På spaning efter den jättebläckfisk som flytt

Jag har just läst klart China Miévilles Kraken - läsningen har gått plågsamt långsamt.

Den lät så lovande: ett exemplar av en jättebläckfisk bevarad i formalin på the Museum of Natural History i London blir oförklarligt stulen.

På något sätt triggar detta igång en händelsekedja som resulterar i att olika sekter och samfund i det andra, mer magiska London, är överens om att apokalypsen är nära.

Men på något vis fungerar det inte alls så bra som en Miévilleroman borde. Jag föll för både The City & the City och Perdido Street Station. Men det är något i det humoristiska anslaget i boken som ger mig känslan att författaren själv inte tar det hela på så stort allvar.

Det finns bra idéer - the Londonmancers, till exempel, som är ett slags Londons tysta väktare, magiker och siare. Kyrkan uppbyggd kring the Kraken är välkomponerad, med religiösa ämbeten och heliga skrifter.

Eller minnesänglarna som finns i alla äldre byggnader av vikt i staden och skyddar dem. En i-pod som fungerar som en skyddsamulettt är också en kul detalj. Men det räcker tyvärr inte.

När jag läser denna historia tänker jag på Neil Gaimans urbana fantasyromaner Neverwhere och American Gods. Och tänker att detta inte alls håller samma klass.

Jag saknar the suspension of disbelieve, helt enkelt.

Bokmalan shoppar - lagom mycket

Förra året var det en alldeles förträfflig bokrea för bokmalor. Detta år skonades dock både plånboken och bokhyllorna, då det inte var så mycket som jag föll för. (Faktum är jag mest råkade handla fullprisböcker ändå ... )



När jag ändå handlade presenter på SF-bokhandeln passade jag på att köpa ett eget exemplar av Karin Tidbecks förträffliga novellsamling, Vem är Arvid Pekon?



På Bok & Bild spontanköpte jag denna barndomsfavorit - Borta med vinden av Margaret Mitchell. Väl värd att läsas om igen en regnig söndag, och det vackra omslaget gör den väl värd att bara äga.

Igår spenderade kollegan M och jag en mycket angenäm eftermiddag i stora Akademibokhandeln på Mäster Samuelsgatan.

Skolan är alldeles sportlovstom nu, så vi passade på att orientera oss i bokutbudet (samt, för min del, äta en massiv kladdkakebit med grädde och minimarshmallows).

Förutom lite nya nästan-vuxna-romaner och en del fräsiga engelska novellsamlingar till bibblan, råkade jag också handla lite till mig själv. Nämligen, dessa tre böcker.




Alla noveller och romaner om Sherlock Holmes. I pocket = kan faktiskt tas med och läsas i kollektivtrafiken. Självklart kom denna omläsningslängtan sig av att ha tittat på den sköna tv-serien Sherlock.

Och eftersom jag inte har läst om Holmes sedan jag var barn, känns det extra roligt att läsa på engelska nu. Jag började direkt när jag kom hem i går kväll ...




Jag passade också på att handla min gamla favoritförfattare Hanif Kureishis samlade noveller på rean för en liten femtiolapp. En mycket god affär!

Noveller på gränsen

Ända sedan jag lärde känna Karin Tidbeck, vilket passande nog var på en skrivarlinje på en folkhögskola, har jag skarpt gillat hennes skrivande.

Karin är oerhört skicklig språkligt och skrev redan då originella texter åt det fantastiska hållet.

Nu finns en novellsamling i tryck (publicerad av Man av skugga förlag), med den gåtfulla titeln Vem är Arvid Pekon?

"Läkaren Franz Hiller blev förälskad i ett luftskepp." Vi är in medias res från den första obegripliga meningen i den första novellen, "Beatrice".

Hillers passionerade förälskelse i en zeppelinarprototyp, åtföljs snart av kvinnan Anna Goldbergs kärleksaffär med en ångmaskin. En otäck kärleksskildring, med en oväntad och obehaglig beskrivning av sexuella övergrepp.

I "Några brev till Ove Lindström" skriver en dotter brev till sin far, som har avlidit. Lite i taget nystas deras historia upp - uppväxten i kollektivet i den ärvda folkhögskolan. Pappans alkoholism. Mammans frånvaro.

Men brev för brev blir det också självklart att någonting annat spelar under ytan. Någonting utanför vår verklighet. Det sista brevet börjar med den olycksbådande meningen "Solen gick inte upp idag."

Novellen "Linkax, Symass, Kanevat" är något av en extrafavorit för undertecknad, då jag är uppvuxen i den förorten som denna text utspelar sig i. I det gråkalla och snålblåsiga vädret tvingas textens jag att vänta på bussen vid centrumet.

En främmande kvinna, som ser uteliggaraktig ut, sitter nära brevid henne på bänken. Butiksskyltarna blinkar förbi i bakgrunden, vardagliga namn som Lindex, Synsam, Konsum.

Men någonting händer. Jag tycker väldigt mycket om formuleringen på bokens baksida - att vi får "möta de människor som blir vittnen när verklighetens hinna brister." Precis så är det. Förortens vardagliga tristess skevas till och hotet om något främmande, kanske till och med lovecraftskt, lurar under ytan.

Titelnovellen, "Arvid Pekon", är också en suggestiv liten pärla. Arvids jobb som växeltelefonist blir alltmer komplicerat när han börjar få märkliga samtal som efterfrågar döda mammor och skalbaggskungen - vem sjutton det nu kan vara. Detta är tyvärr bara inledningen till Arvids allt större problem.

Inte bara kompositionen och stämningen är välfungerande i texterna, utan också (eller framförallt!) språket. Karin skriver dessa texter på ett sätt som får mig att tänka på begreppet le mot juste.

Språket är relativt sparsmakat, eller, borde jag kanske säga väl provsmakat. Jag upplever att varje ord är genomtänkt och placerat exakt där det borde vara.

Samlingens sista novell - "Tant Britas stugby" - framstår först som enkla dagsboksanteckningar från en författare in spe som reser till en avskild släktstuga för att färdigställa sitt manus.

Väl där förlorar hen sig i släktforskning och allt obehagligare drömmar. Den sista meningen lämnar oss kvar i en (får jag säga) typisk tidbecksk känsla av vagt obehag och skavande verklighet.

Och det är storslaget så.

Perdido Street Station

Plats: Den enorma och dystopiska staden New Crobuzon i China Miévilles sekundärvärld Bas-Lag.

Varje ortsnamn i staden liksom dryper av elände: Badside, Skulkford, Griss Fell. Floderna som rinner genom staden heter Canker och Tar.

Vilka bor där? Vilka gör det inte, är väl snarast frågan? Människor, ja. Men också kaktusfolk, ett krigarfågelsläkte från öknen (Garuda), vattenvarelser (Vodyanoi), människor delvis omgjorda till maskiner (Remade) och humanoida insekter (Khepri).

Flygande varelser som Wyrmen finns, liksom parasitsläkten som måste leva i andras kroppar (Handlingers) men också spindelliknande gudomar (Weavers) som rör sig mellan olika dimensioner och inte bryr sig om någonting annat än huruvida händelser till ett snyggt mönster i världssväven.

Vad gör de där? En del lever vardagliga liv med bostäder, familjeliv eller liknande, arbete och kollektivtrafik. Den enorma stationen Perdido Street Station är stadens mekaniska hjärta och är också titeln på boken ifråga.

Andra kämpar mot den korrupta regimen genom att i hemlighet trycka motståndspublikationen The Runagate Rampant. En del hänger i sjabbiga konstnärskvarter medan somliga sysslar med droghandel och andra kriminella verksamheter. Vissa är forskare eller sysslar med magi (thaumaturgy).

Teknologin är retrofuturistisk, mekanisk, smutsig och flera gånger baserad på ångkraft. Skjutvapnen som finns är framförallt flintlåspistoler.

Vad tycks problemet vara? Förutom ett stort missnöje med regimen, fattigdom, segregation och allmän misär, finns ett aktuellt problem som handlar om liv och död. Flera stycken lovecraftska monster, slake-moths, har släpps fria i staden.

De hypnotiserar alla tänkande och kännande arter med sina vingar för att sedan sluka deras medvetanden. (Den som lyckas ta sig till kapitel 31 får en inte alltför angenäm beskrivning av detta. I detalj.)

Både regimen och den kriminella undervärlden är dock intresserade av att behålla de monstruösa varelserna vid liv, då deras mjölk fungerar som en kraftfull drog (dreamshit), och handeln men denna drog är värd enorma pengasummor.

En typisk beskrivning av staden: "That night, in the swollen dark hours after a brief spew of rain had hosed the city down with dirty water, the door to Isaac's warehouse was pushed open. The street was empty. There were minutes of stillness. Nightbirds and bats were all that moved. Gaslight guttered." (s. 346)

En annan representativ mening: "And then, for a moment, the creature was caught spreadeagled in the sky, the light caught it full on and time seemed to stop at the sight of the thing's awesome, unfathomable and terrible beauty." (s. 646)

Det vanligast förekommande ordet: Cul-de-sac. Alternativ Culs-de-sac.

En detalj jag gillade: När de svär så svär de i plural, som godsdamn istället för goddamm.

Slutligen: China Miéville kan verkligen, verkligen skriva. Både rent språkligt och sättet han konstruerar sin sekundärvärld. Jag är imponerad.




Bilden kommer från Flickr och är gjord av Mystery Monotreme (Vladimir Verano). ©

Staden & staden

Två av mina bokmalande vänner har China Miéville som något av en husgud. Följaktligen tyckte undertecknad att det var dags att pröva på sagda författare. Valet föll på Miévilles senaste bok, The City and the City.

Det här inlägget stavas för övrigt S-P-O-I-L-E-R-S, för det känns näst intill omöjligt att diskutera boken annat än i dess helhet.

Berättelsen känns riktigt noir där vi i ett långsamt tempo får följa polisinspektören Tyador Borlús arbete med mordet på en ung amerikansk student. Karaktären Borlú känns som en typisk amerikansk tv-serie-polis, som inte har särskilt mycket i livet utanför jobbet, och som när han fastnar för ett fall ger hundratjugo procent.

Det mest fascinerande med boken är den miljömässiga uppbyggnaden. Borlú bor och arbetar i staden Beszel. Men sammanvävt i samma stad är också staden Ul Qoma, som hör till en separat nation. Svårgripbart? Ja, det är bara början.

Staden är alltså delad i två separata delar, men inte som en tänker sig när Berlin var delad i två, där en gräns är dragen i mitten av staden, på något vis. Utan en och samma gata eller ett och samma torg kan höra till bägge städerna. Crosshatched är uttrycket som Miéville använder för fenomenet.

Kontakt med den andra staden är totalt förbjuden, vilket innebär att invånarna i båda städer måste lära sig att "icke-se" (unsee) invånare från den andra staden. En måste "icke-se" både människor, djur och bilar (där det sistnämda blir extra besvärligt, eftersom man även kör på samma gator).

Fenomenet med att "icke-se", och de digra konsekvenser som följer om en misslyckas, känns ytterligt orwellianskt. När gränserna mellan städerna korsas, griper breach in, ögonblickligen och utan pardon. Vad detta breach är, är oklart länge genom berättelsen. Rent organisatoriskt låter det som en gemensam polisiär myndighet för båda städerna, för att upprätthålla de verkligen speciella reglerna som gäller för staden (städerna). Men det beskrivs nästan som en utomjordlig makt, som automatiskt och på ett omänskligt och nästan magiskt vis griper in. Rädslan för breach är fullkomlig.

I röran med att ha två städer i en, finns starka nationalistiska grupper på båda sidor, men också unionister (unificationists), som menar att städerna var en stad från början, och borde så bli igen. För att ytterligare komplicera saker finns det också människor som hävdar att det finns en tredje stad, i bortglömda uttrymmen mellan Beszel och Ul Qoma - Orciny. Denna staden skulle då vara ursprungsstaden.

Ytterligare andra menar att breach och Orciny är samma sak, och att det är de som har den reella makten. Att vara unionist är förbjudet, då breach finns inbäddat i ideologin. Dock finns det motståndsrörelser, framförallt ungdomar, som arbetar för ett enande. Men tron på Orciny är mer än förbjudet - det är ett fullständigt tabu.

Befolkningen i Beszel och Ul Qoma har vissa lokala skillnader vad gäller kläder, kroppsspråk och språk. Men språket anges vara ursprungligen ett och samma i grunden, och skillnaderna i kultur verkar hårfina. Helt klart rör vi oss i östra Europa; närheten till Turkiet nämns också.

Detta spöklika upplägg av två nationer i en och samma stad, som egentligen har det mesta gemensamt, men som under ett oförklarligt hot lever åtskilda, leder tankarna till forna Jugoslavien, eller varför inte Jerusalem.

Beroende på politiskt läge på Balkan har man talat ibland om serbokroatiska som ett gemensamt språk, och ibland om serbiska och kroatiska (och andra slaviska språk) som helt separata språk. Precis som i boken, kan språket skrivas både med latinskt alfabet och kyrilliskt.

Större delen av boken är lågmält spännande och puttrar på i ett ganska långsamt tempo. Men när saker och ting börjar avslöjas, rullar resten av boken på snabbt, och upplösningen känns både oväntad och häpnandsväckande. Resultatet är en väldigt egen historia, fantasy noir, möjligen, med både politiskt och filosofiskt intressanta aspekter.

Jag blev dock lite besviken när de delar som hade löfte om sig att vara riktigt övernaturliga (breach, Orciny), visade sig ha andra, mer krassa och realistiska förklaringar. Samtidigt vann möjligtvis berättelsens helhet på det. Jag kan inte bestämma mig för vad jag tycker, riktigt.

Det var i varje fall en omtumlande läsupplevelse, och jag kommer fortsätta att klura på denna bok en lång stund framöver.