Books of Magic & Marvel

Jag har just haft det stora nöjet att läsa ytterligare två av Neil Gaimans graphic novels.

I The Books of Magic får vi följa den engelske pojken Tim Hunter på en resa genom det förflutna, nutiden, olika verkligheter och framtiden (till tidens ände, faktiskt), medan han funderar på en möjlig karriär som magiker.

På resorna guidas han av en hoper märkliga cicceroner: The Stranger, John Constantine, Doctor Occult samt Mister E.

Samtliga ganska mystiska män klädda i trenchcoat ("The Trenchcoat Brigade", som Constantine utbrister!), och samtliga troligtvis med sina egna agendor.

Med på färden ser vi ibland även Yo-Yo, Tims uggla som, som namnet antyder, från börjar faktiskt var en jojo.

Som så ofta, när Gaiman skriver seriemanus, alluderas det vilt till både västerländsk litteraturhistoria och serier, engelsk fairietradition och andra typer av mytologi. Till min glädje möter vi exempelvis flera av the Endless.

Jag bjuder er på detta, tycker jag, fantastiska stycke dialog mellan The Stranger och Tim:

- And as science arose it left little room for magic.
- Why?
-The difference in viewpoint. Science is a way of talking about the universe in words that bind it to a common reality. Magic is a method of talking to the universe in words that it cannot ignore. The two are rarely compatible.

Resultatet är en surrealistisk, fantastisk resa, bitvis torrt humoristisk och bitvis svårgripbar, på gränsen till obegriplig.

De fyra illustratörernas - John Bolton, Scott Hampton, Charles Vess, Paul Johnson - olika stilar fungerar tillsammans som en helhet, eftersom berättelsen i sig själv är så episodiskt uppbyggd.

Själv känner jag främst igen Charles Vess tecknarstil från Stardust och tycker att det passar fint att hans kapitel blev just det som utspelar sig i fairie.

Den varierade textningen, som speglar de olika epokerna och stilarna, är riktigt snygg. Det är verkligen ett jobb jag skulle kunna tänka mig att ha!


I albumet Marvel 1602, illlustrerat av Andy Kubert och Richard Isanove med omslag av Scott McKowen, utforskas Marveluniversum utifrån ett nytt perspektiv.

Gaiman placerar många av de stora Marvelhjältarna i den europeiska renässansen, med start i det elisabetanska England. Eftersom jag ännu inte är så serienördig som jag en gång har för avsikt att vara, skall det erkännas att jag har fått slå upp flera karaktärer. Ju mer Marvel en kan, desto roligare blir denna läsning, skulle jag tro.

Jag kan tillräckligt mycket för att uppskatta Gaimans omplaceringar: Peter Parquagh som en (något för spindelintresserad) assistent åt den engelske spionmästaren (Nick Fury).

Den blinde trubaduren Matt Murdoch, som introduceras med repliken "If a Devil is one who dares where others hold back, then I am happy to play the Devil in this mystery, boy."

Att Magneto spelar rollen som storinkvisitor för den spanska inkvisitionen känns naturligt, liksom att Carlos Xaviers förestår skolan College for the Sons of Gentlefolk, där vi bland annat möter Iceman, Cyclops, Beast samt Jean Grey, i självklar shakespeariansk cross-dressing.

En bonus är att delar av Gaimans seriemanus och Kuberts skisser finns med längst bak, som ett slags extramaterial. Jag har verkligen funderat över hur en skriver seriemanus och blev förvånad över hur detaljerat textförfattaren, i det här exemplet i varje fall, beskriver illustrationernas uppbyggnad.

Politiska intriger, spanska inkvisitionen, magi och världens möjliga undergång leder oss genom Europa och de amerikanska kolonierna. Bland annat. Det är smart, genomtänkt och så, så snyggt.

Dagens erotiska boktips!

För er som inte ännu har upptäckt den grafiska romanen Lost girls än, så kommer här en kort presentation. Den är inte alltid självklart enkel att få tag på - många bokhandlar vill inte ha den i butik - och den är inte helt billig att köpa heller - de tre albumen finns samlade i en vacker foliantutgåva. (Tack J för den julklappen!)

Ramhistorien är det slumpartade mötet mellan tre kvinnor på ett lyxhotell i Österrike just innan första världskrigets utbrott. Dekadensen är i full blom, påskyndat av det hotande kriget. De tre kvinnorna känner vi bättre som deras flickjag, Alice i Underlandet, Dorothy från Oz-böckerna och Wendy från Peter Pan. En kärlekstriangel utvecklas mellan kvinnorna och i berättelsen sprängs det in olika erotiska eskapader från deras respektive liv.

Tecknaren, Melinda Gebbie, har gjort varje enskild ruta till ett verkligt konstverk. Detaljrikt med häftiga färgsättningar och varierade tecknarstilar beroende på vilken episod som berättas. Författaren Alan Moore är som vanligt ett under av litterära allusioner, språkvighet och förmåga till fantastiska pasticher. Det är en språklig fröjd att läsa!

Fantastiska drag i originalberättelserna ges ofta mer realistiska, suggestiva och mörka förklaringar, både vad gäller platser och karaktärer. Peter Pan är exempelvis en hemlös prostituerad gatupojke som bor i en park i London tillsammans med andra gatubarn. Finurligast är nästan när gården där Dorothy bor drabbas av tornadon och en ruta visar en "No tresspassing"-skylt som knäckts - ordet NO har vänt sig på tvären och en kan utläsa det som OZ istället.

När Bokhora tipsar om detta album kan en läsa att det tog sexton år att sammanställa verket och att det var under den processen som tecknare och författare blev förälskade i varandra.

I en intervju med Forbidden Planet pratar Moore om mottagandet av boken och menar att det kanske hade blivit mer problematiskt om de inte själva hade varit så tydliga med att det är ett pornografiskt verk:

if we’d have come out and said, 'well, this is a work of art,' they would have probably all said, 'no it's not, it's pornography.' So because we're saying, 'this is pornography,' they're saying, 'no it's not, it's art,' and people don't realise quite what they've said.

Verket är inte bara okomplicerat eller lockande pornografiskt utan visar också övergrepp och andra skrämmande situationer. Detta skildras suggestivt av Gebbie i episoden om Alices barndomsminnen, där alla scener visas speglat i någonting - vattenkaraff, glas, spegel, glasögon.

Jag kommer inte att genera mina modesta läsare med faktiska utdrag ur detta verk, utan nöjer mig med att säga att det är erotiskt och väldigt ekivokt. Få gränser lämnas intakta och få tabun kvarstår.

Det är en hänförande läsning.

Dreamhours - magiska bilder

När jag recenserade den mycket trevliga barnboken Vinter på berättargränd av Erika Olofsson Liljedahl, så var det kanske omslagsillustrationen som gjorde det allra djupaste intrycket på mig. Den magiska stämningen, det realistisk fotografiska men också analoga, collageaktiga utseendet påminde mig om bildkonstnären Dave McKean - illustratör deluxe och ständigt kompanjon med vår favorit Neil Gaiman.

Omslaget var hursomhelst skapat av en svensk illustratör vid namn Viktor Kvant, och på dennes sida Dreamhours kan en beskåda flera mästerligt magiska bilder. Bilder som har drag av det viktorianska och det karnevaliska, någonting gåtfullt ogripbart och mörkt suggestivt. Kort och gott - we like!