé över bortglömda berömda kvinnor. Några exempel är fruar, flickvänner och husor till europeiska ikoner (kända och/eller ökända) som Marx, Stalin och Einstein. Exempelvis då Mileva Einstein, matematiker och fysiker, sägs ha stor del i arbetet som Albert sedan fick all ära för.

Albumet innehåller många betraktelser över västvärldens normativa, alltför sällan ifrågasatta beteenden. Ett av de roligaste är avsnittet Bögdjuren. Många har blivit nöjda med att ha hittat exempel på homosexuella relationer inom djurvärlden, då man äntligen kan hävda att homosexualitet är någonting "naturligt", eftersom djuren gör't. Liv Strömquist skriver,

Det finns ju en massa saker som människor gör, som inte djur gör. Slumpmässigt valt exempel på mänskligt beteende:
- OK! Vi kryssar för dom möblerna vi vill ha i IKEA-katalogen med en röd penna!
-Ja! (s. 20)

Det är ett ganska löjligt argument för någontings "naturlighet" idag, att vända sig till djurriket. Med tanke på hur ofta mänskligheten är mån om att ställa sig över djuren med värderande ord som intelligens, kommunikation och samvete, etc. Det blir väldigt krystat, detta. Avsnittet Bögdjuren fortsätter med olika djurförsök, där man testar exempelvis bilkörning och bantning på djuren. Slutklämmen blir,

- Dåliga nyheter, grabbar! Uttern glufsar i sig sill som om det inte fanns någon morgondag!
- Ekorren förstår inte det här med servon!
- FAAN! Då måste vi omorganisera allt mänskligt liv på hela planeten!! För det är ONATURLIGT! (s. 21)

Sista avsnittet om amerikanska anarkisten Voltairine de Cleyre är också otroligt spännande. De Cleyre skrev och talade bland annat om vikten av ett eget rum för kvinnor, att äktenskap inte var den självklara vägen för kärlek, utan snarare tvärtom samt att det är viktigare för barn är att växa upp med kärlek och frihet än att det ska vara två föräldrar, etc. Väldigt spännande och mycket modernt. Modernare, tror jag, än vad de flesta tänker idag.

Också partiet där kärnfamiljen dissikeras är träffsäkert och benhårt kritiskt. Varför, om kärnfamiljen är det bästa som finns, behöver den så mycket reklam? undrar Strömquist och påpekar att den som propagerar hårdast för kärnfamiljen är påven, som inte ens bor i en kärnfamilj utan "softar istället omkring i ett slags mansseparatistiskt kollektiv baserat på rökelse, mansklänningar och guldhattar." (s. 90) En ganska queer familjebildning egentligen, alltså.

Veckan bjöd också på ett biobesök, filmen Milk. Jag tyckte att den var strålande bra. Engagerande och gripande. Sean Penn gör en övertygande Harvey Milk, den förste öppet homosexuelle personen vald till ett politisk ämbete i California. 1977 blev Milk slutligen vald. Det är så otroligt sent i historien.

Det är skrämmande att se en iscensättning av dåtidens politiska klimat i USA - ett av världens mäktigaste länder. Den kristna högerns gravt obehagliga utspel och extrema homofobi (politikerna Anita Bryant och John Briggs) skrämmer mig. Tänk att få lagstiftningen så emot dig, som individ. Att du inte ska få arbete eller bostad för att du blir attraherad av någon av samma kön som du själv. Jag vet att så fortfarande är fallet på så många ställen i vår värld. Jag vet att homosexualitet avkriminaliserades 1944 i Sverige och att det fram till 1979 ansågs som en mental sjukdom att vara gay. Fram till året innan jag föddes. Jag vet det, men kan inte förstå det.